Se mörkret, av Elizabeth Hand

Den fristående fortsättningen på Generation Loss. Återigen får vi följa Cass Neary när hon knarkar och super sig fram genom tillvaron och - givetvis - lyckas hamna rejält i klistret, den här gången också. Hon åker till Helsingfors för att se på några fotografier då en uppdragsgivare tycker att hon har ett öga för vad han gillar och vill ha hennes åsikt. Ett par mord senare befinner hon sig i Reykjavik där hon stöter på en gammal pojkvän som är alldeles för insyltad i den gamla dödsmetall-scenen och dess utdöende (pun intented) utövare. Vi slänger in en flygande korp över det isländska höglandet och utfattiga människor i övergivna hus så har du ett bra hum av Se mörkrets visuella stomme. Är man kräsmagad ska man nog inte ge sig på Elisabeth Hand. Man får en hel del detaljerade beskrivningar av döende och döda kroppar, ingående redogörelser  av knarkandets vedermödor. Men jag kan ändå inte sluta läsa för språket är snudd på magiskt. Cass själv är en strulputte av rang men hon tillåts vara det utan pekpinnar och tvingas ta ansvar för sina handlingar. Hon är inte en hjältinna som undviker att åka på stryk för att hon är kvinna, om vi säger så. Tvärtom är hon benhård mitt i allt elände och jag tycker så himla mycket om henne. Knark och allt. 

Generation Loss, av Elizabeth Hand

Det är svårt att läsa och recensera något som är så tokhyllat och nästan sönderälskat som den här boken. Jag har misslyckats med sådana tidigare. En läser med ett öga fem rader ner hela tiden, försöker lista ut: när kommer det där som alla talat om? När blir det storslaget. Inte alltför sällan förstör jag böcker på det sättet. Men Elisabeth Hand lyckades hålla mig intresserad hela vägen ut. Jag skulle vilja beskriva bokens huvudperson Cass Neary utan att gå in på att hon är vulgär, ljuger, självmedicinerar, snattar, knullar och är kvinna. Att hon faktiskt tillåts vara allt det där men nu har jag ändå tagit upp det och uppenbarligen misslyckats. Attans. Men det är så befriande med den här typen av fiktiva hjältinna! Även om jag avskyr att använda ordet "befriande" i det här fallet. Hennes till en början lovande karriär som fotograf gick i stöpet för trettio år sedan men när hon får ett jobb som går ut på att intervjua en legend inom fotografikonsten kan hon inte låta bli att åka till den isolerade ön utanför Maine. En plats som verkar ha ovanligt många saknade samt en hel uppsättning övervintrade hippies. Väl där går allt från illa till sämre väldigt snabbt och man läser till långt inpå kvällarna för att få veta hur det ska gå. Att boken sedan avslutas med de första sidorna i bok nummer två, Se mörkret, gör att jag givetvis måste köpa även den inom en snar framtid. Förväntningarna höll, Gud ske pris!