Simon och Lucinda är sjutton år när de med resten av världen får veta att jorden snart krockar med kometen Foxworth, som kommer förånga haven och få bergen att koka. Inget kommer överleva, planeten blir steriliserad. Så vad gör man med sin tid när man vet att den är begränsad? Världen går in i en kollektiv chock, somliga reagerar med våld, andra med förnekelse. Samtidigt har pengar blivit värdelösa, fängelser och kärnkraftverk lämnas vind för våg när människorna försöker spendera sina återstående dagar med människorna de älskar. Allt ska göras för en sista gång. Men huvudpersonerna i den här boken är ändå tonåringar som lever i en tid och ett tillstånd när precis allt cirkulerar kring dem själva och inte ens en nära förestående apokalyps får dem att se så långt bortom sig själva. När en tragisk händelse sker någon som står dem väldigt nära tvingas de ändå se upp över sin egen horisont och en vänskap bildas över ett mysterium som måste lösas innan himlen blir vit och allt liv tar slut.
Slutet är en väldigt ångestframkallande bok, det är skrämmande lätt att tänka sig in i att livet skulle kunna vara slut om en månad. När jag var mitt inne i boken råkade jag flera gånger ut för tankevurpan att ingenting spelade någon roll när jag läste riktiga nyheter, "för världen skulle ju ändå förstöras snart". Så verklig hade den här boken blivit. Som vanligt i den här författarens böcker är karaktärerna lätta att identifiera sig med och jag förstår varför de reagerar som de gör, även om jag inte måste gilla anledningarna. Jag har läst med andan i halsen, tänkt: bara ett kapitel till, läst sena nätter. Det här är en riktigt jäkla bra bok.
