There´s something wrong with Aunt Diane

Diane Schuler var 37 år när hon en julidag 2009 skulle köra hem från en campingtur; med sig i bilen hade hon sina två egna barn samt deras tre kusiner. En resa som borde ha tagit lite mer än en halvtimma tog fyra timmar och slutade på Taconic State Parkway där Diane kraschade efter att i tre kilometer kört på fel sida om vägen. Åtta människor dog: Diane själv samt fyra av de fem barnen, alla mellan två och åtta år. Tre av dödsoffren fanns i en mötande bil. Den enda överlevande var Dianes son Bryan, fem år gammal.

Det är nästan omöjligt att skriva om den här dokumentären. För man får inget svar på alla "varför", man blir inte klokare än man var innan, och det mesta är skrämmande och sorgligt.

På bilden här ovan ser du Dianes man, Daniel, samt hennes svägerska Jay under en presskonferens om olyckan. De har båda svårt att acceptera de höga alkoholhalter som obducenterna fann i Dianes blod, samt att hon rökt marijuana. Efter kraschen hittades en flaska Absolut Vodka i bilen. Alla som träffade Diane före bilresan säger att hon verkade nykter. Alla som träffade henne under bilresan: personalen på det Mc Donalds där de åt frukost, den mack där hon stannade, säger att hon verkade nykter. Men något hände trots allt efter att hon lämnat campingen, något som fick ett av kusinbarnen i bilen att ringa hem och säga "There is something wrong with Aunt Diane". Barnen rapporterade att hon hade ont och inte kunde se. Vad fick henne att dricka så mycket ren sprit att hon uppnådde 1,9 promille och sedan körde upp på motorvägen i fel riktning? Fick hon en stroke? Blev hon galen av smärtan i en tand? Eller hade hon ett väl dolt missbruksproblem? Man får som sagt inte något facit, men detta är snarare en dokumentär om hur människor i sorg fungerar, hur vi famlar efter förklaringar som vi vill ska bekräfta vår egen världsbild. Det är även en dokumentär om en kvinna med extremt höga krav på sig själv, som hela tiden gjorde sitt yttersta för sin familj men som självklart inte var någon ängel. Fast hon var heller inte någon demon, såsom hon ofta porträtterats i pressen efter olyckan. Familjens oförmåga att se ett eventuellt missbruk tas tyvärr inte upp på något bra sätt och många uppenbara frågor ställs aldrig, men det blir snarare ännu en indikation på att något var allvarligt fel med faster Diane.

Kulturkollos veckoutmaning - Höstens måsten

Självklart tipsar jag om TV-serier! Det har som sagt varit lite si och så med läsningen över sommaren men serierna har gått varma på Netflix och HBO. Har givetvis inte sett hela säsonger av serierna här nedan då allt inte har släppts ännu, men fem, sex avsnitt av varje. Vi börjar med:

Castle Rock

Serien som är otroligt mycket Stephen King men ändå inte är skriven av honom. Skaparna har tagit hans karaktärer, miljö, teman och stämning och skapat något helt nytt, allt givetvis med Kings godkännande. Åtminstone inledningsvis kretsar mycket kring fängelset Shawshank och den unga man som efter fängelsedirektörens plötsliga död, hittas gömd på området. Melanie Lynskey gör den självmedicinerande mäklaren, Molly Strand, med övernaturliga förmågor otroligt fint men allra bäst är André Holland i huvudrollen som den återvändande advokaten Henry Deaver. Han är den enda svarta mannen i staden, i den vitaste delstaten i USA och inte blir det bättre av att hela staden surrar av rykten om att han som barn dödade sin adoptivpappa. Det är mörkt, krypande och fler frågor än svar samt pintjockt med finfina skådespelare: Sissy Spacek, Scott Glenn, Bill Skarsgård, Jane Levy.

Sharp Objects

Detta är filmatiseringen av Gillian Flynns debutbok med samma namn. Vi får följa reportern Camille Preaker (Amy Adams) som skickas till den lilla hemstaden i amerikanska Södern, för att rapportera om morden på två unga flickor. Men mer än något annat så får man under resans gång vara med och veckla upp det mysterium som är Camille. Med självskadebeteende och alkoholism i bagaget både bär hon på och döljer mycket som långsamt sipprar fram. Mamman (suveränt spelad av Patricia Clarkson) är iskall och praktiskt taget allt i hennes värld kretsar kring Camilles halvsyster Amma. Man ser allt såsom Camille ser det, minnen och ögonblicksbilder flaxar snabbt förbi och det förflutna vävs in i nuet. Det byggs långsamt upp en större bild, en som vi ännu inte kan se då vi står för nära. Sharp Objects är förmodligen det mest kvävande obehagliga jag har sett på länge, samt det bästa. Det är dock tungt att tampas med drickandet i den här serien, inte bara Camille dricker som en svamp (Evian-flaskan fylls ständigt på med mer vodka) utan de flesta stjälper i sig starksprit såsom många andra dricker saft. Men det är ett pris jag är villig att betala för det övriga storslagna berättandet.

TV-serielördag: Westworld säsong 2

Utfärdar en rejäl spoilervarning om du inte sett säsong 1!

Säsong 1 lämnade oss med en cliffhanger som hette duga men jag var fullt beredd att ändå låta serien dö där och då, jag behövde ingen fortsättning. Apokalypsen var nästintill fullkomlig och fasansfull. Sällan har jag sett en serie som väcker så många frågor (om vi inte räknar Lost och det gör vi självklart inte) men ändå bara får mig att vilja se mer. Historien är full av olika tidslinjer, öden flyter ihop för att sedan gå isär igen och det kan vara svårt att lista ut när i tiden man är. (Yes, Doctor, I said when we are) Westworld får en att känna sig smart, även om man får vänta på svaren. Min favoritkaraktär Bernard kom i slutet av första säsongen på, tillsammans med resten av oss, att han är en värd/robot och nu när kriget brutit ut kämpar han för att hitta sin plats i de olika världarna. Vem kan han egentligen lita på? Sedan de fantastiska kvinnorna Dolores och Meave, deras karaktärer har verkligen vuxit och jag älskar dem båda trots att de långt ifrån alltid är goda. Eller förmodligen just tack vare det. Men de drivs av helt olika saker vilket gör att deras vägar skiljer sig rejält åt. Hur mycket jag än avgudar western-temat så gillar jag när vi rör oss vidare i andra nöjesparker med andra teman; kan nämna det som det hintades om redan i första säsongen: samurajer! 

Jag kan inte nog rekommendera Westworld; det är klurigt, spännande, våldsamt, tankeväckande samt otroligt snyggt gjort med specialeffekter utan vilka den här serien aldrig hade kunnat bli gjord.