Författaren i texten: Martina Haag och hämndboken

Jag har inte kunnat sluta tänka på det här med Författaren i texten som är Kulturkollos tema den här veckan. Särskilt när min pojkvän mitt under matlagningen igår sade: 

 - Nu har det hänt! Anders har berättat för Petra att han är kär i Klara Bohman. 

och jag var tvungen att fråga vad i hela friden han talade om. Han läser Det är något som inte stämmer av Martina Haag och är så inne i historien att han talar om karaktärerna som riktiga personer, vilket de visserligen är. Dock inte i våra liv. Det är något med tonen i den boken som gör att man känner sig i högsta grad inblandad. Vi har alla blivit lämnade, varit tokiga av sorg, så den känslan är ganska lätt att ta fram när man blir påmind. Visst blir det något speciellt när huvudpersonerna är kända, när man har en bild av kött och blod på näthinnan under läsningen. Tråkigt nog blev recensionerna av boken snarare frågor om huruvida författaren verkligen borde ha publicerat detta, borde hon inte tänkt mer på baarnen eller på sitt eget rykte, för vill man framstå som en bitterfitta? Allt en kvinna har är sitt utseende och sitt rykte. Och så är vi tillbaka vid vad jag skrev igår: kvinnliga författare skriver bekännelselitteratur och män skriver mustiga, härliga skrönor som bara råkar handla om det egna familjelivet. Det var snart ett år sedan jag läste boken och mina känslor om den har ändrats, fram och tillbaka, hela tiden sedan dess. Men det är först nu när jag talar om den med min pojkvän som jag har kunnat sätta ord på alla tankarna och jag är fortfarande arg, men inte på Martina Haag.

Kulturkollos veckoutmaning: Författare om, i och bakom texten

Vi ska berätta om en bok där en verklig eller fiktiv författare är viktig så jag passar på att skriva om Tid av Alex Schulman och Sigge Eklund som jag inte tagit mig för att recensera än, mycket för att jag inte riktigt kunnat samla tankarna. Så det blir en okonventionell recension. Jag har läst båda författarna tidigare men Tid har ett så pass annorlunda upplägg att jag inte riktigt kunnat greppa hur jag ska skriva om den. De skriver om vartannat och under bestämda rubriker som har med tid att göra. (Ber om ursäkt för den långa parentesen som egentligen inte har med Alex och Sigge att göra: Om jag inte avskydde ordet så mycket så skulle jag benämna detta som bekännelselitteratur. Jag ogillar det då det främst har klistrats på kvinnor som beskrivit sina familjeliv, men i stort sett aldrig fästs vid män som gör det samma, läs Karl Ove Knausgård. För det är på något sätt sämre, mindre värt, om kvinnor gör det, för kvinnors liv är mindre intressanta och berör inte lika många människor, läs män. Jag ber om ursäkt för mitt raljerande men det här gör mig rasande. Det är något som följer med oss sedan barnsben. Flickor kan läsa böcker och se filmer om pojkar och identifiera sig med dessa men inte tvärtom. Självklart skapar detta problem senare i vuxenlivet! Om allt som rör halva befolkningen anses sämre så kan ju inte den andra halvan tro sig vara annat än bättre. Slut parentes.) Ofta är de små berättelserna pinsamma och klibbiga, stundtals väldigt jobbiga att lyssna på. Det är oro, vardag och dödsångest, högt och lågt. Båda författarna ältar återigen uppväxtåren, jämför med sina egna familjer i vuxen ålder och hur de skulle velat göra saker annorlunda men inser att de ofta fallit i samma fällor. Det är tufft att inse att ens föräldrar inte var superhjältar utan lika sårbara och svaga som alla andra. Något positivt är dock att deras barn kommer att ha sina pappors tankar tryckta i böcker, de kommer förhoppningsvis inte fastna i navelskåderi om hur Sigge och Alex egentligen tänkte. Texterna är intressanta men kanske inte så intressanta som de är för huvudpersonerna själva och deras familjer.

Kvinnan på tåget, av Paula Hawkins

Varje morgon tar Rachel tåget från förorten in till London och sitt jobb, hon sitter vid fönstret och längtar efter att passera Blenheim Road nummer 15 där tåget alltid stannar för röd signal. I ett parhus alldeles invid spåret finns Jess och Jason. Eller, det är vad hon i sin fantasi tänker sig att de heter. De ser så lyckliga ut, är allt vad hon själv inte är: vackra människor i ett underbart hus. För Rachel mår inte så bra. Hon är inneboende hos en gammal studiekamrat och dricker alldeles för mycket alkohol. När hon sedan förlorar sitt arbete vet hon inte hur hon ska förklara detta för sin rumskamrat utan fortsätter ta samma tåg in till staden varje morgon och en dag ser hon något oroande där hon sitter och dagdrömmer om Jess och Jason, något som sker på deras uteplats. Snart rapporterar nyheterna att den unga kvinna hon tänkt på som Jess är spårlöst försvunnen.

Det är gruvligt spännande det här. Redan på de första sidorna dras man in i en historia i vilken det tar lång tid innan man benar ut exakt vem som är vem och vad som är sant. Det finns några saker som drar ner betyget rejält för mig, som klibbiga idéer om att kvinnor bör längta efter barn och om de inte gör det så har de definitivt varit med om något hemskt. Samt att någon som inte är smal automatiskt är äcklig och ful och att männen är något klichéartat beskrivna. Men som helhet är det här en otroligt spännande deckare, skriven på ungefär samma sätt som Gillian Flynns Gone Girl, även om den boken har en helt annan upplösning. Jag ser fram emot att se filmen The Girl on the Train som har premiär snart!

Harry Potter och Hemligheternas kammare - den illustrerade utgåvan

Jim Kay fortsätter att imponera med sina otroliga bilder till J.K. Rowlings välbekanta berättelse men självklart måste en (läs jag) läsa om hela boken trots att man nästan kan den utantill. Då jag läst böckerna flest gånger på engelska uppskattar jag att göra det på svenska, trots att många av namnen och företeelserna blir helt annorlunda. Det är något speciellt med att läsa och samtidigt få bilder, som inte har något med filmerna att göra. Ett av mina bonusbarn utbrast besviket att Harry inte alls såg ut som Daniel Radcliffe och blev ännu mer förundrad när jag försökte förklara att det var med flit. Men jag gillar det! Undrar dock hur det ska gå med det en enorma formatet när vi kommer längre ner i serien då bok två som är en av de tunnare redan är väldigt tung att läsa om man inte gör det vid ett bord. Att läsa i sängen är förenat med möjligt näsblod, men oj vad fina de är!

Kulturkollos veckoutmaning: Nördar och noobs

Det handlar om att stå för sitt nörderi, att bekänna vad man kan allt om. Jag behöver inte "komma ut" så värst mycket, mina vänner och kollegor är sedan länge väldigt vana vid att jag ständigt går runt i Harry Potter-strumpor och att höst innebär att Ravenclaw-halsduken åker på. Att läsa Harry Potter, eller att se på filmerna, är som att komma hem. Exakt hur en galen hittepåvärld kan kännas mer verklig än verkligheten kan jag inte förklara, det bara är. Det är nog det som är hemligheten med J.K. Rowlings succé, att hon skapat en värld som miljontals trånande människor har tagit till sitt hjärta. Men det innebär även att man ständigt längtar sig blå efter något som man inte riktigt kan nå ända fram till, bara nosa på sidorna av. Ibland blir man nästan sjuk av denna längtan. Man gör allt för att få befinna sig där bara några minuter till, köper saker för tusentals kronor; tröjor, trollstavar, smycken och muggar. Men det är också så roligt! Speciellt när man i somras tillsammans med bonusbarnen kunde planera en semester till London där väldigt mycket cirkulerade kring vårt delade specialintresse, deras pappa fick bara hänga på och se glad ut. 

Bob Dylan?

Nu blommar löken... Bob Dylan? Nobelpriset i litteratur? Jag förstår inte hur de valt men så är mina kunskaper om hans texter inte så stora, de är faktiskt extremt knapphändiga. Det finns en slags spärr i mitt inre som alltid har bytt rum eller bytt låt, vilket som nu varit möjligt, när en låt med denne artist spelats i min närhet. Den gnälliga rösten har alltid givit mig rysningar, och då inte av den bra sorten. Men kanske ska jag försöka ge mig på att läsa hans texter ändå, om de nu är värda ett Nobelpris.

Glöm mig, av Alex Schulman

Alex Schulman har han skrivit om sin mamma, Lisette Schulman och det är en kärleksfull, längtande och rasande text om en kvinna som redan när Alex var ett litet barn försvann in i alkoholen. Boken börjar när mamman är över sextio år och hennes söner försöker få henne att skriva in sig på behandlingshem. Författaren går sedan bakåt i tiden och beskriver hur barndomens händelser påverkade honom då och fortsatt att göra ända in i vuxen ålder, hur de styr hans vardag. Rädslan för att bli övergiven, hur otrygg han kan vara. Jag vet inte hur många sådana här uppväxthistorier jag har läst, berättelser skrivna av andra överlevande. Kanske finns min försoning där någonstans i botten av högen med dessa böcker. Igenkänningen svider. Det gäller alltifrån de tidiga tecknen på beroende till den svåra alkoholistens totala genomklappning. Humöret som växlar mellan gråtmild och rasande, hur ingenting någonsin är deras fel, hur de tar avstånd från de som älskar dem mest bara för att slippa konfronteras med sig själva. Upptäckten för anhöriga att det förmodligen är för sent för ett ordentligt tillfrisknande. Men Alex Schulman fick en nykter sista tid med sin förälder under hennes sista år, underbart att allt inte bara slutade i total tragedi, även om nykterheten givetvis inte blev en tillbakagång till den mamma han haft tidigare. Jag slukade den här boken, den har ett fantastiskt fint språk och det var oerhört starkt att höra Schulmans egen inläsning av texten på Storytel.

Kom och skratta åt lilleputt, en självbiografi av Thorsten Flinck

Många verkar ha en åsikt om Thorsten Flinck, ofta en stark sådan. Människor ser en missbrukare som varit med i kvällstidningarna när något gått snett. För mig har han mer än något annat varit en sångare som jag sett så fort tillfälle har givits, vi delar en kärlek till Björn Afzelius musik. Så det var med stor nyfikenhet jag gav mig i kast med Flincks självbiografi, för att få veta vad som egentligen hände bakom alla de där löpsedlarna. Jag har omväxlande både läst den fysiska boken som Bookmark Förlag var vänliga att skicka till mig, samt lyssnat på Flincks egen uppläsning av boken på Storytel. Det brukar bli riktigt bra med författaruppläsningar, så även denna gång. Insprängt i historien kommer andra människors (bland andra Mikael Persbrandt, Lena Endre, Eva Röse) syn på Flinck, små stycken av minnen och hur de uppfattar hans personlighet. Kanske är det just de här utomstående rösterna som är mest gripande för de handlar alla om missade chanser. Vad han skulle ha kunnat bli inom svensk teater om inte missbruket kommit i vägen och ett tag också faktiskt var: Den store regissören. De pratar om honom som den utvalda, The Chosen One men de tar även upp skyddandet av missbrukaren, att de varit medberoende. Historierna är ofta helt annorlunda än hans egna om samma händelser och jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om det. Jag har svårt att förstå syftet med att låta de här rösterna komma till tals, mer än något så känns det som ännu en föreställning regisserad av författaren själv och jag är än mer förvirrad över vem han är efter läsningen, än jag var innan. Men visst blir jag förtrollad, också.

Kulturkollos veckoutmaning: Drömmar och längtan

1. Mitt bästa verkligehetsflykttips. 

Som alltid så är det en tv-serie som jag tipsar om och den jag fallit för totalt just nu är tidigare nämnda Penny Dreadful. Det är så mörkt, det är svartaste svart. Blodet sprutar, det tas morfin, människor sviker varandra. Men! De älskar, offrar sig och ställer upp när det är som svårast. Allt till kulissen av ett viktorianskt London, samt vampyrer, varulvar, häxor och Doctor Frankenstein. Är i början av säsong två och ser åtminstone ett avsnitt per kväll om omständigheterna tillåter. Total verklighetsflykt från vardag.

2. Vad längtar jag allra mest efter just nu?

Det är knappt jag vågar skriva om det ifall det inte faller ut men just nu längtar jag efter en resa till Orlando, Florida som är planerad till januari. Inget är bokat, allas ledigheter är inte godkända än men om allt går vägen så kommer vi ta en vecka för att besöka så många stora temaparker som vi bara hinner med. Disney World. The Wizarding World of Harry Potter. Sea World. Universal.

The Girl with the Lower Back Tattoo, av Amy Schumer

Jag har aldrig sett Amy Schumer framföra ståuppkomik live eller ens på Youtube och jag har inte sett den film hon skrev och och spelade huvudrollen i, Trainwreck. Så det här var en helt ny bekantskap för mig. Hon berättar i The Girl with the Lower Back Tattoo om sin uppväxt, sitt liv, och hur det var när hon blev ståuppkomiker. Ofta är det roligt, väldigt roligt till och med, jag har skrattat högt på bussen när jag lyssnat. Men somligt av humorn bottnar i en avgrundsdjup tragik och trots att det ofta är tvära kast så älskar jag att hon ändå tar upp mycket av det hon gör. Som att hon har en komplicerad relation till sin mamma, hon vågar ge sig in på minerad mark och erkänner att där inte finns några enkla svar, inget avslut. Det. Är. Jobbigt. Punkt. Och de jobbar på det. Även hennes pappas MS kommer upp vid flera tillfällen, en sjukdom som handikappat honom svårt. Ibland är hon motsägelsefull, som när hon berättar att hon inte längre bryr sig om sin vikt, att hon äter vad hon vill, men i nästa andetag att hon tog det som en förolämpning när någon påpekade att hon är småtjock. Hon slåss för allas rätt att få vara sig själva men har inte helt skakat av sig samhällets syn på hur en Kvinna ska vara. Hon har rätt i så mycket men når inte alltid hela vägen fram. Boken hade vunnit på att bli hårdare redigerad, någon borde ha sett till att det fanns en tillstymmelse av röd tråd, att placera ut alla stycken bättre och framförallt: hindra Schumer från att ta med delen när hon av någon outgrundlig anledning räknar upp alla gosedjur hon äger. Men jag gillar Amy. Oj, vad jag gillar Amy.

TV-serielördag: Penny Dreadful

Jag tjatade mig till HBO Nordic hemma då jag visste att både The Magicians samt Penny Dreadful fanns där och på kort tid har jag och pojkvännen tagit oss igenom första säsongen av den sistnämnda (som för övrigt nu också har dykt upp på Netflix). Det är mörkt och blodigt, framförallt blodigt. Vi insåg tidigt att vi inte skulle kunna äta middag till den här serien. Vi befinner oss i England, det är sent 1800-tal och många av de skräckkaraktärer vi är vana vid från andra historier är här samlade. Vi får följa Vanessa Ives och Sir Malcolm Murray som söker efter den senares dotter, som blivit tillfångatagen av vampyrer. Till sin hjälp tar de amerikanske Ethan Chandler som är expert på att hantera skjutvapen, Victor Frankenstein och Dorian Gray. Ja, ni hör. Ett mischmasch av fiktiva karaktärer men det fungerar så himla bra! Visst, en brist på kvinnliga roller då det i stort sett bara finns två och dessa talar knappt alls med varandra i första säsongen men då det är så storartat i alla andra avseenden, förlåter jag det. Gillar du som jag viktoriansk skräck med bra skådespelare så är detta serien även för dig!

Josh Hartnett. Eva Green. Timothy Dalton.

När jag går bananas i bokhandeln

Vargnatts bokhylla hade en sådan underbar seriestrip för några dagar sedan som jag bara måste visa jag också. Den är ritad av Sarah Andersen och ett utmärkt exempel på hur jag beter mig i shoppingsituationer. Som igår, när jag först gick in i en butik som säljer kläder och genast gick ut igen då i stort sett alla plagg kostade minst 300 kronor. The horror! För att sedan gå in på Akademibokhandeln och spendera mer än så utan att ens blinka. Jag köpte serieromanen Vad som än står av Cyril Hellman och Peter Bergting, Hennes nya namn av Elena Ferrante samt Schh! Vi har en plan av Chris Haughton (till vännernas ettåring). 

Mitt fantastiskt fina bokmärke!

Under helgens tur till Fotografiska skulle min vän köpa ett bokmärke åt sin pappa och när jag såg det var jag bara tvungen att köpa ett likadant! Hur fint är inte detta? Piggar upp nattduksbordet enormt mycket.

Kalldrag, av Markus Sköld

Kalldrag är en historia om utanförskap; om att komma som ny till en liten bruksort där ingenting någonsin ändras men även om att vara marginaliserad trots att man bott där hela sitt liv. Det börjar riktigt bra med beskrivningar av de personer som man får lära känna. Therese och John kommer från Stockholm och flyttar in i direktörsvillan, ett hus som ligger vid foten av Lyktberget, en plats där något fruktansvärt hände för sextio år sedan. Den lokala sägnen berättar att gruvarbetaren Pär Klang sprängde sig in i en underjordisk grotta varifrån onda krafter släpptes lösa. Och det är i beskrivningarna av detta som jag tror att jag hamnar lite snett, av någon anledning så förväntade jag mig mer gruva utav berättelsen som helhet. Therese är hemmafru och skolar in dottern Sara på dagis medan John spenderar mer och mer tid på sitt jobb som VD på det lokala stålverket, han är faktiskt inte hemma alls. Även detta förvirrar mig, att de två huvudpersonerna inte beter sig logiskt, med mina ögon sett. Kanske kom jag bara in snett i Kalldrag, men jag tycker inte att det är särskilt läskigt heller. Jag som verkligen ville bli rädd! Det är välskrivet med bra tempo, bara inte vad jag förväntade mig. 

Stort tack till Hoi Förlag för recensionsexemplaret!

Hela kakan, av Kakan Hermansson

Kära Karin Hermansson 14 år - det är Karin Hermansson 34. Det är inte helt lätt att vara tonåring, att gå i åttan och vara den enda feministen i världen. Jag förstår att du står handfallen just nu och undrar en massa saker. Det är skitjobbigt och jag kommer aldrig glömma de här åren. Men jag ska säga dig ett och annat.

Karin "Kakan" Hermansson beskrivs på Forum Förlags hemsida som: feminist, provokatör, programledare och konstnär. Provokatör. Det låter faktiskt jäkligt provocerande, som sig bör. Jag förstår att många har väldigt starka åsikter om den här kvinnan, som inte sticker under stol med något. Som bara är. För andra gången på en vecka så använder jag ordet "befriande" i en recension. Ett ord som jag faktiskt inte är så förtjust i att använda då det antyder att något som borde vara självklart inte får vara det. Kakan berättar om hur det är att vara sin vikt, hur sexismen styr världen. Hur svårt det kan vara att åka på semester som lesbisk då man faktiskt vill sova i samma säng som, och pussa på sin flickvän, vilket inte är en rättighet i alla länder. Långt ifrån. Det är sorgligt, upprörande och hysteriskt roligt. Möjligtvis kan det vara lite spretigt ibland men mer än något annat så älskar jag. 

Generation Loss, av Elizabeth Hand

Det är svårt att läsa och recensera något som är så tokhyllat och nästan sönderälskat som den här boken. Jag har misslyckats med sådana tidigare. En läser med ett öga fem rader ner hela tiden, försöker lista ut: när kommer det där som alla talat om? När blir det storslaget. Inte alltför sällan förstör jag böcker på det sättet. Men Elisabeth Hand lyckades hålla mig intresserad hela vägen ut. Jag skulle vilja beskriva bokens huvudperson Cass Neary utan att gå in på att hon är vulgär, ljuger, självmedicinerar, snattar, knullar och är kvinna. Att hon faktiskt tillåts vara allt det där men nu har jag ändå tagit upp det och uppenbarligen misslyckats. Attans. Men det är så befriande med den här typen av fiktiva hjältinna! Även om jag avskyr att använda ordet "befriande" i det här fallet. Hennes till en början lovande karriär som fotograf gick i stöpet för trettio år sedan men när hon får ett jobb som går ut på att intervjua en legend inom fotografikonsten kan hon inte låta bli att åka till den isolerade ön utanför Maine. En plats som verkar ha ovanligt många saknade samt en hel uppsättning övervintrade hippies. Väl där går allt från illa till sämre väldigt snabbt och man läser till långt inpå kvällarna för att få veta hur det ska gå. Att boken sedan avslutas med de första sidorna i bok nummer två, Se mörkret, gör att jag givetvis måste köpa även den inom en snar framtid. Förväntningarna höll, Gud ske pris!

Det här med bokmässan

I många år har både jag, och min tillika bokälskande mamma, närt en dröm om att få åka till Bokmässan i Göteborg. För det låter som paradiset när man lever och andas litteratur; en hel mässa med böcker, författare och bokälskare. I lika många år har jag till slut ändå valt att låta bli. Jag känner det där stynget av avundsjuka när det drar igång, när alla plötsligt bara kan rapportera vad de ska ha på sig, vilka seminarium de rekommenderar och hur mycket eller lite de planerar att köpa. Men jag vet innerst inne att jag i slutändan förmodligen ändå inte skulle tycka att det var roligare än jag tyckte det var jobbigt. Jag tycker hjärtligt illa om folksamlingar och är väldigt dålig på att sälja in mig själv. Mingel är själva definitionen av helvetet. Jag är mycket mer sitter-och-läser-böcker-framför-brasan-under-tystnad än någon som nöter sulorna på mässgolvet. Någon gång hoppas jag ändå att jag kan komma iväg för åtminstone en av dagarna, för någonstans så vill jag ju ändå gilla det. Fast det blir inte i år. Återigen kommer Beroende av Böcker att vara en Bokmässefri zon.

Kära chef, tror inte jag har tid att komma in till jobbet den här veckan

Fick ett presentkort på Akademibokhandeln av mamma då jag passat hennes katter två veckor i sommar och med det brännande i handen åkte jag direkt och köpte den högt hyllade Flickorna av Emma Cline. I brevlådan hade jag förra veckan även fått Kalldrag av Markus Sköld som Hoi Förlag varit vänliga att skicka till mig. Det får mig att vilja författa ett litet brev till min arbetsgivare: Kära chef, tror inte jag har tid att komma in till jobbet den här veckan, vi ses nästa måndag. Men istället får jag nog bli mer noggrann vad gäller att ta mina järntabletter så att jag orkar vara vaken efter klockan nio samt bli bättre på att ta hand om den dötid som uppstår när jag reser till och från jobbet. Alltså plocka upp boken ur väskan oftare än jag bara sitter och stirrar ut genom bussfönstret.

Barnbruden, Anna Laestadius Larsson

Barnbruden är pastell, peruker och överdådig lyx blandat med smuts, övergrepp och outhärdlig fattigdom. Det är hjärteknipande med den femtonåriga Hedvig Elisabeth Charlotta som kommer ensam över havet för att gifta sig med Karl, bror till konungen Gustav III. Hon blir snabbt vän med Sophie von Fersen, en vänskap som varade livet ut. Berättelsen är ett virrvarr av kärlekshistorier, mer eller mindre lyckade graviditeter samt politik. Det är lättläst och händelserikt, kändes perfekt för semesterns lataste dagar. Ett nedslag i ett sjuttonhundratal som tillhörde de allra rikaste och det kan bli lite tröttsamt med deras "bekymmer". Mer sympati känner jag då för pottungen, den stumma flickan som tar hand om herrskapets avskräde efter natten och henne får man lära känna bättre i bok två, kallad just Pottungen. Sammanfattningsvis så var det underhållande men inte något som lockade till eftertanke. 

Kulturkollos veckoutmaning: favorittanter!

När jag var barn hade min mormor en granne som varit hennes bästa vän i årtionden. De bodde i samma trappuppgång, hade tvättstugan samtidigt (där fika alltid ingick!) och stöttade varandra i vått och torrt. Mormor och tant Judit var oskiljbara. När mormor gick bort var Judit så ledsen att hon inte ens orkade lämna sin lägenhet. För mig var de båda, och är fortfarande, själva sinnebilden för tanter och kraften hos dessa. Man fick inte låta de blommiga klänningarna och papiljotterna lura en, de var urstarka själar som varit med om precis allt och ändå levt vidare. Förlorat barn, varit med om kriget, arbetat hårt hela livet. På bilden här nedan är min mormor närmare min nuvarande ålder men på något sätt så är hon i mitt minne utan ålder, tidlös. Jag bor nu på samma gård som min mormor och Judit gjorde, använder samma tvättstuga. Fortfarande tror jag att mormor ska stå i vardagsrumsfönstret och vinka till mig när jag går förbi. Det är femton år sedan hon gick bort.

Så vill jag ta upp en fiktiv, litterär tant också! Muminmamman är en stor favorit. Hon är både nervös och överbeskyddande och på samma gång lättsam och tillåtande. Hon tillåts ha djup. Och så bär hon runt på en enorm svart handväska som hon inte släpper taget om för något i världen.