Bob Dylan?

Nu blommar löken... Bob Dylan? Nobelpriset i litteratur? Jag förstår inte hur de valt men så är mina kunskaper om hans texter inte så stora, de är faktiskt extremt knapphändiga. Det finns en slags spärr i mitt inre som alltid har bytt rum eller bytt låt, vilket som nu varit möjligt, när en låt med denne artist spelats i min närhet. Den gnälliga rösten har alltid givit mig rysningar, och då inte av den bra sorten. Men kanske ska jag försöka ge mig på att läsa hans texter ändå, om de nu är värda ett Nobelpris.

Dora Bruder, av Patrick Modiano

1988 ser den franske författaren Patrick Modiano en annons i ett nummer av tidningen France-Soir från 1941. Den femtonåriga Dora Bruder anmäls som saknad av sina föräldrar, försvunnen i Paris mitt under ockupation och brinnande krig. Modiano börjar göra efterforskningar för att se om han kan ta reda på vad som hände Dora. Vad gjorde hon de månader hon var på rymmen? Han spårar henne från hotellrummet som var hennes hem till transporten till Auschwitz i september 1942. Resultatet är den här boken.

Detta var det första jag läste av 2014 års nobelpristagare i litteratur men det lär inte bli det sista. Boken är, till en början, väldigt lågmäld och svävande. Man får faktiskt inte veta så mycket om vad som hände Dora Bruder, inte egentligen. Det mesta är Modianos gissningar och vad han vill tro hände. Det som finns är några få fakta och fotografier, men det är inte viktigt. Den femtonåriga flickan blir en modell för alla rymlingar på Paris gator under kriget, hon och hennes föräldrar får bli symboler för de som föll offer för nazisternas utstuderade grymhet. Sakta men oerhört säkert kryper denna korta och till synes långsamma roman långt in under huden och stannar kvar där. Möjligtvis har jag lite svårt för den oändliga uppräkningen av franska namn och platser som inte betyder något för mig som aldrig varit där och inte talar språket. Men i övrigt så var detta storartad läsning.

Man blir indelad i konstiga kategorier som man aldrig hört talas om och som inte har något samband med den man verkligen är. Man blir kallad. Man blir internerad. Man skulle gärna vilja förstå varför.

Tomas Tranströmer

Jag har aldrig tidigare sett prisutdelningen för Nobelpriset men i år var jag tvungen och jag som nästan aldrig är lättrörd fick tårar i ögonen när det var Tomas Tranströmers tur. Hade jag haft champagne hemma hade det nog varit läge att öppna den, nu fick jag höja mitt glas citronfanta mot teverutan i en liten skål. Aldrig någonsin har jag känt så mycket inför litteraturpristagaren och det beror inte på att han är svensk, utan han har följt mig i tjugo år tack vare en poesiälskande tyskalärare på Komvux. Den allra första av Tranströmers dikter som hon läste för mig var Romanska bågar och den är fortfarande en av mina favoriter.



Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
   i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones,, Herr Tanaka och
   Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Riktigt glad nu

Tomas Tranströmer får Nobelpriset i litteratur. Tror inte jag blivit så lycklig över en nobelpristagare sedan... någonsin.