Nu är det par år sedan jag läste Dimitrij Gluchovskijs Metro 2033 men visst tänkte jag på huvudpersonen Artiom när jag fick gå i tunnelbanetunneln i tisdags. Jag tänkte på mörkret och skräcken i boken, på hur mycket berg som fanns där ovanför mitt huvud när jag snubblade fram längs med spåret. Det är något jag sällan tänker på när jag dagligen tar den blå linjen till jobbet: att det är nästan trettio meter upp till markytan. En ganska bra plats att befinna sig på i händelse av kärnvapenkrig, frågan är bara: skulle man vilja överleva där nere? Om resten av världen gick under.
"Mannen som gick längst bak i ledet kände sig uppenbarligen illa till mods och kastade hela tiden ängsliga blickar över axeln. Varje ensam vandrare i metron var förtrogen med den känslan. Det fanns till och med en särskild beteckning för den: tunnelångest. När man går genom en tunnel, i synnerhet med en dålig lampa, känns det alltid som om faran närmar sig bakifrån. Ibland blir känslan så intensiv att man tycker sig förnimma en tung blick i ryggen, eller inte ens blick... Vem vet vem eller vad som döljer sig i mörkret och hur den eller det uppfattar världen?"
Ur Metro 2033
