Jag tänker på Franny

Det finns en bok som följt mig och mamma genom många, många år. Vi har den i säkert fem olika upplagor, både på svenska och engelska, och kan citera alltifrån korta meningar till längre stycken. The Hotel New Hampshire av John Irving. När som helst kan mamma titta pillemariskt på mig och viska: Sorg flyter. Men nu när julsäsongen drar sig mot sitt slut så tänker jag mest på bokens storasyster Franny och hennes avsky för en annan högtid, nämligen Halloween och speciellt det året då hon råkade väldigt illa ut. För genomgående konstaterar hon: I hate Halloween... Så det är vad jag väser varje gång någon drar av en smällare eller raket utanför mitt hus. Fast med själva högtiden utbytt då. Jag hatar nyår. Att jag mest är rädd tänker jag inte erkänna högt. Men det känns ändå ganska skönt att ha en refräng.

 

Gott nytt bokår på er!

Jag glömde en sak angående Ödesbunden

Humorn. Bitvis är det en riktigt rolig bok även om jag tycker att författaren kunde ha utnyttjat det greppet ännu mer.

 

"Människor har en tendens att reagera bättre på personer som ser bra ut. Det kallas för haloeffekten - om någon är attraktiv litar du mer på dem. Det är naturligt, vilket gör det till en svår vana att bryta, men när du har med magiska varelser att göra är det bäst att du gör det, för några av de mest ondskefulla varelserna som finns kan se ut som änglar. Enhörningar till exempel. Prata inte med mig om enhörningar. Av någon anledning har folk en idealiserad bild av dem och ser dem som vackra, oskyldiga snöflingor. Vackra, ja. Oskyldiga, nej. Något man snabbt inser efter att ett av de där kräken har försökt spetsa en."

Ödesbunden, av Benedict Jacka

Alex Verus driver en magibutik i Londons Camden Town. Att han själv har magiska krafter som låter honom se in i framtiden är det få av hans kunder som vet om men så är också de flesta av de som kommer till butiken vanliga människor. Alex lever ganska tillbakadraget med få vänner men så börjar flera olika magiska grupper kontakta honom för att få hjälp med att öppna en forntida relik och plötsligt är hans tillvaro inte lika lugn och stilla längre. Det är till och med så att han börjar frukta för sitt liv.

Jag har blandade känslor inför den här boken. Det började riktigt bra men en knapp tredjedel in kom en rejäl svacka, nästan så att jag funderade på vad i hela friden jag läste och om jag skulle ge upp helt. Men sedan tog sig berättelsen och mycket snart var jag fast igen. Men vi kan fortsätta med det som var mindre bra. Som det där ändlösa uppräknandet av detalj efter detalj som jag absolut kan vara utan, för till slut glömmer jag bort vad som är vad och varför. Sen när de flesta magikerna ska vara extra häftiga och därmed inte har namn som ens liknar de man är van vid så glider de snabbt in i varandra och jag får bläddra fram och tillbaka för att komma ihåg vilka de var (fast just namn och personer är jag allmänt dålig på, så dra inte för stora växlar på det). Sen det bra då. Jag gillar huvudpersonen Alex och hans vän Luna, jag gillar dem väldigt mycket. Samt att historien inte är för enkel och med det menar jag att inget är enbart svart eller vitt. Den här trollkarlsvärlden är lagom invecklad och jag älskar beskrivningarna av de mörka magikerna, exakt vad som gör dem mörka. Ödesbunden var ingen fullpott och språket gav inga extraskjutsar men till slut så låg jag ändå vaken till två på natten för att läsa ut. Till slut så var jag ändå så pass fast i historien att jag önskade att jag hade del två redo på nattduksbordet. I slutändan så gillade jag ändå mer än jag ogillade.

Idag har jag kunnat läsa igen!

Efter tre dygn när jag såg suddigt av näringsbrist och sov tjugo av tjugofyra timmar så kunde jag äntligen läsa (och äta!) idag igen. Katterna och jag firade genom att ligga vakna i soffan hela fredagen. Har kommit igenom nästan hela Ödesbunden av Benedict Jacka (recension kommer förhoppningsvis i morgon), för att läsa på engelska visade sig fortfarande vara för jobbigt så The Farm får vänta någon dag till.

Bok som snuttefilt

Jag kom till sidan sjuttiotvå i The Farm innan maginfluensan slog till. Att fortsätta läsa har inte varit möjligt, har knappt kunnat hänga med i infomercials på tv, men ändå har jag burit med mig boken varje gång jag förflyttat mig mellan sängen och soffan. Kramat den lite som en snuttefilt. För snart, snart, ska jag orka läsa igen!

 

 

Årets julklappsskörd

Har jag världens bästa familj eller har jag? Okej att vi alltid anstränger oss för att ge bort sådant som mottagaren ska gilla, för det är så trist att komma dragandes med något som personen inte vill ha, men ändå blir jag lite förvånad varje gång jag sitter där och öppnar paket och drar fram bok efter bok. För det är helt rätt böcker! Och eftersom det är jul, ledigt och slappt så publicerar jag två bilder med bokskörden och persern, något djupare inlägg än så har jag inte tid med då jag ska fixa mig en kopp kaffe (i 2012 års julversion av muminmugg) och försöka välja en av dessa böcker att börja med. Men det lutar åt The Farm av Emily McKay. 

 

Det är jobbigt att ligga i vägen och bli fotograferad.

Men efter lite lirkande så fick jag med alla på bild.

 

Anna klädd i blod, av Kendare Blake

The Farm, av Emily McKay (Peppen är enorm!)

Jag såg henne idag i receptionen, av Anders Fager

Hobbiten, av J.R.R. Tolkien

The Emperor's Soul, av Brandon Sanderson

Ödesbunden, av Benedict Jacka

 

Boklördag, Julhatare United och en muminmugg i utkanten av bilden

Har alla överlevt så här långt? Ingen som överväldigats av en plötslig lust att strunta i allt och åka till en strand varsomhelst det är varmt och tomtefritt? Efter två lediga dagar när jag knappt lämnat lägenheten och nästan enbart läst och klappat katter så har jag börjat få tillbaka lusten och orken igen. Och ikväll ska jag träffa en kompis och dricka vin, en träff vi för ett par dagar sedan lite skämtsamt kallade för ett möte med Julhatare United (hennes känslor inför den här högtiden är desamma som mina).

Har ni några ögonblick över så rekommenderar jag artikeln i DN:s Boklördag om David Peace och boken 1974 som nyligen kommit ut på svenska. Jag har bara börjat läsa boken men har enbart hört bra om den och älskade filmerna.

Under tiden, av Stefan Casta

Under tiden består av två parallella berättelser. Den ena följer pojken Li Li som lever i en medeltidsliknande period med sin mormor. Det är svält och missväxt, sjukdomar tar kål på de utmattade människorna. En dag när Li Li sitter i hamnen och fiskar så hittar han en flaskpost som består av tre underliga teckningar. Den andra berättelsen är en fortsättning på det som hände i boken Den gröna cirkeln. Barnen och ungdomarna som var med om den naturkatastrofen och blev bortspolade i jättevågorna har nu fått tillskott av ett nyfött barn och när de hittar tre öar så bestämmer de sig för att bli bofasta där. Men visst är det något underligt med deras nya hem? I vattnet nedanför den ena ön ligger ett gammeldags skepp helt orört på botten. Och för att citera författaren själv:

”På gränsen mellan mardröm och verklighet, mellan medeltiden och framtiden. Under tiden, kort sagt.”

Precis som den första boken, Den gröna cirkeln, så gav den här boken mig mardrömmar. Bokstavligt talat. Det är något så extremt obehagligt med det drömska och osäkra. Sen dessa unga människor som oftast får klara sig själva, det är hjärteknipande. Man får inte så jättemånga svar på sina frågor, ens i slutet av boken, men jag tycker inte det gör så mycket. Det är spännande, läskigt och fint. Men mest läskigt. Riktigt läskigt. Tror inte jag har de rätta nerverna för ungdomsböcker längre.

Läs ett smakprov på boken här!

Stort tack till Opal förlag för recensionsexemplaret!

Askar formade som böcker

Kolla vilka fina askar i bokform som jag hittade på Himla (PUB, Stockholm)!! Som gjorda för att förvara hemligheter i. Köpte julklappar för mina sista slantar men på fredag är det ju lön igen, kanske blir en tripp in till stan då.

Förr eller senare exploderar jag

Förr eller senare exploderar jag av John Green - heeelt omöjlig att sluta läsa. Vilken bok! Ni som läst den på engelska och känner igen den som The Faults in our Stars förstår vad jag talar om. Jag fick en chans att tjuvläsa på uppdrag av BonnierCarlsen och föll (jag kan inte uttrycka mig bättre än så) genom de dryga trehundra sidorna på mindre än ett dygn. En riktig läsrapport kommer senare närmare recensionsdatum men jag tycker ni ska hålla utkik efter den här pärlan när den kommer ut i januari. Inget tillrättalagt tonrårstjafs utan totalt osentimentalt om livet, kärlek, döden och allt däremellan.

Mycket läsa, lite blogga

Det är ganska slappt på bloggarfronten just nu, lusten och orken bara försvann någonstans runt Lucia. Men jag läser! Ujujuj vad jag läser. Många böcker samtidigt och kors och tvärs men det känns inte jobbigt alls - tvärtom. Avslutade just en överraskande bra zombiebok som jag ska recensera för Swedish Zombie (där jag i fredags dessutom blev "outad" som tomtefantast) och är mitt uppe i:

 

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg.

Under tiden av Stefan Casta.

1974 av David Peace.

 

Och så har jag fått ett erbjudande av BonnierCarlsen om att tjuvläsa Förr eller senare exploderar jag av John Green, den extremt hyllade boken som på engelska heter The Fault in Our Stars. Så igår när jag var klar med zombieboken som finns i min lånade Sony eReader så tänkte jag att jag bara skulle bläddra fram Förr eller senare... så att den var redo till idag men givetvis började jag läsa. Hundra sidor senare sved det i ögonen och det där med att gå och lägga sig i tid hade gått åt skogen, men äh, det är ju helg. Idag skulle jag egentligen ha gett mig ut för att köpa julklappar men jag tänker faktiskt strunta högaktningsfullt i det och istället gräva ner mig djupt i soffan och fortsätta läsa och klappa på min nya fina mobil (Samsung Galaxy SIII Mini) som jag fick i fredags. Katterna är hur som helst nöjda med det valet!

Life After Death - West Memphis Three

I maj 1993 hade jag just fyllt arton men var ändå i mångt och mycket mer barn och tonåring än vuxen. Fortfarande levde jag i svarta jeans, bandtröjor och lyssnade på heavy metal. Jag vet inte exakt datum jag först fick höra om morden på de åttaåriga pojkarna Steven Branch, Christopher Byers och Michael Moore i West Memphis, Arkansas men när jag fick detaljerna i fallet så blev jag förtvivlad och engagerad. Främst för att tre små barn blivit brutalt mördade men även för att de tre misstänkta som polisen arresterade och senare fick dömda inte verkade vara de rätta mördarna. Damien Echols, Jessie Misskelley och Jason Baldwin var alla i min ålder och speciellt Damien såg ut exakt som jag gjorde med det långa håret, kläderna och musikintresset. Att han blev dömd till dödsstraff (de andra två killarna fick livstid) för tre mord han inte begått var bortom min fattningsförmåga. Riktigt så enkelt som att han fick straffet enbart för att han lyssnade på Metallica var långt ifrån hela sanningen men nog kändes det så för nästan tjugo år sedan. Det blev tre dokumentärer om mordfallet och de tre dömda blev kända som West Memphis Three. Jag har sett alla tre filmerna, den senaste (Paradise Lost 3) igår natt när jag satt uppe till halv ett bara för att jag bara inte kunde gå och lägga mig och se den på Play senare. Jag var tvungen att se den direkt. För när nyheten nådde mig förra sommaren att de tre killarna äntligen blivit fria, efter mer än arton år i fängelse, så trillade faktiskt en tår nedför min kind. Det var så stort! Deras öden har upprört mig så länge och värre än allt annat: den riktiga mördaren går fortfarande fri, ingen har letat efter hen på många, många år.

Idag hittade jag att Damien Echols sedan han kom ut från fängelset har skrivit en självbiografi, gissa om den snart ska få komma hem till mig. Frågan är bara om jag ska vänta in den svenska översättningen som ännu inte är utkommen men finns bokbar på Adlibris. Jag vill ju ha den NU!

En trailer för dokumentären Paradise Lost 3 hittar du här.

Hela dokumentären Paradise Lost 3 på SVTPLAY hittar du här.



Red Riding-serien har kommit på svenska!

Idag trillade det in ännu en deckare jag sett väldigt mycket fram emot: 1974 av David Peace. Innan jag började bokblogga så läste jag aldrig kriminalhistorier men det senaste året har jag läst flera stycken och jag har Modernista att tacka för alla. 1974 är den första boken i vad som på svenska kallas Yorkshire-kvartetten (på engelska Red Riding Quartet) och filmerna, den första från 2009, var så fantastiska att de gjorde mig gråtfärdig. Så skitigt, fult, sorgligt och fattigt kunde bara Storbritannien vara på den tiden och jag rekommenderar dem stort. Har hört att böckerna är lika bra, om inte bättre, så nu längtar jag efter att få gräva ner mig i sängen och börja läsa.

Boven i mitt drama kallas kärlek, av Unni Drougge

Jag kämpar vidare med Unni Drougges destruktiva förhållanden, den här gången i form av Boven i mitt drama kallas kärlek. Unni blev efter sitt äktenskap ihop med en väldigt mycket yngre man som under många år fick henne att sakta men säkert skala bort det som var viktigt i hennes liv: barnen, vännerna och skrivandet. Det är så svårt att förstå hur en stark människa kunde bli ihop med ett sådant kontrollerande as och varför hon stannade så länge som sju år. Jag vill inte påstå att jag skulle hantera allt bättre, för sådant vet man aldrig förrän det händer, men hela den här boken är ett enda stort ”varför” för mig. En gång för länge sedan när jag var barn fanns det en kvinna i min närhet som också gick totalt upp i ett förhållande som höll på att kosta henne livet. Hon var inte någon man skulle ha gissat skulle kunna råka ut för detta, fast det kan man kanske sällan. Men att stå bredvid och se henne och hennes barn sakta men säkert smulas ned till ett ingenting var extremt plågsamt.

Redan hundra sidor in i boken ville jag skrika åt Unni att lämna den här hemska mannen och då hade han ännu inte börjat slå henne även om den psykiska tortyren ensam var fruktansvärd. Upprepat bröt han ner henne för att forma om hennes tankesätt, för att få henne att bete sig som han ville även om hans krav var omöjliga. Givetvis förstod man som läsare varåt det barkade så man hade ett övertag gentemot bokens huvudperson. ”Ser du inte vad som kommer hända!?” tänkte jag ändå och fasade för att byta sida, men läste trots allt vidare. Språket är en hel del bättre än i Andra sidan Alex även om det stundtals även här är rejält högtravande och för svulstigt. Men historien tar överhanden, det var så spännande att jag bara måste läsa vidare.

Snow Day!

En sak som jag minns från amerikansk litteratur och film från när jag var liten är att barnen då och då fick en så kallad Snow Day, när det snöade så mycket att skolorna stängde. Det hände aldrig i Sverige. Det spelade ingen roll hur kallt det var eller hur mycket nederbörd som kom, skolorna var baske mig alltid öppna där jag växte upp. Fattas bara annat, egentligen, vi borde vara rustade att tampas med vinter här i Norden. Fast det lät ju så roligt att få vara hemma och leka i snön istället för att sitta i ett klassrum och se ut över härligheten. Tills idag då. Gårdagens snöoväder över Stockholm med strejkande pendeltåg som följd har faktiskt idag givit mig en Snow Day. Jag försökte jobba hemifrån men min jobbdator passade lämpligt nog på att inte fungera längre och efter två timmar i mobil till intern-IT så gav vi officiellt upp. Så jag är ledig idag och nu vet jag inte riktigt var jag ska börja bland alla böcker och filmer. Ett riktigt kärt besvär.

Insnöad

Det tog mig två timmar att ta mig till jobbet idag, en resa som i vanliga fall tar hälften så lång tid. Börjar fundera på om jag överhuvudtaget tar mig hem ikväll... Gissa om jag längtar hem till katter, soffa och bok nu.

 

 Uppdatering: Det tog mig tre och en halv timme (nytt rekord!) att ta mig hem och då fick jag gå ett par kilometer eftersom pendeltåget inte gick hela vägen. Nu sitter jag i soffan med katt och har plundrat förra årets glöggrester, ska alldeles strax öppna Stephen King. I morgon tänker jag inte gå ut.

En egen förskräcklig apa!

Insåg när jag för ett tag sedan lånade Stephen Kings Den förskräckliga apan på biblioteket att jag skulle behöva köpa ett eget exemplar. Dels för att jag inte hann läsa alla novellerna på en månad men också för att jag trots allt har en sakta men säkert växande King-samling. Den saknades helt enkelt. Så idag kom den! Fick gå tidigt från jobbet för att fixa några saker så nu passar jag och persern på att sitta i soffan och beundra den fina boken. Okej då... jag beundrar den, persern tycker mest den ligger ivägen.

Varför jag inte tycker om julen

Jag känner att en förklaring är nödvändig, speciellt nu när många bloggar svämmar över av julinlägg. För jag är en av de som faktiskt inte gillar den röda och glittriga högtiden… och varje år blir det samma diskussioner om varför, något som jag sällan klarar av att förklara på trettio sekunder på ett fika och definitivt inte utan att bli väldigt sorgsen så därför blir det oftast så att jag inte säger något alls. På jobbet brukar de retas redan i början av december och se till att pynta området kring mitt skrivbord lite extra och runt första advent så klarar jag av att le överseende och ignorera allt. Men ju närmare julafton vi kommer, desto större blir risken för att jag får ett meltdown. Jag tycker inte illa om julen för att vara motvalls, för att jag vill vara speciell eller annorlunda. Jag försöker inte ta ifrån någon deras älskade jul. Jag vill bara få ha mina känslor ifred och jag blir ärligt talat mest ledsen av tomtar, pynt och glitter.

Min mormor gick bort för tolv år sedan och redan där tappade jag något väsentligt vad gäller julkänslan. Min mormor var julen för mig. För några år sedan gick både min pappa och morfar bort inom ett år och kvar är vi nu fyra stycken i vår familj. Julhelgen har förvandlats till en enda stor påminnelse om de vi förlorat. Fast tro nu inte att vi sitter och deppar i varsin lägenhet, vi firar självklart jul tillsammans och överkompenserar med godsaker för dubbelt så många personer och julklappar för en halv förmögenhet. Vi har det väldigt trevligt. Men hur fint vi än har det så väger det aldrig upp för den hets som pågår på stan minst en månad i förväg. Folk praktiskt taget slår sig fram i affärerna och allt till tonerna av Carola som för femhundraelfte gången sjunger O’Helga Natt. Allas förväntningar är skyhöga och uppfylls sällan. Så nej, december är inte min favoritmånad, långt ifrån. Så det kommer inte dyka upp några jultips här på bloggen, inga adventinlägg eller liknande. Vill du ha en paus från hysterin så är du mer än välkommen hit.

-Stah Wååh!* Eller: SciFi-mässan i Älvsjö 2012

 

*En tvåårig liten killes lyckliga rop när han just klivit in på mässområdet och fått syn på R2-D2.

Så var det då äntligen dags igen! The Scandinavian SCI-FI, GAME & FILM CONVENTION i Älvsjö som jag längtat efter ända sedan jag gick ut därifrån förra året. Pappor i diverse science fiction-tröjor tillsammans med sina barn är en stor procent av besökarna men det riktigt roliga med den här mässan är den stora blandningen av människor. Oavsett ålder så är alla välkomna att vara med, det enda som krävs är att man visar intresse och respekt. Jag vet inte hur många gånger jag såg vuxna gå ner på knä för att få något förklarat för sig av en sexårig Star Wars-expert. Såg även en liten tjej i rosa prinsessklänning kliva rakt fram till en stor, skitig och ganska skräckinjagande stormtrooper och ge honom en high five. Barn kan ofta vara lite ängsliga runt utklädda figurer (jag har sett ungar bryta ihop totalt inför Scooby Doo) men de barn som alltid finns på de här tillställningarna är trygga ända in i benmärgen, de är uppfödda med monster, rotbotar och stormtroopers.

 

 

 

Apart förlag var där och sålde The Walking Dead samt målade zombieporträtt.

 

 

 

Ödlorna från V försökte rekrytera intet ont anande människor.

 

 

 

 

Det gick runt väldigt många utklädda Star Wars-figurer som alla har gjort sina kostymer själva och var på mässan för att samla in pengar till Barncancerfonden. Stort!

 

 

 

Och så dagens byte då. Köpte för andra året i rad en t-shirt från det trevliga amerikanska paret med det enorma utbudet, den här gången en Sunnydale High-tröja! Gissa om jag kommer bo i den den närmaste tiden. Slog även till på serieboken Game of Thrones samt filmen Extremly Loud and Incredibly Close. När den tunna plastpåsen jag bar allt i kapitulerade gick jag och köpte mig en tygkasse med Star Wars-tema.

 

 



 







Harry Potter-frisyer

Eftersom jag fortfarande jobbar dygnet runt och knappt hinner andas så tar vi en liten pausfågel till inlägg. Man kan åtminstone nästan säga att det är bokrelaterat, då det handlar om Harry Potter, men jag skulle nog inte vinna några argument om någon fick för sig att bråka om det. Jaja. Jag blir hur som helst alltid full i fniss när jag ser den här bilden. Hoppas alla får en bra helg! Jag ska på kalas både ikväll och i morgon lördag, med lite tur kommer jag upp till ytan fram mot söndag och kan blogga om något intelligent.

Bilden är, som vanligt, lånad från Set Phasers to LOL.

Min mors tystnad, av Lizzie Doron

Återigen får vi stifta bekantskap med kvarteret i Tel Aviv i efterkrigstidens Israel, det är samma gator och människor vi först lärde känna i Varför kom du inte före kriget? Många av de som bor där är överlevande efter förintelsen, de flesta bär på minnen de inte vet hur de ska leva med. Lizzie kämpar förtvivlat med att få information om sin pappa, vem är han? Lever han ens? Lizzies mamma Helena hackar nästan tvångsmässigt grönsaker och vägrar svara på frågor. Först som vuxen börjar Lizzie lösa gåtan med sin försvunne fader och långsamt framträder en bild där alla verkar ha vetat mer än hon själv.

Det här är ännu bättre än den första boken om Lizzie Dorons uppväxt och föräldrar! Jag tycker så mycket om den att jag nästan inte har ord att beskriva det. Precis som i Varför kom du inte före kriget? så är det få beskrivningar av de överlevandes umbäranden i koncentrationslägren men de vaga hintar man ändå får bränner som eld och man förstår. Vad gör man när man överlevt helvetet och inser att det kanske inte räcker? När allt man upplevt får en att vilja dö, trots att man gjorde allt för att få leva vidare. När barnen man fick efter kriget enbart är påminnelser om de som togs ifrån en i lägret, dödades och försvann upp i skorstenen utan att få en grav. När man lät en annan kvinna bli hängd för brödet man själv stal. Och så mitt i allt de vuxna kämpar med: en flicka som försöker förstå sig på sin mamma och resten av världen, som snokar, lirkar och rakt ut frågar varför hon inte har någon pappa som de andra barnen. Helena ville bespara sin dotter smärta och sorg, beskydda henne från allt det svåra, föga anade hon att tomheten och bristen på historia kunde vara lika illa eller till och med värre. För hur bearbetar man tystnaden från ett ingenting?

">Mamma, var är då min far?< Förtvivlad mumlade jag fram den gamla frågan och fortsatte vår gamla ceremoni: >Mamma, hade du några andra barn?<

Hon lyfte blicken mot mig, hon var nu bara skinn och ben, hennes kinder var infallna, hennes läppar hårt sammanpressade.

>Vad jag ville att du skulle veta, det vet du<, stötte hon fram med klar stämma."

Augustpriset 2012

Blev riktigt glad när jag såg att Göran Rosenberg vunnit Augustpriset för Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Men det lär inte bättra på kötiden på biblioteket (varför satte jag inte upp mig på listan när jag tänkte på det för några dagar sedan!?) så får nog ta mig i kragen och köpa den på vägen hem i morgon. Den har funnits på min läslista sedan i somras, det är dags nu.

 

Andra sidan Alex, av Unni Drougge

Sophie och Alex har varit gifta i tretton år och har fyra gemensamma barn. I början av äktenskapet bodde de på landet och var långt ifrån storstadens brus men nu driver de tidningen Fanzino och lever mitt i en värld av kändisar och utekvällar. Enligt omgivningen är de det perfekta paret men bakom stängda dörrar finns en annan verklighet fylld av alkohol, piller och våld. Långsamt börjar deras värld att falla i bitar.

Jag har tidigare inte läst något av Unni Drougge, bara sett henne i tidningar och på tv. Har liksom haft en känsla av att det inte var för mig och mestadels vill jag nu i efterhand säga att min känsla var den rätta. Språkligt är detta ingen höjdare, det är adjektiv på adjektiv. När karaktären Josef på en enda sida trumpetade, skanderade, dånade och gnäggade fram saker istället för att helt enkelt säga dem så höll jag på att ledsna redan där. Sen har jag svårt för hur Alex beskrivs, hans kapitel är så uppenbara. Visst, han är en hustrumisshandlande alkoholist, men jag tror inte på karaktären, han blir en schablon överdriven in i minsta detalj och tanke. Det skulle ha blivit skrattretande om ämnet inte var så allvarligt. Jag önskar att han varit mer nyanserad, det skulle ha gjort honom mer mänsklig och förmodligen ännu mer obehaglig. Men det är inte bara han som är ute och rumlar, båda karaktärerna jobbar för mycket, super, slåss och botar baksmällan med ett oändligt sinande förråd av Treo comp. Sedan börjar de om igen. Jag blev ganska trött på dem båda och tyckte mest synd om barnen som hela tiden fick skrapa upp spillrorna av sina omogna föräldrar. Sen blev det ganska tröttsamt med alla dessa beskrivningar av en tidskriftsredaktion men det beror helt på ett ointresse från min sida. Kändisar paraderar förbi, somliga med sina riktiga namn medan andra är mer eller mindre maskerade. Oavsett så passerar de flesta av nidbilderna rakt över mitt huvud. På samma sätt blir jag oerhört uttråkad av alla beskrivningar av kläder och smink. Men det intressanta i den här boken, vad som gör att jag slutligen ändå läser ut, är beskrivningarna av dynamiken i ett våldsamt och medberoende förhållande. Varför stannar hon? Varför kan han inte låta bli att... ja, bara låta bli?

Tröstbok en fredagskväll

 

Jag tar tillbaka allt jag sade om förra veckan. För jag fick göra om allt plus en förkylning den här veckan. Jag har bara orkat läsa en bok, nämligen Den dag jag blir fri, något mer har jag inte orkat med då all min lediga tid har gått till att torka upp vatten, snyta mig och sova. Så jag utropar inte den här helgen till komma-ikapp-helg, jag säger faktiskt ingenting förutom att jag hoppas att jag kommer iväg till biblioteket i morgon. Men jag köpte mig en tröstbok på vägen hem från jobbet, ibland är det tur att jag måste passera Pocketshop varje dag. Det blev Min mors tystnad av Lizzie Doron. Jag älskade hennes första bok Varför kom du inte före kriget? som handlade om hennes mamma. Den här handlar om hennes pappa och jag ser verkligen fram emot att läsa den.

Den dag jag blir fri, av Lawen Mohtadi

Jag blev så glad när jag hos Boken är tankens barn såg att det kommit en biografi om Katarina Taikon. Hon var en av min barndoms mest älskade författare och jag vet inte hur många gånger jag lånade böckerna om Katitzi på biblioteket, säkerligen satte jag något slags rekord. 

 

Det här är en bok som inte bara handlar om författaren och människorättskämpen Katarina Taikon utan lika mycket om romernas situation i Sverige. Det börjar med Katarinas familjs livsöden men blir till ett dokument om en hel folkgrupps mycket tragiska situation. Jag vet inte hur många gånger jag under läsningen har hoppat upp och ner av ilska över orättvisorna eller gråtit över förödmjukelser och sorg. Boken är full av exempel på de motsägelsefulla tankarna som fanns om att romerna borde ha fortsatt med sina kringresande liv för att de inte skulle kunna anpassa sig till det svenska samhället, att de skulle fortsätta vara segregerade och enbart vistas med sina "egna" medan man samtidigt motsatte sig undervisning för romer då det fanns en idé om att för många av dem på samma skola skulle resultera i slagsmål och bråk. Vänta nu, de ska vara för sig själva men inte i svenska klassrum för då blir det problem? Eller att man ville arrestera och köra bort dem i enlighet med lösdriverilagen och med argumentet att de inte kunde försörja sig själva men när man insåg att en stor majoritet trots allt drog in egna pengar (i familjen Taikons fall på bland annat tivoliverksamhet och lagning av kopparkärl) så hittade man på att de förtjänat sitt uppehälle på tiggeri, som inte räknades som riktig inkomst. Men en av de mest obegripliga sakerna för mig är ändå många svenskars illusion om att de bodde i ett land utan rasism och utan orättvisor grundade på ursprung, något som ledde till att romerna till och med förnekades rätten att känna sig illa behandlade.

 

"Och eftersom det inte fanns rashat eller diskriminering i Sverige var den våg av förakt och hat som mötte romer när de flyttade in i bostäder följaktligen inte heller utslag av rasism. Det var vanliga människors rätt att slippa ha romer i sin närhet."

 

Man förnekade som sagt länge romer rätten till bostäder och utbildning med argumentet att de ville ha det såsom de hade det. Vem sjuttsingen vill bo i tält när det är tio minusgrader ute och spädbarnen bokstavligen dör i sina sängar? Katarina fick kämpa för sin och andras skolgång och hon lärde sig inte att läsa och skriva ordentligt förrän hon nästan var vuxen. Bara att snudda vid tanken på att hon kanske inte skulle få skriva sina underbara böcker om Katitzi fyller mig med fasa. De böckerna var tillsammans med Kulla Gulla de jag läste om flest gånger som barn. Jag identifierade mig enormt med Katitzi, lekte att jag var henne och diskuterade många gånger böckerna med min mamma. Katarinas generation var en av de första bland de svenska romerna som fick gå i skolan och jag kan inte låta bli att undra hur många fantastiska berättelser vi gått miste om genom att vägra människorna före henne en utbildning. Genom hela Den dag jag blir fri beskrivs en mycket stark, envis och kärleksfull kvinna men mot slutet av boken anas en annan Katarina Taikon, det talas liksom i förbifarten om depression och alkohol. Bilden av en mycket speciell personlighet tycker jag enbart fördjupas för människors bräcklighet gör dem inte sämre, bara mer mänskliga. Men det är som sagt en kort glimt som jag förstår varför familjen inte vill prata mer om. 

 

1948 gjorde Arne Sucksdorff en kortfilm som heter Uppbrott. Den utspelar sig under Årstabron i Stockholm och många i familjen Taikon medverkar. Den vackra sextonåriga flickan som dansar är Katarina. Se den HÄR.

Två väldigt olika låneböcker

Efter tips från Louise på Boken är tankens barn så kastade jag mig in på biblioteket och lånade Den dag jag blir fri av Lawen Mohtadi, en biografi om Katarina Taikon. Passade samtidigt på att låna Andra sidan Alex av Unni Drougge efter invervjun jag läste med författaren i helgens DN och påföljande tips från Mari på Skuggornas bibliotek. Nu ska jag bara hitta tiden och orken för att läsa allt jag har på hög...

Intervju med Unni Drougge i DN Söndag

Har fortfarande ett läckande avloppsrör i mitt badrum och torkar upp vatten från golvet jag vet inte hur många gånger per dygn, börjar bli jäkligt less på allt måste jag säga. Vaknade dessutom klockan fyra i går morse med ont i halsen och ville bara gråta. Det här skulle ju bli helgen när jag sov i kapp, läste ikapp och fick ordning på allt. Men det är bara ta nya tag, rikta in mig på ännu en vecka fylld av rörmokare och flängade fram och tillbaka från jobbet. I brist på ordentlig bok-läsro har jag nu på förmiddagen lusläst DN Söndag som faktiskt har ett helt gäng läsvärda artiklar, speciellt gillade jag intervjun med Unni Drougge. Har aldrig läst någon av hennes böcker men fick en längtan att göra det nu. Artikeln både försöker göra upp med myten om Unni som väldigt arg samtidigt som den drar växlar på det. Det blir lite konstigt. Men jag gillar mycket av det hon säger, här är ett par citat.

 

Om utseende:

" - Det är så otroligt plågsamt att definieras av sitt yttre. Och det gäller bara kvinnor. Män slipper det där. Det är ingen som skriver om hur deras byxor sitter. Det är ett stigma som vi inte blir av med. Just därför kommenterar jag aldrig kvinnors yttre, även om de är skitsnygga. Det är inte intressant."

 

Om att ta sig ur ett destruktivt förhållande:

" - Det är märkligt. Många frågade om jag inte var glad när jag blivit av med min plågoande. Men man frågar inte någon som just krupit ut ur en brinnande bil om allt är frid och fröjd. Det är då det börjar. Man spelar död i ett sådant förhållande. För att härda ut. Sedan måste du börja minnas."

Mörka platser, av Gillian Flynn

Libby Day är trettiotvå år och lever ensam. För tjugofem år sedan var hon den enda överlevanden i vad som kom att kallas för Satansoffret i Kinnakee, när hennes mamma och två systrar brutalt mördades av Libbys femtonåriga bror Ben som nu sitter inne på livstid. Libby har sedan hon var sju levt på en fond som upprättades i hennes namn precis efter morden men nu har pengarna börjat ta slut. När hon blir kontaktad av en grupp privatspanare som envist hävdar att hennes bror är oskyldig blir hon först bara irriterad men inser ändå snart möjligheten att tjäna pengar, pengar som hon så förtvivlat är i behov av. Tillsammans med Lyle som är ledaren för privatspanarna, den så kallade Mordklubben, börjar hon sina efterforskningar i en historia hon en gång var så säker på. Snart går det upp för henne att hon vistas i mycket farliga miljöer med människor som skulle kunna vara inblandade i morden på hennes familj. Var Ben den skyldige eller går mördaren fortfarande omkring därute?

Jag brukar få utslag av deckare och kriminalhistorer. I vanliga fall kliar det rejält på halsen redan efter ett par sidor men med den här boken så hade jag inga problem. Vill gå så långt som att hävda att den nog är det bästa jag läst i genren. Det är till och med så att jag vill ta till svordomar. J*vlar vad bra den är! Flynn är expert på att göra allt så levande med till synes små detaljer. Som den där fattigdomen som kommer fram ur en torftig shoppinglista när Libbys mamma ska unna sig något och tar mer pengar än hon först tänkt men sedan inser att det ändå är för lite. Alldeles för lite. Och det är enbart en detalj i den här kavalkaden av exempel på hur somliga har allt medan andra har inget. Flynn lyckas upprätthålla spänningen ända fram till slutet, det var omöjligt att sluta läsa. Bara-ett-kapitel-till-sjukan. Jag gillar hur vartannat kapitel handlar om Libby i nutid och vartannat om hennes mamma eller bror den dagen när allt skedde. Aldrig blir det jobbigt att byta person eller hoppa tjugofem år i tiden, det fortsätter hela tiden att vara samma historia. Jag har sagt det förut men måste nog få säga det igen: jag älskar huvudpersonen Libby! Trulig, omöjlig, otrevlig och snattande. Men jag tycker så mycket om henne för hela tiden förstår jag varför hon reagerar som hon gör.

 

Nu lämnar jag den här boken vidare till mamma som sedan ska ge den till min moster och jag är baske mig hundra procent helt säker på att de kommer älska den lika mycket som jag gjorde. Mörka platser har varit min räddning under en jobbig vecka.

 

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Varför frågar inte någon mig om boken jag läser?

Just nu är det galet mycket att göra på jobbet och har så varit i flera veckor. Samtidigt tampas jag sedan i lördags med en vattenläcka i mitt badrum så min vardag består av: minimalt med sömn, jobb, tågresor, däcka på soffan, moppa upp vatten från badrumsgolvet och ringa rörmokare, bostadsrättsförening och däremellan gråta en skvätt för att jag inte har kontroll över saker. Men ärligt talat hörrni... det jag ändå tänker mest på just nu är Gillian Flynns Mörka platser och hur det ska gå för Libby Day. Här på jobbet ligger den lite provocerande utplacerad på min hurts, för jag liksom vill att någon ska fråga om den så att jag får lovorda. Hysteriskt moget av mig. Men det är otroligt hur en bok kan trollbinda! Är så tacksam att jag har Gillian Flynn just nu.



Aurore, av Enrique Fernández

Efter att ha rört en bäck som blivit gyllene har Aurores väsen fastnat inklämt mellan två världar och hon kommer inte därifrån förrän hon skapat en sång. Inte vilken sång som helst utan en som uttrycker allt som är värt att minnas och som ska få varje person som hör den att känna sig stolt över att tillhöra sin art. Tillsammans med vargen (?) Vokko ger hon sig ut på en resa i ett magiskt landskap där hon får lära sig om sig själv, sina känslor och varifrån hon kommit.

Jag fullkomligt ääälskade Fernández tidigare album Den glädjelösa ön som helt och hållet förtrollade mig så jag måste erkänna att mina förväntningar på Aurore var skyhöga. Det här albumet är inte lika skinande perfekt ritat men bilderna är fortfarande fantasifulla, vackra och inspirerande. Jag stör mig lite på att den rödhåriga Aurore nästan inte alls liknar resten av sin familj eller stam och att hon är ganska annorlunda ritad. Det tog mig i princip hela historien att förstå att de där röda bollarna som hänger i blåvita "snören" måste vara hennes hår... Men i slutändan så älskade jag den här lilla tjejen nästan lika mycket som jag älskade Eli och då speciellt när hon får sina utbrott och blir provocerad av Vokko. Aurore är inte någon berättelse med en början, en mitt och ett avslut utan snarare något flytande. Jag behövde två läsningar och en massa bläddrande innan jag kaptitulerade och riktigt lika bra som Den glädjelösa ön tycker jag inte att det är, men därmed inte sagt att det är det minsta dåligt.

Älskade Libby Day!

I söndags kväll fick jag så äntligen tid och ro att börja ta mig an Mörka platser av Gillian Flynn. Givetvis föll även jag pladask för den underbart truliga, asociala och snattande Libby, speciellt älskade jag det här stycket på sidan 71:

"Det är precis som den regel som jag har att jag alltid vill sova med ljuset tänt. Jag säger till alla män jag sover med att jag alltid har lampan tänd och de svarar alltid någonting i stil med: 'Men jag ska ta hand om dig, hjärtat', och sedan försöker de släcka. Som om det skulle räcka. De verkar på något sätt bli förvånade över att jag faktiskt sover med lampan tänd."

Hur många gånger har jag inte varit med om liknande!? Man säger att man vill ha något på ett speciellt sätt, eller att man fungerar annorlunda och så blir man försäkrad att allt blir bra även om man frångår sin rutin. Och sen blir de förvånade när man slår bakut. Libby Day, I love you.

The Walking Dead

Viss spoilervarning om du inte sett slutet på säsong 2.

Någon mer än jag som fortfarande tittar på tv-serien The Walking Dead? Har lånat nedanstående bild från Set Phasers to LOL och kan inte annat än instämma till fullo. Säsong 3 är än så länge ganska trist utan min favorit Shane och varför, VARFÖR, kan ingen hålla ordning på snorungen Carl!? Det är nästan alltid han som är ansvarig för den där lilla gröna remsan i diagrammet här nedan.



När gud var en kanin, av Sarah Winman

När gud var en kanin handlar om syskonparet Elly och Joe och den första delen av boken utspelar sig under deras uppväxt i England i slutet av sextiotalet och framåt. Det handlar om vänskap, kärlek, övergrepp och hemligheter. Det handlar om Ellys bästa vän Jenny Penny som inte har det lätt med något och om en svärande kanin vid namn gud. Bokens andra del tar vid 1995 när syskonen är vuxna men fortfarande väldigt sökande och beroende av varandra.

Det här är en jättefin bok på alla möjliga sätt: otroligt omslag, sorgligt och kärleksfullt budskap med en twist av humor (min favoritkombination!) skrivet med ett poetiskt men ändå lättförståeligt språk. Speciellt älskade jag den första delen, när Elly och Joe är barn och tonåringar. Tyvärr tappar allt lite fart i andra delen och vissa saker blir lite... förutsägbara. Man ser vad som är på väg att hända och det gjorde jag absolut inte under de första hundrafemtio sidorna. Men som helhet så är detta en extremt läsvärd bok och jag tycker så mycket om människorna i Elly och Joes familj, både de biologiska släktingarna och de valda, att jag inte riktigt vet hur jag ska kunna stå ut med att inte få följa dem längre.

Hur luktar dina e-böcker?

Läser i DN's Söndagsbilaga att Demeter lanserat parfymen Paperback som simulerar doften av bokantikvariat. Kanske något om man börjat lessna på sterila e-böcker och skärmar och längtar tillbaka till vältummade pappersböcker. Kika gärna in Demeters sida för att läsa mer, givetvis är det även därifrån bilden är lånad.

Skulle du läsa ett upphittat Doctor Who-manuskript?

Sätter upp en Spoilervarning på det här. Om du inte vill veta något alls om kommande Doctor Who-avsnitt så ska du sluta läsa här och heller inte titta på bilden.

I måndags glömde en som arbetar med Doctor Who ett manuskript i en taxi i Cardiff (!!). Det hittades av en kvinna som inte följer serien och hon läste det följaktligen inte, istället lämnades det snabbt tillbaka till BBC. Dock hann foton på manuskriptet börja spridas på nätet och från dem kan vi se att Neil Gaiman har skrivit ännu ett avsnitt! Väldigt roligt. Men jag kan säga att jag absolut inte skulle kunna hålla mig från att läsa denna dyrgrip.



Jag tänkte på Artiom

 

Nu är det par år sedan jag läste Dimitrij Gluchovskijs Metro 2033 men visst tänkte jag på huvudpersonen Artiom när jag fick gå i tunnelbanetunneln i tisdags. Jag tänkte på mörkret och skräcken i boken, på hur mycket berg som fanns där ovanför mitt huvud när jag snubblade fram längs med spåret. Det är något jag sällan tänker på när jag dagligen tar den blå linjen till jobbet: att det är nästan trettio meter upp till markytan. En ganska bra plats att befinna sig på i händelse av kärnvapenkrig, frågan är bara: skulle man vilja överleva där nere? Om resten av världen gick under.

"Mannen som gick längst bak i ledet kände sig uppenbarligen illa till mods och kastade hela tiden ängsliga blickar över axeln. Varje ensam vandrare i metron var förtrogen med den känslan. Det fanns till och med en särskild beteckning för den: tunnelångest. När man går genom en tunnel, i synnerhet med en dålig lampa, känns det alltid som om faran närmar sig bakifrån. Ibland blir känslan så intensiv att man tycker sig förnimma en tung blick i ryggen, eller inte ens blick... Vem vet vem eller vad som döljer sig i mörkret och hur den eller det uppfattar världen?"

Ur Metro 2033

Så, vad köpte jag då?

Det är så typiskt, när jag väl gav mig tillåtelse att tröstshoppa loss lite hade jag svårt att hitta något. Kan bero på att jag blev lite stressad eftersom jag bara hade tjugo minuter på mig på Akademibokhandeln då ett smärre kaos på jobbet tvingade mig att stanna längre än vanligt. Men, men. Köpte När gud var en kanin av Sarah Winman för den har jag i stort sett bara hört bra om. Liksom The Perks of Being a Wallflower var den en godbit som jag sparade tills jag verkligen behövde den. Nu var tiden inne helt enkelt. Ja, och så köpte jag choklad också. 

Om det här händer...



Att man först sitter fast i tunnelbanan i en timme för att strömmen går (och därmed missar sin läkartid), sedan blir evakuerad och får gå tillbaka till föregående station i tunneln, visst får man tröstköpa sig en bok på vägen hem sen? Visst? VISST?

Flotten, av Stephen King

Noveller brukar vara ett bra sätt att få fart på läslusten och så även den här gången, det är så otroligt skönt att få avsluta något även om det bara är ett tjugotal sidor. Passar på att läsa så många ur Stephen Kings Den förskräckliga apan som jag bara kan nu när jag har den hemma från biblioteket och igår blev det Flotten till läggdags.

Fyra ungdomar bestämmer sig efter ett par öl för att åka till en avlägsen badsjö och ta farväl av sommaren med ett sista dopp. Mitt i sjön finns en badflotte som de simmar ut till och där upptäcker de en svart, rund fläck som flyter på vattnet. Kan det vara olja? Mycket snart faller mörkret och extremt otäcka saker börjar hända, händelser som de får tampas med halvnakna och nedkylda.

Det här är King i högform. Han har ännu inte fått det fantastiskt vackra språk som finns i senare böcker men historien är otroligt rysframkallande. Det är rå skräck, klaustrofobi och dödsångest. Med ett hot som jag egentligen inte borde kunna framkalla ens lite förståelse för, just för att det är så osannolikt, får han mig ändå att noggrant bädda in fötterna och frysa under mitt täcke. Och så är allt så hysteriskt äckligt!

Har inte läst den här novellen tidigare men insåg någonstans i mitten att jag sett en filmatisering av den. Den amerikanska skräckserien Creepshow 2 gjorde den 1987 med manus av George A. Romero. Se den på Youtube HÄR! Stort tack till Bokföring enligt Monika och Det mörka tornet som rekommenderade novellen.

Det går lite trögt med läsningen just nu

Har återigen påbörjat en hel hög böcker men kommer mig inte för att avsluta någon av dem. Inte ens den visuella karamell som är Aurore hjälpte. Feberflickan läste jag ut väldigt snabbt, kan nog till och med säga att jag slukade den. Men sen tog det stopp. Det är inte för att böckerna jag läser är dåliga på något sätt, det känns bara som att jag står och trampar vatten. Jag kommer ingenstans och så blir jag stressad när jag inte kan avsluta något. Nu ska jag välja EN bok och avsluta den, så får vi se om det hjälper läslusten på traven.

SF-bokhandelns påsar går inte bara att bära böcker i

De är även utmärkta att sova på. Ibland är det ren tur att man hinner få ut böckerna innan persern lägger beslag på de prassliga, glansiga underverk hon tycker påsarna är.

Doctor Who-kväll på SF-bokhandeln

Det var ren flax att jag tog mig ända in till stan på min lediga dag idag men när jag väl gjorde det så var jag tvungen att kika in på min favoritbokhandel. Kom ut med "fel" seriealbum men viktigast av allt: de ska ha Doctor Who-kväll i morgon!! Vet ännu inte om jag hinner med det men åh så roligt det låter. Se HÄR för mer information.

Albumet jag köpte var Aurore av Enrique Fernández, ni vet han som ritade Den glädjelösa ön.

Mer Den förskräckliga apan

Nu när jag ändå har Den förskräckliga apan hemma från biblioteket, vilka fler noveller tycker ni jag ska passa på att läsa? Är det någon som är väldigt bekant med den här samlingen eller är det bara att chansa och ge sig på första bästa? Den första novellen Dimman har jag läst som separat bok, åtminstone verkar det vara samma version efter en snabb jämförelse av början och slut.

One more month to Comic-Con!

1:a och 2:a december är det The Scandinavian Sci-Fi, Game and Film Convention på Stockholmsmässan i Älvjö! Se till att inte missa om du är i krokarna. Förra året blåste jag tusen spänn på nolltid inne på mässområdet och då lades inte en enda av de kronorna på mat, var i det närmaste svimfärdig när jag kom ut. Jag gnäller ofta på det faktum att de bjuder in gäster som inte har det minsta med Sci-Fi att göra, som exempelvis skådespelare som varit med i 'Allå, 'Allå, 'Emliga 'Armén, men nu när det inte verkar komma några sådana i år så saknar jag dem... Konsekvens, ditt namn är absolut inte Ela. Vet ännu inte om jag kommer vara där på lördagen eller söndagen men däremot är jag säker på att jag kommer ha min Doctor Who-tröja på. Så ser ni en medelålders nörd med glasögon och blå TARDIS-tröja förfölja ett par Stormtroopers så är det med stor sannolikhet jag. Och i år hoppas jag vara så pass tidig att jag kan få ett zombiefierat porträtt ritat av killarna på Apart Förlag innan köerna blir alltför långa.

Feberflickan, av Elisabeth Östnäs

Luna vandrar runt i huset där hennes far och kvinnan som genomgående kallas för "hon" ligger döda, det är värmebölja och Luna har en fruktansvärd huvudvärk. I kortromanen Feberflickan inspirerad av Lizzie Bordens öde får vi följa en familjs upplösning på hundratjugoåtta sidor. Luna har feber, en tärande menstruation och blodfläckade kläder. Men vad har egentligen hänt? Vem är skyldig och till vad?

Det här är en fruktansvärt vacker bok. Med betoning på "fruktansvärt" och "vacker". Jag älskar och beundrar det strama språket där alla ord i alla meningar är genomtänkta och nödvändiga. Jag tycker även om den återhållsamma Luna som inte gråter och allt det äckliga: det halvlevrade blodet, döden, den ruttna maten och febrigheten. Som alltid så trivs jag när det fula tillåts vara just fult, att det inte lindas in i något annat men heller inte upphöjs till något bättre än vad det är. Feberflickan är som en liten pärla och det fina omslaget gör allt bara ännu bättre. Om du inte redan läst tycker jag du ska se till att göra det omedelbart.

 

 

Fler som läst: Swedish Zombie, Det mörka tornet, Bokmilaskogen, Fiktiviteter och Lingonhjärta. 

Mommo, av Stephen King

Självklart kunde jag inte låta bli att läsa lite igår ändå. Tog med mig den sexhundra sidor tjocka (låneboken) Den förskräckliga apan i badkaret där jag läste novellen Mommo medan jag sippade på en päronkonjak och försökte låta bli att slänga alltför många blickar på de blinkande lamporna. Det blåste på rätt bra där utanför huset och ett strömavbrott hade förmodligen skrämt sk*ten ur mig.

 

George är elva år när han en dag hastigt och mindre lustigt befinner sig ensam hemma med sin mormor, Mommo. Georges storebror Buddy har brutit armen och deras mamma måste åka för att vara med honom på sjukhuset. Mommo är uråldrig, dement och sängbunden men trots detta har varken George eller hans bror tidigare blivit lämnade ensamma med henne. Smygande tassar han omkring i det tysta huset och väntar på att antingen mamma ska komma hem igen eller att Mommo vaknar ur sin eftermiddagslur. Vad som nu kommer först.

 

Det här är en mörk historia om familjehemligheter, barnlöshet och besatthet. En riktigt ruskig historia som jag tror kan fungera fint som film. De vanliga King-fällorna lyser med sin frånvaro, här finns inga monster som förlorar sin trovärdighet så fort de kliver fram ur mörkret och inte heller broderar han ut historien för långt utan låter den stanna vid lagom trettiotre sidor. Mina förhoppningar om den kommande filmatiseringen är mer än goda!

Så mycket att läsa, så lite ork

Åkte en timme tidigare från jobbet då halsen och lederna gör ont och jag fryser. Tänkte jag skulle få lite extra tid i soffan med alla de böcker jag fått hem den sista tiden samtidigt som jag vilar upp mig inför nästa arbetsdag. Men jag måste erkänna mig besegrad. Det blir en tupplur på soffan, och möjligtvis ett bad, så att jag är i form för Homeland klockan tio. Fast böckerna får vänta.

Vad som finns i mina bokhyllor mer än böcker

Miriam på Schitzo-Cookie's Bokblogg visade för några dagar sedan vad hon har i sina bokhyllor mer än böcker, se inlägget här! Tänkte göra ett likadant i väntan på att få åka på fotboll senare idag, även om mina hyllor mest innehåller trångbodda böcker och damm... Klicka på bilderna för att se dem i ett större format.

Högst upp på bokhyllan i vardagsrummet står den jordglob som jag fick när jag var liten. Den är långt ifrån aktuell då den har länder som Sovjetunionen och Tjeckoslovakien men kanske älskar jag den lite extra just därför. Bredvid står legoversionen av Black Pearl från Pirates of the Caribbean.

Och så lite mer lego... Denna gången i formen av Sagan om Ringen. Mormors tårtfat skymtar i bakgrunden.

 I sovrummet står ett litet rådjurskid som en gång bröt höger bakben när hon helt oförhappandes hoppade ner från hyllan. Men efter lite lim var hon som ny igen.

 Bredvid äventyrsboxen har jag placerat en dinosaurie från Naturhistoriska.

En gargoyl (vars huvud man kan öppna och förvara exempelvis smycken i), den mycket viktiga Sonic Screwdrivern som måste finnas till hands om man får akut Doctor Who-abstinens, mormors fickur och så ett par små runda glasögon som är nästan hundra år gamla.

Mer lego. Jag har lagt en halv förmögenhet på Star Wars-lego, har så mycket att jag inte kan ha allt framme hela tiden.

Så här ser det ut i de flesta hyllorna där det står böcker, det finns en grund av bokstavsordning men när jag införskaffar mig fler böcker än jag har utrymme till så kommer tidpunkten när jag bara trycker in allt där det finns en lucka. Tills nästa gång jag rensar, sorterar om eller köper fler hyllor.