Skärare, brännare, gyllene och Makalösa ärrade

Jag kämpar med Rött uppror. Författaren känns väldigt angelägen att visa upp en färdig värld men resultatet blir snarare ett ogenomträngligt myller av klaner, grupper, beskrivningar, ny-ord på föremål, titlar och politik. Jag drunknar i skärare, brännare, gyllene och Makalösa ärrade. Försöker skjuta det överflödiga åt sidan för att komma åt det väsentliga, vilket är en rörande berättelse om en ung man och hans liv som utnyttjad, som slav. Det är en historia om hämnd och rättvisa, vad det gör med människor och jag vill verkligen tycka om. Men jag får som sagt kämpa.

En hög med halvläst

Nu har jag ett gäng böcker som jag nästan undviker att ens titta på, de ligger som dåliga samveten på mitt nattduksbord. Jag har verkligen varit mycket bättre på att läsa igenom dessa slattar, borttappade och omkörda historier, men jag har ett gäng kvar. Sandra Beijers Det handlar om dig kom jag aldrig riktigt in i, läste bara ett sextiotal sidor innan något annat kom i vägen. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande har ett otroligt språk (jag är väldigt svag för författaren) men det blev halvvägs igenom så jobbigt att jag lade ner ett tag. Så har vi då Insurgent av Veronica Roth där jag också är halvvägs och älskar miljöerna och tiden men har så svårt för huvudpersonen som hela tiden ändrar sig fram och tillbaka och inte vet om hon är kär. Men skit i honom och lev ditt liv ändå! Vill jag skrika men gör det inte. Istället ligger boken där och blänger på mig, liksom de andra.