Zombier att se fram emot

I april 2012 kommer fortsättningen på Carrie Ryans De vassa tändernas skog: De dödas strand (The Dead-Tossed Waves). Jag kommer förmodligen läsa även denna på svenska trots att jag läst den på originalspråk, tycker väldigt mycket om den här trilogin.

Bilden är lånad från Styxx Fantasy. Som alltid så är deras omslag fantastiskt snygga.

Snape for president

Av ren slump lyckades jag se två stycken Harry Potter-filmer i helgen, först Den flammande bägaren lördag morgon och sedan Fenixorden igår eftermiddags. (Lustigt hur  man kan äga en film på dvd och nästan aldrig komma sig för att se den men när den går på teve så slår man sig omedelbart ner.) Jag har tänkt på detta förut men igår blev det än mer uppenbart: är inte Harry ganska... trist? Eller svär jag i kyrkan nu? Schitzo-Cookie har tagit upp det tidigare och ju mer jag tänker på det, desto mer rätt känns det, för visst är nästan alla de manliga karaktärerna i böckerna och filmerna mer intressanta än Harry själv? Missförstå mig rätt här nu, för jag älskar böckerna och tycker väldigt mycket om filmerna, men är han inte lite för fantastisk för att förbli trovärdig?

Han är killen som besegrade världens elakaste trollkarl som ettåring, ändå föredrar man hans något snarstuckna och klumpiga bästa kompis med dåligt självförtroende, trots att denne sällan är mer än medelmåttig. Det känns som att de flesta i familjen Weasley har mer karaktär än Harry, tvillingarna är exempelvis fantastiska.

Sedan tror jag inte att man kan ta upp de manliga karaktärerna i Harry Potter utan att nämna Snape. Alan Rickman är fullkomligt lysande. Han spelar en elak, avundsjuk äldre man vars sanna lojaliteter blir osäkra ända fram till slutet, ändå kan jag inte låta bli att heja lite på honom, ibland mer än jag hejar på de som man med all säkerhet vet är goda. Fast Rickman är oftast som bäst där i gränslandet till The Dark Side, jag kan till exempel se när han är Sheriffen av Nottingham hur många gånger som helst. En favoritscen är när han säger att han ska skära ut Robin Hoods hjärta med en sked och Guy of Gisborne frågar varför och får svaret: Because it's DULL, you twit. It'll hurt more. Som Snape framkallar han både skratt och obehagskänslor, det är många gånger i filmerna som jag på riktigt blir rädd trots att jag vet hur det går.

Det är en komplex karaktär som är snyggt skapad av Rowling när det lätt skulle kunna bli fånigt med det stripiga håret och slängkappan.

Jag fick lust att läsa om någon eller flera av de senare böckerna för att se om jag kände likadant inför Harry där eller om det bara är filmerna som framkallar de känslorna. Men jag vet inte var jag ska börja (och var ska jag hitta tiden?). Läste om den allra första för inte så länge sedan men tror inte jag vill börja på tvåan utan önskar helst hoppa in senare i serien. Får tänka på den ett tag. Eller har du något bra tips, Miriam?

Vinn vampyrbok hos Swedish Zombie

Se där, en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva...

Kika in hos Swedish Zombie där du kan vinna Glashuset av Rachel Cain i en utlottning. Förlaget Styxx har som vanligt en rasande snygg design på sina omslag.

Delar av SF-bokhandelns beskrivning av boken:

När smarta sextonåringen Claire Danvers kommer till Morganville för att studera tror hon att hennes största problem är de elaka tjejerna i studenthemmet. Men det visar sig snart att det finns mycket värre saker att frukta i Morganville. Staden är sedan länge ett högsäte för vampyrer och det är de som är den verkliga makten bakom allt som sker i området. Den som inte har en vampyrs beskydd är ett vandrande mellanmål och ingen lyfter på ögonbrynet om några av collegets studenter "försvinner".

Born in '58

Nästan febrigt läser jag 11/22/63. Tidiga morgnar och sena kvällar på pendeltåget, alltid är det novembermörkt där utanför fönstret. Och alltid hör jag Bruce Dickinsons Born in '58 i huvudet.

Born in a mining town in '58
When black and white TV was up to date and men were still around
Who fought for freedom, stood their ground and died

Justice and liberty, you can buy, but you don't get free
In a world of steel and glass, we bury our past

Bruce Dickinson – Born In '58

Du och jag Jake, du och jag

En helg som innefattade en jour-rörmokare vid midnatt på lördagen gjorde att det tyvärr inte blev så mycket läsning, mest bläddrande i nya VI Läser. Och inte blev det bättre när jag kom till jobbet (en timma sent, tack SL) och insåg att alla våra system ligger nere. Att åka hem tidigt i eftermiddag för att krypa ner i soffan med en bok och en kopp te känns nu mycket avlägset. Men en mening från 11/22/63 fortsätter att återkomma till mig:

I'm one of those people who doesn't really know what he thinks until he writes it down (...)

Huvudpersonen Jake Epping försöker förklara hur han fungerar och jag nästan flög ur sängen i går kväll för att hitta penna och papper för att skriva ner det. För så fungerar, uppenbarligen, jag också.

Flying solo

Det har inte blivit så mycket läst eller bloggat de senaste dagarna och detta beror på att jag inte bara håller på att tränas upp inför en ny roll på jobbet utan även är helt ensam med arbetsuppgifterna nu i två dagar. Min "lärare" och kollega är på begravning och jag har ansvaret för företagets sextio butiker och att deras kassor fungerar. Jag är långt ifrån färdigupplärd och pendlar mellan stolthet och en att vilja gå in på toaletten för att gråta. Istället för att läsa skönlitteratur under lediga stunder så försöker jag memorera script, databaser och manualer och var jag hittar dem i alla system. Fast jag snodde ändå till mig tid för femton sidor i 11/22/63 igår kväll. Jag menar, Stephen King kan man inte ignorera hur som helst.

Ikväll ska jag ta mig ett glas rött och försöka glömma allt vad datorer heter.

Erebos, av Ursula Poznanski

På en skola i London börjar somliga av eleverna att bete sig lite underligt, det smygs och viskas i korridorerna. Ett mystiskt platt paket byter händer och de som inte sitter rödögda och gäspar sig genom lektionerna sjukanmäler sig helt sonika. Med växande avundsjuka ser Nick hur alla verkar vara inblandade utom just han men absolut ingen, inte ens hans vänner, berättar något. När han till slut blir tagen åt sidan av en tjej och får erbjudandet om att vara med så upptäcker han att det handlar om ett spel. Erebos. Reglerna är få men stränga: han får inte prata om spelet med någon, han måste vara ensam när han spelar och får bara en chans. Åker han ut så förblir han ute. Mycket snart upptäcker Nick att Erebos inte enbart utspelar sig i en virtuell värld, på något konstigt sätt så lirkar det sig in i det verkliga livet…

Jag är inte någon som gillar dataspel, min tävlingsinstinkt är lika med noll och de spel jag har provat på har jag misslyckats med fatalt då jag saknar det driv som för en framåt. Jag dör helt enkelt väldigt tidigt. (Jag kunde inte ens spela Sonic för tjugo år sedan då undervattensscenerna fick mig att hålla andan tills jag blev blå.) Så min erfarenhet av spel liknande det som beskrivs i den här boken är nära noll. Dock är min pojkvän en storspelare av WoW, så han kommer absolut få (läs ”tvingas”) läsa den här nu. Är väldigt nyfiken på hans åsikter om Erebos som spel, om det är bra beskrivet.

I början av boken irriterar jag mig lite på det namedroppande angående mejl, Facebook, blogg, chat och liknande som pågår alldeles för länge.  Jaja, vi fattar, eleverna är unga och messar istället för att ringa, de skriver på internet stället för att skicka brev med Posten. Och till en början är spelscenerna lite trista men det kan vara min ovana som gör att jag tycker så. Men sen dras jag snabbt in i intrigen. Även om jag gillar det som utspelar sig i verkligheten bättre än det som sker i spelet så kommer jag in i det på ett sätt som jag inte trodde att jag skulle göra. Boken har sina brister men mest av allt så är det fruktansvärt spännande, det var länge sedan jag kände ett sådant tvång att läsa klart. Nu vill jag inte spolia för någon så jag vågar inte ta upp bristerna av risk för att säga för mycket, så det enda jag säger är: läs! Läs Erebos för bövelen.

King och tidsparadoxerna

Det gäller att hålla tungan i rätt mun när man skriver om tidsresor. Har kommit ca hundra sidor in i 11/22/63 och har ibland svårt att hänga med i alla turer fram och tillbaka, hur krångligt måste det då inte ha varit att skriva det? Försöker hitta svaga punkter men är förmodligen inte smart nog (eller så läser jag bara för sent om kvällarna).

Tänker hur som helst på avsnittet i Big Bang Theory där Leonard irriterar sig på Sheldon angående den replika av tidsmaskinen från just filmen The Time Machine som de köpt.

Sheldon: Why'd you set it for the day before yesterday?
Leonard: Because I want to go back and keep myself from getting a time machine.
Sheldon: You can't. If you were to prevent yourself from buying it in the past, you would not have it available in the present – travel back and stop yourself from buying it, ergo you would still have it. This is a classic rookie time travel mistake.
Leonard: Can I go back and prevent you from explaining that to me?
Sheldon: Same paradox—if you were to travel back in time and, say, knock me unconscious, you would not then have the conversation that irritated you, motivating you to go back and knock me unconscious.
Leonard: What if I knocked you unconscious right now?

Högläsaren, av Bernhard Schlink

Michael är femton när han i sextiotalets Tyskland av en slump möter den tjugoett år äldre Hanna. De inleder ett förhållande och Michael blir snabbt uppslukad av kärleken till den här hemlighetsfulla kvinnan, han jobbar hårt för att få vara kvar i hennes värld. Han böjer sig när han kanske inte borde och förstår inte varför hon reagerar som hon gör, nyckfullt och oförutsägbart. Efter skolan går han hem till Hanna där han läser högt för henne, sedan duschar de och hon lär upp honom i kärlekens konst. Varje dag, samma ritual. Men inget är för evigt och en eftermiddag är Hanna borta, hon har flyttat utan att lämna någon ny adress.  Bokens andra del utspelar sig sju år senare när den juridikstuderande Michael åter stöter på Hanna, men nu under helt andra förutsättningar.

Högläsaren är en lågintensiv men rasande uppgörelse med Tysklands krigsförflutna. Det är en tunn liten bok som innehåller kärlek, skuld och skam. Kanske begick jag ett misstag när jag såg filmen innan jag läste boken men jag tycker väldigt mycket om båda. Tror inte att jag tidigare läst om hur de generationer som föddes efter andra världskriget hanterade sina föräldrar och alla andra som ”var med”. Hur enkelt det var för de yngre att döma alla som medlöpare och hur de såg sig själva som moraliskt överlägsna.

Boken väcker intressanta frågeställningar om just skuld och skam. Vem är skyldig till vad och varför, för verkligheten är sällan så svart eller vit som man som barn vill se den. Jag tänker fortfarande på det moraliska dilemma som Michael brottas med under den andra halvan av boken, om han bör berätta eller inte. Jag tycker att det här är en fantastisk liten bok, men därmed inte sagt att man håller med eller ens förstår Michael och Hanna hela tiden. De är allt annat än konstant sympatiska, men det är en del av tjusningen, för de beskrivs hela tiden som trovärdiga och det är det som är viktigt. De kommer hur som helst stanna kvar hos mig länge, de båda huvudpersonerna.

En icke-recension

Jag gjorde precis det jag önskade i fredags, jag stannade hemma hela helgen och läste (med några pauser för tvättstugan och lussekattsbakande). En förkylning som inte riktigt bryter ut men som gjort mig oerhört trött var mitt alibi, jag avbokade de få saker jag hade inplanerade.

Redan efter några få timmar hade jag tagit mig igenom Bernhard Schlinks Högläsaren. Sedan har jag spenderat stor del av helgen med att tänka på den, försöka formulera mina tankar. För jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Inte för att det var en dålig bok, tvärtom, det var en riktigt bra bok, utan för att jag inte riktigt får grepp om det som var bra. Det går inte att säga så mycket om handlingen utan att berätta för mycket (om det nu finns någon därute som ännu inte läst boken eller sett filmen med Kate Winslet och Ralph Fiennes) och vill kunna läsa/se för första gången. Jag ska tänka lite till.

Angående DN:s recension av Joan Didion

Blev lite upprörd redan efter några få rader när jag läste DN:s recension av Joan Didions Blue Nights i morse. Vadan detta behov av att först definiera författaren som just kvinna innan man går vidare med syftet med artikeln, nämligen bedömningen av hennes senaste bok? Varför förväntas kvinnor ursäkta sin saklighet, här kallad kyla, och varför i hela friden förväntas kvinnor ständigt förklara sin (eventuella) brist på femininet? Kan vi inte vara både kvinnliga och analytiska? Varför förväntas vi ständigt brista ut i okontrollerad fulgråt så fort det handlar om sorg eller andra otäcka saker? Är det inte möjligt att som kvinna först bryta ihop och sedan skriva en saklig bok om det? Framförallt: varför måste det slösas bort en fjärdedel av en recension på att konstatera att Didion inte är som andra kvinnor, lite mindre kvinnlig, lite hårdare?

Didion är saklig, nykter, närmast kylig i sin beskrivning av sorgens ritualer. Det är svårt att tycka riktigt mycket om henne. (.......)

Att detta autonoma drag hos kvinnor ofta anses som oattraktivt och skrämmande är irrelevant för dem.

Bara för att Didion inte skrivit en bok där hon gråter sida upp och sida ner så måste det definieras och pekas ut? Gör det henne mindre värd som kvinna? Jag säger inte att man inte får skriva sådana böcker, för så reagerar många (kvinnor och män) på sorg. Men det är inte en sådan berättelse Didion har skrivit här. Artikelförfattarens sätt att hålla upp Didions påstådda hårdhet emot henne som ett bevis på hennes brist på kvinnlighet, känns inte rätt. Kan hon inte bara få vara en författare som skrivit om sorgen efter en älskad dotter?

Uppdatering: här finns artikeln på nätet.

Skaderisken vid läsning

Stephen Kings nya bok är alldeles för tung för att läsa liggandes i sängen. Finns det något handledsskydd att köpa för att stötta veka underarmar? Jag borde verkligen vara bättre tränad än detta, har många års erfarenhet av att läsa tegelstenar efter läggdags.

Galet många böcker

Helena på Dark Places blev överlycklig över två böcker i brevlådan. Då måste ju jag visa upp min bokskörd för dagen, och att jag också blev mer än förtjust behöver jag nog knappast lägga till. 1. Köpte 11/22/63 på vägen hem från jobbet (och läste så mycket jag hann på tåget). 2. Hämtade ett paket från Bokus med tre böcker i på ICA på väg från pendeln. 3. Hade en bok på hallmattan när jag kom hem!

Alltså:
11/22/63 av Stephen King
Den vita tigern av Aravind Adiga
Högläsaren av Bernhard Schlink
The Painted Darkness av Brian James Freeman
Blue Nights av Joan Didion

Nu vet jag inte riktigt var jag ska  börja men åh vad jag vill stanna hemma hela helgen för att läsa.

(Har aldrig utlyst officiellt köpstopp men måste erkänna att jag nu aldrig varit så nära...)

Dying to Live, av Kim Paffenroth

Det här är en del av Swedish Zombies recensionsutmaning gällande böcker skrivna av Kim Paffenroth.

En zombieapokalyps är en sådan enorm sak att det i stort sett är omöjligt att tänka sig konsekvenserna. Hur ska jag ens kunna börja förstå hur det skulle vara att döda exempelvis barnzombier med yxa eller basebollträ? De levande dödas värld är utanför alla (ännu) kända ramar, det är så extremt otäckt att man inte vet vart man ska ta vägen. Men samtidigt också obehagligt på ett så specifikt okänt sätt att allt förblir en fantasi. Som jag har skrivit tidigare så fastnar jag i sådana här tankar när jag läser böcker som Dying to Live och aldrig någonsin är det ”bara” en skräckbok för mig utan det blir till en analys om vem jag är som person. What makes me tick.

Jonah Cane vandrar ensam efter apokalypsen, han sover i trädkojor och undviker städer och militära anläggningar då han lärt sig att dessa oftast innehåller flest zombier. Han har ingen aning om vad som hänt hans familj då han arbetade på ett fartyg när allt bröt ut. När han en dag bryter mot sina egna regler och går in i en mindre stad så hittar han en grupp överlevare som förskansat sig i ett museum. Efter några tveksamheter bestämmer han sig för att stanna där. Gruppen har vissa underligheter för sig såsom initiationsriter och egna regler och lagar, men allteftersom tiden går så vänjer sig Jonah och förstår att han inte kan leva som han dittills gjort när han varit ensam. Flera människor kräver andra förhållningssätt än en ensam individ. Och när de senare stöter ihop med ytterligare en grupp överlevande så går det riktigt illa…

Det enda jag har svårt för i den här boken (förutom zombiekaninerna – jag menar: kom igen!) är matriarken Milton. Alla i gruppen idoliserar och sätter upp honom på piedestal, till och med tycker att han är någon slags jesusfigur. Just de delarna är lite överdrivna och jag bara sitter och väntar på att Milton ska bli avslöjad eller tabba sig. Men i övrigt så tycker jag att de flesta personerna är väl sammansatta, åtminstone så pass mycket man kan förvänta sig av en roman på tvåhundrafemtio sidor. Och jag gillar Paffenroths språk: enkelt utan att bli fånigt, för att ibland glimma till och blir riktigt vackert.  Om något så kunde Dying to Live ha varit lite längre, just bara för att få till de saker som kanske blev åsidosatta. Ett par fler detaljerade personporträtt till exempel. Och kanske blir det även något för snällt och man önskar att han tagit i lite mer. Inte vad gäller blod och död, för där finns mer än tillräckligt! Men språkligt. Jag tror att Paffenroth är en mycket bättre författare än han visar här. Fast skrämd blir jag, ibland till och med riktigt skrämd. Vissa av scenerna i den här boken kommer att förfölja mig ett tag.

(Utfärdar viss spoliervarning på nedanstående stycke! Avslöjar inget stort om handlingen, för kom igen, folk dör som flugor i den här boken, men vill man inte veta något alls så ska man inte läsa följande.)

En sak förstod jag inte. Jag trodde att man i (den här) zombiemytologin var tvungen att först bli biten för att själv förvandlas vid dödsögonblicket. I somliga böcker och filmer så blir alla zombier oavsett dödsorsak, men så är det inte här. I slutet av boken så dör en person och blir begravd, helt utan betänkligheter om att han ska komma tillbaka. När sedan Jonah några sidor senare ska slå ihjäl en (ickesmittad) man så tänker han: There could be no mercy, both for what he had done, and for what he would become if I let him bleed to death. The last thing we needed was a zombie in here. (Sidan 215) Vad har jag missat? Har läst den här boken mestadels tidiga morgnar och sena kvällar, så det är mer än möjligt att jag i min trötthet förbisett något.

Återigen: stort tack Swedish Zombie för den här möjligheten!

Att analysera det odefinierbara

Har under helgen läst en tredjedel av Dying to Live som är en recensionsutmaning från Swedish Zombie och i går kväll visades det första avsnittet i säsong två av The Walking Dead (TWD) på TV11. Har sedan i fredags tänkt på exakt vad det är med zombier som gör mig så vettskrämd.

Redan som barn så sökte jag mig till det otäcka. Det började med klassiska spökhistorier och när jag senare gick på mellanstadiet så kom det ut många böcker med kärnkraftsolyckor som tema, de senare handlade oftast om barn som kom ifrån sina föräldrar och sedan drabbades av alla möjliga hemskheter i form av svält och strålsjuka. Allt detta slukade jag samtidigt som jag var kallsvettig av skräck. Länge har jag undrat varför jag gillar att plåga mig själv, varför jag söker mig till rädslan, samtidigt som jag försökt analysera exakt vad det är jag blir rädd för. Det måste trots allt finnas en röd tråd i alla dessa historier om människor som lämnas övergivna och får kämpa för överlevnad. Något i dem måste definiera mig.

Den senaste tiden har jag läst en del zombielitteratur och somligt av det har skrämt mig, dock inte som kärnkraftsböckerna gjorde när jag var liten. Men det är något med tröstlösheten, det oåterkalleliga i att hela världen är sjuk och ett enda litet misstag, om det så är ett bett från en zombie eller att dricka kontaminerat vatten, kan döda dig. Att man inte får en andra chans. Samma känsla som jag får när jag läser Vägen av Cormac McCarthy.

När jag igår kväll klockan tio slog mig ner i soffan för att kolla på The Walking Dead så grep skräcken ett hårdare tag än vanligt om mitt hjärta. Bara några minuter in bytte jag kanal och kollade istället på Big Bang Theory (underbara bokstavliga Sheldon är en utmärkt sköld mot läskigheter). Efter att ha bytt fram och tillbaka lite så kunde jag trots allt se resten av TWD, men det var mycket läskigare än jag mindes från säsong ett. Jag får andnöd av den här gruppen skitiga, arga och sorgsna människor som inte har något egentligt skydd mellan sig och döden och det är av någon anledning väldigt mycket läskigare på teve än i litterär form (vilket är ovanligt för mig då jag brukar kunna jaga upp mig mer när jag får fantisera ihop monstren själv). Zombiefilm är, konstigt nog, det närmaste existentiell ångest som jag tror att jag kommit.

Kom egentligen i säng alldeles för sent igår, men var ju ändå tvungen att läsa några sidor i min recensionsutmaning också. Lite fler zombier kunde knappast skada. Huvudpersonen Jonah har precis blivit en riktig person för mig, någon av kött och blod istället för det där platta och endimensionella som karaktärer gärna är i början av en berättelse. Men ändå berör han mig inte såsom exempelvis Andrea i TWD gör. Hennes sorg går att ta på, jag vill skrika åt henne att skärpa sig samtidigt som jag vill ge henne en kram och be henne slå mig, bara det får henne att må bättre. När Jonah och de andra personerna i boken berättar om vad de gjorde när apokalypsen började, berättar om döda barn, äkta män och mammor, så känns det inte i mig som det borde göra. Men jag tror inte att det är bokens fel, jag misstänker att det snarare ligger hos mig. Tur att det är många avsnitt kvar av TWD och att Swedish Zombie kan tipsa mig om många fler läsvärda böcker så att min självanalys kan fortsätta.

Klick, klick, klick

Efter en bit chokladtårta på jobbet så går jag in på Bokus och klickar hem några böcker.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

- 1 st Blue Nights (9780007432929) à 94.00 kr

- 1 st The Painted Darkness (9781587672088) à 138.00 kr

- 1 st Den vita tigern (9789173373562) à 48.00 kr

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

(Skyller allt på sockerchocken.)

Ännu fler zombier

Var för första gången helt lämnad med mitt nya ansvarsområde på jobbet men var ändå tvungen att kika in hos Swedish Zombie för att se om jag skulle få recensera Dying to Live. Och se på fan. Blev så lycklig att jag knöt näven, svingade den upp mot taket och ropade YES!!! Kollegorna såg lite förvånade ut men frågade inget då jag snabbt satte mig ner igen och höjde volymen på musiken i lurarna.

Tack! Det här ska bli jättekul.

Klappa händer små, av Dan Rhodes

I en liten stad någonstans i Tyskland finns något så ovanligt som ett självmordsmuseum. Ägarinnan Pavarottis fru har en idé som går ut på att få de som inte längre vill leva på andra tankar men självklart fungerar det inte riktigt som hon vill. Istället kommer människor dit för inspiration och tar till och med sina egna liv med hjälp av utställningarna efter stängningsdags. Museets intendent är en äldre man som går klädd som begravningsentreprenör och har en förkärlek för spindlar . Att äta alltså. Ännu en huvudperson är allmänläkaren Ernst Fröhlicher och hans svarta labrador Hans. På bokens baksida beskrivs Klappa händer små som Bröderna Grimm möter Tim Burton. Jag kan ingenting annat än hålla med. Författaren Dan Rhodes är en riktigt sjuk jävel och det säger jag med beröm och värme i rösten.

Det börjar väldigt bra, allt är lagom hemligt och suggestivt. Otäckt på det där underbara ”mitt ute i solen”-sättet. Här behövs verkligen inga mörka blåsiga hedar för att håren i nacken ska resa sig. Historien om Madalena och Mauro är underbart bitterljuv, den berör mig verkligen. Hela boken består egentligen av vuxensagor som vävs ihop på ett finurligt sätt, man anar vart det barkar men får ändå känns sig smart i sina gissningar. Den unga kärlekshistorien är som sagt fantastisk, den spindelälskande museiintendenten likaså. Men för mig tippar det finurligt makabra över till delvis rent äckel någonstans i mitten av boken. Jag börjar tänka för mycket och blir liksom utkastad ur sagan, det fantastiska förlorar sin lyster. Det blir för verkligt och innebär ett rejält hack i skivan innan jag kommer på rätt spår igen. Jag förbannar mig själv för att jag inte kan ta lättare på det för jag gillar verkligen historien och jag räknar mig inte på något sätt till de kräsmagades skara, tvärtom så brukar jag vara den som går närmare skeletten och burkarna med kroppsdelar i formalin när alla andra drar sig därifrån. Jag har även vissa problem med hur människorna i boken beskrivs och det gäller både de underskönt vackra och de svartklätt magra, de har en tendens att bli något stereotypa. Folk blir sällan mer än sina yttre attribut. Fast som helhet så gillar jag den här boken och måste givetvis titta närmare på vad mer författaren skrivit.

Se till att kika in på Dan Rhodes hysteriskt roliga blogg, jag fnissade mig tokig till bilden: this candid shot of him rising from the lake at Pemberly, under avdelningen About the Author (givetvis roligast om man överdoserat på Jane Austen och då främst BBC-filmatiseringen av Pride and Prejudice).

Detta var ett recensionsexemplar från Basil.