Goodiebag med bok!

Följde med två kompisar på Let's Dance ikväll. Har aldrig sett programmet mer än att jag zappat förbi på väg till annat men det var intressant att se hur de får ihop allt i direktsändning. Och lite galet hur mycket av publikens reaktioner som faktiskt är regisserat av studiofolk. Innan man gick hem fick alla en goodiebag och den här tanten (det blir tydligare och tydligare) blev gladast över fotvårdssalvan och boken som fanns i påsen. Fallet Vincent Franke av Christoffer Carlsson har jag hört så blandat om att jag inte har en aning om vad jag ska förvänta mig, somliga har jublat medan andra undrat varit mer tveksamma. Ser fram emot att få läsa själv.

Unboxing with cat

Efter två helt galna och långa arbetsdagar när jag kämpat ensam på min avdelning eftersom min kollega är sjuk så behövde jag den belöning som väntade mig när jag kom hem idag. Två krispigt nya böcker! Skuggsida av Belinda Bauer och Skalpelldansen av Jenny Milewski. Stort tack Modernista och Telegram Förlag! Jag gillade Bauers första bok, Mörk Jord, väldigt mycket så jag har goda förhoppningar om Skuggsida. Och hur spännande låter det inte med en svensk skräckroman?

Fick givetvis hjälp att packa upp paketen av en perser som inte kunde sitta still utan därför blev lite suddig.

Reaktioner på Hunger Games som jag inte förväntat mig

Läser en artikel som jag hittade länk till hos Glory Box (tack Johan!) och blir lite stum. Titeln är Racist Hunger Games Fans Are Very Disappointed och berättar om fans som går bananas över att Cinna, Rue och Thresh spelas av svarta skådespelare. Jag har så mycket att säga att men det som kommer ur mig just nu är: ............

Jag har i allmänhet svårt att föreställa mig ansikten och kroppar på de karaktärer jag läser om, jag tänker inte så mycket på det. (Jag tittar faktiskt inte ens så mycket på de ansikten som finns runtomkring mig dagligen.) Det blir till en fördel när böckerna senare blir film och jag inte har en egen bild att jämföra med och bli besviken av. När det gäller Hungerspelen så hade jag ärligt talat inte en tanke på vilken hudfärg alla karaktärerna hade eftersom det mesta av sådan beskrivning går rakt över mitt huvud. Och det gör mig fruktansvärt ledsen att läsa om somligas reaktioner. Eller ska vi bli glada över att de med rasistisk åskådning inte gillar Hungerspelen?

Ny Vi Läser

Fick Vi Läser idag och omslagspojke är Carl-Johan Vallgren (i en skjorta som skulle göra James May grön av avund), hans nya bok Havsmannen har jag läst mycket bra om på sistone så den står definitivt på önskelistan. Det verkar i stort vara mycket intressant att läsa i det här numret, bland annat ett reportage med Cirkelnförfattarna Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

Köpte även ett gammalt hyrexemplar av filmen Zombieland i mataffären, har sett den fantastiskt många gånger men har aldrig ägt den tidigare. Älskar när Bill Murray spelar sig själv.

En bok om döden

Jag minns ärligt talat inte om jag har läst Jurtjyrkogården tidigare, däremot vet jag att jag såg filmen flera gånger i tonåren och efter att nu ha kommit en god tredjedel in så är historien exakt såsom jag minns den. Men mina reaktioner är helt annorlunda. Då var det spökerierna och den läskiga indiankyrkogården som var godbitarna, det som skrämde men ändå lockade. Nu slås jag till marken av Döden och Sorgen. Tjuvläste i efterordet att King först tvekade om han verkligen skulle ge ut den här boken, just för att han tyckte att det var det hemskaste han skrivit. Jag är benägen att hålla med.

Döden är ett mysterium, och begravning är en hemlighet.

Hunger Games - filmen

Kan inte lova att texten är spoilerfri.

Innan jag säger någonting annat så måste jag säga att jag älskade filmen. Många av de skådespelare jag först var osäker på briljerade verkligen: Woody Harrelson som Haymitch, Lenny Kravitz som Cinna och Stanley Tucci som Caesar. De allra flesta gjorde sina roller jättefint även om jag är lite tveksam till Peeta och Gale. De kändes lite… fyrkantiga? När jag fick höra att Jennifer Lawrence skulle spela Katniss blev jag först tveksam till om hon var ett bra val men nu måste jag erkänna att det var helt rätt! Hon är strålande snygg utan att vara trådsmal och det är oerhört befriande med en kvinnlig huvudroll utan hang ups vad gäller mat och ätande, som ser stark ut.  Lawrence förmedlar den truliga Katniss som växer med sin roll helt perfekt.

Det känns inte som någon idé att gå in på alla detaljer i boken som antingen inte kom med i filmen eller blev ändrade. Vad som är bra och dåligt med det är en personlig sak, en fråga om hur många skillnader man tolererar. Jag accepterar ganska mycket, för det som byggs upp under lång tid i en bok måste gestaltas snabbare och annorlunda i en film, då blir det lätt förändringar. Det jag däremot är petig med är om filmen fångat bokens ton och färgskala, om jag får samma känsla som jag fick när jag läste boken. Och det fick jag verkligen här. Distrikt 12 var mer amerikansk depression än jag tänkt mig och huvudstaden var galen på ett annat sätt än jag sett i mitt huvud, och trots detta så var filmversionen helt rätt. Det blev korrekt. Men jag saknade fler förklaringar till Katniss och Peetas kärlekshistoria, ville ha mer om hur hon känner och varför hon gör vissa saker. Det förklarades väldigt bra i boken men kom inte fram alls i filmen, min biokompis som inte läst böckerna blev lite förvånad när jag förklarade efteråt. Scenen i grottan till exempel, den kunde de gjort mer av liksom många av scenerna på arenan. Men har man läst böckerna så missar man ingenting, då fungerar det utmärkt, och det här är en film gjord för alla fans som redan kan historien utan och innan.

Såsom andra påpekat före mig så var all CGI ganska dålig och den första kvarten var irriterande med sin suddighet och galna kameraåkningar. Men det som bekymrar mig med filmen har inte med historien att göra eller hur det är filmat, utan det handlar om reaktionen från de yngre tjejerna i publiken. Scenen när Peeta blir utvald att delta i Hungerspelen är dramatisk, den visar en ung man när han får vad som praktiskt taget är en dödsdom. Hela Slåtterceremonin är en starkt obehaglig scen och vad gör den unga biopubliken? De rodnar och fnissar. Och det redan innan Peeta ens kommit i bild, för att de vet att han kommer. På liknande sätt fortsätter det. Varje gång han visas så bryter den unga kvinnliga publiken ihop, de kryper ihop två och två och myser och låter som gnyende hundvalpar. Och jag vill bara örfila dem, ruska dem tills de kommer till sans. Jag tror vi ser två helt olika filmer, de där tjejerna och jag. Jag hör de få omkring mig som lämnat tonåren viska om det grymma, om skillnaderna mellan distrikten och huvudstaden, medan tjejerna med ”Hunger Spelen” målat i ansiktet med näsan som avskiljare bara ser romantiken. Eller är jag gammal och bitter? Det har talats om åldersgränser vad gäller Hunger Games, huruvida så unga människor ska se en sådan våldsam och otäck historia. Glöm det. De är där för kärleken. Allt det om samhällskritik, våld, orättvisor och diktatur går dem rakt över huvudet. De vill bara se Katniss och Peeta hångla. De vill ha Twilight 2.0.

Jag ska gå och se om Hunger Games, gå mitt på dagen om några veckor när den här första hysterin har lugnat ner sig så att jag kan se den i lugn och ro. (Så att tant Ela kan se den utan annan publik att reta sig på.) För som jag började det här inlägget med: jag älskade filmen.

Wiiiiiiiiiiiiiiiii!

Hade tre Kinderägg på mitt tangentbord när jag kom i morse, min kollega känner mig väl. Och i eftermiddag blir det födelsedagstårta. Men hur ska jag kunna koncentrera mig på jobb fram tills klockan slår fem och jag får åka härifrån till SF Söder?!

Unboxing with cat

Okej. Jag ger mig på Jurtjyrkogården (bara förordet gav mig rysningar och fick mig att le fånigt). Men jag lovar inte att jag kommer klara att läsa klart.

Boken vs filmen, en nervös tirad om Hungerspelen

Jag har i största allmänhet blivit mycket bättre på att förstå att filmer inte kommer vara min upplevelse av böckerna. För ärligt talat, hur skulle det vara möjligt? Jag har lärt mig att inte måla upp orealistiska förväntningar. Om vi nu ska prata specifikt om Hungerspelen så har jag dessutom förberett mig mer än vanligt på att det inte kommer vara exakt såsom jag vill. (Men är självaste Suzanne Collins mer än nöjd så har jag goda förhoppningar.) Däremot hoppas jag innerligt att jag får uppleva känslan jag fick när jag läste boken, att filmen har rätt ton och färgskala såsom exempelvis Niceville hade.

På ett sätt fasar jag lite för all hoopla som kommer att komma med filmerna. Sedan böckerna började bli populära har det funnits en underbar gemenskap bland bokälskare och bokbloggar, och visst har det varit lite av en klubb för inbördes beundran, men samtidigt en fantastisk nördig samhörighet. Lite önskar jag att Hungerspelen fått stanna som bok, för inget kan överträffa de flera miljoner versioner som utspelat sig i alla läsares huvuden världen över. Men nu är filmen gjord. Den finns. Kanske är jag rädd att min version ska skrivas över av regissörens? Och förmodligen är jag rädd för att de här böckerna och personerna som jag älskar ska bli allmän egendom, att de som gillar att avsky ska få tag i dem. De som hatar för hatandets skull. Har redan sett tendenser till det på amerikanska sidor och i kommentarer till recensioner. Men mest av allt önskar jag nu att jag vad som än händer får ha kvar den glädje jag kände när jag plöjde igenom de tre böckerna första gången, att ingen och inget ska få ta det ifrån mig.

Jag tror jag är redo. (Sort of) let the games (kind of) begin.

Shoppa, shoppa, shooooppa!

Det är alltid lika trevligt att komma hem och hitta en ny tidning från Science Fiction-bokhandeln på hallmattan, den här gången var inget undantag. Får alltid lust att vända tillbaka in till stan och shoppa loss genast, på en gång! Just nu lockar boken Rör mig inte! av Taheren Mafi. Och vem kan motstå titeln: Hello Kitty måste dö, av Angela Choi? Och så har Hungerspelenmanin nått SF-bokhandeln, det kommer komma in en hel drös prylar i början av april.



Nytt till Kingsamlingen

Blev inspirerad av både Schitzo-Cookies tips om CDON's King-rea (även om det var ett tag sedan hon skrev om det, men så är jag erkänt långsam också) samt Lingonhjärtas King-läsning just nu. Fast egentligen behöver jag inga ursäkter. Klickade hem två klassiker igår kväll och ser väldigt mycket fram emot en omläsning av Staden som försvann. Men Jurtjyrkogården... Tror aldrig jag läst den men har sett filmen ett par gånger. Vet ärligt talat inte om jag klarar av den där trafikolyckan. Igen. Har undvikit att köpa boken just för att jag vet hur oändligt sorgsen historien gör mig. Antingen ska jag redan vara väldigt nere eller så ska jag vara på topp för att fixa den läsningen.

Ger upp

Jag kommer ingen vart i Oksa Pollock så jag ger (åtminstone tillfälligt) upp. Som jag skrivit tidigare så består boken mest av en enda lång uppräkning av övernaturligheter men ingen historia jag fastnar i. Det är inte roligt att tvinga sig igenom för sakens skull och förhoppningsvis kommer det en bättre tid för jag gillar huvudpersonen väldigt mycket. Så nu gäller det att välja två nya böcker. Fastnade återigen i Hunger Games när jag skulle sova igår kväll, läste alltför länge trots att jag behövde gå upp tidigt och ändå kan historien utan och innan. Men inte kunde jag lämna Katniss och Peeta där vid strandkanten, trötta, skadade och oskyddade. Kanske blir det inte så mycket annat läst den här veckan?

Feast of Fools, av Rachel Caine

Feast of Fools är bok fyra i Morganvilleserien. Och som alltid så utfärdar jag spoilervarning för de som inte läst de tidigare böckerna om Claire. 

”Yeah, good idea, piss off the only vampire who can help. Look, if they were going to kill us, I don’t think they’d ask for eggs first,” Shane said. “Not to mention biscuits. If you ask for biscuits, clearly, you think you’re some kind of a guest.”

På de sista sidorna av bok nummer tre anlände både nya personer och vampyrer till Morganville. De mänskliga var Claires föräldrar som bestämt sig för att byta stad i ett försök att ha bättre uppsikt över sin minderåriga dotter på universitetet. De övernaturliga nykomlingarna var Amelies pappa Mr Bishop samt hans två följeslagare, François och Ysandre, och om man tyckte att de befintliga vampyrerna var kalla rovdjur så har man inte sett något än. Snart meddelar Mr Bishop att han tänker anordna en maskerad där stadens vampyrer ska ta med varsin mänsklig dejt och Claire förstår att hans avsikter inte kan vara goda… 

Det jag älskar med de här böckerna är att man vet vad man får. Från sida ett är det fartfyllt, romantiskt och våldsamt men ändå lättsamt. En kombination som för mig nästan enbart fungerar vad gäller den här typen av vampyrlitteratur. Ändå vill jag absolut inte nedvärdera serien just på grund av de sakerna, för trots allt det ytliga som pågår i form av utseende, kläder och catfights så finns där mer. Jag tycker väldigt mycket om Claire som tillåts vara både mogen, ansvarig och vårdslös samt tidvis helt galet risktagande. Tjejporträtten är väldigt nyanserade, om än inte perfekta. Killarna däremot… Där har jag en del att invända. För när Claire eller Eve freakar och beter sig oberäkneligt så får det förr eller senare en förklaring i en känsla eller händelse men när exempelvis Shane gör samma sak så får man ofta inte mer än en boys will be boys-motivering. Lite: han är kille, vem vet vad som försiggår i hans huvud? Författaren låter honom gruffa runt och sen, hux flux, så är allt bra igen. Jag förstår sällan hans reaktioner som växlar blixtsnabbt mellan gosigt snäll och vansinnigt förbannad. Och Michaels känsloliv förklaras med att han är vampyr, dessutom en nyförvandlad sådan, så det blir stommen till alla hans beslut. Det blir till en brist i böckerna som bekymrar mig mer (med tanke på att seriens målgrupp är yngre tonåriga tjejer) än idén att en artonårig kille under upprepat grovhångel skulle kunna behålla den i byxorna tack vare starka moraliska föreställningar.

I alla de fyra böcker som jag läst i serien så har vampyrerna hela tiden blivit värre och våldsammare. I Feast of Fools är de mer djur än människor och det får mig att undra lite över de kommande böckerna, kan det verkligen bli värre på det planet eller kommer ondskan att förändras? Vore trevligt om den gjorde det. Ännu trevligare vore det om bok nummer fem inte avslutas med en brakfest, det känns avklarat. Och jag klarar inte fler detaljerade beskrivningar av överdådiga festkläder. 

Swedish Zombie frågade om jag kommer läsa alla böckerna i serien och jag svarade att jag inte vet, att jag tar en bok i taget. Så det enda jag kan lova nu är det absolut blir en femte Morganville för min del. Fördelarna är klart större än nackdelarna, fortfarande njuter jag av att mysa ner mig i den vampyrstyrda staden i Texas. Jag älskar det till och med.  

Fantasidepression

Läser Feast of Fools och kan inte låta bli att irritera mig massivt på Claires föräldrar. Förmodligen kommer det en förklaring till varför de nödvändigtvis var tvungna att flytta till Morganville, varför författaren valde att skriva in dem i historien, men just nu går de bara runt med blank blick och är enerverande. I övrigt så började jag återigen se säsong 5 av Doctor Who (går på BBC HD) och drabbades av en otrolig fantasidepression när jag för femhundraelfte gången insåg att jag aldrig kommer få vara med om något sådant, att världen är normalt trist... Fånigt, jag vet. Jaja, tillbaka till soffan och boken.

Och vinnaren i femsekundersvalet är....

Feast of Fools! Det är lustigt hur mycket bättre det går att välja när man inte kan sitta och fundera. Hade inte riktigt alla morgonrutinerna i ryggmärgen efter att ha varit sjukskriven i fyra dagar så tiden som blev över att välja pendelbok på var nog nere under fem sekunder.

Tillbaka till verkligheten

Det är dags att välja ny bok. Läser Oksa Pollock som kvällsbok men är en tredjedel in ganska trött på alla fantasiord som fullkomligt regnar över en, det är pompinjacker, lilltossar och Peleriner för hela slanten. Istället för att berätta en historia så strösslar författarna texten med magiska länder, människor och företeelser. Trist. Så just nu väljer jag mellan dessa:

Att återigen slänga sig in i Morganville lockar enormt, men kanske behöver jag något med mer substans? Förmodligen väljer jag i morgon bitti när jag måste göra det på fem sekunder innan jag går till pendeln, det brukar vara det absolut bästa sättet. Att inte tänka för mycket. Ser faktiskt fram emot att ge mig ut i verkligheten igen, lämna soffan, näsdukarna och de dåliga teveprogrammen. Fast jag kommer ju sakna de här två:

Ön, av Lotta Lundberg

Han hade varit en av de vackraste roddarna, med svart piratschalett knuten runt huvudet skulle han ta båten över reven. Han var svår att missa. Hon var ännu svårare. Alla de där fräknarna. Och en läkarväska.

På en ö i Söderhavet bor svenska Olivia sedan tjugofem år tillbaka, hon är ihop med Taip och arbetar som läkare i sjukstugan. Efter en händelse på en strand anmäler ett par turister sexuella övergrepp och en brittisk delegation skickas dit för att ta reda på vad som hänt. Men är det möjligt för kolonialmakten att ha ett öppet sinne, eller har de till och med bestämt sig på förhand? Kan man skicka representanter från en kultur för att rättvist utreda, och i slutändan döma, en annan?

Som så ofta i bra litteratur så får man i Ön inte så många svar. Däremot en hel hög intressanta frågor som är viktiga att diskutera. Jag kan bli galen på den där tanken att allt vi gör här i väst görs på det absolut bästa sättet, att allt annat är antingen religiöst inskränkt eller primitivt. Att just vår kombination skulle vara ett mått på en perfekt balans, helt enkelt korrekt. Nu menar jag inte heller att Söderhavsöns sätt är det enda rätta, långt ifrån. Men att vi måste börja se ovanför vår egen horisont. Det stora ämnet i Ön är sexualitet. Jag har funderat mycket på händelserna i boken, speciellt på det där att alla sexuella erfarenheter inte måste vara goda. Med det menar jag givetvis inte att någon form av tvång är acceptabelt, men vi måste tillåta oss att ha trist sex och dåligt sex. Också. Det synsätt många av oss har, de krav på perfektion vi ställer, förstör mer än det hjälper.

Jag tycker väldigt mycket om den här boken, det vackra språket och frågorna som väcks inom mig. Stort tack till Natur & Kultur för recensionsexemplaret.

Soffläge

Precis när jag trodde att jag skulle slippa en vinterförkylning (jag vet, hur befängt som helst) så slog den till ändå. Jobbade i mer än åtta snörvliga timmar igår men i morse fick jag kapitulera och bunkra upp med näsdukar, nässpray, te samt ett lagom intelligensbefriat marathon av The Vicar of Dibley på BBC Entertainment. Och så givetvis en bok. Till en början gick det lite trögt med Ön på grund av för mycket jobb och ett rörigt liv, men nu är jag en tredjedel in och gillar väldigt mycket.

Mujo

I morgon har gått ett år sedan jordbävningen, tsunamin och härdsmältorna drabbade Japan. Jag minns mycket väl hur jag satt framför teven och försökte förstå nyhetssändningarna. Nu så här i efterhand är det fortfarande svårt att greppa. Tjugotusen människor dog, ett område något mindre än Sörmland är obeboeligt på grund av radioaktiv markbeläggning och då har vi nog enbart börjat se konsekvenserna. INES-skalan, som strålskyddsmyndigheten använder för att gradera kärnkraftsolyckor, placerar Fukushima på en sjua. Det är samma svårighetsgrad som Tjernobyl. DN ägnar idag många sidor åt årsdagen, så även i Boklördag där den svensk-japanska kulturskribenten, översättaren och redaktören Yukiko Duke intervjuas om de böcker som redan kommit och det skönlitterära som fortfarande väntas. Det ryktas att Haruki Murakami kommer skriva något om Fukushima.

Citat från DN:
Begreppet "mujo" är viktigt, vissheten att om tillvarons flyktiga karaktär, att inget är beständigt.

Envishet, råstyrka och kärlek

Det börjar bli vår därute. Utanför bokpärmarna, soffhörnet och tekoppen skapas en helt ny värld som ändå är exakt densamma. Jag är inte så mycket för höstdepressioner för jag älskar när det blir mörkare och jag får kura in mig. Däremot för det allt starkare vårljuset med sig en melankoli som jag varje år glömmer bort varifrån den kommer. Morfar hade en benägenhet för vårdepp, så kanske ligger det i släkten. Men mest är det nog för att alla de familjemedlemmar vi förlorat de senaste åren har gått bort på våren. Under några månader kommer tre jobbiga datum upp i kalendern: pappa, morfar och slutligen mormor. Och innan dess ska jag fylla år och bli ett helt år äldre. (Oh, the horror!) Så i melankolins tecken och i Kvinnodagens namn publicerar jag ett inlägg om den starkaste kvinna jag vet, nämligen min mormor. Helt utan koppling till läsning eller böcker, men så kan det bli ibland.

Min mormor var ung när hon lämnade sin familj och flyttade från Boden till Stockholm för att gifta sig. Hon födde fem barn och begravde två. Hon förlorade synen i vuxen ålder men uppfostrade fyra döttrar, arbetade samt höll ihop ett hem och ett landställe trots sitt handikapp. Senare förlorade hon även ett bröst till cancern. Sjuttiotalet förde med sig en ny slags operation som tillsammans med glasögon tjocka som flaskbottnar gav henne ledsyn åter men när jag, två år gammal, grät och skrek att hon inte var min mormor så tog hon tillfälligt av sig glasögonen igen. Mormor var den som inte var rädd för de döda, varken kropparna eller deras andar. Det var mormor jag rymde till i panik när skolan försökte ge mig en stelkrampsspruta i fjärde klass. Mormor som varje måndag i många års tid lagade plättar till mig som jag åt efter tvärflöjtslektionen. Mormor som väntade på mig i vardagsrumsfönstret varje gång jag skulle komma dit. Nu bor jag i huset bredvid det som var mormor och morfars och fortfarande ser jag ner i ”deras” kök varje kväll. Att det bor en annan familj där nu känns som en stöld. Varje gång jag passerar utanför så lurar jag mig själv i en hundradels sekund att hon ska stå där i fönstret och titta efter mig. I en hundradels sekund så tror jag att hon faktiskt gör det.

 

Min mormor var den vackraste kvinna jag någonsin sett, hennes bröllopsbild är en dröm. Och lika vacker var hon femtio år senare, om inte vackrare. Det fanns ett glitter i hennes ögon som enbart morfinet under det sista året kunde dämpa. (På den här bilen är hon ganska nära min nuvarande ålder.) 

Min mormor var innebörden av julen och anledningen till att jag helst inte firar numera, hon saknas mig helt enkelt för mycket. Hon stod i köket i flera veckor innan den tjugofjärde och var väldigt noga med att alla skulle få just sina matfavoriter. Julafton var barnens dag, osvikligt. Hon fick allt att cirkulera kring oss barnbarn och om någon av de vuxna blev överförfriskad så sade hon ifrån på skarpen. För så betedde man sig inte. Och ingen, ingen, sade emot henne när hon var på det humöret. Mormors ord var lag, de tuffaste gubbarna darrade inför hennes vrede. Den där sista julen hade hon permission från sjukhuset och låg på dubbelsängen i sovrummet när vi andra stökade runt och försökte fixa allt på hennes sätt. Vid ett tillfälle gick jag in och frågade var hon förvarade köttbullskarotten och hon bad mig titta i det högra köksskåpet. När jag tillbaka i köket öppnade vad jag trodde var det högra köksskåpet så skrek hon inne från sovrummet: ”Nej, nej, inte det skåpet. Det andra.” Hon såg inte vilket jag öppnade men visste exakt hur alla skåp lät, ett hörselminne från tiden som blind.

Under försommaren när mormor gick bort så regnade det nästan varje dag. Det är åtminstone så släktsagan berättas, att de två dagar solen sken var den dagen hon dog och så dagen hon begravdes. Förmodligen var det inte alls så men det är så vi vill minnas. Sanningshalten är mindre viktig. Trots att hon nu varit borta i tolv år så fortsätter hon att vara en av de viktigaste personerna i mitt liv. För hon var den som alltid lät mig vara mig själv, hur udda jag än var.

___________________________________________________________________________________________________________________________________

Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggare deltar:

 Enligt O, Marias stickning och läsning, Böcker x 3, Hanneles bokparadis, Nina Ruthström, Sofies bokblogg, Mind the Book, I mitt sinne, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmiemariesböcker, What you readin?, Pantalaimone, Matildas läshörna, Peter Andersson, *malins bokblogg*,  A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooks, Erica - en dröm i rosa, Tvärtemot, ...och dagarna går, Fix Me Up, Tina O, Calle Brunell, Bokodyssé, Med näsan i en bok, Alice Bröms, Beroende av böcker, Den var bra, Olika sidor, Dantes bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheter, Den läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg, Kill your darlings, Sandra Gustafsson, Desirée Fredlund, ...and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan

Internationella kvinnodagen - schema

Nedräkningen har börjat. Här kommer schemat för bloggstafetten som Enligt O har dragit igång för morgondagen. Vid lunch idag insåg jag att jag kommer vara ledig i morgon som kompensation för helgjobb så jag kommer mestadels ligga hemma på soffan och läsa Ön av Lotta Lundberg samt alla inlägg som stafetten genererar.

00:01 Enligt O
01:00 Marias stickning och läsning
01:30 Hanneles bokparadis
02:00 Nina Ruthström
02:30 Sofies bokblogg
03:00 Mind the Book
03:30 I mitt sinne
04:00 Andra intryck
04:30 Ord och inga visor
05:00 Boktjuven
05:30 Mimmiemariesböcker
06:00 What you readin?
06:30 Pantalaimone
07:00 Matildas Läshörna
07:30 Peter Andersson
08:00 *malins bokblogg*
08:30 A room of my own
09:00 Madeleines bokhörna
09:30 thecuriouscaseofthebooks
10:00 Erica - en dröm i rosa
10:30 Tvärtemot
11:00 ...och dagarna går
11:30 Fix Me Up
12:00 Tina O
12:15 Calle Brunell
12:30 Bokodyssé
13:00 Med näsan i en bok
13:30 Alice Bröms
14:00 Beroende av böcker
14:30 Den var bra
15:00 Olika sidor
15:30 Dantes bibliotek
16:00 Lyrans Noblesser
16:30 Livet mellan två evigheter
17:00 Den läsande kaninen
17:30 Breakfast Bookclub
18:00 Lottens bokblogg
18:30 Kill your darlings
19:00 Sandra Gustafsson
19:30 Desirée Fredlund
20:00 ...and then there was Beatrix
20:30 Lingonhjärta
21:00 Gunillas Blogg
21:30 Stänk och flikar
22:00 Fiktiviteter
22:30 Bokmilaskogen
23:00 Saris blogg
23:30 Böcker emellan
23:59 Enligt O

Den västerländska synen på sex

Blev intresserad av Lotta Lundbergs bok Ön redan när Booked mailade om att de hade exemplar att skicka ut. Tyvärr var jag inte snabb nog men förlaget Natur & Kultur var vänliga att skicka ett recensionsexemplar till mig. Läste en intervju med författaren i DN och nu kan jag inte vänta på att få börja läsa.

Till viss del handlade kulturkollisionerna om den cementerade västerländska synen på sex.

– Helst ska man vara två och av olika kön och det ska vara mörkt och man ska vara inomhus och man ska vara samma ålder och man ska aldrig vara tre och man får inte vara sju och det ska alltid vara gratis och man måste alltid vara jättekär, speciellt om man är tjej, annars är man ett offer, exemplifierar hon med lätt ironi.

Varma kroppar, av Isaac Marion

Apokalypsen är sedan länge ett faktum och de få överlevande människorna lever instängda i enorma arenor medan skaror av odöda driver runt utanför i jakt på något att äta. Zombien R bor på en flygplats där han samlar på föremål som påminner om det tidigare livet. Han åker även rulltrappa om och om igen vid de tillfällen strömmen fungerar. Vid en räd till den närmsta staden så äter han en dag en ung mans hjärna och plötsligt så förändras livet (döden?) för R. Mannen han åt upp, Perry, börjar göra sig till känna inom R, där han visar sitt liv och sina tankar och framförallt sina känslor. Perry var ihop med Julie och nu finner R att även han är kär. Så vad ska en kärlekskrank zombie göra? Långsamt börjar monstret att minnas hur det var att vara levande och förvandlas till något nytt.

Oftast innebär zombieutbrott i romaner och filmer att allt väldigt snabbt blir outhärdligt tröstlöst. Givetvis blir det så, det är mycket det som är själva tanken med apokalypsen. Men något jag uppskattar med Varma kroppar är att allt inte har gått helt åt skogen. De överlevande har lyckats skapa något som åtminstone delvis liknar ett samhälle för som jag nämnt tidigare så existerar fortfarande ett elnät, liksom att vissa telefonlinjer satts upp. Jag har verkligen svårt att förlika mig med tanken på att allt skulle bli stenålder på så kort tid och är en hope junkie som får ångest när det inte ens finns en tanke om någon väg ut. Jag behöver fungerande skolor, byggjobb och organiserade vaktpatruller. Det finns det här. 

Språket i Varma kroppar är riktigt, riktigt fint. Många formuleringar och funderingar är så fantastiska att jag skrivit sida efter sida av dem i min anteckningsbok. Men allt detta drömmande stör mig lite. Ibland visste jag inte vem som talade eller vems huvud man var i, R eller Perry, och förmodligen är det så det är tänkt att vara, men det gjorde att jag då och då suckande bläddrade framåt.  

Jag vet att jag inte riktigt kan klaga på det jag nu kommer gnälla på, för accepterar man zombier som någon man kan tro på så ”måste” man tro på allt omkring det. Så jag vet att det är fånigt men jag har ibland svårt att få allt att gå ihop i huvudet när zombien R inte ens kan minnas sitt eget namn, än mindre vad han arbetade med eller om han hade familj, men ändå kan ha inre monologer där han använder ord som psykosomatisk, posthumana och interpunktion. Självklart går det inte att skriva en bok med en huvudperson som har vokabulär som en zombie för då skulle inte bli någon text. När man är nere på de hjärnresurserna så måste en mer allmän berättarröst kliva in men det är ändå en tanke som återkommer till mig vid flera tillfällen. Fast i stort så är det en riktigt bra bok och det inte ”bara” för att vara i zombiegenren. Det är en suverän bok, utan specificering angående typ, men förhoppningsvis kan det få fler människor som vanligtvis undviker skräck att läsa något utanför sin bekvämlighetszon. Jag rekommenderar den å det varmaste. 

Andra som läst: Swedish Zombie, Eli läser & skriver och Bokstävlarna