Efter att ha rört en bäck som blivit gyllene har Aurores väsen fastnat inklämt mellan två världar och hon kommer inte därifrån förrän hon skapat en sång. Inte vilken sång som helst utan en som uttrycker allt som är värt att minnas och som ska få varje person som hör den att känna sig stolt över att tillhöra sin art. Tillsammans med vargen (?) Vokko ger hon sig ut på en resa i ett magiskt landskap där hon får lära sig om sig själv, sina känslor och varifrån hon kommit.
Jag fullkomligt ääälskade Fernández tidigare album Den glädjelösa ön som helt och hållet förtrollade mig så jag måste erkänna att mina förväntningar på Aurore var skyhöga. Det här albumet är inte lika skinande perfekt ritat men bilderna är fortfarande fantasifulla, vackra och inspirerande. Jag stör mig lite på att den rödhåriga Aurore nästan inte alls liknar resten av sin familj eller stam och att hon är ganska annorlunda ritad. Det tog mig i princip hela historien att förstå att de där röda bollarna som hänger i blåvita "snören" måste vara hennes hår... Men i slutändan så älskade jag den här lilla tjejen nästan lika mycket som jag älskade Eli och då speciellt när hon får sina utbrott och blir provocerad av Vokko. Aurore är inte någon berättelse med en början, en mitt och ett avslut utan snarare något flytande. Jag behövde två läsningar och en massa bläddrande innan jag kaptitulerade och riktigt lika bra som Den glädjelösa ön tycker jag inte att det är, men därmed inte sagt att det är det minsta dåligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar