Feast of Fools, av Rachel Caine

Feast of Fools är bok fyra i Morganvilleserien. Och som alltid så utfärdar jag spoilervarning för de som inte läst de tidigare böckerna om Claire. 

”Yeah, good idea, piss off the only vampire who can help. Look, if they were going to kill us, I don’t think they’d ask for eggs first,” Shane said. “Not to mention biscuits. If you ask for biscuits, clearly, you think you’re some kind of a guest.”

På de sista sidorna av bok nummer tre anlände både nya personer och vampyrer till Morganville. De mänskliga var Claires föräldrar som bestämt sig för att byta stad i ett försök att ha bättre uppsikt över sin minderåriga dotter på universitetet. De övernaturliga nykomlingarna var Amelies pappa Mr Bishop samt hans två följeslagare, François och Ysandre, och om man tyckte att de befintliga vampyrerna var kalla rovdjur så har man inte sett något än. Snart meddelar Mr Bishop att han tänker anordna en maskerad där stadens vampyrer ska ta med varsin mänsklig dejt och Claire förstår att hans avsikter inte kan vara goda… 

Det jag älskar med de här böckerna är att man vet vad man får. Från sida ett är det fartfyllt, romantiskt och våldsamt men ändå lättsamt. En kombination som för mig nästan enbart fungerar vad gäller den här typen av vampyrlitteratur. Ändå vill jag absolut inte nedvärdera serien just på grund av de sakerna, för trots allt det ytliga som pågår i form av utseende, kläder och catfights så finns där mer. Jag tycker väldigt mycket om Claire som tillåts vara både mogen, ansvarig och vårdslös samt tidvis helt galet risktagande. Tjejporträtten är väldigt nyanserade, om än inte perfekta. Killarna däremot… Där har jag en del att invända. För när Claire eller Eve freakar och beter sig oberäkneligt så får det förr eller senare en förklaring i en känsla eller händelse men när exempelvis Shane gör samma sak så får man ofta inte mer än en boys will be boys-motivering. Lite: han är kille, vem vet vad som försiggår i hans huvud? Författaren låter honom gruffa runt och sen, hux flux, så är allt bra igen. Jag förstår sällan hans reaktioner som växlar blixtsnabbt mellan gosigt snäll och vansinnigt förbannad. Och Michaels känsloliv förklaras med att han är vampyr, dessutom en nyförvandlad sådan, så det blir stommen till alla hans beslut. Det blir till en brist i böckerna som bekymrar mig mer (med tanke på att seriens målgrupp är yngre tonåriga tjejer) än idén att en artonårig kille under upprepat grovhångel skulle kunna behålla den i byxorna tack vare starka moraliska föreställningar.

I alla de fyra böcker som jag läst i serien så har vampyrerna hela tiden blivit värre och våldsammare. I Feast of Fools är de mer djur än människor och det får mig att undra lite över de kommande böckerna, kan det verkligen bli värre på det planet eller kommer ondskan att förändras? Vore trevligt om den gjorde det. Ännu trevligare vore det om bok nummer fem inte avslutas med en brakfest, det känns avklarat. Och jag klarar inte fler detaljerade beskrivningar av överdådiga festkläder. 

Swedish Zombie frågade om jag kommer läsa alla böckerna i serien och jag svarade att jag inte vet, att jag tar en bok i taget. Så det enda jag kan lova nu är det absolut blir en femte Morganville för min del. Fördelarna är klart större än nackdelarna, fortfarande njuter jag av att mysa ner mig i den vampyrstyrda staden i Texas. Jag älskar det till och med.  

Böckerna och maten

Varför är man så lättpåverkad att man köper det de äter och dricker i de böcker man läser? Vet inte hur många gånger jag lagade chili för att de åt det i Morganvilleböckerna och nu när jag läser i The Curious Incident of the Dog in the Night-Time att Christopher köper en Milky Bar, vilket i och för sig inte finns i Sverige men min hjärna översätter det blixtsnabbt till Milky Way, så tar jag en ur godishyllan när jag ska handla mat. Förstår författarna vilket inflytande de har? Tror man, åtminstone tillfälligt, skulle kunna ändra en folkgrupps matvanor enbart för att alla läser samma bok.

Midnight Alley, av Rachel Caine

Viss spoilervarning om man inte läst de två tidigare böckerna i serien.

Claires äventyr bland vampyrerna i Morganville rasslar vidare i oförminskad fart. Hon har nu skaffat sig beskydd från Amelie, den äldsta och starkaste vampyren i staden och med det så följer skyldigheter som blir allt svårare att dölja för Eve, Shane och Michael. Att Michael dessutom nu är en av vampyrerna gör inte saker lättare. En mördare (utan vassa hörntänder) dödar oskyldiga människor och dumpar kropparna utanför Glashuset vilket givetvis drar till sig ovälkommen uppmärksamhet från polisen och Eves bror Jason har precis kommit ut ifrån fängelset. Är mördaren och Jason samma person? Nu är det inte längre bara farligt att vara ute efter mörkrets inbrott utan på dygnets alla timmar.

Jag är, som jag sagt så många gånger tidigare, riktigt förtjust i de här böckerna. Det var länge sedan jag kände sådan läsglädje och mycket är det nog rätt bok i exakt rätt tid, jag är i behov av tonårsromantik och lagom läskiga övernaturligheter just nu. Visst finns det brister, som den där ständiga uppräkningen av kläder och smink som tråkar ut mig något så fruktansvärt men nog betyder mer för de yngre läsarna. En annan sak är att alla är så vackra och söta och varje gång en ny ung man presenteras så får man genomlida en beskrivning av hans varma ögon, breda axlar, spelande muskler och roade leende. Nog! Nåd! Fast tack och lov slipper vi allt vad skuldkänslor heter från Claires sida, hon lägger ingen vikt vid vad hon tänker om andra än sin pojkvän. För jag tycker att Claire är en i huvudsak stark karaktär som lyssnar mestadels till sitt eget huvud och jobbar sig igenom problemen på ett självständigt sätt. Detta även om hon gör många, många dumma saker, men kom igen, hur skulle det bli några äventyr om hon satt hemma och läste läxorna? Och jag skrattar så väldigt mycket mer i den här tredje boken men om det beror på att den helt enkelt är roligare eller om det är en översättningsgrej, det vet jag inte.

Men. Och här kommer nu ett ganska stor ”men” för jag har stått ut med det mesta vad gäller mossiga könsroller fram tills nu just för att böckerna som helhet har gett mig så många andra, bra saker. I en scen på en fest så börjar Shane slåss med ett gäng andra killar, mest bara för att han vill och kan, lite Boys Will Be Boys (med en vag ursäkt som handlar om att rädda flickornas heder). Claire vill först hindra honom men Eve stoppar henne:

Claire hated it. She hated seeing Shane get hit, and she didn’t much like the way his eyes lit up when he was knee-deep in conflict, either. Stupid to be upset by it, she guessed, considering this was part of why she was so attracted to Shane in the first place – the way he would unhesitatingly throw himself into things, especially when it came to protecting others. Eve was practically reading her mind.”Let him be who he is,” she said. “I know it’s hard, because in general, guys are clueless, and you just want to fix it, but just – let him be. You don’t want him trying to change you, right?”

Vänta här nu… Shane slåss för att det är vem han är och killar är i allmänhet clueless och Claire får inte tycka illa om det för hon vill väl inte försöka förändra honom mot hans vilja? Det var den största smörja jag läst på länge. Och Claire bara finner sig! Vill han slåss så får han väl göra det, men hon måste väl ändå få uttrycka sina känslor om saken? Det här är inte vad jag skulle vilja sätta i händerna på en redan osäker tonårstjej som kanske har en våldsbenägen pojkvän. Jag står som sagt ut med mycket i helhetens namn men här nådde även jag en gräns och fick lägga ifrån mig boken ett tag för att jag blev så fruktansvärt arg. Dyker det upp mer sådant här dravel så är jag tveksam till att fortsätta läsa serien, vilket skaver en del i hjärtat då jag kommer sakna Claire och Morganville men den förolämpning (mot båda könen) som den här festscenen faktiskt är fick mig att dra öronen åt mig. Jag hoppas att det visar sig vara en tillfällig miss som inte kommer upprepas, för i övrigt så tycker jag väldigt, väldigt mycket om Morganvilleböckerna. Och bok tre slutade givetvis med en cliffhanger som hette duga…

Morganvilleböckerna fungerar SÅ mycket bättre på engelska

Är i slutet av bok tre nu, Midnight Alley, och tycker att böckerna är väldigt mycket bättre på engelska än de var på svenska. Inte för att jag tycker att de var dåligt översatta, utan för att så mycket är oöversättligt. Visst går det att få fullt förståeligt, men lika bra? Nej. Och jag skrattar oftare när jag läser på originalspråket.

Eve wasn't so understanding. "Are you out of your mind?" She picked up the handiest thing to throw - it happened to be the PlayStation controller - and Shane quickly, carefully de-gamed her. Claire thought he probably wouldn't have moved that fast if Eve had grabbed, oh, say, a book. 

Jag tycker mer och mer om alla karaktärerna, även de onda, och njuter av hur allt blir komplicerat. Jag gillar verkligen Claire, hon är inte sådär ängslig som somliga andra kvinnliga karaktärer utan agerar utan att noja eller få dåligt samvete i flera kapitel.

Dagens citat

Inbillar jag mig eller är Morganvilleböckerna roligare på engelska? Fnissade hela vägen in till stan i morse och det är väldigt skickligt att få mig att ens le före klockan tio en vardag.

Eve slammed in through the kitchen door, which hit the wall with a thunderous boom, startling both of them. She clomped across the kitchen floor and leaned on the breakfast table. She wasn't very Goth today; her hair was still matte-black, but it was worn back in a simple ponytail, and the plain knit shirt and black pants didn't have a skull anywhere in view. (...) "Look, I'm not worried about us! We're not the ones Photoshopped into tombstones!" Eve looked at the picture again. "Although yes, better dead than that hairdo... God, was that your prom photo?"

Förresten, var det bara jag som noterade när de bytte från tredje person till första person någonstans i mitten av Döda flickors dans? Bara vid ett tillfälle men tillräckligt förvirrande för att jag skulle läsa stycket ett par gånger.

Midnight Alley & Feast of Fools

Veckans fix av Morganville-vampyrer är kirrad. Självklart kunde jag inte hålla mig utan åkte förbi SF-bokhandeln på vägen hem från jobbet. Sedan tvingade jag persern att ställa upp som fotomodell och hon hämnades genom att få läskiga ögon på bilden.

Döda flickors dans, av Rachel Caine

Det här är del två i serien med Vampyrerna i Morganville.

Jag vet inte riktigt hur mycket jag ska avslöja om handlingen då allt hänger så tätt ihop, det är lätt att säga för mycket. Men Claires tidigare osäkra existens i Glashuset är nu mer permanent och äventyret bokstavligen rasar vidare. Shanes pappa dyker upp i staden tillsammans med sitt mc-gäng och allt blir om möjligt ännu mer otrevligt än tidigare. Jag är glad att jag hade tvåan hemma för när den första boken slutade mitt i en spännande scen reste jag mig med ett tjut och rusade fram till högen med olästa böcker för att rafsa fram Döda flickors dans och fortsatte läsa praktiskt taget ståendes mitt på vardagsrumsgolvet. Så där får man nästan inte göra! Det finns inte många tillfällen att hämta andan i den här boken, actionscenerna avlöser varandra i en strid ström och kanske, bara kanske, blir det lite för mycket. Det skulle behövas små öar av lugn när man kan lugna ner hjärtat och smälta allt, detta var väldigt bra gjort i första boken men saknas här.

Jag berömde kärleksscenerna redan i den första boken och det blir faktiskt bara bättre och bättre. Håller med Swedish Zombie om att Shane är väldigt mycket mer återhållsam än vad jag trodde var möjligt av en artonårig kille, allt verkligen glöder av kåthet ibland. Men jag gissar att det hänger ihop med det jag skrev om Glashuset, nämligen att de tre artonåringarna får stå för något slags Voice of Reason som faktiskt fungerar då målgruppen för böckerna är i de yngre tonåren. En tretton- eller fjortonåring sväljer nog det bättre än vad jag gör då en artonåring i deras värld är vuxen. Och samtidigt så är hångelscenerna helt perfekta för som jag minns så var man i den åldern som böckerna riktar sig inte alltid helt redo att läsa om detaljerat sex men gärna det som leder fram till det. Stort beröm till författaren som vågar skriva om vilka hormonslavar tonåringar är! Måtte vågen av kyska amerikanska ungdomsböcker vara över.

Någonstans i mitten av boken fick jag en liten lässvacka. Jag tänkte att nyhetens behag gått över men tji fick jag, hade inte mer än tänkt den tanken förrän jag återigen knappt kunde släppa boken. Händelsen som boken har fått sitt namn ifrån är otrolig, som en blandning mellan en collegeskräckrulle och informationsfilm om vad man absolut inte bör göra när man är en sextonåring på fest med äldre killar. Att vampyrerna nu också börjar bli lite mer nyanserade är spännande, det bådar gott. Måste jag börja läsa vuxenböcker nu igen eller får jag rusa iväg till SF-bokhandeln (ett tilltag som aldrig är bra för min plånbok) och köpa fler Morganvilleböcker på engelska redan idag efter jobbet?

Stort tack till Styxx Fantasy för recensionsexemplaret!

Glashuset, av Rachel Caine

Claire är sexton år (Jag är sexton och ett halvt, och jag tänker inte ge upp. Det har jag aldrig gjort.) när hon kommer till Morganville, Texas för att gå på college. Då hon är yngre än de andra som går första året blir hon placerad i vad som anses det säkraste elevhemmet på området, ett med bara tjejer. Men väldigt snart blir det uppenbart att det förmodligen är den farligaste platsen hon kan befinna sig på. Efter att ha fått ordentligt med stryk av Monica, den tjej som med järnhand styr skolområdet, flyr Claire till ett boende utanför campus. I Glashuset bor Michael, Eve och Shane och de ger Claire en plats där hon kan känna sig trygg. Men väl där får hon även lära sig att staden inte är så sömnig som hon först trodde utan full med vampyrer som brukar befolkningen efter lust och behov. Och vad är det för mystiskt med rumskamraten Michael som bara dyker upp på nätterna men verkar försvinna om dagen? Claire försöker sköta skolarbetet men det blir snart märkbart att hon inte bara retat upp Monica utan även mörkare krafter i staden.

Som jag skrev tidigare så tror jag att jag läste den här boken vid e x a k t rätt tillfälle, har en känsla av att det skulle ha kunnat bli jättefel om jag känt mig det minsta bitter. Men nu bara älskar jag. Älskar! Claire är allt det som de flesta tonåringar brukar vara, inklusive alla motstridiga känslor och attribut. Hon tillåts vara både stark och svag på samma gång men framförallt så har hon en egen inre röst som hon lyssnar på oavsett vad andra (föräldrar, kompisar, killar, lärare) säger till henne. Ibland går det givetvis käpprätt åt skogen men hon tillåts utvecklas utan att styras av andra och då står jag ut med att hon ibland är en skopa irriterande. Det behövs fler enerverande tjejer i litteraturen. Jag är även väldigt förtjust i själva staden Morganville. En stekhet stad i öknen där till och med somliga av husen har sin egen karaktär, men som är en plats som bär på en fruktansvärd hemlighet. Glashuset är en ganska våldsam bok men våldet har alltid konsekvenser som inte glöms bort efter ett par sidor. Och så gillar jag väldigt mycket att personerna har känslor, även sexuella sådana, som beskrivs och gestaltas utan vidhörande moralpanik. Det är inte vampyrerna som står för det romantiska och även det är ett plus i kanten för mig, blodsugarna förblir otäcka.

Glashuset riktar sig till (yngre) tonåringar och med det i åtanke så retar jag mig inte så jättemycket på att de tre ”äldre” karaktärerna faktiskt inte är mer än arton år någon av dem. Ur min urgamla synvinkel så är även de nästan fortfarande barn och hur sjuttsingen kan de bo själva i ett stort hus? Men om man är tretton, fjorton så ter sig artonåringar väldigt vuxna och mogna och för att killarna ska kunna vara intressanta ur en romantisk synvinkel så får de inte vara för gamla för Claire, så jag får nog bara svälja det. Fast det var nog det enda som skavde lite. Nu slänger jag mig genast på nummer två i den här serien, Döda flickors dans, och gläds åt att det finns hela elva stycken totalt. Gillar jag även tvåan så gissar jag att jag kommer börja köpa resterande på engelska. Orka vänta på översättning.

Har inte hittat någon som gillat så mycket som jag gjorde men här är några andra som har läst: Fiktiviteter, Swedish Zombie, En Bokcirkel För Alla, Eli läser och skriver.