Den glädjelösa ön, av Enrique Fernández

Geologen Milander Dean kommer till ön Yulkukany där invånarna är valfångare, en plats som beskrivs som: För nära kusten för att locka dem som är på jakt efter det exotiska, för långt bort för en enkel och bekväm resa. Bortglömd av alla på fastlandet. Där möter han flickan Eli som vägrar låta den buttre och tystlåtne mannen vara ifred och snart är han indragen i en historia med talande djur och en mystisk skogshäxa.

Det här är en fantastiskt fin ritad berättelse, bilderna har ett djup och ett ljus jag tidigare sällan sett på papper utan mest på film. Det är underbara landskap, ofta ur hisnande vinklar, och fantastiska detaljer. Mycket av historien står att läsa i huvudpersonernas ansikten och kroppsspråk. Det är en värld att försvinna in i, att längta tillbaka till. Jag tror man blir lite lyckligare av att läsa det här, jag blev det hur som helst. Enda problemet är att det är på tok för kort för jag vill ha mer! Det hade nog gått att brodera ut Den glädjelösa ön till en längre och mer sammansatt historia men det är bara att släppa de tankarna och börja leta efter vad mer den här killen har ritat.

Läs även gärna Schitzo-Cookies recension.