30 Days of Harry Potter - Day 24: Your own patronus

Lätt! Min patronus kan inte vara annat än en katt. En tjock, svart katt.

30 Days of Harry Potter - Day 23: Whose pantronus is your favorite?

Luna Lovegoods - för att den är så söt och för att Luna själv var så himla fin när hon fick fram den.



Kulla-Gulla håller sitt löfte - Kulla-Gulla vinner en seger, av Martha Sandwall-Bergström

Fortsätter min omläsning av Kulla-Gulla och kör en per kväll när andan faller på. I Kulla-Gulla håller sitt löfte har Gulla fullt upp med att ta hand om alla barnen när torparfrun Ellen börjat kräkas blod och fått åka till sjukhuset i stan. Det är fattigare än någonsin i stugan och alla arbetar hårt med dagsverken på herrgården Höje samtidigt som de ska ta hand om de egna åkrarna och djuren i ladugården. Men så får en dag patron Sylvester syn på Gulla och ser likheten med hans egen dotter som försvann för tolv år sedan, kan Gulla vara hans barnbarn? Sakta börjar situationen på torpet att bli lättare men så återvänder patrons släkting fröken Regina till Höje och hennes intentioner är allt annat än goda.

Det fortsätter lika fint som i den första boken, det är en riktig fröjd att läsa om den här serien. Situationen i torpet känns autentisk, det varken överdrivs eller sparas på de obehagliga och tuffa scenerna. Man tror på det som händer, man tror på människorna och varför de agerar som de gör. Den enda som blir något schablonmässig är fröken Regina, hon är bara ond ända ut i fingerspetsarna utan att man får lära känna henne bättre.

Kulla-Gulla vinner en seger var min favorit i serien när jag var liten och fortfarande pirrade det lite extra när jag öppnade den. Patron åker utomlands för att hitta bevis på att Gulla verkligen är hans dotterdotter och under tiden har fröken Regina kontrollen över Höje herrgård. Matleveranserna från herrgården till torpet slutar att komma men snart får Gulla ännu svårare problem när det verkar som att Regina inte bara vill få bort henne från trakten utan kanske har allvarligare intentioner.

Den här boken har verkligen allt; man får kontrasterna i livet på torpet kontra herrgården, det är spännande och fartfyllt och framför allt så är det rörande och tårframkallande. En liten spoiler men åh vad jag gråter när Gulla åker runt och hämtar hem barnen i slutet av boken, tror även att jag sörjer kossan Skrålla lika mycket som Gulla gör. Fortfarande vill jag säga att det här är den bästa Kulla-Gullaboken, för det som är stort i serien är skildringarna av ett försvunnet fattigsverige. Det som snart kommer i form av bortskämda överklassmänniskor är mest irriterande, men jag fortsätter nog min omläsning och hoppas ta mig igenom alla böckerna.

30 Days of Harry Potter - Day 22: Aspired Quidditch position

Jag har alltid tyckt att Quidditch är en av de få aptråkiga delarna av Harry Potter för kom igen, flera sidor av detaljerat beskrivna matcher? Nej tack. Har alltid skumläst och bläddrat förbi så fort jag kunnat för att komma till mer intressanta delar. Trots att jag exempelvis gärna tittar på fotboll så har jag heller aldrig klarat av att läsa om sporten, Åshöjdens BK och liknande var aldrig något för mig. Att välja vilken position man skulle vilja ha i Quidditch får mig att vilja singla slant om det hela så jag säger väl... beater då. Enbart för att det är Fred och Georges positioner.

30 Days of Harry Potter - Day 21: Most emotional moment

Som i nästan varje dag av den här utmaningen så är det baske mig omöjligt att välja ett särskilt tillfälle men istället för att räkna upp alla de ögonblick som jag snyftat till vid så säger jag: sista sidan av sista boken. Harry Potter var en sådan stor del av mitt liv under en lång tid och det var något speciellt när man fortfarande kunde vänta sig något nytt men efter sista sidan så var det slut. För alltid. Så mig var det nog det jobbigaste ögonblicket av alla.

Och då räknar jag inte den mindre bra epilogen som utspelar sig nitton år senare, den kunde jag varit utan...

Fint paket på hallmattan

Det här var precis vad jag behövde idag: ett fint rött paket som väntade innanför dörren när jag kom hem. I paketet fanns fortsättningen på Holly Blacks Den vita katten, nämligen ett recensionsexemplar av Den röda handsken. B Wahlströms förlag hade även lagt med just ett par röda handskar, vilket var kul. Visserligen höll de på att bli strimlade av bondkatten som tyckte de mest liknade nya leksaker men jag räddade dem i sista stund.

Kulla-Gulla, av Martha Sandwall-Bergström

Oxen knegade och drog i uppförsbacken. Hans knotiga kropp var tufsig och våt av det strilande regnet och han sjönk så djupt ner i landsvägens lervälling att klövarna inte syntes. Denna höst i början av 1900-talet var en av de våtaste i mannaminne. Ute på fälten stod höskylarna och svartnade och i potatisfårorna flöt regnvattnet som i små bäckar.

Jag vet inte hur många gånger jag läst de där inledande raderna, alltid med samma förväntan. Kulla-Gulla är den serie jag läste flest gånger under min barndom och jag har varit rädd att läsa om som vuxen för jag orkade inte med att få en ändrad bild av den. Gulla var för högt älskad. Men så i lördags blev det av ändå.

Språkligt är det här en jättefin bok, jag kan inte klaga det minsta, det är levande och vackert men ändå inte för svårt för målgruppen. Inser nu när jag läser om hur mycket jag som barn lärde mig av de här böckerna, minns att min lärare på lågstadiet var förvånad över att jag kände till begreppet ättestupa och nu förstår jag att jag fick det härifrån. Boken har ca hundratjugo sidor och jag läste ut den väldigt snabbt. Jag grät, åt choklad och kramade katterna - och upprepade. För det här är bättre än jag minns, det håller. Den där fattigdomen och eländet skaver ända in i själen; föräldralösa som säljs till lägst bjudande på auktion, barnen och djuren som får slita hårt och enbart får slag och luggningar som tack. Svälten. Sjukdomarna och döden. Och så alla de personer jag glömt bort: gammelmor, mamsell Modig, kloka Manda, Kalle Baddare och Dal-Pelle. Vad jag har saknat dem! Gulla har ofta anklagats för att vara för positiv och glad, man menar att en flicka som råkar ut för allt det slit som hon gör inte borde kunna vara så god, snäll och hjälpsam. Men jag ser det inte riktigt så, för visst tänker hon elaka tankar och hon utför definitivt elaka handlingar (hon slår Kalle Baddare över näsan med en träsko). Visst är hon något överdriven, men inte mer än en hjältinna klarar av vara, åtminstone inte här i den första boken.

En rolig detalj: min snart trettio år gamla utgåva av Kulla-Gulla köptes på Obs! för extrapriset 21:60, fullpriset var 24:00, prislapparna sitter fortfarande kvar på baksidan.

Stockholm Zombie Walk 2012

Kika gärna in på Swedish Zombie där jag lagt upp foton från årets Stockholm Zombie Walk.

30 Days of Harry Potter - Day 20: Funniest moment

Det är nästintill omöjligt att välja ett roligt ögonblick då det finns så många, speciellt i början av serien innan allt blivit så allvarligt och mörkt. Älskar alla gräl och tjafs mellan Ron och Hermione, speciellt det som slutar med att hon fräser: Just because you've got the emotional range of a teaspoon doesn't mean we all have! Men de som jag förmodligen skrattat mest åt är bröderna Fred och George Weasley, redan i de första böckerna charmade de mig så otroligt mycket de korta ögonblick de var med.

30 Days of Harry Potter - Day 19: Favorite horcrux

Har ingen speciell relation till någon av dem om jag ska vara ärlig. Men Tom Riddles dagbok var ändå en av de sakerna som piggade upp Hemligheternas kammare. Alla böcker med sådana krafter skrämmer mig.



Fira fölsedag hos Fiktiviteter

Fina Helena på den fantastiska bloggen Fiktiviteter firar födelsedagar (ja, plural) och bjuder in till en utlottning där man kan vinna fina priser. Kika gärna in och titta här och var med du också! Mina svar är som följer:

Vilken var din bästa bok i sommar?

Trots att Jonas Gardell flög upp på listan mot slutet så måste jag nog ändå säga Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. Sällan har jag blivit så berörd av en bok, den kröp innanför huden på mig och jag har inte slutat tänka på den. Mitt exemplar lånades till mamma som blev precis lika tagen som jag och sen köpte jag ett ex som gåbortpresent på en tjejmiddag, men där har jag inte hört vad mottagaren tyckte än.

Vad ser du fram emot att läsa i höst?

Har inget speciellt som jag väntar på men vet att jag har recensionsexemplar av två ungdomsböcker på ingång. Rubinröd av Kerstin Gier och Den röda handsken (del två i serien Berörarna, del ett heter Den vita katten) av Holly Black och just nu känns det extremt lockande att sjunka ner i dem i soffan och regnet får gärna fortsätta att strila ner för fönstren.

Har du planerat något läsprojekt i höst?

Det korta svaret: nej.

Det lite längre svaret: är så himla dålig på att fullfölja mina egna planer så jag undviker att sätta upp sådana. Jag är så barnslig att jag gör uppror till och med mot det jag bestämt själv, se bara hur det gick med min sommarläsningshög. Sen brukar min läsning ändå ofta få en röd tråd, men jag ser den först efteråt.

Finns det någon av dig ännu oläst författare som du skulle vilja stifta bekantskap med i höst?

Just nu kommer jag inte på ett enda namn men rimligtvis så borde det finnas massor av dem! Jag älskar att hitta nya favoritförfattare.

Vilken bok skulle du vilja tipsa alla om att läsa i höstrusket?

Förutom Och i Wienerwald står träden kvar så gör jag som vanligt och tipsar om En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, för det är en av de mest underbara och fruktansvärda böcker jag någonsin läst, den ligger på topp tre av allt läsbart jag någonsin lagt händerna på. Hon är en Stor Författare.



Och mer än något annat, Helena: Ett enormt jättegrattis till Forma Books Blog Award-nomineringen!!! Det är få som förtjänar det såsom du och Fiktiviteter, en av mina absoluta favoritbloggar. Så återigen: GRATTIS!

You can't take the sky from me

But it ain't all buttons and charts, little albatross. You know what the first rule of flyin' is? Love. You can know all the math in the 'Verse, but take a boat in the air you don't love, she'll shake you off just as sure as the turning of worlds. Love keeps her in the air when she oughta fall down, tells ya she's hurtin' 'fore she keens. Makes her a home.

– Captain Malcolm Reynolds

Nu i september är det tio år sedan teveserien Firefly hade premiär och för att uppmärksamma detta har den grafiska formgivaren Jeff Halsey har gjort en tokfin poster. Bilden är lånad från Set Phasers to LOL, en systersida till I Can Has Cheezburger?.

30 Days of Harry Potter - Day 18: Favorite unforgivable curse

Den här är svår, för att inte säga omöjlig: välj din favoritmetod för tortyr och/eller död. Men då man måste välja en så tar jag Avada Kedavra då den är snabbast över. De andra två behöver inte betyda döden men då de som är benägna att utföra dem förmodligen får en att göra riktigt hemska saker alternativt utsätter en för outhärdlig smärta men sen kanske dödar dig ändå, så känns det "bättre" att få dö på en gång. Eller, jag tror ni förstår hur jag menar.

30 Days of Harry Potter - Day 17: Favorite animagus

Det vore lätt att svara Sirius Black igen, det är visserligen alltid lockande att svara Sirius Black. Men jag kör på Minerva McGonagall. Benhård, rättvis och vacker och hennes animagus är en katt! Case closed.

Den andlösa skräcken

Som jag berättat tidigare så bor jag nu varannan natt i mammas hus när hon och moster semestrar i Grekland och att bo hos mamma innebär att pyssla om hennes katter samt att botanisera i hennes välfyllda bokhylla. Vi brukar säga att vi delar boksamling för det spelar inte så stor roll hos vem en ny bok får hyllplats, de flesta flyttas ändå fram och tillbaka ett par gånger innan de kommer till ro. Igår kväll när jag skulle gå och lägga mig så hade jag precis läst ut Moa Martinsons Kungens rosor och behövde något nytt, så jag tog en tur in till biblioteket där jag ganska snabbt hittade Kristian Lundbergs Och allt skall vara kärlek. Men jag hittade även den enda bok som jag hittills lagt ifrån mig på grund av att den var för läskig.

Ruinerna av Scott Smith. Den handlar om fyra amerikanska backpackers som under en djungeltur till en maya-ruin i Mexico får uppleva skräck av den allra värsta sorten. Jag kan inte riktigt förklara exakt vad det var som gjorde mig så skräckslagen men jag kom inte mycket längre än hundrafemtio sidor innan jag fick svårt att andas. Detta är förlamande, hopplös och klibbande fasa av samma sort som jag känner när jag läser bra zombielitteratur. Har läst andras recensioner men inte hittat någon bokbloggare som blivit lika rädd som jag, tvärtom verkar de flesta vara ganska ljumma i sina omdömen. Funderar nu på att ge den här boken ett nytt försök för vad är jag för skräckläsare som inte vågar läsa ut? Ramlade över filmatiseringen för några veckor sedan men bröt ungefär vid samma tillfälle i historien som jag gjorde i boken.



Kungens rosor, av Moa Martinson

Detta är den tredje delen i Moa Martinsons självbiografiska serie om flickan Mias uppväxt i början av nittonhundratalet. Hon har hunnit bli femton år och står nu på egna ben i arbetslivet. När jag läste de första fyrtio sidorna trodde jag först att jag förflyttats till en roman av Maria Gripe för här finns en prostgård, guvernanter, en enorm barnaskara, en viktig tavla och inte minst spökerier. Miljöchocken var total från den arbetarmiljö som de två tidigare böckerna skildrade men snart kände jag åter igen mig när Mia slutade på prostgården och tog arbete på Norrköpingsutställningen. Hon är som sagt enbart femton år men ändå går hon inte hem till mamma när allt blir övermäktigt, för hon är vuxen nu. Ska klara sig själv. Snacka om att tvingas växa upp fort! När hon väl får en ledig dag och letar upp mamman och styvfaderns nya hyrda skyffe så blir det inte den triumfanta återkomst hon tänkt sig.

Som vanligt blir jag så ledsen över fattigdomen och eländet vilket nästan blir än mer synligt i den här boken än de tidigare då det ställs mot de rika restaurangbesökarna på sommarutställningen, till och med kungen själv kommer och äter där Mia arbetar. Men mest upprörd blir jag av arbetarklassens självförnekelse, hur Mia och de andra ofta trycker ner sig själva mer än arbetsgivarna och besökarna. Fattigdomen och dess mödor ska gömmas, man skäms.

Boken är tankens barn, som är anledningen till denna underbara omläsning, tyckte inte så jättebra om den här sista delen, bland annat för att berättarperspektivet har ändrats från jag-form till tredje person. Och till en början måste jag erkänna att även jag irriterade mig något på det men snart accepterade jag detta nya. Kanske var det något som måste till då vi inte enbart får uppleva saker genom Mia? Det är ett myller av människor som alla får berätta hur de ser på världen, hade vi kunnat resa ut till Sonjas skärgård eller få en inblick i Adas verklighet utan det? Ada, ja. Den där lilla lesbiska twisten hade jag helt glömt bort! Hur fint som helst. Jag gillade verkligen Kungens rosor även om den inte var lika bra som den andra delen: Kyrkbröllop.

Titta gärna in hos Boken är tankens barn och läs hennes inlägg om Moa Martinson!

Kvinnor och äppelträd
Livets fest
Mor gifter sig
Kyrkbröllop
Kungens rosor

Hungerspelen större än Harry Potter

Det är något magiskt med den här bokserien. Självklart har den sina brister, få böcker är utan sådana, men det är fantastiskt hur trilogin har erövrat världen. Läser i DN att de tre böckerna nu sålt mer än de sju om Harry Potter på Amazon. Och faktiskt - inte en enda person jag har gett den första boken till har haft något dåligt att säga, hur som helst inte stort nog för att sluta läsa. Ofelbart har de efter någon vecka kommit rusande/sms:at/ringt och med andan i halsen frågat: "Har du tvåan också? Kan jag låna den? Nu på en gång?" Detta oberoende av hur vana läsare de är och oavsett ålder. Mina exemplar av Hungerspelen är ständigt utlånade och varje gång de lämnas tillbaka, mer och mer slitna, så blir jag lite lyckligare.

Utmaning: 8 fakta/vanor om dig själv

Har blivit utmanad av Vargnatts bokylla so here goes!

Regler för utmaningen:

Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler. I slutet av inlägget skriver du 4 personer som du utmanar och skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen hos dem så att de vet att de blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.

1. Jag arbetar som systemadministratör på en mobiloperatör där jag är en av två ansvariga för företagets hundra butiker i Sverige och Danmark. Förstår inte riktigt att jag hela mitt arbetsverksamma liv jobbat med siffror och datorer när jag helst av allt skulle vilja göra något med bokstäver och text. Gör om gör rätt liksom.
2. Jag tycker bättre om och förstår mig bättre på djur än människor och har svårt att tänka mig att leva utan något med päls.
3. Min musiksmak består till stor del av den fantastiska kombinationen hårdrock och schlager.
4. Min stora svaghet vad gäller mat är dipp. Sedan vad jag dippar spelar ingen större roll: chips, grönsaker, disktrasa… Bara det finns dipp!
5. Är svårt beroende av Torchwood, Doctor Who, Supernatural och många andra liknande teveserier.
6. Jag inte bara avskyr jobbets automatkaffe – jag häller även i mig oräkneliga koppar av det varje dag.
7. Jag har en seriefigurs-plåster-mani. Köper alla sorter jag hittar och har medicinhyllan i städskrubben hemma full med Batman-, Bamse-, Aristocats-, Prinsess-, HeMan- och Powerpuff-plåster. Brukar glädja besökande barn med skrubbsår.

(De jag hade på jobbet just nu.)
8. Har årskort på AIK-fotboll och försöker även se så många hockeymatcher per år som jag kan. Fast nämn helst inte Friends Arena... jag har ännu inte riktigt kommit över det faktum att älskade Råsunda ska rivas.

Jag utmanar: Fiktiviteter, Det mörka tornet, Linda på Swedish Zombie och Boken är tankens barn. Som vanligt så tvingar jag ingen att svara och har du precis blivit utmanad av någon annan så kan du strunta i att göra om hela faderullan.

The Painted Darkess, av Brian James Freeman

I paint against the darkness.

När Henry var fem år var han med om något hemskt i skogen, en händelse så fruktansvärd att han knappt kunde berätta om den utan fick uttrycka sig med hjälp av kritor och teckningar. Med tiden förträngde han allt men fortsatte att måla och nu tjugo år senare försörjer han sig som konstnär och lever med fru och barn ute på landet. Fast det är något som inte stämmer med källaren i det gamla stenhuset, inte nog med att den uråldriga värmepannan krånglar, är det något mer än spindlar och råttor som lever där nere? När en vinterstorm närmar sig dras allt till sin spets.

Förutsättningarna är en aning kliché: det ensamma huset på landet, det förträngda barndomsminnet och konstnären som målar det han inte kan verbalisera, det sistnämnda givetvis till frugans frustration så i början av boken packar hon in barnet i bilen och åker till föräldrarna. Och lämnar Henry i det stoora hemska huset i skoogen där yxmördaren gick bärsärkagång och dödade femton tonåriga flickor som badade toppless för många år sedan mitt i natten. Fast okej, det där kursiva hittade jag på. Men jag får lite den känslan, för det är en berättelse som berättats tusentals gånger förut och för att det fortfarande ska vara intressant så måste något nytt tillkomma. En annorlunda twist eller något språkligt. Men tro nu inte att det här är enbart dåligt, bitvis så är det en nervkittlande historia som jag ivrigt läste ut för att få veta hur allt hängde ihop. Men som spökhistoria kände jag att något saknades och mot slutet så blev det ganska likt Stephen King när han sabbar finalen genom att visa för mycket av monstret. Och ärligt talat så blev jag inte särskilt rädd av The Painted Darkness vilket jag gärna annars blir då jag har en överaktiv fantasi. Då jag dessutom läste hela boken (det tog en kväll, boken har bara 171 sidor) i mammas hus, i rummet där min pappa gick bort och där garderobsdörrarna lever sina egna liv nätterna igenom, utan att ens misstänka att jag inte var ensam – det är inget gott betyg för en spökhistoria. När jag läste exempelvis Evig natt av Michelle Paver så vaknade jag tidig morgon och var vettskrämd. Så för att sammanfatta: en okej historia, men inte särskilt läskig.

Lite mer serier- M!

Har ni läst M? Den roligaste och nördigaste serien någonsin. Hade nya Pondus i brevlådan när jag kom hem idag och som alltid bläddrade jag fram M först av allt. Ledsen för lite sneda och halvt suddiga bilder men min mobilkamera sjunger verkligen på sista versen (nej, det har absolut inget att göra med de tre öl jag drack på AW ikväll).