Spoilervarning för säsong 3.
Det är lustigt hur ett avsnitt
av en tv-serie som knappt innehåller huvudrollsinnehavarna ändå är bland de
allra bästa. Love & Monsters i säsong 2 är ett sådant men bäst är ändå avsnitt
10 i säsong 3: Blink.
Sally Sparrow undersöker
ett gammalt hus när hon hittar ett meddelande till sig själv på väggen, ett
meddelande från 1969 som ber henne akta sig för de gråtande änglarna. När hon
senare återvänder till samma hus med väninnan Kathy Nightingale så försvinner
Kathy spårlöst. Strax efteråt knackar det på dörren och där står Kathys
barnbarn med ett brev till Sally. Förvirrande? Oh ja. Trots att Doctor Who är
hyfsat barnvänligt så betyder inte det att författarna underskattar sina
tittare och jag misstänker att det är en stor del av seriens storhet. För det
är inte bara hemskt, svårt och sorgligt mellan varven, det är även klurigt och
ansträngande att titta på Doctor Who. Man tvingas tänka efter och tidsparadoxer är
en av de sakerna som jag har väldigt svårt att räta ut i första taget. Kanske
är Blink just därför ett av de
avsnitt jag hela tiden återvänder till, för att jag lämnas med känslan av att
inte riktigt ha förstått allt. Kanske fanns där någon ledtråd jag missade?
Huvudrollen i Blink spelas av fantastiska Carey
Mulligan och man faller omedelbart pladask för henne. Hon förlorar sin bästa
vän, en möjlig dejt/pojkvän och allt omkring henne är läskigt och oförklarligt.
Det de försvunna får många år att bearbeta och förklara lämnas hon att lista ut
på några få ögonblick, ändå förblir hon förvånansvärt lugn och klar.
Kathy Nightingale: What
did you come here for anyway?
Sally Sparrow: I love old
things. They make me sad.
Kathy Nightingale: What’s
so good about sad?
Sally Sparrow: It’s happy
for deep people.
På något sätt så får
seriens skapare in material för en hel film på fyrtio minuter och det utan att
det känns som en sängkammarfars där alla springer ut och in och smäller i
dörrar. Men fort går det ändå och man praktiskt taget tvingas hänga med i svängarna. Vi får
tidsresor, kärlek, ålderdom, död och fantastiska påskägg på
dvd. När Doktorn och Martha Jones slutligen springer förbi in the flesh i
slutet av avsnittet så vill man hålla kvar dem, låta Sally prata med dem mer än
bara några få ord. Men de försvinner alltför snabbt och lämnar oss med en
känsla av både förlust och vinst på
samma gång. Det är nästan bara Doctor Who som lyckas ge mig det.