Återigen får vi stifta bekantskap med kvarteret i Tel Aviv i efterkrigstidens Israel, det är samma gator och människor vi först lärde känna i Varför kom du inte före kriget? Många av de som bor där är överlevande efter förintelsen, de flesta bär på minnen de inte vet hur de ska leva med. Lizzie kämpar förtvivlat med att få information om sin pappa, vem är han? Lever han ens? Lizzies mamma Helena hackar nästan tvångsmässigt grönsaker och vägrar svara på frågor. Först som vuxen börjar Lizzie lösa gåtan med sin försvunne fader och långsamt framträder en bild där alla verkar ha vetat mer än hon själv.
Det här är ännu bättre än den första boken om Lizzie Dorons uppväxt och föräldrar! Jag tycker så mycket om den att jag nästan inte har ord att beskriva det. Precis som i Varför kom du inte före kriget? så är det få beskrivningar av de överlevandes umbäranden i koncentrationslägren men de vaga hintar man ändå får bränner som eld och man förstår. Vad gör man när man överlevt helvetet och inser att det kanske inte räcker? När allt man upplevt får en att vilja dö, trots att man gjorde allt för att få leva vidare. När barnen man fick efter kriget enbart är påminnelser om de som togs ifrån en i lägret, dödades och försvann upp i skorstenen utan att få en grav. När man lät en annan kvinna bli hängd för brödet man själv stal. Och så mitt i allt de vuxna kämpar med: en flicka som försöker förstå sig på sin mamma och resten av världen, som snokar, lirkar och rakt ut frågar varför hon inte har någon pappa som de andra barnen. Helena ville bespara sin dotter smärta och sorg, beskydda henne från allt det svåra, föga anade hon att tomheten och bristen på historia kunde vara lika illa eller till och med värre. För hur bearbetar man tystnaden från ett ingenting?
">Mamma, var är då min far?< Förtvivlad mumlade jag fram den gamla frågan och fortsatte vår gamla ceremoni: >Mamma, hade du några andra barn?<
Hon lyfte blicken mot mig, hon var nu bara skinn och ben, hennes kinder var infallna, hennes läppar hårt sammanpressade.
>Vad jag ville att du skulle veta, det vet du<, stötte hon fram med klar stämma."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar