Böckerna och maten

Varför är man så lättpåverkad att man köper det de äter och dricker i de böcker man läser? Vet inte hur många gånger jag lagade chili för att de åt det i Morganvilleböckerna och nu när jag läser i The Curious Incident of the Dog in the Night-Time att Christopher köper en Milky Bar, vilket i och för sig inte finns i Sverige men min hjärna översätter det blixtsnabbt till Milky Way, så tar jag en ur godishyllan när jag ska handla mat. Förstår författarna vilket inflytande de har? Tror man, åtminstone tillfälligt, skulle kunna ändra en folkgrupps matvanor enbart för att alla läser samma bok.

Den odödliga Henrietta Lacks, av Rebecca Skloot

Innan jag föddes blev min mormor diagnostiserad med bröstcancer. Läkarna opererade bort ett bröst, flera lymfkörtlar runtomkring samt annan vävnad och strålade hårt. Under resten av sitt liv hade hon en armhåla och en arm som inte bara såg ut som om kirurgerna skurit i dem på måfå, de var även väldigt mycket svagare än den andra friska sidan. Hon åt stark medicin resten av sitt liv. Men hon fick extra tid, hon levde. Det var så cancervården såg ut på den tiden och mer än något annat är jag tacksam över att vi fick behålla henne så länge som vi fick. Utan behandlingen hade jag aldrig fått lära känna henne. Innan mormor slutligen gick bort förlorade vi min moster som endast blev fyrtioåtta år gammal, även hon drabbad av bröstcancer. Jag har tänkt mycket på dem när jag läst om Henrietta Lacks, för hur mycket av vetenskapens framgångar har vi i vår släkt henne att tacka för? Men även: vad skulle vi ha tänkt om våra cancersjukas vävnader använts såsom Henriettas använts? Vad hade jag känt då?

Henrietta Lacks var strax över trettio år när hon 1951 dog av sin livmoderhalscancer på John Hopkins, ett sjukhus för mindre bemedlade svarta i Baltimore, Maryland USA. Redan innan hon gick bort togs cellprover av hennes tumörer och vid obduktionen togs fler, både celler med cancer och friska sådana. Tidigare hade alla celler läkare tagit från patienter dött efter en viss tid, Henriettas bara levde vidare och delade sig i all oändlighet. Mycket snart insåg forskare vad de skulle kunna göra, vilka tester de skulle kunna utföra. Mycket riktigt har Henriettas celler gjort underverk, nu sextio år senare har de bland annat legat bakom tre Nobelpris och låg till grund för poliovaccinet. Henriettas kvarlevande familj däremot, de lever ännu i fattigdom, är lågutbildade och många av dem lever med bland annat hörselskador som ett resultat av kusingifte. Inte för att de därmed ska kunna köras över lättare, tvärtom borde skyddet runtomkring dem då vara större. Men samhället har svikit dem. De trodde länge att deras mamma var klonad och levde i London i många exemplar. Speciellt dottern Deborahs förvirring har varit hjärtskärande att läsa om. Alla människor som någon gång tagit del av modern sjukvård borde läsa den här boken, den för en viktig diskussion om etik och moral och många av oss har förmodligen Henriettas celler att tacka för så oerhört mycket. Låt dig inte skrämmas av den första delens beskrivningar av celler och hur de fungerar, det blir lättare. Det är en välskriven och sorglig bok.

När läkarna ville testa alla kvinnor i min släkt för att se om vi har bröstcancergenen så behövde de även mångas godkännande för att plocka fram sparade vävnads- och blodprover från mormor och moster, om bara en av de efterlevande sagt nej så hade det inte blivit något. Jag såg hur upprört det kunde bli bara när proverna skulle användas för att jämföras med våra egna, vi diskuterade i månader. Jag kan inte ens börja tänka mig hur det hade varit om vi fått veta att dessa prover använts över hela världen, blivit uppsända med rymdfärjor och sprängda i kärnvapenprover. Det går inte att förstå.

Zombieproblematik

Jag måste erkänna att jag har svårt för en av de mest grundläggande premisserna för zombier. Varför är det så att alla vaknar upp efter döden, trots att de inte blivit bitna? Om det vore enbart de smittade som blev odöda så skulle jag kunna svälja det lättare, men att varje man, kvinna och barn blir det helt plötsligt (simsalabim!) är besvärligt för mig att greppa. Sen behöver ni ju inte påpeka att folk som reser sig efter döden för att äta våra hjärnor inte heller är helt rationellt… Jag ser givetvis den dramaturgiska anledningen. För skulle alla överlevande låsa in sig i stora borgar, arenor och höghus så skulle de kunna leva där lyckliga i alla sina dagar. Men om varje dödsfall, hur naturligt det än må vara med hjärtinfarkt eller olycka, kan resultera i en odöd inom det säkra området så kan vansinnet spridas vidare i ett par kapitel till. Men jag tycker inte att det är logiskt. Eller rättvist.

Operation: avsluta böckerna del 2

Känner mig fånigt stolt över att ha lyckats beta av två av fyra böcker på min lista, speciellt när jag shoppat väldigt många nya böcker på sistone. Jag vet att det inte låter som så mycket men jag är sjukt dålig på att avsluta saker och brukar i regel bryta mot alla regler jag kan, så snart jag kan (speciellt om jag satt upp dem själv). Är dessutom på sluttampen av Hunger Games, för övrigt en omläsning ursprungligen tänkt på som avslutad innan biopremiären, så då är det bara Henrietta Lacks kvar. Den sistnämnda är en otroligt viktig och tankeväckande bok och jag älskar när jag får veta mer om Henrietta själv och hennes familj men när det kommer till beskrivningar av hur celler och annat medicinskt fungerar så måste min koncentration vara på topp. Vill inte läsa utan att förstå, både boken och Henrietta förtjänar bättre. Så den ska jag avsluta i helgen, när jag fått sova ut. Och därmed har The Curious Incident of the Dog in the Night-Time fått en plats i väskan och är första pendelbok! 

Hunger Games, Suzanne Collins

Den odödliga Henrietta Lacks, Rebecca Skloot

Zombie Britannica, Thomas Emson

Horn, Joe Hill

Zombie Britannica, av Thomas Emson

Viss spoilervarning. Men kom igen, det är zombielitteratur, de flesta går faktiskt åt förr eller senare.

Carrie jobbar i Westminister Abbey när zombieapokalypsen bryter ut och hon måste ta sig tvärs över London för att ta sig till sin dotter som är ensam hemma. Vincent är på en sightseeingtur i ett slott i Wales och fångas innanför murarna tillsammans med en brokig skara människor. Craig är på väg till flygplatsen för att åka på semester med sina föräldrar och lillasyster när motorvägen översvämmas av de odöda.

 Exempel på vad jag gillar i zombieberättelser och som finns i den här boken:

• När människor inte är så himla korkade utan faktiskt behåller sin IQ trots att världen faller i bitar omkring dem. Sen kan man i ren stress, skräck eller förvirring fatta konstiga beslut, inget konstigt med det men i somliga böcker/filmer så verkar karaktärerna ha tappat all intelligens på sida/ruta ett. Så sker inte här.
• När de flesta genast fattar exakt vad som är på gång, nämligen zombieapokalyps, så kan jag inte bli lyckligare. För kom igen, de flesta under femtio idag har väl åtminstone någon gång sett en film om ämnet? Skulle folk mot förmodan börja återuppstå från döden, stappla runt och äta människokött, så skulle jag definitivt låsa in mig hemma och sikta på deras huvuden om jag blev anfallen. Om inte annat tills motsatsen bevisats. Blir galen på karaktärer som såsar runt i veckor och vägrar tro på sina egna ögon.
• När amerikanerna som semestrar på de brittiska öarna är precis så hallelujakristet dumma i huvudet att jag får hata dem. (Nej, jag avskyr inte alla amerikaner, långt ifrån. Bara den där fanatiska Jesus-Homelandsecurity-typen.) När de sedan äts upp så skrattar jag ett riktigt ondskefullt och elakskurkskratt. Moahahaha!
• När karaktärerna får vara mänskliga. Det är vanligt att de blir antingen mesiga offer eller oövervinneliga hjältar. De gånger de får vara precis som vanligt, mestadels godhjärtade men med brister, så blir det bäst. När de tar beslut som kanske får dåliga konsekvenser men man ändå någonstans förstår, då är det lysande zombielitteratur.

Zombie Britannica har givetvis ett par brister. Det är för många personer att följa och det blir lätt hattigt när man blixtsnabbt kastas mellan dessa. Sen när många av dessa personer visar sig ha lite krystade kopplingar till varandra så tycker jag mest att det blir pinsamt. Och sexscenen hade jag kunnat vara utan. Boken är även lite för tjock, den hade nog vunnit på att någon gått igenom den med rödpenna, för någonstans i mitten känns det som att man trampar vatten.  Men fördelarna väger över nackdelarna och jag tycker mycket om den här boken. Den känns modern, både till omslag (även om jag vidhåller att det mest liknar ett Deathstarsomslag) och innehåll. Så tummen upp!

Och som en liten zombieparentes: en suverän reklam för andra säsongen av The Walking Dead från en biosalong i Sydafrika. Får rysningar av hur bra det är.

Bokrea

Vi var kanske ett fyrtiotal som stod utanför dörrarna och väntade på att klockan skulle bli sju men det kom snabbt fler, såg till och med några som kom farande i taxi för att hinna till dörrarna öppnade. Så mycket trevligare det var att vara där tidigt på morgonen istället för att hasta förbi på eftermiddagen när allas tålamod, blodsockernivå och ork är på noll. Nu var personalen pigg och glad och hade tid till att faktiskt stå och småprata med kunderna om böckerna till skillnad mot hur det ser ut om tio timmar när de mest bara pekar när folk frågar något. Så här ska jag göra oftare.

Det blev inte så jättemycket shoppat, bara tre romaner till mig (och en presentbok som inte blev fotad då jag inte vill spoila för den som ska få den). Men åh vad det var värt det ändå! Mysigt, är ordet.

Utlottning hos Swedish Zombie

Kolla in utlottningen hos Swedish Zombie! Du kan få ett exemplar av Isaac Marions bok Varma kroppar. Boken handlar om en zombie som otippat nog blir förälskad i en levande tjej. Jag är väldigt nyfiken på den här och kommer att läsa den oavsett om jag vinner den nu eller om jag ska köpa den senare.

Två recensioner av boken hittar du här: Swedish Zombie, Bokstävlarna. 

Boklycka och boksorg

Pojkvännen kom på att han måste åka till Barkarby Outlet och köpa nya kläder för fåniga summor pengar så jag följde med för att vara... i vägen. Halvvägs dit kom jag lyckligtvis på att där mitt bland alla klädbutiker, hamburgerrestauranger och kaffeställen faktiskt finns en bokhandel, en outlet för böcker, och blev genast på bättre humör. Tyvärr upptäckte jag när jag kom dit att de hade konkursutförsäljning, vilket innebar halva priset på redan billiga böcker, men de kommer inte finnas där nästa gång jag åker dit. Så boklycka och boksorg på samma gång. Frossade loss på tre inbundna böcker för hela 224:-.

Horn, av Joe Hill

Han tvivlade inte på att Merrin hade ropat på Gud här medan hon våldtogs och dödades, i sitt hjärta om än inte med sin röst. Gud hade svarat att just nu är det många som ringer och att hon fick vänta tills hon var död.

Den här boken låg länge näst längst ner i min läshög. Jag köpte den omedelbart när den kom ut eftersom jag gillade författarens tidigare böcker: En hjärtformad ask och novellsamlingen Vålnader. Men Horn blev liggande. Tog upp den ibland och läste några sidor fast det kändes aldrig helt rätt, förrän nu. Å andra sidan var det helt jädra förbaskat rätt just nu och jag blir så lycklig när det händer. 

För ett år sedan våldtogs och mördades Ignatius ”Ig” Perrishs flickvän Merrin och i samhällets ögon är han den skyldige även om absolut inget kunnat bevisas. Lagom till årsdagen super sig Ig full och när han vaknar upp blir en jobbig bakfylla än värre när han upptäcker de två horn som vuxit ut i hans panna. Horn som ingen riktigt verkar lägga märke till förutom när de ser rakt på honom och har den effekten att alla som talar med Ig börjar erkänna sina hjärtans innersta tankar och önskningar. Chockad lyssnar han bland annat till en småbarnsmammas vilja att för alltid lämna sitt skrikande barn på golvet till läkarmottagningen. Snart inser han att han kan använda denna nya förmåga till att ta reda på vem som verkligen mördade Merrin.

Jag vet hur orättvist det är att jämföra Joe Hill med Stephen King (och hur innerligt de båda avskyr det) men jag finner det väldigt svårt att låta bli för det är så mycket som är likt och inte bara det att de båda skriver med det övernaturliga som bas. De har snarlika metoder för att närma sig en person eller ett problem, för att inte tala om alla popkulturella referenser de gillar att strö kring sig. Och kanske älskar jag Hill lite extra just för att hans referenser även är min generations? Hill har samma typ av berättarstil som King, de är båda experter på att få en att tro att det man läser inte är något speciellt. Till en början. Men snart inser man hur skickligt och lekande lätt man sugits in i texten och berättelsen, det är stor begåvning maskerad som enkelhet. Men jag anser att Hill kommer att bli en bättre författare än sin pappa, om han nu inte redan är det. Han överglänser definitivt om man jämför var King befann sig vid tre publicerade böcker. Det finns ett lugn i Horn, som om Hill visste vad det var han höll på att skriva, en självsäkerhet som jag tycker mycket om. Det är rått och otäckt precis på det sätt som jag finner mest obehagligt. För monster i all ära men det finns ingenting läskigare än när de man älskar och litar på plötsligt börjar berätta sådant de haft på hjärtat hela sina liv och det inte är något trevligt om kärlek och tillit de delar med sig av. Förutom ett par scener där ormar råkar illa ut (har väldigt svårt för lidande djur) och några avsnitt när våldet får huvudrollen så älskar jag den här boken, den skrämmer mig på helt rätt sätt. Det är fantastiskt bra skrivet. Tack så jättemycket Joe Hill.

Epic fail

Jag tog mig ända till Centralen innan jag köpte och tittade i en ny bok. Men jag läste "bara" ett par sidor. Nu ska jag lägga den under något tills jag läst ut de andra böckerna. Lovar. På heder och samvete.

Och jag skyller allt på Pocketshop. Allt.

Operation: avsluta böckerna

Jag vet ärligt talat inte var tiden tar vägen. Varje dag inleds med en uppriktig vilja och önskan att läsa men sen när jag stupar i säng sjutton timmar senare så har jag oftast inte hunnit eller orkat så många sidor som jag tänkt. Ett problem är att jag är halvvägs i många böcker eftersom jag är så snar att påbörja något nytt när jag känner att jag behöver en skjuts framåt. Vilket fungerar i ungefär… en halv bok. Så nu påbörjar vi ”operation avsluta”. Jag lovar härmed att läsa ut följande böcker innan jag ens öppnar eller tittar åt någon annan bok:

Hunger Games, Suzanne Collins

Den odödliga Henrietta Lacks, Rebecca Skloot

Zombie Britannica, Thomas Emson

Horn, Joe Hill