Det är lite sisådär med läsningen just nu. Istället kollar jag nästan febrigt på Netflix-serien The Haunting of Hill House, trots att den nästan inte alls har något att göra med boken med samma namn av Shirley Jackson. Men läskigt är det. Istället för ett gäng spökjägare som tillfälligt flyttar in är det fembarnsfamiljen Crain som köpt egendomen och mycket snart tvingas inse att de inte är ensamma i Hill House. Speciellt barnen blir drabbade. Parallellt får man även följa alla när de blivit vuxna och hur hemsökelserna fortsätter att följa efter dem, på olika sätt. Jag ser ett avsnitt så ofta jag bara kan, har till och med börjat släpa med mig paddan på bussen för att stjäla tjugo minuter på vägen till jobbet. Jag drömmer om människorna i serien och det de är med om. Det här är faktiskt helt briljant, om än mardrömsframkallande.
Jag började kolla på den i fredags och i lördags var jag klar, haha. Tyckte också den var bra, men förstår inte alls vad folk menar med att den var läskig? Tyckte de kunde ha försökt lite mer. Kändes som lightskräck och det blir liksom inte lika bra då.
SvaraRaderaMen hur som, den är sevärd ändå tycker jag!
Älskar deras hus dock. Det är min dröm att bo så (kanske inte i ett hus som suger livsenergin ur en dock...)!
I början tyckte jag att den var väldigt läskig. Men så gillar ju jag att bli skrämd på det sättet också! När man ganska precis bara skymtar människoformade skepnader i bakgrunden, när håret ställer sig på armarna för att man tror att något kommer att hända. Sedan blir jag oftast besviken när saker väl händer, men jag gillar känslan av förväntan.
RaderaHuset är helt fantastiskt! :-) Om än ondskefullt och fullkomligt livsfarligt.