Min kamp del 1, av Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgård har i en dryg vecka stirrat på mig från Vi Läsers framsida där tidningen ligger i badrummet och för varje gång jag passerat så har uppmaningen att plocka upp Min kamp blivit starkare och starkare. Jag önskade mig den första delen i present direkt när den kom ut på svenska men sen blev den stående i bokhyllan, vet faktiskt inte riktigt varför. Så i lördags blev det till slut ändå av att jag började och idag på förmiddag var den utläst.

Det är väldigt svårt att beskriva den här bokens handling och då många redan läst den behövs det förmodligen inte så många ord om just det. Knausgård berättar om sin uppväxt, om en dominerande fader och de vanliga tonårsfunderingarna angående alkohol och sex men i bokens andra del övergår det till att handla om pappans död och hur Karl Ove tillsammans med sin bror Yngve städar upp i huset där pappan levde sina sista år och gick bort.

Allt är så omständligt skrivet, det är lite som om han berättar en historia på fyllan: börjar i en ände, kommer på villovägar och sluter (om man har tur) upp trettio sidor senare när jag helt tappat bort vart han började. Det går ofta för långsamt för mig, det är ändlösa sidor när absolut ingenting händer, han vandrar fram och tillbaka och beskriver omgivningarna in i minsta irriterande detalj. Men när det bränner till gör det så ordentligt, den här boken innehåller några extremt vackra och slående formuleringar och passager. Och jag känner igen mig i så mycket, att man är känslokall, att de rätta reaktionerna låter vänta på sig. Att man stöter människor ifrån sig och att man blir tokig om man inte får ett visst mått av ensamhet.

Knausgårds pappas död är även min pappas död och inte blir det lättare av att författaren på alla bilder är väldigt lik min pappa. Våra berättelser glider in i varandra och till slut vet jag inte vad som är mitt och vad som är hans. Jag vet inte vem som är vem. En vän har sagt att jag, kanske, kommer förstå den här seriens storhet i bok tre men frågan är om jag tar mig så långt. Får se om jag ens tar mig an bok två. Precis som så många gånger förut så blir jag inte berörd och som Karl Ove själv så undrar jag vad som är fel på mig.

 

Kulla-Gulla och omslagen

Det har varit buskul att läsa om Kulla-Gullaböckerna, ett rent nöje faktiskt även om jag var lite orolig innan jag började. Rädd att mina vuxna ögon skulle förstöra barndomens mest omlästa och älskade bokserie. Istället kände jag nästan exakt som jag gjorde då för snart trettio år sedan, när jag praktiskt taget tvångsmässigt tog mig igenom bok efter bok bara för att börja om från början varje gång jag kom till slutet. Och precis som då så älskar jag de första böckerna mest (förutom Kulla-Gulla på Blomgården, den har aldrig varit någon favorit), när hon är en fattig barnhemsflicka som får ta på sig alldeles för mycket ansvar för en skock främmande barn. De senare åren hos tant Emily och när "kamraterna" från skolan dräller runt och ställer till besvär på Höje gör mig mest irriterad, det är ju torpartjejen jag vill ha, inte måste-lära-mig-tala-mindre-bonnigt-tjejen. Där är jag och Tomas Torpare helt överens.

Mina böcker om Gulla är vällästa, fulla av smutsiga fingeravtryck och väldigt älskade. De här omslagen är otroligt fina! Tycker väldigt mycket om det enhetliga och att man får glimtar av de andra karaktärerna i bakgrunden. Avslutar härmed min omläsning av Kulla-Gulla och ser fram emot Boken är tankens barns omläsning!

 

 

  

Det var den handväskan

Det har varit på gång länge, min stackars handväska har packats tyngre och tyngre med böcker och skrivböcker och igår gick den sönder (inte nog med att väskan for i backen, den rullade även några meter ner för en stenbelagd liten backe). Axelbandet gick helt enkelt av och går inte att laga så därför gav jag mig ut på Uppdrag Köpa Ny Handväska idag efter jobbet. Jag brukar säga att den där "shoppinggenen" som många kvinnor har nog har missat mig för jag får kliande utslag bara vid tanken på att jag måste ge mig ut och köpa kläder, skor och accessoarer. Mitt trick är att göra det så snabbt som möjligt, rycka åt mig allt och sen skynda hem. Så även idag. Fast när jag kom hem så insåg jag att jag köpt alldeles för liten handväska... Det är knappt att jag får ner en skrivbok bredvid den lånade Sony e-readern och dessutom knakar väskjäveln. Suck. Antar att Uppdrag Köpa Ny Handväska fortsätter i helgen.

Tävla hos Swedish Zombie!

Kika in hos Swedish Zombie där du kan vinna ett signerat exemplar av The Killing Floor av zombiemästaren Craig DiLouie. För att vinna ska du förklara vilket du tycker bäst att läsa om och varför:

Apokalyps eller postapokalyps?

Fantastiskt svår men intressant fråga. Jag skulle nog välja apokalyps, då det sammanfallande samhället med alla dess hemskheter är så fruktansvärt skrämmande. Men samtidigt så är postapokalyps spännande då författaren kan välja vilken slags värld katastrofen har lämnat efter sig... Som sagt, svårt var ordet.

Kulla-Gullas myrtenkrona

Så har jag kommit till den sista boken om Kulla-Gulla. Det är lite vemodigt att lämna henne, även om det är i armarna på Tomas Torpare och med ett välordnat Höje som bas. För allt är extremt välordnat och fint, allt det där som jag brukar avsky men här accepterar. Jag till och med gillar det för efter alla dessa böcker med fattigdom, elände och kamp så behöver man lyckan.

I bokens början finns den gamla konflikten kvar: patron är säker på att han ska gifta bort Gulla med Ivan, Ivan själv är lika övertygad om detta och planerar för sin framtida lycka med gods och pengar. Irene smyger svartsjukt runt och försöker förstöra männens högflygande idéer. Gulla fortsätter springa iväg till Hygget för att få träffa Tomas som själv absolut inte vågar tro att han en dag ska få tillåtelse att gifta sig med den han älskar. Men allt är lite halvhjärtat skrivet, för som den saga detta är så kan man vara säker på att de goda kommer få varandra. Något annat är helt enkelt inte möjligt. Så konflikterna går på tomgång, författaren tar ytterligare ett varv för syns skull.

Men den här sista boken handlar mer om de fattiga flickorna i Gullas närhet än något annat. Där är Majsan som numera styr på Hygget med bestämd hand, Viktorias magra Nina som kärleksfullt drivit upp en brudmyrten, prostens handikappade Ester som hela sitt liv gömts undan nyfikna blickar. Precis som när jag läste den här serien som barn så får jag här i slutet en längtan tillbaka till Kulla-torpet, jag börjar se varför jag hela tiden började om från början när jag kommit till den sista boken. Visst är det ett fint slut med den vackra klänningen och de förbättrade arbetsvillkoren för Höjes arbetare men det som alltid har trollbundit mig mer än något annat är beskrivningarna av den fattiga barnhemsflickan som får släpa vatten, köra kol mitt i natten och ha ansvar för en skock lika fattiga torparungar. Det är henne jag ser framför mig när jag läser namnet Kulla-Gulla och det är henne jag saknar när allt är slut.



Doctor Who + Peter Jackson = awesome?

Kan inte riktigt släppa Doctor Who-helgen så jag mjuklandar så här måndag förmiddag med ett inlägg som enbart repeterar ett rykte, en (visserligen ömsesidig) önskan men absolut inget konkret eller bestämt. Matt Smith har i en intervju sagt att han gärna skulle se att Peter Jackson regisserade ett avsnitt av Doctor Who: "Let's get Peter Jackson to direct one and go and make it in New Zealand. I would love to, I will campaign endlessly to come over and film there." Och Peter Jackson svarade: "I'm a huge Doctor Who fan, and I think Matt's fantastic. Just name a time and place, and I'll be there!"

Kan ni tänka er hur fantastiskt detta vore om det blev sant!? Jag vet att det ofta pågår öppet smicker skådespelare och regissörer emellan i pressen, men jag kan ändå inte låta bli att hoppas en smula.

(Såja, nu ska den är bloggen återgå till att handla om böcker. Men jag kunde inte låta bli att publicera detta efter en sådan otrolig kärleksbomb som Fiktiviteters Doctor Who-helg har varit.)

Kulla-Gulla finner sin väg, av Martha Sandwall-Bergström

 

Gulla och Tomas fortsätter sin kamp för att göra förbättringar för bygdens fattiga samtidigt som de försöker stjäla till sig hemliga kärleksmöten. Patron och Ivan verkar inte ens kunna tänka tanken att där skulle vara något men för Mamsell Modig kan Gulla inte dölja sina känslor. På torpet i Hygget finns numera två oxar, både huset och ladugården är rödmålade och barnen rundkindade och välgödda efter Tomas ansträngningar. Men allting börjar ändå dras till sin spets, Gulla vill berätta för sin morfar om kärleken men förstår att det inte kommer falla väl ut. Patron har planer på att gifta bort sitt enda barnbarn med Ivan men tycks återigen ha glömt hur det gick med hans dotter när han försökte tvinga henne till liknande handlingar.

Jag trivs så väldigt mycket bättre nu när den största delen av historien återigen utspelar sig i stugor och torp. Visst glider Gulla runt i fina klänningar men hon har ändå hjärtat på rätt ställe, hon är på de fattigas sida. Hon svor tidigt på att aldrig glömma svältåren på Kulla-torpet och glömt har hon verkligen inte gjort. Att de sjuka på bygden ofta utnyttjar hennes godhet och låtsas vara sämre än de egentligen är för att få ännu en matkorg, är något hon inte låtsas om. Istället tycker hon att det är en skam för herrgården att dess underlydande måste ta till oärlighet för att säkerställa maten på bordet. Men med ihärdighet och Tomas hjälp så blir det ändå långsamt bättre för många av torparna. Man ser ett ljus i mörkret.

Blink - den absoluta kärleken till ett avsnitt

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Doctor Who-helg.


Spoilervarning för säsong 3.

Det är lustigt hur ett avsnitt av en tv-serie som knappt innehåller huvudrollsinnehavarna ändå är bland de allra bästa. Love & Monsters i säsong 2 är ett sådant men bäst är ändå avsnitt 10 i säsong 3: Blink.  

Sally Sparrow undersöker ett gammalt hus när hon hittar ett meddelande till sig själv på väggen, ett meddelande från 1969 som ber henne akta sig för de gråtande änglarna. När hon senare återvänder till samma hus med väninnan Kathy Nightingale så försvinner Kathy spårlöst. Strax efteråt knackar det på dörren och där står Kathys barnbarn med ett brev till Sally. Förvirrande? Oh ja. Trots att Doctor Who är hyfsat barnvänligt så betyder inte det att författarna underskattar sina tittare och jag misstänker att det är en stor del av seriens storhet. För det är inte bara hemskt, svårt och sorgligt mellan varven, det är även klurigt och ansträngande att titta på Doctor Who. Man tvingas tänka efter och tidsparadoxer är en av de sakerna som jag har väldigt svårt att räta ut i första taget. Kanske är Blink just därför ett av de avsnitt jag hela tiden återvänder till, för att jag lämnas med känslan av att inte riktigt ha förstått allt. Kanske fanns där någon ledtråd jag missade?

Huvudrollen i Blink spelas av fantastiska Carey Mulligan och man faller omedelbart pladask för henne. Hon förlorar sin bästa vän, en möjlig dejt/pojkvän och allt omkring henne är läskigt och oförklarligt. Det de försvunna får många år att bearbeta och förklara lämnas hon att lista ut på några få ögonblick, ändå förblir hon förvånansvärt lugn och klar.

 

Kathy Nightingale: What did you come here for anyway?

Sally Sparrow: I love old things. They make me sad.

Kathy Nightingale: What’s so good about sad?

Sally Sparrow: It’s happy for deep people.

 

På något sätt så får seriens skapare in material för en hel film på fyrtio minuter och det utan att det känns som en sängkammarfars där alla springer ut och in och smäller i dörrar. Men fort går det ändå och man praktiskt taget tvingas hänga med i svängarna. Vi får tidsresor, kärlek, ålderdom, död och fantastiska påskägg på dvd. När Doktorn och Martha Jones slutligen springer förbi in the flesh i slutet av avsnittet så vill man hålla kvar dem, låta Sally prata med dem mer än bara några få ord. Men de försvinner alltför snabbt och lämnar oss med en känsla av både förlust och vinst på samma gång. Det är nästan bara Doctor Who som lyckas ge mig det.

Just scoping out the general chimney-ness

 - Sorry, Christmas Eve on a rooftop, saw a chimney, my whole brain just went, 'What the hell?' Don't worry; fat fellow will be doing the rounds later, I'm just scoping out the general chimney-ness.

- I was only saying hello*

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Doctor Who-helg. Se HÄR för lista på alla bidrag.

Om sexualiteten i BBC's serie Torchwood.

Torchwood brukar kallas för en spin-off på en spin-off (Gamla Doctor Who  à Nya Doctor Who 

à Torchwood) och den fina titeln är en enkel scrambling av bokstäverna i Doctor Who, till en början använd av producenterna för att öppet kunna prata hemligheter om nästa avsnitt i Doktorns värld. Torchwoods skapare har berättat att de var inspirerade av serier som Buffy The Vampire Slayer när de började skriva manus och en sak som de ville plocka med sig var tanken om en friare sexualitet. Jag och många med mig må tycka att det är självklart att bisexuella och homosexuella får ta plats på tv men det har länge funnits (och finns än idag) ett segt motstånd. Därför har det varit så fantastiskt att se Torchwood med dess speciella approach, för här är det inte bara självklart, det är så naturligt att det inte ens tas upp till diskussion! Alla huvudkaraktärerna har vid olika tillfällen sexuella relationer med samma kön och precis som vid heterosexuella kontakter i andra serier så är det så naturligt att det inte behöver definieras. Sexualiteten är fri. Det är upp till individen att bestämma och ta konsekvenserna för sina handlingar, inte kollektivet. Jag tror benhårt på den här metoden, att inte göra någon stor sak, att vägra kategorisera. På engelska har något uttryckt det som att ”Sexual identity is ’matter-of-fact’, and not an issue.” Jag hittar ingen bra översättning för det så det får stå kvar på originalspråk.

Captain Jack Harkness flirtar med alla oavsett art eller kön men han verkar bli kär i främst män. Med betoning på ”verkar” då man aldrig kan vara säker på den mannen och då han under seriens gång faktiskt har en speciell och besvarad attraktion till Gwen. Torchwoods skapare Russell T. Davies har sagt att Jack är omnisexuell, inte bisexuell:

” – He’ll shag anything with a hole. Jack doesn’t categorize people: if he fancies you, he’ll do it with you.” 

Mig veterligen tas homosexualiteten enbart upp av Iantos syster Rhiannon i Children of Earth. Först i den traditionella brittiska arbetarklassförorten blir det en ”grej”, något att fråga om. Men inte ens med henne blir det någon s t o r grej, hon nöjer sig med Iantos tårframkallande fina svar: ”It’s weird. It’s just different. It’s not… men. It’s just him. It’s only him.”  Vilket är en suverän definition av hela serien: det är inte könet, det är personen.

Skådespelaren John Barrowman är öppet homosexuell och anses vara en av Storbritanniens stora gay-förebilder i tv och media. Fast till skillnad från karaktären Jack Harkness så har John ett förhållande sedan 1993.

*Citat från när Jack träffar Martha Jones för första gången:

Jack: - Nice to meet you Martha Jones.

The Doctor: - Oh, don't start!

Jack: - I was only saying hello.

Martha: - I don't mind.

Fiktiviteters Doctor Who-helg

Schemat är lagt och flugorna är knutna. Har alla kollat så att ni inte har några sprickor i väggen? Då kör vi. Det är dags för Fiktiviteters Doctor Who-helg! Schemat finner ni längst ner i detta inlägg, jag dyker upp både på lördag och söndag med ett Doctor Who-inlägg och ett om Torchwood.

Lördag 22/9
10:00 Fiktiviteter
11:00 Tingsholmsbibliotekarien
12:00 Fiktiviteter
13:30 Helenas bokhylla
13:00 Beroende av böcker
14:00 Fiktiviteter
15:00 Vargnatts bokhylla
15:30 Fiktiviteter
16:00 Skuggornas bibliotek
17:00 Fiktiviteter

Söndag 23/9
10:00 Fiktiviteter
11:00 BokNea
12:00 Fiktiviteter
13:00 Tingsholmsbibliotekarien
14:00 Fiktiviteter
15:00 I Elinas hylla
16:00 Beroende av böcker
17:00 Fiktiviteter

Kulla-Gulla och Tomas Torpare

Efter att det allra värsta hänt Viktorias Viktor i slutet av sommarlovet så återvänder inte Gulla till Tant Emilys flickskola i Hasseltuna utan väljer att stanna hemma för att försöka införa förbättringar för folket på och omkring herrgården. Men för varje steg hon tar framåt tvingas hon två tillbaka, Patron är inte alls villig att förbättra för sina torpare och arbetare. Men så kommer en ny bruksbokhållare vid namn Tomas till Höje, en student från Stockholm som både lockar och skrämmer med sina socialistiska tankar. Långsamt vinner han Gullas hjärta och övertygar både arbetare och Patron om att han faktiskt inte bara pratar tomt utan står upp för det han menar. När trebarnspappan Sammel i Hygget måste åka in till sjukhus kliver Tomas in och tar ansvaret för torpet, dagsverkena och barnen.

Tomas Torpare är liksom Gulla själv en av de där nästan enerverande goda människorna som inte tycks kunna göra något fel. Visst gör han många misstag när han med frökenfingrar och noll kunskap om boskap eller lantbruk kliver in i Sammels ställe men det finns ingenting hans goda intentioner och hjärta inte fixar. Men jag vet, det här är ju en saga för barn, det ska vara överdrivet och lätt att dra gränserna för ont och gott. Och han måste väl vara på det sättet för att man ska förstå att han är rätt man för Gulla. Men jag tycker att han har en poäng när han säger att han önskar att Gulla fortfarande vore torparflicka och bodde strax bredvid på Kulla, för vet du Tomas, det önskar jag med att hon var.

Kulla-Gullas sommarlov, av Martha Sandwall-Bergström

Gulla är hemma på Höje för sommarlovet och med sig har hon Tant Emily, klasskamraterna Irene och Lycka, samt fänrik Ivan som kommer för att hjälpa den åldrande Patron Sylvester med att hålla ordning på gården. Ivans benhårda attityd till de fattiga torparna och arbetarna på herrgården får helt motsatt resultat än det han väntar sig och speciellt drabbad blir familjen på Heden där Viktorias oförmåga att hålla tyst inför orättvisor slår ner på henne och barnen. På herrgården läser Emily artiklar om uppror och revolution i andra länder och piskar snabbt upp en stämning som innebär skada för dem alla.

Det här är också en av de böckerna i serien som gör mig frustande arg, när överklassen från staden totalt krockar med verkligheten på Höje. Jag vill ruska dem, skrika åt dem, örfila dem tills det går in i deras snäva själar att även fattiga är människor. Att det inte går att ”jobba hårdare” när man redan sliter tolv timmar om dagen på bruket och sedan måste ta hand om de egna åkrarna och hushållet när man utmattad ramlar hem sent på kvällen. För man står obevekligt på Gullas sida, liksom hon kan man inte glömma de fattiga åren på Kulla. Det är riktigt fint skrivet, jag faller rakt i fällan och engagerar mig långt mer än jag trodde att jag skulle.

Att bläddra med näsan

Kvällens onödiga vetande: när jag ligger i soffan och läser på läsplattan och katten parkerar sig på den lediga handen så kan jag "bläddra" med näsan och ändå komma vidare i zombieboken. Ibland är det de små och fåniga sakerna som gör mig som mest lycklig. Och nu - hemmabakade chokladmuffins!

Femtio nyanser av honom, av EL James

Tjugoettåriga Anastasia (Ana) ska precis gå ut college när hon får hoppa in istället för sin rumskamrat Kate och intervjua den framgångsrike VD:n Christian Grey. Mycket snart uppstår ömsesidig attraktion men kan hon verkligen lita på den här kontrollerande och underliga mannen? Hur mycket av sitt förflutna döljer han egentligen?

Jag skrev tidigare att jag tycker att Ana är ett mähä och vill klargöra att det absolut inte är för att Ana är undergiven i en sexuell relation som jag tycker så. BDSM-delen är det jag minst har problem med i den här boken. Anledningen till att jag retar mig så mycket på henne är för att hon utanför sovrummet har ett tankesätt där den röda tråden är: ”Nej men inte kan väl lilla jag betyda något?” Hon jämför sig ständigt med andra och finner sig sämre. Det blir i längden extremt tröttsamt, speciellt när Christian är överdriven åt det andra hållet och dessutom är kryddad med läskiga stalker-tendenser.

Jag tror att det är de galna överdrifterna, ovanpå det undermåliga språket, som gör att jag inte riktigt klarar av den här boken: Ana är oskuld när hon träffar Christian men lyckas ändå ha fantastiskt mindblowing sex från sekund ett med honom, Christian är superduperrik bortom alla gränser samt är så sjukt snygg att alla kvinnor ständigt försöker flirta med honom. Och vad är det med Anas undermedvetna som ständigt gnäller, skriker och kallar henne för hora? Den Inre Gudinnan orkar jag inte ens ta upp… Vadan alla dessa beskrivningar av helvita möblemang? Det är som att se ett avsnitt med en nyrik rappare i MTV Cribs. Och hur många gånger kan hon stöna rakt in i hans öppna mun innan jag slutar vara med i ögonblicket och börjar räkna tillfällena? Check, där hände det igen, en pinne i kanten.  Eftersom jag retar mig så oerhört på allt det jag nu nämnt så blir inte sexet speciellt sexigt, vilket det kunde varit annars. Jag blir mer upphetsad av helikopterturen i början av boken.  Till slut blir det som vilken porrfilm som helst och när det inte blev bättre än så här så kunde författaren lika gärna ha låtit bli att försöka skriva en historia runt sexscenerna.

Boken har dock en förtjänst: mailkonversationerna mellan Ana och Christian är riktigt underhållande, flera gånger skrattade jag högt. De är roliga och fräcka på ett sätt som resten av texten inte är. Slutligen är jag glad att jag ändå läste ut och inte gav upp efter hundrafemtio sidor som jag först hade planer på, för då hade den här recensionen blivit ännu bittrare.

Kulla-Gullas första bal, av Martha Sandwall-Bergström

Gullas skolgång hos Tant Emily i Hasseltuna fortsätter som tidigare. Hon förstår sig inte på de andra flickornas förkärlek för bus, tissel och tassel eller svärmerier men blir ändå glad av chansen att få gå på sin första bal när staden firar konungens namnsdag. Kornett Ivan får upp ögonen för Gulla på ett helt annat sätt än tidigare men vad för slags affärer har han egentligen med caféflickan Martina?  Gulla får reda på mer än hon borde och ställer till med skandal i regementsstaden, till Tant Emily och Patrons stora förskräckelse.

Precis som när jag var liten så kryper det i mig av obehag och irritation när jag läser om överklassfasonerna i staden. Dessa hemska, hemska människor. Tant Emily är nog värst av dem alla men Kornett Ivan, Irene, Lycka och alla de andra ligger inte långt efter. Ännu i staden verkar de dock inte lika fruktansvärda som de blir mot bakgrund av Höje herrgård där deras närvaro blir nästintill olidlig. För i slutet av boken åker de till Gullas hem för att där spendera sommarlovet och det bådar inte gott för herrgårdens invånare. Eftersom jag mindes hur det skulle gå, hur fel och hemskt besöket slutar så läste jag med hjärtat i halsgropen, bävade för utveckligen. 

Har varit sjukskriven igår och idag, legat på soffan och plöjt igenom alla Kulla-Gulla jag hade kvar, nu saknar jag bara den sista! Kulla-Gullas myrtenkrona är beställd från antikvariat och är förhoppningsvis på väg hem till mig i detta nu, det var den enda som inte stod att hitta när jag plockade hem alla böckerna från mamma i somras.  Jag vill ha den NU! För jag har ärligt talat inte så stor lust att fortsätta med Femtio nyanser av honom där jag tagit mig ”ända” till sidan hundra…

Kulla-Gulla i skolan, av Martha Sandwall Bergström

 

Stunden har kommit och Gulla måste lämna barnen i Patrons vård för att åka till regementsstaden Hasseltuna och påbörja sin utbildning hos tant Emily. Åren i folkskola och det hon lärde sig där räknas plötsligt inte alls och nu måste hon snabbt komma ikapp sina klasskamrater vad gäller uppförande, franska, dans och att inte tala så bondskt. Hon placeras i samma rum som flickorna Irene och Lycka och gör sitt bästa för att vara alla till lags och för att lära sig allt som en ung dam behöver veta men det är inte lätt att börja tänka på sig själv i första hand när man hela livet haft andras välmående som prioritet ett.



Precis som när jag var liten så blir jag väldigt upprörd när tant Emily försöker förändra Gulla, när hon tjatar, örfilar och skriker tills flickan gör som hon vill. Jag blir heligt förbannad på de där pimpinetta överklassfasonerna där rykte och hur saker ser ut blir viktigare än både djurs och folks välmående. För er känsliga så vill jag utfärda en varning: åtminstone en häst och en katt råkar väldigt illa ut i Kulla-Gulla i skolan. Och så gör Kornett Ivan entré, Irenes kusin och enligt henne själv hennes tilltänkte make. Som jag skrev tidigare så hade jag helt förträngt honom men nu är det nästan så att jag ser fram emot att hata honom i de kommande böckerna.

"...en berusande fontän av kvinnliga könshormoner"

(Psst Jonny - jag har petat in tantsnusk i din Sony E-Reader!)

Jag tänkte att jag skulle kolla in vad allt ståhej handlar om och köpte Femtio nyanser av honom av EL James som e-bok. För är det något jag inte är så är det pryd. Femtio sidor in har det dock ännu inte varit någon sexscen men jag gillar inte alls språket. Det får mig inte att känna mig det minsta förväntansfull inför det som komma skall. Enbart irriterad. Saker är skit- och mega-någonting och jag är redan hjärtligt trött på Christian Greys överjordiska attraktionsförmåga, för det räcker inte att bara upprepat skriva att någon är snygg, det får mig inte att känna det. Jag blir provocerad av hans överlägsna attityd till Anas stammande, fumlande och rodnande. Det märks alltför tydligt vilka personer karaktärerna är modellerade efter. Men jag får inte ge upp än, femtio sidor är inget att döma en bok efter så fortsättning följer.

Någon som minns Kornett Ivan?

Läser Kulla-Gulla i skolan och slås nästan helt till marken av det faktum att jag heeelt glömt bort Kornett Ivan! Än så länge har han bara snabbt dykt upp till häst och imponerat på Tant Emily men så fort jag såg namnet så kom allt tillbaka till mig: allt han ställer till med och förväntningarna han väcker hos Patron. Kornett Ivan är en karaktär som är lätt att avsky. Huvaligen.

30 Days of Harry Potter - Day 30: Favorite spell

Jag har en stor förkärlek för de enkla trollformlerna, de som trollkarlarna och häxorna ibland använder nästan utan att de märker det själva. De vardagliga. Som Alohomora som öppnar lås eller  Oculus Reparo som Hermione lagar Harrys glasögon med flera gånger.

Det här har varit en väldigt rolig utmaning, både lättare och svårare än jag trodde. Somliga frågor har varit riktigt kluriga och det enda jag har att klaga på är ordningen de kom i. De flesta av de stora och roligare frågorna kom precis i början, kanske skulle man ha blandat upp det bättre. Men, men. Mer än något annat så har det som sagt varit riktigt kul.

Kulla-Gulla löser en gåta, av Martha Sandwall Bergström

Den nu rullstolsburne och elaka fröken Regina är sedan en tid tillbaka på Höje efter sin olycka. Stämningen är redan tryckt och obehaglig för Gulla och barnen när det börjar hända konstiga saker på herrgården. Smycken, mat och pengar försvinner både från herrskap och tjänstefolk och snart riktas misstankar mot torparbarnen och den föräldralöse Mats. Inte ens Gulla själv undgår frågor och tvivel när Regina gör sitt bästa för att alla ska vara så olyckliga som hon själv är.

Snart ska jag sluta ta upp det i varje recension men för varje del jag läser i min barndoms mest älskade bokserie, ju mer säker blir jag på att den där nidbilden av Kulla-Gulla inte stämmer. Hon är inte dumsnäll. Hon är inte ens genomgod. Visst står hon upp för sig själv och framför allt de svagare och fattigare men hon kan baske mig säga ifrån vid behov. Hon blir arg och visar det. Den person som däremot alltid säger ja och är tjänstvillig hur mycket stryk han än får, är Johannis. Han skyfflar runt och är alla till lags, oavsett hur illa de behandlar honom. Där har vi den genomsnälle människan.

Kulla-Gulla löser en gåta är annars lite av en mellanbok. Nu tänker jag dra några spoilers, så om du vill läsa boken utan att veta handlingen så får du sluta här! Fröken Regina får i den här boken en själ som man förstår, hon är inte bara elak punkt slut och på de sista sidorna så blir hon till och med vänlig och omtänksam. Det var trevligt att hon sent omsider fick bli en riktig person med kött på benen istället för en kliché. Tyvärr dör hon på de sista sidorna. Trist är även att tjuvarna på herrgården givetvis måste vara tattare och självklart är de gulögda (som vargar), fula och hjulbenta. Nu kom den här boken ut 1947 och det förklarar väl mycket men det känns ändå lite tråkigt.

30 Days of Harry Potter - Day 29: Favorite Hogwarts portrait

Jag kan inte riktigt komma på något annat (ofta återkommande) porträtt än Tjocka Damen. Så det får väl bli hon då.

Rubinröd, av Kerstin Gier

Sextonåriga Gwendolyn lever ett mestadels normalt liv i London med sin både stora och speciella familj. Gwens stroppiga kusin Charlotte går och väntar på att få göra sin första tidsresa, något som möjliggjorts av det faktum att hon bär på en nedärvd gen, men plötsligt är det Gwen som sugs tillbaka i tiden och befinner sig på sjuttonhundratalet. Alla förberedelser som Charlotte genomgått är då förgäves och medan familjen är i uppror över förändringarna tvingas Gwen vänja sig vid dagliga resor till andra århundraden. Till sin hjälp har hon Gideon, en irriterande, överlägsen och… helt, helt underbar nittonåring.

Vilken. Fantastisk. Bok. Ren och skär läsglädje, jag vet inte annars hur jag ska förklara det jag upplevde med Rubinröd. Det var länge sedan jag hade så fantastiskt roligt när jag läste, jag har både skrattat högt, förfasats och känt ett tonårspirr i magen. Trots att jag visste att morgondagen innebar ett extremt viktigt externt möte med jobbet, att jag borde vara utvilad och helst inte så utmattad att jag på morgonen slängde på mig alltför konstiga kläder, så låg jag vaken i många timmar och bara läste vidare. Förstörde två nätters sömn totalt bara för att få veta hur det skulle gå och jag brydde mig inte ett spår om konsekvenserna. Hur i hela friden ska jag kunna vänta på fortsättningen!?

Gwen, hennes familj, bästisen Leslie och Gideon är alla så komplexa och samtidigt så vanliga att jag vill gråta av lättnad och igenkänning. Man har ingen aning om vem man kan lita på, vem som är riktig skurk och vilka som bara är slentrianonda av gammal ovana. Ja, Rubinröd är den första boken i ännu en trilogi om tonårskärlek i en övernaturlig värld men samtidigt så är den så mycket bättre än allt annat jag läst i genren. För en gångs skull så förstår jag varför hjältinnan blir förälskad, det byggs upp så fint och känns ända in i hjärteroten. Jisses, till och med jag blir lite kär. Så snälla älskade bokvänner: läs!

Stort tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!

30 Days of Harry Potter - Day 28: Favorite death eater

Ooooohhhh! Bellatrix!

30 days of Harry Potter - Day 27: Favorite magical ability

Jag skulle väldigt gärna kunna ha möjligheten att vara osynlig. Inte hela tiden, men när jag känner för det. Och inte för att kunna tjuvlyssna eller smyga på folk utan snarare för att kunna smita undan och vara ifred. Så en osynlighetsmantel vore toppen.

Fallvatten, av Mikael Niemi

Efter en höst när regnet vägrat sluta falla är alla kraftverksdammar i Sverige överfulla. Så brister Suorvadammen vid Lule älv och vattnet skapar en tsunami som vräker bort allt i sin väg: hus, vägar, bilar och människor. I korta kapitel får vi lära känna ett gäng människor som på något sätt blir drabbade av katastrofen, mamman som gör allt för att ta sig hem till dottern, helikopterpiloten som för dagen är ute på självmordsuppdrag men istället får hjälpa frun som nyligen lämnat honom för en annan, deras gravida dotter samt personer som arbetar för Vattenfall och befinner sig vid kraftverken och dammarna.

Det här är spänning på hög nivå, handlingen rasade fram i samma hastighet som flodvågen och jag hade hela tiden andan i halsen men av någon anledning tog jag inte de drabbade personerna till mig. Jag blev aldrig riktigt engagerad. Beror det kanske på de korta kapitlen? Eller var det bara så enkelt att formatet inte passade mig? Fallvatten kan vara aningens för mycket deckare för min smak. Men samtidigt så älskade jag det faktum att det inte var självklart att gott skulle hända de goda och motsvarande för de onda. För det sker verkligen hemska saker i tsunamins skugga, händelser som inte får konsekvenser. Riktigt snyggt gjort. Och jag gillade upplägget: den svenska katastrofromanen, naturen gör uppror och det händer här hemma och inte på andra sidan jorden utan på platser med svenska namn, platser jag varit på. Samt att det inte är terrorister med vapen och bomber utan moder jord som slår bakut, något som så många av oss långt där inne anar är på väg. Därav en relaterbar rädsla. Niemis språk är dessutom riktigt, riktigt fint, hans beskrivningar av exempelvis naturen skimrar i texten.

Stort tack till Piratförlaget för recensionsexemplaret!

Maj Sjöwall i Boklördag

Min pappa läste enbart svenska manliga deckarförfattare. Det var ärligt talat inte lätt att hitta nya böcker till honom men varje gång Mankell, Guillou eller GW Persson kom ut med något nytt så var det som julafton. Tills den efterlängtade boken var utläst en eller två dagar senare. Då återgick han till att läsa om de gamla böckerna, de han läst så många gånger. Men de böcker han läste allra flest gånger var utan tvekan de skrivna av Per Wahlöö och Maj Sjöwall, de bestod mer av lösbladssystem än något annat. Och han pratade om karaktärerna som om de vore riktiga människor. Kommer du ihåg när Kollberg...? Jag läser det mesta f ö r u t o m svenska deckarförfattare men då jag under så väldigt många år fick höra historier om Sjöwall/Wahlöös romanfigurer så känns det nästan som om jag känner dem och därför läser jag alltid artiklar om författarna. Idag finns det en jättefin intervju med Maj Sjöwall i DN's Boklördag, se till att läsa den - oavsett om du läser kriminalhistorier eller inte.

Maj berättar bland annat om de privata bibliotek som fanns i Stockholm när hon växte upp och den stockholmska dialekten kommer fram så fint:

" - Vilka konstiga bibliotek, sådana har jag aldrig hört om?

 - Jora, det fanns, serru. Det som var närmast oss låg på Pontonjärgatan. Det var som en liten, liten butik och där satt en tant bland alla bokhyllorna."

Handla med David Tennant

Dagens Doctor Who-notis: I 2006 års julspecial, The Runaway Bride, fick Doktorn en bankomat att spruta ut pengar så att han kunde fly i kaoset. "Pengarna" som användes var tiopundssedlar med David Tennant samt tjugopundssedlar med producenten Phil Collinson och nu har BBC publicerat hur dessa sedlar såg ut. Kan inte bara vara jag som får lust att shoppa loss.

30 Days of Harry Potter - Day 26: Favorite wand

Har ärligt talat aldrig ens tänkt tanken på vem som har den finaste trollstaven... Det har gått rakt över mitt praktiska huvud, så jag säger väl Snapes då. Bara för att den är hans.

Och allt skall vara kärlek, av Kristian Lundberg

Och allt skall vara kärlek är Kristian Lundbergs uppföljare till Yarden från 2010 och innehåller allt det som inte riktigt fick plats i den första boken, det han inte hade orden eller modet att formulera. Det handlar fortfarande om tillbakablickar på hans egna livegna men nu avslutade arbete i Malmös hamn men främst om de som fortfarande är kvar: de papperslösa, de språklösa. Varje morgon vaknar han i sin lägenhet med utsikt över den före detta arbetsplatsen och funderar över livets kast, sonen som växer upp, över kärleken till K som han är uppslukad av men ändå inte riktigt förstår. Och så givetvis föräldrarna, främst mamman som är psykiskt sjuk och säker på att de alla är övervakade.

Jag använde inget bokmärke när jag läste den här boken och det var delvis med flit. När jag tog upp den ur väskan så fick jag bläddra fram och tillbaka för att hitta rätt sida och ofta läste jag om långa stycken, insåg först efter ett par sidor att det blev omläsning. För det behövdes. Jag behövde läsa om och om igen, det är gruvligt vackert men jobbigt att ta sig igenom. Har väldigt svårt att skriva något konkret om den här boken annat än att jag älskade den, precis som jag älskade Yarden. Noteringarna om den fattiga barndomen slår hårdast i mig, förmodligen för att jag vet att detta inte är något som tillhör det förflutna. Det finns barn som lever så här i Sverige idag, i detta nu.

”Du ser till att leta upp vänner som också är ställda åt sidan under sommarlovet. En gård. Höghus. Kanske en bussresa in till city. Stjäla cyklar, knäcka p-automater, hänga på Frukt och godis. Dagar, tröstlösa dagar som länkas samman. Vad gjorde vi då? Överlevde. Och i skolan, när vi kom tillbaka efter loven och skulle skriva om vad vi hade gjort under ledigheten? Jag bara gick, lämnade klassrummet. Så också Frasse, Conny, Sonny, Bill och Rolle. Vi hade ingenting att säga.”

Bloggkattsutmaning!

Feuerzeug kallade till bloggkattsutmaning och jag var inte sen att svara. Reglerna är enkla - det finns inga regler! Men man skulle på något sätt återskapa en ruta i en serie (se Feuerzeugs inlägg för serie och andra detaljer) angående bokbloggare och deras mani med att fota katter med böcker. Så. Här är mitt bidrag. Med vissa ändringar då. Cocktailglaset blev ett vanligt vinglas, oliven blev en alien och drinkparaplyet blev visst en fallskärm... Och hela kalaset utspelar sig i köket då mina katter på inga villkor får vistas på vardagsrumsbordet (den enda regeln vi har, men den håller vi extra hårt på) och då fick jag visst med en tidning och plastburk i bakgrunden. Men, men. Jag fick kämpa hårt för att bondkatten skulle ligga ner och inte tugga på snörena till fallskärmen (mutor i form av godis förekom) så jag är väldigt nöjd ändå.

 

BLISS!!!

Historieintresserade spöken

Om Historien om Jeusalem, en stad - tre religioner av Karen Armstrong inte bara ramlar ur bokhyllan, utan fullkomligt hoppar ut och landar en meter ut på golvet, vad betyder det? Inte en katt var i närheten och jag satt i soffan och såg det. Jag har historieintresserade spöken? Rena rama Ghostbusters här hemma.

Kulla-Gulla på herrgården, av Martha Sandwall-Bergström

Fjärde boken i serien om Kulla-Gulla.

Kulla-torpet har brunnit ner och Karlberg har flytt till Amerika men Gulla har lyckats samla alla barnen i säkerhet på herrgården. Sakta men säkert vinner de fattiga torparungarna patron Sylvesters förtroende och värmer upp hans hjärta, gränserna förflyttas och snart får även de vistas i finrummen. Men just när allt ser som ljusast ut på mycket länge så kommer fröken Regina hem från sjukhuset, invalidiserad efter olyckan många månader tidigare och hon gör sitt bästa för att förstöra för Gulla och barnen.

Nu i den fjärde boken börjar jag märka av den där godheten som många retar sig på hos Kulla-Gulla. För hon är genomsnäll och har en förmåga att i stort sett alltid göra och säga det rätta. Men frågan är om det kan vara så att den blir irriterande först nu när hon möter människor som verkar njuta av att göra ont. För det är först i jämförelsens ljus som hon ter sig något naiv och överdriven. Vem skulle egentligen orka medla, tro det bästa om alla, springa med matkorgar och vädja hos morfar patron varje gång något går snett? Jo, Gulla orkar. Hon är det många önskar att de önskade vara, varför är det så provocerande? Borde vi inte irritera oss på samma sätt på de som är onda för ondskans egen skull? Som elaka pigan Agda, rättar Tysklind (vars mörka skäggbotten och ”utländska utseende” tas upp på ett sätt som gör åtminstone mig obekväm) och så fröken Regina då. Vi söker anledningar till Gullas godhet, anser den oförståelig, medan ondskan inte kräver någon som helst förklaring. Den accepterar vi som den är.

Jag läser glatt vidare i serien, för det här har det mesta: det är roligt, hjärteknipande, spännande och sorgligt. Minns nu att den där stora ändringen inte kommer än, när Gulla och barnen flyttar till herrgården, utan senare när hon börjar skolan och till dess är det en bok kvar. För jag tycker att det är bäst här, när patrons lyx ställs mot torparnas fattigdom och kamp för överlevnad. Senare blir det mest irriterande med alla dessa överklassmänniskor som springer runt och piper för att de får smuts på klänningen eller för att chokladen tar slut.

30 Days of Harry Potter - Day 25: Favorite Dursley

Omöjlig fråga. Men visst är det lite extra kul när bortskämda Dudley råkar illa ut hela tiden? Har ni förresten sett hur skådespelaren Harry Melling ser ut nuförtiden...?

Den röda handsken, av Holly Black

Först vill jag utfärda en spoilervarning för de som inte läst Den vita katten men vill göra det, ni får återkomma och läsa den här recensionen senare.

"Det är inte för att jag inte vet att det är en dum idé. Det är bara det att dumma idéer verkar ha fått bättre grepp om mig på sistone. Jag kryper ner under täcket. Det är varmt av hennes kropp och doftar av henne – tvål och en svag nyans av aska."

Cassel Sharpe har fått veta att även han är en berörare, kanske den mäktigaste av dem alla, och att hans bröder manipulerat hans minne för att få honom att glömma de brott han begått. För Cassel kan transformera vad och vem som helst till något helt annat och precis när han tror att han tagit sig ifrån den världen finner han sig mer inblandad än tidigare. Och det är inte lätt att sköta skolan samtidigt som både maffian och FBI försöker rekrytera honom, vem kan han lita på, egentligen?

Jag gillar det här. Nej, jag gillar det här väldigt mycket. Precis som i den första boken så är det intelligent, roligt, sexigt, spännande och svart. Är hur förtjust som helst i huvudpersonen Cassel och hans vänner Sam, Daneca och Lila, de är alla så… levande. Ingen är sådär perfekt utan tvärtom är de väldigt mänskliga i sina handlingar och det de säger. Motsägelsefulla. Att Cassel dessutom är en con artist av rang är helt fantastiskt roligt, han är absolut ingen helhjärtat god person och det får mig bara att älska honom mer. Jag uppskattar även mörkret och svärtan i de här böckerna, döden och sorgen är ständigt närvarande och handlingar får konsekvenser som inte försvinner med hjälp av magi eller kärlek. Saker är som de är och tillåts vara det, man får känna alla känslor utan lindring. Inte helt vanligt i en ungdomsbok. Så nu längtar jag efter den tredje boken väldigt mycket!

(Framsidan är något bättre än den till Den vita katten, för sämre kunde det knappast bli. Men bra är det fortfarande inte.)

Stort tack till B|Wahlströms Förlag för recensionsexemplaret!