Oceanen vid vägens slut, av Neil Gaiman

Det var länge sedan jag blev så totalt trollbunden av en bok såsom jag blev av Oceanen vid vägens slut. Den utspelar sig som i en dröm, som något från min barndoms bokvärld med engelska landsbygden som bakgrund, med magi och barnflickor. En sjuårig pojke inser att hans familj tagits som gisslan av en makt från en främmande värld i form av en nanny som kommit för att ta hand om honom och hans syster. En nanny som initialt bara pojken förstår att det är något fel på. Tillsammans med grannflickan Lettie, hennes mamma och mormor, så försöker de bekämpa monstret som trängt sig in i sextiotalets England. 

Neil Gaiman lyckas här med vad som få författare behärskar, nämligen att sammanföra den vanliga världen med total magi. Viktigast av allt: han gör det utan att man någon gång tvekar på att det skulle kunna vara sant. Jag tror benhårt på magin, på det osannolika som händer. Gaiman gör det på ett sätt som Stephen King stundtals är fenomenal på, det övernaturliga flätas in i verkligheten på ett sömlöst vis. Sedan har jag nog aldrig läst en sådan bra beskrivning av barndomens känsla att vara utelämnad till de vuxnas nycker. Hur ensam man kunde vara. Vi har kommit halvvägs igenom 2014 men jag tror att jag funnit en av det här årets absolut bästa läsupplevelser redan nu.

Egenmäktigt förfarande, av Lena Andersson

Den obesvarade kärleken. Hur hanterar man den med hedern i behåll? När man agerar såsom känslorna dikterar, det som hela kroppen skriker är det rätta, så gräver man sig enbart djupare ner i elände. Och att göra ingenting är att göra våld mot jaget. Poeten Ester kan inte förstå hur Hugo låg med henne några gånger för att sedan vända sig bort. Under ett år försöker hon växelvis komma Hugo närmare, få förklaringar genom telefonsamtal, mail och sms samt dra sig undan för att slicka såren och få distans. Varje gång hon tar ett steg framåt så vacklar hon två eller tre bakåt. Det är en väldigt jobbig roman, jag var tvungen att ta en paus någonstans i mitten när allt blev övermäktigt. Men jag är samtidigt övertygad om att det är en väldigt viktig roman. Ester tillåts vara pinsam, för på och stundtals totalt omdömeslös, traditionellt sett "okvinnliga" attribut. Men visst blir vi likadana som män när vi är olyckligt kära och jag gillar intensivt att hon balanserar på gränsen till att bli en stalker, men ändå faller tillbaka på rätt sida. De flesta människor inser ändå när de är på väg att gå för långt och det innan de tar till våld. Jag ser fram emot att få läsa en fortsättning på den här historien som ska komma ut hösten 2014.

Harry Potter i Norrköping!

Min pojkvän ringde just och berättade om det här: Harry Potter: The Exhibition som öppnar i Norrköping i morgon och som kommer att finnas på Nya Parken till och med början av september. Utställningen har scendekorer från filmerna, hundratals autentiska föremål, kostymer och varelser. Dessutom finns interaktiva element där man kan prova att kasta en Quaffle-boll, dra upp sin egen Mandrake i klassrummet för örtlära och sitta i Hagrids fåtölj. Jag överdriver inte när jag säger att jag började hoppa upp och ner och ville att vi skulle ta oss dit redan i morgon. OJ vad jag ser fram emot det här. 

Alla bilder är lånade från http://www.harrypottertheexhibition.se/index.html

En bok mindre som blänger på mig från nattduksbordet

Tog mig i kragen och läste ut Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, recension kommer i morgon. Kan inte riktigt förklara varför den var så svår att avsluta då jag gillade den väldigt mycket. Det var kanske bara fel tidpunkt när jag påbörjade den, eller behövde jag en annan omgivning, något mer som hände i livet i allmänt. Så, tog jag sedan upp ännu en av "surdegarna"? Nejnej. Jag påbörjade givetvis ännu en helt ny bok. Vägen mot bålberget handlar om en av mina tonårs besattheter: de människor som anklagades och avrättades för trolldom för lite mer än trehundra år sedan. 

Fantastisk bok av Neil Gaiman!

Har spenderat de två senaste dagarna på balkongen i Neil Gaimans sällskap. Och vilket sällskap sedan! Köpte den här boken på en känsla och är så glad för det. Sällan har jag läst en sådan oerhörd beskrivning av hur det kunde kännas att vara barn, hur utelämnad man stundtals var. En riktig recension av Oceanen vid vägens slut kommer nästa vecka.

Boktjuven, av Markus Zusak

Nioåriga Lisel hamnar hos en fosterfamilj efter att hennes lillebror gått bort och mamman blivit skickad till ett koncentrationsläger för sina politiska åsikter. Året är 1939, kriget har precis börjat och fosterföräldrarna gömmer en judisk man i sin källare. Lisel lär sig att läsa ganska sent men när hon väl har börjat så kan hon inte sluta. Då böcker är en bristvara stjäl hon böcker, en gång från ett av nazisternas bokbål och andra från borgmästarens frus bibliotek.

Det är inte ofta man får höra en historia med Döden som berättare men det får man här. Han (?) berättar om allt det jobb han fick lägga ner under andra världskriget, hur många själar han fick hämta. Och han berättar om flickan Lisel, hennes kärlek till den nya familjen och vännerna på Himmel Straβe, bästa kompisen Rudy. Bitvis är Boktjuven en riktigt fin berättelse. Jag gillar verkligen historierna om motstånd, om mod och om läsandets betydelse. Lisel och Rudy är fina karaktärer. Jag gillar inte att Döden är bra på att spoila vad som kommer att hända. Man får exempelvis veta, ofta flera kapitel i förväg, vilka som kommer att dö. Och så är det ibland lite väl sentimentalt. Fast som helhet så får den här boken ett bra betyg.

En hög med halvläst

Nu har jag ett gäng böcker som jag nästan undviker att ens titta på, de ligger som dåliga samveten på mitt nattduksbord. Jag har verkligen varit mycket bättre på att läsa igenom dessa slattar, borttappade och omkörda historier, men jag har ett gäng kvar. Sandra Beijers Det handlar om dig kom jag aldrig riktigt in i, läste bara ett sextiotal sidor innan något annat kom i vägen. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande har ett otroligt språk (jag är väldigt svag för författaren) men det blev halvvägs igenom så jobbigt att jag lade ner ett tag. Så har vi då Insurgent av Veronica Roth där jag också är halvvägs och älskar miljöerna och tiden men har så svårt för huvudpersonen som hela tiden ändrar sig fram och tillbaka och inte vet om hon är kär. Men skit i honom och lev ditt liv ändå! Vill jag skrika men gör det inte. Istället ligger boken där och blänger på mig, liksom de andra.

Heavy Metal Murder, av Lemmy Loot

Sweden Rock Festival, Norje, Sölvesborg. Som vanligt har hårdrocksfansen samlats för att avnjuta flera dagar av solande, ölande och spelningar. Journalisten Carl Barfoth har rest dit tillsammans med ett gäng vänner och förutom att göra det sedvanliga så har han även uppdraget att skriva ett reportage om hårdrockens själ. Med husvagnen som nav ser de band, jobbar sig igenom whiskyflaskor och äter langos. På området finns även Grethe som med enorma kameror dokumenterar festivallivet. Hon håller sig för sig själv och planerar sitt uppdrag. Under fredagskvällen sker det otänkbara; basisten i bandet Desanguinator, skjuts till döds på scenen och mördaren verkar vara borta som i ett trollslag. Vem sköt honom? Carl börjar vid sidan av polisen att försöka ta reda på sanningen. 

Pseudonymen Lemmy Loot har skrivit en hårdrocksthriller. Och oj, vilken hårdrocksthriller! Till en början var jag lite orolig att jag gillade så mycket just för att igenkänningsfaktorn var så hög. Jag har spenderat tre festivaler på den dammiga (om man har tur) alternativt blöta och leriga plats som är Sweden Rock och att läsa om det i romanform var roligare än jag kan beskriva. Att återigen få möta alla dessa människor, stånden med tveksam mat och konserterna, var som att klä sig i en nött och älskad band-t-shirt. Men snart insåg jag att jag gillade även för att det är roligt och smart skrivet och för att jag verkligen ville få veta hur allt hängde ihop. Roligast av allt är styckena med Grethes berättelse. Författaren skulle ha kunnat brodera ut historien något mer, med sina knappa 170 sidor finns det verkligen utrymme för det och slutet kom för snabbt. Men annars så var det enbart mysläsning för mig, till och med till den grad att en resa dit i sommar inte skulle kännas helt osannolik.

Stort tack till Kalla Kulor Förlag för recensionsexemplaret!

"Det spelar liksom ingen roll hur bra texten är när framsidan ser ut så där!"

Stod bredvid ett par äldre damer som på Akademibokhandeln ondgjorde sig över ett omslag. Fy så hemskt! Vilken äcklig bild. När det ser ut så där så vill jag absolut INTE läsa boken. Det spelar liksom ingen roll hur bra texten är när framsidan ser ut så där! Och så vidare, och så vidare. Vilken bok de talade om? Glaskroppar av Erik Axl Sund. Efter att ha läst på baksidan så kände jag att det här absolut kunde vara något för mig. Ville nästan gå efter kvinnorna och förklara vad de kan missa om de enbart väljer böcker på fina framsidor men orkade inte just då.

Den osynlige mannen från Salem, av Christoffer Carlsson

En natt vaknar den avstängde polisen Leo Junker av blåljus utanför sin lägenhet. När han går för att undersöka vad som hänt förstår han att en ung kvinna blivit mördad i det härbärge för hemlösa som finns längre ner i huset. Trots att han inte borde så börjar han nysta i fallet, följer lösa trådar och dyker upp där han verkligen inte borde. Samtidigt får vi följa en tjugo år yngre Leo under hans uppväxt i stockholmsförorten Salem. Där fanns några år när han var vän med syskonen John och Julia, en vänskap som förbyttes mot något annat.

Jag är lite orolig över att skriva för mycket av den här bokens handling för jag tycker att det mesta ska man få upptäcka själv. Och vilken bok att upptäcka! Miljöerna är oklanderligt skrivna, jag själv är uppvuxen i en förort liknande den som beskrivs och det är på pricken. Dagens Stockholm likaså. Jag läste Den osynlige mannen från Salem på några timmar på min balkong, den rann iväg i mina händer. Det var spännande och riktigt bra skrivet. Då jag har gillat Carlssons tidigare böcker så har jag stora förhoppningar om vad som komma skall, han har alla förutsättningar att bli hur stor som helst.

Dystopi och ont i halsen

Jag kan inte ens minnas när jag var sjuk senast men nu verkar en förkylning ha fått mig i sitt våld. De närmaste dagarna blir vigda åt läsning i soffan under filt och med katter nära till hands. Förmodligen kommer Netflix och temuggen få mer uppmärksamhet än vanligt och eftersom jag var och såg fina Divergent på bio i söndags så känns det utmärkt att börja med uppföljaren Insurgent i bokform. 

Hårdrocksthriller och kattnyheter

Fick vad som låter som en fantastiskt rolig bok av Kalla Kulor Förlag. Heavy Metal Murder! De kallar det för "hårdrocksthriller" och den utspelar sig på Sweden Rock Festival i Norje, Sölvesborg, där jag varit på festival vid tre tillfällen. Förhoppningsvis kommer det bli en hel del igenkänning vid läsning av den här boken. 

Och så har jag bara bra nyheter angående trattkatten! Hon blev av med tratten igår och enligt veterinären ska knölen de tog bort vara cancer men en väldigt långsam variant som oftast håller sig borta efter operation när katt drabbas av den. Så nu är det bara vänta och se. Stort tack för alla hållna tummar och tassar!

Purpurfärgen, av Alice Walker

Celie är bara tonåring när hon blir bortgift med Mister A, en äldre man med fyra barn som inte alls gillar sin nya styvmamma. De två barn hon fick med sin egen pappa togs ifrån henne efter bara ett par månader och nu vet hon inte var de finns. När även Celies syster Nettie försvinner utan att höra av sig känner Celie att hon vill börja få svar på sina frågor så hon börjar skriva brev till Gud. "Säg det aldrig till nån utom Gud. Morsan skulle dö." Inte långt efter det påtvingade giftermålet träffar hon bluessångerskan Shug Avery och där någonstans börjar Celies liv att förändras till det bättre.

Jag har sett filmen Purpurfärgen flera gånger, och nu kommer jag nog att se den igen så fort jag bara kan, men det här var första gången jag läste boken. Har velat göra det ända sedan jag för några månader sedan såg en dokumentär om författaren Alice Walker på SVT. Boken var kontroversiell när den kom ut i USA då den av många ansågs vara onödigt kritisk mot svarta män men även röster till fördel för boken höjdes. Lagom till filmpremiären berättade en kvinna som växte upp i Sunflower County, Mississippi, att hon, hennes mamma och mostrar (ja, alla kvinnor de kände) hade råkat ut för de sakerna som Celie beskriver i boken och sade:

"- Black women should not be sacrificed for Black men's pride. Let the film roll."

En sorts förtryck ursäktar inte ett annat. Tidvis är detta en enormt tung bok med orättvisor, barnbrudar och våldtäkter. Fast grundtonen är ändå hoppfull. Allt är skrivet i ganska korta kapitel och därmed lättas texten upp. Celie börjar i helvetet och de första stegen uppåt känns oöverstigliga men det finns hopp. Mycket hopp till och med! Och kärlek. Purpurfärgen är för mig en bok om just kärleken och om förlåtelsens makt. Som någon sade en gång: det är lätt att förlåta, det måste man bara göra en gång. Hat är något man bestämmer sig för, om och om igen.

Efter stormen (samlingsvolym), av Johan Ring, Solja Krapu, Caroline L. Jensen

Stormen Daisy drar in över Sverige och drabbar Småland hårdare än något annat tidigare oväder och just när man tror att det värsta är över börjar katastroflarmet ljuda. Kärnkraftverket i Oskarshamn har fått sitt kylsystem förstört, härdsmältan är ett faktum och radioaktivt nedfall sprids i området. I tre kortromaner får vi följa olika människor och hur de tacklar katastrofen och allt annat omkring dem. I Sofia Krapus Om du behöver mig träffas två systrar och försöker hantera män, barn, en dement pappa och en bångstyrig katt när allt förvärras och de måste fly för sina liv. I Den mörka fläcken av Johan Ring har Frank bestämt sig för att med pistol och hot ta tillbaka sin före detta flickvän och son när larmet i kärnkraftverket går och staden börjar evakueras. I Caroline L. Jensens Slukhål tackar Sara Gud när katastrofen är ett faktum. Äntligen är domedagen nära! Tillsammans med andra i samma sekt stannar hon på sin bondgård och förbereder sig på att möta sin skapare. Hennes granne Albin har vägrat evakuering för att sköta sina kor och blir förskräckt när en liten vettskrämd flicka kommer springande från Saras gård efter hjälp.

Absolut bäst bland dessa tre är Johan Rings berättelse om den ratade exmannen som bara inte kan förstå varför hans föredetta och barn inte vill veta av honom. Kom igen, han slog dem bara för att de inte lyssnade, inte gjorde som han sade. Han menade inget illa, han ville bara väl. När man sedan lägger till en pistol och en öde strålskadad stad som bakgrund så blir allt mycket kusligt. Riktigt bra skrivet! De andra två berättelserna är okej, Slukhål aningens bättre än Om du behöver mig och jag tror att dessa två historiers stora problem är att de mera känns som informationsblad från någon myndighet än berättelser. Men som helhet är detta väl läsvärt, speciellt för någon som jag som alltid fantiserat om och fasat för vad som skulle kunna hända vid en kärnkraftsolycka i Sverige.

Stort tack till MIX Förlag för recensionsexemplaret.

Älskade pälsbarn

Det blev lite mycket igen. Persern visade sig ha en knöl bakom örat som veterinären opererade bort i måndags och nu går fröken runt i tratt och är ganska deprimerad. Jag pendlar mellan att tro att allt kommer bli okej och att få panik. Knölen är skickad på analys och jag hoppas på bra resultat men statistiken säger att cirka hälften av dessa är elakartade. Så läsningen har hamnat lite i skymundan. Men mamma messade tidigare i veckan och berättade att hon hittat Alice Walkers Purpurfärgen på loppis i Sundbyberg och jag svarade: Köp! Jag har sett filmen flera gånger men aldrig läst den Pulitzerbelönade boken. Ska bli mycket intressant.

 

(En bild från när jag och pojkvännen försökte muntra upp trattkatten genom att klä oss själva i trattar. Gick sådär.)