Och allt skall vara kärlek är Kristian Lundbergs uppföljare till Yarden från 2010 och innehåller allt det som inte riktigt fick plats i den första boken, det han inte hade orden eller modet att formulera. Det handlar fortfarande om tillbakablickar på hans egna livegna men nu avslutade arbete i Malmös hamn men främst om de som fortfarande är kvar: de papperslösa, de språklösa. Varje morgon vaknar han i sin lägenhet med utsikt över den före detta arbetsplatsen och funderar över livets kast, sonen som växer upp, över kärleken till K som han är uppslukad av men ändå inte riktigt förstår. Och så givetvis föräldrarna, främst mamman som är psykiskt sjuk och säker på att de alla är övervakade.
Jag använde inget bokmärke när jag läste den här boken och det var delvis med flit. När jag tog upp den ur väskan så fick jag bläddra fram och tillbaka för att hitta rätt sida och ofta läste jag om långa stycken, insåg först efter ett par sidor att det blev omläsning. För det behövdes. Jag behövde läsa om och om igen, det är gruvligt vackert men jobbigt att ta sig igenom. Har väldigt svårt att skriva något konkret om den här boken annat än att jag älskade den, precis som jag älskade Yarden. Noteringarna om den fattiga barndomen slår hårdast i mig, förmodligen för att jag vet att detta inte är något som tillhör det förflutna. Det finns barn som lever så här i Sverige idag, i detta nu.
”Du ser till att leta upp vänner som också är ställda åt sidan under sommarlovet. En gård. Höghus. Kanske en bussresa in till city. Stjäla cyklar, knäcka p-automater, hänga på Frukt och godis. Dagar, tröstlösa dagar som länkas samman. Vad gjorde vi då? Överlevde. Och i skolan, när vi kom tillbaka efter loven och skulle skriva om vad vi hade gjort under ledigheten? Jag bara gick, lämnade klassrummet. Så också Frasse, Conny, Sonny, Bill och Rolle. Vi hade ingenting att säga.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar