Min mors tystnad, av Lizzie Doron

Återigen får vi stifta bekantskap med kvarteret i Tel Aviv i efterkrigstidens Israel, det är samma gator och människor vi först lärde känna i Varför kom du inte före kriget? Många av de som bor där är överlevande efter förintelsen, de flesta bär på minnen de inte vet hur de ska leva med. Lizzie kämpar förtvivlat med att få information om sin pappa, vem är han? Lever han ens? Lizzies mamma Helena hackar nästan tvångsmässigt grönsaker och vägrar svara på frågor. Först som vuxen börjar Lizzie lösa gåtan med sin försvunne fader och långsamt framträder en bild där alla verkar ha vetat mer än hon själv.

Det här är ännu bättre än den första boken om Lizzie Dorons uppväxt och föräldrar! Jag tycker så mycket om den att jag nästan inte har ord att beskriva det. Precis som i Varför kom du inte före kriget? så är det få beskrivningar av de överlevandes umbäranden i koncentrationslägren men de vaga hintar man ändå får bränner som eld och man förstår. Vad gör man när man överlevt helvetet och inser att det kanske inte räcker? När allt man upplevt får en att vilja dö, trots att man gjorde allt för att få leva vidare. När barnen man fick efter kriget enbart är påminnelser om de som togs ifrån en i lägret, dödades och försvann upp i skorstenen utan att få en grav. När man lät en annan kvinna bli hängd för brödet man själv stal. Och så mitt i allt de vuxna kämpar med: en flicka som försöker förstå sig på sin mamma och resten av världen, som snokar, lirkar och rakt ut frågar varför hon inte har någon pappa som de andra barnen. Helena ville bespara sin dotter smärta och sorg, beskydda henne från allt det svåra, föga anade hon att tomheten och bristen på historia kunde vara lika illa eller till och med värre. För hur bearbetar man tystnaden från ett ingenting?

">Mamma, var är då min far?< Förtvivlad mumlade jag fram den gamla frågan och fortsatte vår gamla ceremoni: >Mamma, hade du några andra barn?<

Hon lyfte blicken mot mig, hon var nu bara skinn och ben, hennes kinder var infallna, hennes läppar hårt sammanpressade.

>Vad jag ville att du skulle veta, det vet du<, stötte hon fram med klar stämma."

Tröstbok en fredagskväll

 

Jag tar tillbaka allt jag sade om förra veckan. För jag fick göra om allt plus en förkylning den här veckan. Jag har bara orkat läsa en bok, nämligen Den dag jag blir fri, något mer har jag inte orkat med då all min lediga tid har gått till att torka upp vatten, snyta mig och sova. Så jag utropar inte den här helgen till komma-ikapp-helg, jag säger faktiskt ingenting förutom att jag hoppas att jag kommer iväg till biblioteket i morgon. Men jag köpte mig en tröstbok på vägen hem från jobbet, ibland är det tur att jag måste passera Pocketshop varje dag. Det blev Min mors tystnad av Lizzie Doron. Jag älskade hennes första bok Varför kom du inte före kriget? som handlade om hennes mamma. Den här handlar om hennes pappa och jag ser verkligen fram emot att läsa den.

Varför kom du inte före kriget?, av Lizzie Doron

Den här boken är obligatorisk läsning i israeliska skolor, den kom ut 1989 men har först nu översatts till svenska. En dotter berättar om sin mamma Helena, om tystnaden som omgett dem båda under dotterns uppväxtår i utkanten av Tel Aviv under sextiotalet.

Jag har, frivilligt eller ofrivilligt, varit vittne till ett tigande, ett tigande som ibland ljöd helt öppet och ibland i det fördolda, vars skrik ibland dånade i det inre och ibland etsade sig in i kvarterets gränder, som ibland förstummades i dagsljuset och sken upp i mörkret, som ibland visade sig i den levande Helenas tystnad, ibland i tystnaden hos hennes död.

Fram växer en historia om en kvinna från Förintelsen som bara knappt överlevt. Ibland vill man hålla om Helena, andra gånger ruska henne hårt av irritation. Utan att man får veta vad som hänt henne i koncentrationslägret så förstår man ändå bit för bit vad hon gått igenom. Hon kämpar så hårt för att skapa sig ett nytt liv att hon inte drar sig för att sätta upp egna regler för hur det ska gå till. Gud svek henne så varför måste hon följa hans anvisningar nu? Hon ljuger, låtsas och fuskar med en fullkomlig naturlighet. Sätter upp ett liv för dottern och drar sig inte för att skarva när så behövs. Finns ingen rik släkting i USA som skickar presenter så hittar man på en! Så att inte dottern ska behöva vara det enda barnet på gatan som inte får paket då och då. Alla kapitel är dock inte lika bra, somliga känns lite som utfyllnad vilket är tunt med tanke på hur kort boken är. Så den är ojämn, men det som är bra är riktigt bra.

Jag började läsa den här för flera veckor sedan, men då kom jag inte längre än några få kapitel innan jag ledsnade. Det var inte rätt tillfälle helt enkelt men vid andra försöket gick det mycket bättre. Tycker väldigt mycket om hur Lizzie Doron lyckas förmedla det som man inte talar om. Jag kommer att tänka på Art Spiegelmans pappa i MAUS, på alla dessa överlevanden som levde sina liv i smärta och skam. Som ofta inte kunde prata om det de varit med om, åtminstone inte på många år. Hur de försökte att inte lägga bördan av att ha överlevt mot alla odds på sina barn men därmed skapade ännu mer konflikter.