Soffläge

Så var det min (o)tur att bli förkyld, jag hostar, nyser och har ont i halsen. Dessutom har jag tappat rösten, igår lät jag mest som en orch medan jag idag närmar mig Bonnie Tyler. Har inte riktigt lyckats läsa, när jag försökte med The Dead så följde zombierna efter mig in i drömmarna. Så jag lade ner läsandet och plockade upp säsong tre av Buffy the Vampire Slayer och se där - avsnitt två handlade visst om zombier! Att jag verkar ha glömt mycket av handlingen bådar gott för morgondagen då jag hoppas plöja måååånga avsnitt.

(Kryper tillbaka ner under filten till tekoppen och lussekatterna i väntan på mindre snoriga tider.)

Tomas Tranströmer

Jag har aldrig tidigare sett prisutdelningen för Nobelpriset men i år var jag tvungen och jag som nästan aldrig är lättrörd fick tårar i ögonen när det var Tomas Tranströmers tur. Hade jag haft champagne hemma hade det nog varit läge att öppna den, nu fick jag höja mitt glas citronfanta mot teverutan i en liten skål. Aldrig någonsin har jag känt så mycket inför litteraturpristagaren och det beror inte på att han är svensk, utan han har följt mig i tjugo år tack vare en poesiälskande tyskalärare på Komvux. Den allra första av Tranströmers dikter som hon läste för mig var Romanska bågar och den är fortfarande en av mina favoriter.



Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
   i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones,, Herr Tanaka och
   Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

The scared kid

The freakiest bit, the bit that sticks in people's minds, that he calls them mothers and fathers.

Världskrig Z, av Max Brooks

Det är lite mer än tio år sedan det stora zombiekriget nästan utrotade mänskligheten och en man vi aldrig får veta namnet på reser världen över för att samla ihop de överlevandes historier om Den Stora Paniken, Redekerplanen och hur vi till slut fick rätsida på zombieutbrottet. I intervjuer berättar människor om hur de överlevde och hur andra omkring dem inte gjorde det, vilka misstag som begicks. Hur familjer övergav dem de älskade mest och regeringar utrotade tiotusentals för att rädda några få.

Jag älskar hur den här boken beskriver arrogansen vi så gärna uppvisar vid hotande fara, hur vi tror att skönhet, makt, rikedom – eller till och med bara det faktum att vi är människor – ska rädda oss. Vi glömmer att vi är en djurras bland andra och att alla reagerar på instinkt. Vi glömmer även att intelligensen och självmedvetandet, som vi gärna framhäver är det som skiljer oss från andra djur, inte är en garanti mot utrotning. Absolut bäst blir det när det hemska inte skrivs ut utan bara hintas. Som Island. Fantasierna i mitt huvud är alltid mycket värre än alla detaljerade blodiga detaljer på pränt.

Att läsa den här boken var att uppleva zombieversionen av att dra upp fötterna under sig i soffan när man ser en läskig film, jag planerade (återigen) var som är den bästa platsen för att barrikadera sig. När jag gick i Suckarnas Gång mellan pendeltågen och tunnelbanan så försökte jag tänka mig hur det skulle vara om alla runtomkring mig vore zombier. Centralstationen är under ombyggnad och mycket av tak, väggar och belysning är provisoriska, i halvmörkret och trängseln var det inte svårt att inbilla sig saker. Att sitta hemma och läsa i all trygghet är en sak, hur rädd man än blir, men när man mitt i en folksamling nästan lyckas övertala sig själv att alla omkring en är zombier så var paniken nära. Det varade enbart ett par sekunder men var mer än tillräckligt.

I början blev jag lite otålig för att de flesta intervjuerna är korta, några var över på några få sidor och man hann knappt komma in i dem förrän de var över. Men snart var det glömt. Jag slukade mer än läste och fick upp en hastighet som jag inte haft på länge. Världskrig Z är inte bara en zombiebok utan även svidande kritik mot de som missbrukar miljön och i många berättelser får fattigare länder revansch när de förvandlas från ställen varifrån folk flytt, till platser att försöka ta sig till. Kuba tar exempelvis emot amerikaner, sätter dem i läger och ger dem lågstatusjobb. Flyktingströmmar vänds totalt. En negativ sak är att de flestas röster låter nästan likadant, oavsett om de kommer från Indiens fattiga landsbygd, USA:s storstäder eller militären i Ukraina. Och så har vi översättningsproblematiken som tagits upp på flera bloggar tidigare. Men det är verkligen små saker att klaga på vad gäller denna i övrigt fantastiska bok. Världskrig Z gav mig läslusten åter, för det har gått lite trögt här under hösten. Den gav mig problem med att komma av vid rätt tågstationer och jag har inte haft en tanke på sidnummer eller hur mycket jag läst, det har bara rullat på. Jag tror att det här kan vara något även för dem av er som inte är lika jätteförtjust i zombier såsom jag är, för mer än något annat så är det en riktigt bra bok.

Jag funderar fortfarande på Nordkoreas öde.

Andra som läst: Swedish Zombie, Feuerzeug.

Det här var ett recensionsexemplar från Modernista

Den glädjelösa ön, av Enrique Fernández

Geologen Milander Dean kommer till ön Yulkukany där invånarna är valfångare, en plats som beskrivs som: För nära kusten för att locka dem som är på jakt efter det exotiska, för långt bort för en enkel och bekväm resa. Bortglömd av alla på fastlandet. Där möter han flickan Eli som vägrar låta den buttre och tystlåtne mannen vara ifred och snart är han indragen i en historia med talande djur och en mystisk skogshäxa.

Det här är en fantastiskt fin ritad berättelse, bilderna har ett djup och ett ljus jag tidigare sällan sett på papper utan mest på film. Det är underbara landskap, ofta ur hisnande vinklar, och fantastiska detaljer. Mycket av historien står att läsa i huvudpersonernas ansikten och kroppsspråk. Det är en värld att försvinna in i, att längta tillbaka till. Jag tror man blir lite lyckligare av att läsa det här, jag blev det hur som helst. Enda problemet är att det är på tok för kort för jag vill ha mer! Det hade nog gått att brodera ut Den glädjelösa ön till en längre och mer sammansatt historia men det är bara att släppa de tankarna och börja leta efter vad mer den här killen har ritat.

Läs även gärna Schitzo-Cookies recension.

Önskelista

Så. Då var önskelistan inför jul sammanställd och det blev mest böcker. Mitt inofficiella köpstopp (helst inte köpa nya böcker under december månad) har fungerat ganska bra om man inte räknar serieboken Den glädjelösa ön på Sf-mässan i helgen. Ett inköp på sex dagar är faktiskt väldigt bra för att vara jag. Hör hur ni suckar och vill påstå motsatsen nu, men hysch bara. Jag vill inte höra. (Aaaaaah, bingo, bingo, bingo!)

Alltså:

Michael Cunningham – När natten faller

Rebecca Skloot – Den odödliga Henrietta Lacks

Michelle Paver – Evig natt

Elin Grelsson – Du hasar av trygghet

David Dunwoody – Empire

Sofia Nordin – Gå sönder, gå hel

J K Rowling – Harry Potter och fången från Azkaban

J K Rowling – Harry Potter och den flammande bägaren

Shirley Jackson – The Haunting of Hill House

Vilka böcker önskar ni er i julklapp?

11/22/63, av Stephen King

 

Don’t mess with Texas.

Det här är stort. Stort på det där sättet som innefattar allt men som gör att man har svårt att peka ut enskilda detaljer och när man ska förklara varför. Kommer jag undan med att säga: Because I say so? Nej, trodde väl inte det heller. 

Historien är lång och invecklad men i stora drag: Jake Epping är högstadielärare i Lisbon Falls, Maine, och han lever ensam efter att frun träffat en ny man hos Anonyma Alkoholister. En dag berättar den lokale hamburgerrestaurangägaren Al att det i hans förrådsutrymme finns en portal till 1958. Al har själv rest fram och tillbaka i tiden ett flertal gånger med olika mål, senast för att se om han på något sätt kunde förhindra mordet på John F Kennedy men då han blivit svårt sjuk i lungcancer så nådde han inte riktigt ända fram. Nu ber han Jake att åka till 1958 för att leva till 1963 och då befinna sig i Dallas, Texas för att stoppa Lee Harvey Oswald. 

Börjar med det lilla negativa som jag känner angående den här boken. Som det har diskuterats på flera håll tidigare så har King en kvinnosyn som jag kan bli väldigt besviken på. Eller, kvinnosynen kanske inte är hans (jag vet att jag famlar efter halmstrån här men låt mig bara, snälla), fast den dyker osvikligt upp i de flesta av hans böcker. Jag har väldigt svårt för den där romantiska beskrivningen av Den Stora Manliga Sexualiteten som en del författare om och om igen upprepar. Jag trodde faktiskt att King hade kommit ifrån det lite, ålderns rätt och allt det där, för jag minns inget sådant i exempelvis Duma Key men det kan vara mitt minne som spelar mig ett spratt. Bara för att man skriver en bok som utspelar sig på femtiotalet så måste man inte omfamna alla de saker som försiggick då. Extra besviken blir jag då han lyckas utmärkt med att skildra den tidens rasism samt antisemitism samtidigt som han skickligt motbevisar alla sådana tankegångar. Men kvinnosynen blir kvar på femtiotalets nivå trots att Jake är en man från tvåtusentalet. Trist.

Jag har andats, ätit och sovit 11/22/63 den senaste tiden. Att öppna boken har varit som att själv kliva in i femtiotalets USA, sidorna har sugit in mig och inte spottat ut mig förrän nio stationer senare längs med pendeltågslinjen. Jag har bokstavligen tappat tid när jag läst. På kvällarna har ett tjugotal sidor varit målsättningen innan sovdags och jag har lagt mig tillrätta, blinkat – och så har det varit tre timmar (och långt mer än tjugo sidor) senare. King är roligare än någonsin, ofta skrattar jag högt åt finurliga formuleringar eller situationer. Men samtidigt är han även mer rörande och våldsam än tidigare. Jag är inte helt med i alla svängar vad gäller tidsresorna men äh, jag väljer att bara svälja allt då historien är alltför fantastisk för att förstöras av sådana detaljer. Jag älskar hur det förflutna inte vill förändras, hur själva Tiden lägger krokben för Jake när han försöker ändra på skeenden. The passed does not want to be changed. Att få kliva in bredvid alla händelser kring Kennedymordet är en hisnande känsla. För det blir levande på ett sätt som jag knappt trodde var möjligt med alla syner och dofter. När Jake vid ett tillfälle var fruktansvärt magsjuk så fick jag själv ont i magen och blev illamående, för ett ögonblick helt övertygad om att även jag var på väg att bli dålig. Tills jag lyfte blicken ovanför boken och insåg att jag enbart levt mig in i historien. Det var länge sedan (barndomen?) som jag var med om något liknande. Det är mer än möjligt att jag är partisk när det gäller Stephen King, att jag tycker detta är bättre än vad det egentligen är. Men har du gillat det han skrivit tidigare så tror jag inte att du blir besviken på 11/22/63, då kan jag bara varmt rekommendera. 

Läs även gärna Helenas mer utförliga recension.

Kort mässrapport

Hade ändå viss kontroll över mig själv på mässan i lördags, jag gick inte helt bananas. Bara så där lagom mycket. Tyvärr var väntetiden till zombieporträtten mer än två timmar när jag kom dit så det blev inte av men jag köpte en TWD-kalender och den väldigt nödvändiga TWD-vattenflaskan (gillar att det står "drickbart vatten" på etiketten) hos Apart Förlag. Sen blev det även en Doctor Who-tröja och serieboken Den glädjelösa ön, den senare efter tips från Schitzo-Cookie. Allt som allt så hade jag väldigt, väldigt roligt, gick flera varv runt hallen som var märkbart större än den de hade förra året. Trots att där var mycket folk så var det inte alls samma trängselkänsla som det varit förut. Man behövde inte armbåga sig fram utan kunde till och med kliva lite åt sidan på många platser utan att hela tiden stå ivägen.

Är det verkligen ett helt år innan det är dags för nästa mässa..? Suck.

SciFi-mässa

Ikväll är det pub på jobbet men jag kommer åka hem så fort som det bara går för att inte riskera att vara trött och tråkig på The Scandinavian SCI-FI, Game & Film Convention på Stockholmsmässan i Älvsjö på lördag! De har fått större mässhall än de hade förra året då syret i lokalen var praktiskt taget slut redan vid lunch och trängseln fick mig att kokonga (jo, det är ett ord) under en monter.

Förstår inte riktigt vad medlemmar från komediserien ’Allo ’Allo har där att göra men i övrigt så är det ett nördparadis med Star Wars-Lego, äkta filmrekvisita, signeringar och fotografering med skådespelare och allt annat man kan önska sig. Jag bara kan inte gå in där utan att spendera en mindre förmögenhet på actionfigurer och bara det att det då och då går förbi Stormtroopers gör det värt priset!

Och Swedish Zombie, har du sett att Apart Förlag kommer att vara där? Om man köper The Walking Dead-album så får man ett zombieporträtt.

(Alla bilder är lånade från http://www.scifiworld.se/)

Zombier att se fram emot

I april 2012 kommer fortsättningen på Carrie Ryans De vassa tändernas skog: De dödas strand (The Dead-Tossed Waves). Jag kommer förmodligen läsa även denna på svenska trots att jag läst den på originalspråk, tycker väldigt mycket om den här trilogin.

Bilden är lånad från Styxx Fantasy. Som alltid så är deras omslag fantastiskt snygga.

Snape for president

Av ren slump lyckades jag se två stycken Harry Potter-filmer i helgen, först Den flammande bägaren lördag morgon och sedan Fenixorden igår eftermiddags. (Lustigt hur  man kan äga en film på dvd och nästan aldrig komma sig för att se den men när den går på teve så slår man sig omedelbart ner.) Jag har tänkt på detta förut men igår blev det än mer uppenbart: är inte Harry ganska... trist? Eller svär jag i kyrkan nu? Schitzo-Cookie har tagit upp det tidigare och ju mer jag tänker på det, desto mer rätt känns det, för visst är nästan alla de manliga karaktärerna i böckerna och filmerna mer intressanta än Harry själv? Missförstå mig rätt här nu, för jag älskar böckerna och tycker väldigt mycket om filmerna, men är han inte lite för fantastisk för att förbli trovärdig?

Han är killen som besegrade världens elakaste trollkarl som ettåring, ändå föredrar man hans något snarstuckna och klumpiga bästa kompis med dåligt självförtroende, trots att denne sällan är mer än medelmåttig. Det känns som att de flesta i familjen Weasley har mer karaktär än Harry, tvillingarna är exempelvis fantastiska.

Sedan tror jag inte att man kan ta upp de manliga karaktärerna i Harry Potter utan att nämna Snape. Alan Rickman är fullkomligt lysande. Han spelar en elak, avundsjuk äldre man vars sanna lojaliteter blir osäkra ända fram till slutet, ändå kan jag inte låta bli att heja lite på honom, ibland mer än jag hejar på de som man med all säkerhet vet är goda. Fast Rickman är oftast som bäst där i gränslandet till The Dark Side, jag kan till exempel se när han är Sheriffen av Nottingham hur många gånger som helst. En favoritscen är när han säger att han ska skära ut Robin Hoods hjärta med en sked och Guy of Gisborne frågar varför och får svaret: Because it's DULL, you twit. It'll hurt more. Som Snape framkallar han både skratt och obehagskänslor, det är många gånger i filmerna som jag på riktigt blir rädd trots att jag vet hur det går.

Det är en komplex karaktär som är snyggt skapad av Rowling när det lätt skulle kunna bli fånigt med det stripiga håret och slängkappan.

Jag fick lust att läsa om någon eller flera av de senare böckerna för att se om jag kände likadant inför Harry där eller om det bara är filmerna som framkallar de känslorna. Men jag vet inte var jag ska börja (och var ska jag hitta tiden?). Läste om den allra första för inte så länge sedan men tror inte jag vill börja på tvåan utan önskar helst hoppa in senare i serien. Får tänka på den ett tag. Eller har du något bra tips, Miriam?

Vinn vampyrbok hos Swedish Zombie

Se där, en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva...

Kika in hos Swedish Zombie där du kan vinna Glashuset av Rachel Cain i en utlottning. Förlaget Styxx har som vanligt en rasande snygg design på sina omslag.

Delar av SF-bokhandelns beskrivning av boken:

När smarta sextonåringen Claire Danvers kommer till Morganville för att studera tror hon att hennes största problem är de elaka tjejerna i studenthemmet. Men det visar sig snart att det finns mycket värre saker att frukta i Morganville. Staden är sedan länge ett högsäte för vampyrer och det är de som är den verkliga makten bakom allt som sker i området. Den som inte har en vampyrs beskydd är ett vandrande mellanmål och ingen lyfter på ögonbrynet om några av collegets studenter "försvinner".

Born in '58

Nästan febrigt läser jag 11/22/63. Tidiga morgnar och sena kvällar på pendeltåget, alltid är det novembermörkt där utanför fönstret. Och alltid hör jag Bruce Dickinsons Born in '58 i huvudet.

Born in a mining town in '58
When black and white TV was up to date and men were still around
Who fought for freedom, stood their ground and died

Justice and liberty, you can buy, but you don't get free
In a world of steel and glass, we bury our past

Bruce Dickinson – Born In '58

Du och jag Jake, du och jag

En helg som innefattade en jour-rörmokare vid midnatt på lördagen gjorde att det tyvärr inte blev så mycket läsning, mest bläddrande i nya VI Läser. Och inte blev det bättre när jag kom till jobbet (en timma sent, tack SL) och insåg att alla våra system ligger nere. Att åka hem tidigt i eftermiddag för att krypa ner i soffan med en bok och en kopp te känns nu mycket avlägset. Men en mening från 11/22/63 fortsätter att återkomma till mig:

I'm one of those people who doesn't really know what he thinks until he writes it down (...)

Huvudpersonen Jake Epping försöker förklara hur han fungerar och jag nästan flög ur sängen i går kväll för att hitta penna och papper för att skriva ner det. För så fungerar, uppenbarligen, jag också.

Flying solo

Det har inte blivit så mycket läst eller bloggat de senaste dagarna och detta beror på att jag inte bara håller på att tränas upp inför en ny roll på jobbet utan även är helt ensam med arbetsuppgifterna nu i två dagar. Min "lärare" och kollega är på begravning och jag har ansvaret för företagets sextio butiker och att deras kassor fungerar. Jag är långt ifrån färdigupplärd och pendlar mellan stolthet och en att vilja gå in på toaletten för att gråta. Istället för att läsa skönlitteratur under lediga stunder så försöker jag memorera script, databaser och manualer och var jag hittar dem i alla system. Fast jag snodde ändå till mig tid för femton sidor i 11/22/63 igår kväll. Jag menar, Stephen King kan man inte ignorera hur som helst.

Ikväll ska jag ta mig ett glas rött och försöka glömma allt vad datorer heter.

Erebos, av Ursula Poznanski

På en skola i London börjar somliga av eleverna att bete sig lite underligt, det smygs och viskas i korridorerna. Ett mystiskt platt paket byter händer och de som inte sitter rödögda och gäspar sig genom lektionerna sjukanmäler sig helt sonika. Med växande avundsjuka ser Nick hur alla verkar vara inblandade utom just han men absolut ingen, inte ens hans vänner, berättar något. När han till slut blir tagen åt sidan av en tjej och får erbjudandet om att vara med så upptäcker han att det handlar om ett spel. Erebos. Reglerna är få men stränga: han får inte prata om spelet med någon, han måste vara ensam när han spelar och får bara en chans. Åker han ut så förblir han ute. Mycket snart upptäcker Nick att Erebos inte enbart utspelar sig i en virtuell värld, på något konstigt sätt så lirkar det sig in i det verkliga livet…

Jag är inte någon som gillar dataspel, min tävlingsinstinkt är lika med noll och de spel jag har provat på har jag misslyckats med fatalt då jag saknar det driv som för en framåt. Jag dör helt enkelt väldigt tidigt. (Jag kunde inte ens spela Sonic för tjugo år sedan då undervattensscenerna fick mig att hålla andan tills jag blev blå.) Så min erfarenhet av spel liknande det som beskrivs i den här boken är nära noll. Dock är min pojkvän en storspelare av WoW, så han kommer absolut få (läs ”tvingas”) läsa den här nu. Är väldigt nyfiken på hans åsikter om Erebos som spel, om det är bra beskrivet.

I början av boken irriterar jag mig lite på det namedroppande angående mejl, Facebook, blogg, chat och liknande som pågår alldeles för länge.  Jaja, vi fattar, eleverna är unga och messar istället för att ringa, de skriver på internet stället för att skicka brev med Posten. Och till en början är spelscenerna lite trista men det kan vara min ovana som gör att jag tycker så. Men sen dras jag snabbt in i intrigen. Även om jag gillar det som utspelar sig i verkligheten bättre än det som sker i spelet så kommer jag in i det på ett sätt som jag inte trodde att jag skulle göra. Boken har sina brister men mest av allt så är det fruktansvärt spännande, det var länge sedan jag kände ett sådant tvång att läsa klart. Nu vill jag inte spolia för någon så jag vågar inte ta upp bristerna av risk för att säga för mycket, så det enda jag säger är: läs! Läs Erebos för bövelen.

King och tidsparadoxerna

Det gäller att hålla tungan i rätt mun när man skriver om tidsresor. Har kommit ca hundra sidor in i 11/22/63 och har ibland svårt att hänga med i alla turer fram och tillbaka, hur krångligt måste det då inte ha varit att skriva det? Försöker hitta svaga punkter men är förmodligen inte smart nog (eller så läser jag bara för sent om kvällarna).

Tänker hur som helst på avsnittet i Big Bang Theory där Leonard irriterar sig på Sheldon angående den replika av tidsmaskinen från just filmen The Time Machine som de köpt.

Sheldon: Why'd you set it for the day before yesterday?
Leonard: Because I want to go back and keep myself from getting a time machine.
Sheldon: You can't. If you were to prevent yourself from buying it in the past, you would not have it available in the present – travel back and stop yourself from buying it, ergo you would still have it. This is a classic rookie time travel mistake.
Leonard: Can I go back and prevent you from explaining that to me?
Sheldon: Same paradox—if you were to travel back in time and, say, knock me unconscious, you would not then have the conversation that irritated you, motivating you to go back and knock me unconscious.
Leonard: What if I knocked you unconscious right now?

Högläsaren, av Bernhard Schlink

Michael är femton när han i sextiotalets Tyskland av en slump möter den tjugoett år äldre Hanna. De inleder ett förhållande och Michael blir snabbt uppslukad av kärleken till den här hemlighetsfulla kvinnan, han jobbar hårt för att få vara kvar i hennes värld. Han böjer sig när han kanske inte borde och förstår inte varför hon reagerar som hon gör, nyckfullt och oförutsägbart. Efter skolan går han hem till Hanna där han läser högt för henne, sedan duschar de och hon lär upp honom i kärlekens konst. Varje dag, samma ritual. Men inget är för evigt och en eftermiddag är Hanna borta, hon har flyttat utan att lämna någon ny adress.  Bokens andra del utspelar sig sju år senare när den juridikstuderande Michael åter stöter på Hanna, men nu under helt andra förutsättningar.

Högläsaren är en lågintensiv men rasande uppgörelse med Tysklands krigsförflutna. Det är en tunn liten bok som innehåller kärlek, skuld och skam. Kanske begick jag ett misstag när jag såg filmen innan jag läste boken men jag tycker väldigt mycket om båda. Tror inte att jag tidigare läst om hur de generationer som föddes efter andra världskriget hanterade sina föräldrar och alla andra som ”var med”. Hur enkelt det var för de yngre att döma alla som medlöpare och hur de såg sig själva som moraliskt överlägsna.

Boken väcker intressanta frågeställningar om just skuld och skam. Vem är skyldig till vad och varför, för verkligheten är sällan så svart eller vit som man som barn vill se den. Jag tänker fortfarande på det moraliska dilemma som Michael brottas med under den andra halvan av boken, om han bör berätta eller inte. Jag tycker att det här är en fantastisk liten bok, men därmed inte sagt att man håller med eller ens förstår Michael och Hanna hela tiden. De är allt annat än konstant sympatiska, men det är en del av tjusningen, för de beskrivs hela tiden som trovärdiga och det är det som är viktigt. De kommer hur som helst stanna kvar hos mig länge, de båda huvudpersonerna.

En icke-recension

Jag gjorde precis det jag önskade i fredags, jag stannade hemma hela helgen och läste (med några pauser för tvättstugan och lussekattsbakande). En förkylning som inte riktigt bryter ut men som gjort mig oerhört trött var mitt alibi, jag avbokade de få saker jag hade inplanerade.

Redan efter några få timmar hade jag tagit mig igenom Bernhard Schlinks Högläsaren. Sedan har jag spenderat stor del av helgen med att tänka på den, försöka formulera mina tankar. För jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Inte för att det var en dålig bok, tvärtom, det var en riktigt bra bok, utan för att jag inte riktigt får grepp om det som var bra. Det går inte att säga så mycket om handlingen utan att berätta för mycket (om det nu finns någon därute som ännu inte läst boken eller sett filmen med Kate Winslet och Ralph Fiennes) och vill kunna läsa/se för första gången. Jag ska tänka lite till.

Angående DN:s recension av Joan Didion

Blev lite upprörd redan efter några få rader när jag läste DN:s recension av Joan Didions Blue Nights i morse. Vadan detta behov av att först definiera författaren som just kvinna innan man går vidare med syftet med artikeln, nämligen bedömningen av hennes senaste bok? Varför förväntas kvinnor ursäkta sin saklighet, här kallad kyla, och varför i hela friden förväntas kvinnor ständigt förklara sin (eventuella) brist på femininet? Kan vi inte vara både kvinnliga och analytiska? Varför förväntas vi ständigt brista ut i okontrollerad fulgråt så fort det handlar om sorg eller andra otäcka saker? Är det inte möjligt att som kvinna först bryta ihop och sedan skriva en saklig bok om det? Framförallt: varför måste det slösas bort en fjärdedel av en recension på att konstatera att Didion inte är som andra kvinnor, lite mindre kvinnlig, lite hårdare?

Didion är saklig, nykter, närmast kylig i sin beskrivning av sorgens ritualer. Det är svårt att tycka riktigt mycket om henne. (.......)

Att detta autonoma drag hos kvinnor ofta anses som oattraktivt och skrämmande är irrelevant för dem.

Bara för att Didion inte skrivit en bok där hon gråter sida upp och sida ner så måste det definieras och pekas ut? Gör det henne mindre värd som kvinna? Jag säger inte att man inte får skriva sådana böcker, för så reagerar många (kvinnor och män) på sorg. Men det är inte en sådan berättelse Didion har skrivit här. Artikelförfattarens sätt att hålla upp Didions påstådda hårdhet emot henne som ett bevis på hennes brist på kvinnlighet, känns inte rätt. Kan hon inte bara få vara en författare som skrivit om sorgen efter en älskad dotter?

Uppdatering: här finns artikeln på nätet.