Bob Dylan?

Nu blommar löken... Bob Dylan? Nobelpriset i litteratur? Jag förstår inte hur de valt men så är mina kunskaper om hans texter inte så stora, de är faktiskt extremt knapphändiga. Det finns en slags spärr i mitt inre som alltid har bytt rum eller bytt låt, vilket som nu varit möjligt, när en låt med denne artist spelats i min närhet. Den gnälliga rösten har alltid givit mig rysningar, och då inte av den bra sorten. Men kanske ska jag försöka ge mig på att läsa hans texter ändå, om de nu är värda ett Nobelpris.

Bön för Tjernobyl, av Svetlana Aleksijevitj

Tjernobyl är en del av min barndom. Jag minns rädslan när den första radioaktiviteten nådde Sverige och man trodde att det var ett svenskt kärnkraftverk som hade läckt ut den. Nyhetssändningar med sprakande dosimetrar. Sedan kom dagarna när vi inte fick leka på skolgården om det regnade eftersom vinden låg på från öst. Sommaren när jag var elva fick vi inte äta bär eller svamp från skogen och på tv bulldozrade man ner nödslaktade renar i stora gravar. Jag har levt med den här händelsen i nästan hela mitt liv, läst artiklar och böcker, men aldrig har jag kommit Tjernobyl så nära som nu. 

Boken börjar rent fasansfullt med en berättelse av en kvinna som var gift med en av de brandmän som var först på plats efter katastrofen. Det handlar om kärlek i sin renaste form men som gestaltas genom smärta. Sedan blir det otroligt nog bara värre. Röst efter röst matas fram genom texten, det är vittnesmål och monologer. Alla kryper de innanför huden. Hur överlever man att man genom en medtagen mössa givit sitt barn en hjärntumör? Det är många varianter av den historien, alla lika ofattbara. Och djuren. Herre Gud, djuren. Just de passagerna var jag tvungen att bläddra förbi. Kvarlämnade hundar och katter som svälter och blir skjutna, övergivna kor som skriar i sina bås. Jag. Klarar. Inte. Av. Det. Men det mest fascinerande i En bön för Tjernobyl är det sovjetiska. All den hjältedyrkan och stelbenta byråkrati som förvärrade, fördubblade, den här katastrofen eftersom ingenting gjordes. Den sovjetiska folksjälen; när fosterlandet kallade så ställde man upp. Även om det betydde att stå ovanpå en brinnande reaktor och skyffla radioaktivt avfall (eftersom robotarna skurit ihop) medan man drog döden på sig. Man litade på staten. När militären dök upp i Pripjat morgonen efter olyckan så blev folk inte rädda utan kände sig trygga. Den sovjetiska armén kunde fixa allt. Det här var min första bok av Svetlana Aleksijevitj men det kommer absolut inte bli min sista. Det är nyskapande och helt storartat.

Dora Bruder, av Patrick Modiano

1988 ser den franske författaren Patrick Modiano en annons i ett nummer av tidningen France-Soir från 1941. Den femtonåriga Dora Bruder anmäls som saknad av sina föräldrar, försvunnen i Paris mitt under ockupation och brinnande krig. Modiano börjar göra efterforskningar för att se om han kan ta reda på vad som hände Dora. Vad gjorde hon de månader hon var på rymmen? Han spårar henne från hotellrummet som var hennes hem till transporten till Auschwitz i september 1942. Resultatet är den här boken.

Detta var det första jag läste av 2014 års nobelpristagare i litteratur men det lär inte bli det sista. Boken är, till en början, väldigt lågmäld och svävande. Man får faktiskt inte veta så mycket om vad som hände Dora Bruder, inte egentligen. Det mesta är Modianos gissningar och vad han vill tro hände. Det som finns är några få fakta och fotografier, men det är inte viktigt. Den femtonåriga flickan blir en modell för alla rymlingar på Paris gator under kriget, hon och hennes föräldrar får bli symboler för de som föll offer för nazisternas utstuderade grymhet. Sakta men oerhört säkert kryper denna korta och till synes långsamma roman långt in under huden och stannar kvar där. Möjligtvis har jag lite svårt för den oändliga uppräkningen av franska namn och platser som inte betyder något för mig som aldrig varit där och inte talar språket. Men i övrigt så var detta storartad läsning.

Man blir indelad i konstiga kategorier som man aldrig hört talas om och som inte har något samband med den man verkligen är. Man blir kallad. Man blir internerad. Man skulle gärna vilja förstå varför.