Livet går så fort. Och så långsamt - Martina Haag

"Mer än trettio år har gått, men jag kan än idag ta ett klassfoto från högstadiet och på mindre än en minut gradera alla klasskompisarna, i coolhetsordning. Hur enkelt som helst lista varenda jävels exakta plats i hierarkin. Det gällde att försvara sin position, att hela tiden sträva uppåt, men om man gjorde fel sak, eller hade på sig fel kläder eller pratade med fel person kunde man plötsligt bara falla hjälplöst i rangordning och hamna bland de pinsamma eller mobbade eller bara bli en sån där som ingen pratade med."

Sonja går sista terminen i högstadiet på Lidingö. Många i hennes klass har det ganska mycket bättre ställt hemma och det är svårt att vara bland de mest populära när mamma och pappa inte har råd att köpa den rätta dunjackan eller jeansen. Hon drömmer om att bli skådespelerska och förstår inte hur matematik eller slöjd ska kunna hjälpa henne dit, betygen dalar. Men det allra mesta handlar ändå om klasskamraterna och närmiljön runtomkring Sonja: tjejerna som sviker och intrigerar, killarna som domderar och styr. För att inte tala om festerna man bara måste få inbjudan till, samt festerna som man själv ordnar och som går överstyr. Det är nästan outhärdligt att minnas hur fruktansvärt sårbar man var. På riktigt utelämnad och nedvärderad. Hur lätt det var att hamna snett. Hur litet som behövdes för att man skulle landa utanför gemenskapen. Till en början är det för många svordomar och nedsättande uttryck i texten, som givetvis med för att skapa en känsla av hur gammal huvudpersonen är och vilken tid hon befinner sig i, men sedan blir det bättre. Eller är det bara jag som vänjer mig? Boken är något spretig men känslan den ger mig är oslagbar, för Livet går så fort. Och så långsamt är en resa tillbaka till en jobbig skoltid och ett åttiotal som alltid kommer att finnas i mig. Vare sig jag vill det eller inte.

Författaren i texten: Martina Haag och hämndboken

Jag har inte kunnat sluta tänka på det här med Författaren i texten som är Kulturkollos tema den här veckan. Särskilt när min pojkvän mitt under matlagningen igår sade: 

 - Nu har det hänt! Anders har berättat för Petra att han är kär i Klara Bohman. 

och jag var tvungen att fråga vad i hela friden han talade om. Han läser Det är något som inte stämmer av Martina Haag och är så inne i historien att han talar om karaktärerna som riktiga personer, vilket de visserligen är. Dock inte i våra liv. Det är något med tonen i den boken som gör att man känner sig i högsta grad inblandad. Vi har alla blivit lämnade, varit tokiga av sorg, så den känslan är ganska lätt att ta fram när man blir påmind. Visst blir det något speciellt när huvudpersonerna är kända, när man har en bild av kött och blod på näthinnan under läsningen. Tråkigt nog blev recensionerna av boken snarare frågor om huruvida författaren verkligen borde ha publicerat detta, borde hon inte tänkt mer på baarnen eller på sitt eget rykte, för vill man framstå som en bitterfitta? Allt en kvinna har är sitt utseende och sitt rykte. Och så är vi tillbaka vid vad jag skrev igår: kvinnliga författare skriver bekännelselitteratur och män skriver mustiga, härliga skrönor som bara råkar handla om det egna familjelivet. Det var snart ett år sedan jag läste boken och mina känslor om den har ändrats, fram och tillbaka, hela tiden sedan dess. Men det är först nu när jag talar om den med min pojkvän som jag har kunnat sätta ord på alla tankarna och jag är fortfarande arg, men inte på Martina Haag.

Det är något som inte stämmer, av Martina Haag

En roman om ett kraschat förhållande. Petras man börjar bete sig underligt och han får så småningom ur sig att han vill skiljas. Världen rasar samman. Förvirringen och smärtan går att ta på, den är rent fysisk. Den äkta mannen Anders förstår inte alls, han duckar och försvinner, medan Petra sörjer och försöker förhandla med högre makter. "Bara han kommer tillbaka till mig så skänker jag 50 000 kronor till Läkare Utan Gränser." Detta är en enögd historia, som dessutom handlar om personer vi gärna tror att vi vet något om bara för att vi sett dem på tv. Men jag har svårt att se hur det skulle kunnat göras på något annat sätt. Det är dock något med de där kraven på evig kärlek, förväntningarna på något som bara inte får ta slut, ägandet, som jag har svårt att förstå. Men jag gillar hämnden, ren och skär. Mycket är förmodligen orättvist beskrivet men samtidigt så rått och utan filter att jag inte kan göra annat än tycka mycket om. Man får ingen rolig slut-twist, hon finner inte någon ny drömprins, men ändå är det här boken man kan sätta i händerna på sin försmådde vän. Just därför ska man göra det.

Vad jag önskar mig i julklapp

Förra året försökte jag på min en liten kupp i min familj. Vi ger varandra alldeles för många julklappar och december blir lätt en enda lång månad av stress och handling. Jag har försökt dämpa det här under ett par år men böner och uppmaningar har inte riktigt hjälpt, så jag tog till det enda knepet jag hade kvar: jag önskade mig väldigt få saker. Och ja, jag tycker nog att hysterin lugnade ner sig något. Så i år gör jag om det! Och på bokönskelistan står bland andra:

Miniatyrmakaren. För att jag nästan bara läst gott om den och för att den har en skrämmande snygg framsida, något jag inte brukar falla för. Men ärligt talat, sextonhundratal, Amsterdam och hemligheter, det låter helt fantastiskt.

Det är något som inte stämmer. Martina Haag har inte riktigt varit min kopp te men det här verkar vara något annorlunda. Smärtsamt. Jag ser fram emot den på samma sätt som jag såg fram emot I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist. 

Kriget har inget kvinnligt ansikte. Jag håller fortfarande på med En bön för Tjernobyl men att det går långsamt har inget med boken i sig att göra utan snarare hur mycket mitt jobb kräver av mig just nu. Svetlana Aleksijevitj fascinerar mig oerhört, hennes böcker är ett sammelsurium av röster som har en förmåga att sippra in i ens medvetande. De följer med en länge.