Efterlängtad trea

Uj, uj, uj vad jag har längtat efter den här tredje och avslutande delen i Lev Grossmans fantasyserie om Quentin! Har börjat lite smått men då pojkvännen ska ut och jaga hela kommande helg gissar jag att stor del av lördag och söndag kommer att gå till läsning av just Magician's Land.

Om jag stannar, av Gayle Forman

Mia är med om en bilolycka som omedelbart dödar hennes föräldrar men lämnar henne själv och lillebror svävande mellan liv och död. När hon ligger medvetslös i sin sjukhussäng tänker hon tillbaka på pojkvännen Adam, bästa kompisen Kim och självklart sin familj. Hon följer läkarnas och sjuksköterskornas arbete för att hålla henne vid liv men vet inte riktigt om hon vill stanna kvar och anar att hon har en valmöjlighet i den frågan. Är livet värt att leva även om man måste göra det med mer smärta än man tror att man står ut med?

Om jag stannar är en bok om döden och om livet, när det är som allra bäst och värst. Och det är riktigt, riktigt bra. Boken är fylld av fantastiska karaktärer som jag tror på hela vägen, till exempel så fullkomligt älskar jag Mias föräldrar. Det är trovärdigt, fint och sorgligt men ibland glimtar det även till med lite humor. Det är en bok där jag förstår varför människorna reagerar och agerar som de gör, även om jag inte tycker att de gör rätt. 

En mycket finare recension av den här boken hittar du hos Fiktiviteter, gå genast dit och läs!

Harry Potter - The Exhibition

Så kom jag i förra veckan äntligen iväg till Norrköping och Harry Potter-utställningen med 1400 kvadratmeter rekvisita, scener, scendekorer, prylar och kostymer som varit med i filmerna. Med mig hade jag två åttaåriga Harry Potter-experter som i den allra första början var lite tveksamma men som snart drogs med till den grad att de inte kunde sluta prata om vilken film den och den saken varit med i och hela tiden ropade på mig för att se nästa monter, nästa monster. Mot slutet av utställningen hade vi kommit överens om att vi måste se om alla filmerna för att få klarhet i allt, vilket vi kommer göra så fort vädret går mot mer filmvänligt. Tyvärr fanns ett (för mig) oförklarligt fotoförbud som inte efterlevdes alls bland besökarna och ingen i personalen verkade bry sig. Sedan var shoppen milt sagt snordyr men givetvis inhandlades det både äckligt godis i form av Bertie Bott's Every Flavour Beans och trollstavar till oss alla tre. Efter mycket eftertanke kom jag på att Snapes trollstav var den rätta för mig. Om man gillar Harry Potter så är detta en fantastisk upplevelse och nästan ett måste om man har möjlighet ta sig dit! Det blir aldrig för mycket folk inne i utställningen då man släpps in på så kallade slot-tider och har gott om tid att gå fram och tillbaka och ta in allt. Precis när man kommer in får man chansen att bli placerad i ett elevhem av Sorterarhatten och att bli fotograferad framför en green screen vilket sedan förvandlas till olika Hogwarts-bakgrunder när korten är färdiga. Ett besök rekommenderas å det starkaste.

Stockholms undergång

Hur intressant låter inte det här? Novellsamlingen Stockholms undergång släpps den 30:e juli.

"Slutet är här. Gör dig redo. Sömngångare demolerar Stockholm. Pesten bryter ut, monster samlar lik och skadedjur utrotas. Ett väderfenomen drabbar staden, demoner kommer till Kungens Kurva och en komet närmar sig Sergels Torg. Människor förfryser inifrån och Hötorgsskraporna faller som dominobrickor. 'Stockholms undergång' är en samling skräcknoveller om hur staden möter sitt slut i nutid, dåtid och framtid. De tio fristående berättelserna tar plats i ett Stockholm som är obehagligt välbekant. I ett Stockholm där vardagen raseras. I ett Stockholm där vad som helst kan hända."

En halvårslista

Jag är väldigt dålig på att skriva listor, vilket nog är lite udda för en som bloggar om böcker. En läst bok ställs i hyllan med de övriga och förs inte upp på pränt i ett block med en siffra bredvid för att visa hur bra eller dålig den var. Men när jag såg Fiktiviteters halvårslista så fick jag för första gången lust att göra det samma. Det kändes som en lagom aktivitet just nu när sommarvärmen håller på att driva mig lite till vansinne. Så här kommer de, utan inbördes rangordning.

• Magikernas kung av Lev Grossman.  

Lev Grossman fortsätter att trollbinda mig med sin berättelse om Quentin och Fillory. Det har sagts förut men tåls att sägas igen: Harry Potter för vuxna.

• Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie.

En av de skickligaste författarna som finns just nu. En berättelse om rasism, längtan och kärlek. Läs, läs, läs!

• In i skogen djup av Jean Hegland.

Jag bär fortfarande systrarna Nell och Eva med mig, trots att det var fem månader sedan jag läste den här boken. En dystopi som kryper in under huden.

• Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson.

Enormt viktig och vacker bok om den helt öppna rasismen och främlingsfientligheten som romer utsätts för i Sverige. En av Axelssons absolut bästa.

• Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman.

En av årets bästa och definitivt Gaimans bästa bok hittills. Så underbar att jag önskar att jag hade den oläst för att få vara med om det igen.

• The Fever av Megan Abbott.

Recension kommer så snart jag kommit på hur jag ska kunna få ner ett rättvist omdöme och inte bara svamlar. Jag har endast superlativ om den här boken. Viktigt om flickors villkor, sexualitet och så det där jäkla "ryktet" som inte killar måste tänka på.

Också en slags delrapport

Är det inte lite typiskt att precis när jag är mitt i slutstriden av Det (Stephen King) av en slump kikar upp ovanför bokkanten och får se en ensam ballong sväva ovanför grannens balkong? En ballong som definitivt inte fanns där bara en stund innan. I någon sekund blev jag nästan rädd på riktigt innan jag insåg att det faktiskt pågick ett kalas där.

Det är för varmt för att blogga...

Just nu spenderar jag så mycket tid som möjligt på ställen som på bilden här nedan. Läser gör jag ständigt! Är helt hypnotiserad av Megan Abbotts The Fever och boken är nästan bucklig av att ha släpats med på strand, legat i solen samt fått diverse drycker på sig. Men att ta upp datorn och blogga om allt det jag läser, nej, det får vänta tills det blir lite svalare. Så det inofficiella bloggsommarlovet fortsätter här på Beroende av Böcker. På återseende!

En sommarbeställning

Jag lade en liten beställning hos Bokus då jag hade ett presentkort där. Det blev två böcker. The Fever av Megan Abbott och första delen av Sandman av Neil Gaiman. Den första då Dark Places talat väl om den och den andra för att jag på alla sätt som finns möjliga vill finnas kvar i Gaimans värld efter Oceanen vid vägens slut. Har fortfarande fyrahundra sidor kvar av Det som jag faktiskt känner att jag inte vill läsa ut riktigt än, jag vill finnas kvar i den där världen, hur hemsk den än må vara.

Halvvägsrapport av Det, Stephen King

Det är inte ofta man kan säga att man kommit lite mer än halvvägs när man läst sjuhundra sidor men med Kings mastodontprojekt Det så är det där jag är nu. Och just den enorma omfattningen av trettonhundra sidor är delvis något av ett "problem" (om än lyxigt sådant) eftersom den inte går att läsa på något annat sätt än sittandes. Att läsa liggandes i sängen är stört omöjligt med överhängande risk för trasiga glasögon och bruten näsa och inte heller orkar man släpa runt på den, tror inte ens min väska skulle hålla för det. Så jag läser med kuddar bakom ryggen i sängen eller i soffan. På ett sätt är boken exakt såsom jag minns den, jag älskar det där smygande läskiga som hela tiden trappas upp ett snäpp i taget. Jag faller pladask för det underfundiga, för det halsbrytande roliga och smarta, men mer än något annat så frossar jag i den där balansgången mellan skratt och gråt. När man ler igenkännande genom tårarna. Vemodet, sorgen. För de flesta barn är Döden något som existerar men inte är personlig. Som vuxen ändras det och där någonstans har jag skillnaden mellan att läsa Det som barn/tonåring och att göra det som medelålders. Jag känner Döden nu, vet mer om hur oåterkallelig den är, och inte bara som något abstrakt. Allt det läskiga med ruttnande kroppar, elaka clowner, varulvar och stänkande blod som var belöningen och det rysligaste då, är bara bakgrund nu, något jag hastar förbi för att komma till det viktiga. Jag trodde att jag skulle få problem med avlopp under läsningen men det som verkligen skrämmer mig just nu är ballonger... 

Det finns ingen kvar

När ungdomsklassikern Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett blev film 1993 så ändrades: "sa alla att man inte kunde föreställa sig en fulare flicka" till: "... inte mycket att se på" och koleran i Indien blev en jordbävning. Såg filmen nyligen på Netflix och tycker den väl har fångat bokens känsla såsom jag minns den från barndomens alla omläsningar. Första kapitlets titel ger mig fortfarande rysningar. Det finns ingen kvar. Det är svårt att inte tycka om Mary, Mary Tvärtemot och jag gillar henne speciellt mycket när hon är bortglömd, trilsk och hjärtskärande ensam.

Läsbingo med Boktokig

Tack vare I Elinas Hylla som jag följer både som blogg och på Instagram så kom jag i kontakt med den Läsbingo som Boktokig tagit initiativet till. Hur roligt som helst! Egentligen ska man enbart kryssa för en ruta per bok men jag tänker ta minst två för mastodontprojektet Det av Stephen King som landar på 1333 sidor. Halvvägsrapport på den boken kommer för övrigt snart då jag precis passerade lite över sexhundra sidor.

Om livet är dig kärt

Jag var sexton år när jag satte mig ner för att skriva ett brev till författaren Gunnel Linde för att berätta för henne just hur mycket hennes bok Om livet är dig kärt, betydde för mig. Jag vet att jag läste den om och om igen, nästan maniskt, och fortfarande är det den bok som för mig bäst har förmedlat känslan av att vara förälskad. Även om jag inte kände henne personligen så blev jag väldigt ledsen när nyheten om Gunnels död kom i helgen. Jag grävde fram de älskade böckerna, för det finns en hel del (Den vita stenen, Jag är en varulvsunge), men ändå fastnade jag återigen för Om livet är dig kärt. Och så mindes jag svarsbrevet som jag fick, det fina handskrivna brevet fullt av värme, pepp och glädje som Gunnel skrev tillbaka till mig för tjugotre år sedan. Efter att ha vänt upp och ner på min lägenhet hittade jag det äntligen längst ner i en garderob men från och med nu kommer det få bo i boken det handlade om. Tack Gunnel.

 

"Varför finns det inte en handbok för tolvåringar: Konsten att älska, kap. 1: Hurusom man besvarar en trävärja. Om den är omålad. Om Han bor åt samma håll. Om man är barnsligast i klassen, har korta ögonfransar och inget hårspänne. Som jag till exempel."

Ur Om livet är dig kärt, av Gunnel Linde. 

Steglitsan, av Donna Tartt

Theo är tretton år när hans mamma dör i ett terrorattentat mot ett konstmuseum i New York. De befinner sig där tillsammans men då mamman dör ganska omedelbart så kliver Theo ut på gatan utan större fysiska skador. Med sig har han en världskänd och ovärderlig tavla: Steglitsan av Carel Fabritius. Det är en tavla som inte går att sälja, som inte går att visa för någon, så under många år har han den gömd i ett örngott fasttejpad under sängen. Theo är besatt av tavlan, packar ständigt upp den för att titta på den men vet inte riktigt hur han ska lösa allt och så småningom leder allt till en konfrontation med en undre värld som inte drar sig för att använda drastiska metoder.

Detta är ett myller av detaljer. Nästan åttahundra sidor av det, men det är lustigt, för det som i vanliga fall gör mig knasig blir i det här fallet det som gör mig lycklig. Jag älskar att tryggt falla in i alla de pyttedetaljer om Theos liv på Manhattan som Steglitsan innebär. Glatt plöjer jag igenom beskrivningar av föremål som bebor lägenheter, de klädesplagg som människorna bär. Tartt gör det så snyggt, så omärkligt, det blir aldrig enbart en uppräkning utan sakerna kommer till liv på samma sätt som individerna gör. Och vilka individer sedan! Jag tycker inte om Theo under hela resans gång, han blir ju längre det lider allt svårare att ha någon sympati för, men jag tröttnar aldrig på att läsa om honom. Sedan är jag vansinnigt intresserad av överklassfamiljen Barbour där Theo hamnar precis efter bombdådet, samt älskar Hobie och kan inte låta bli att gilla Boris. Det är episkt, vackert och storslaget. Möjligtvis blir jag lite lätt illamående av de stora sjoken av boken som upptas av ett ständigt drickande och knarkande, jag blev nästan bakis bara av att läsa om det. Och bokens sista hundrafemtio sidor var den del som tilltalade mig minst med sin springa-jaga-gömma-gangster-grej. Fast det var två små negativa saker, i övrigt älskade jag den här boken.

Lämplig midsommarlektyr

Farlig midsommar av Tove Jansson. Glad midsommar på er!

Är det här sommaren när jag läser om Det?

Det var i tonåren jag läste Det av Stephen King men de senaste åren har jag haft en känsla av att det kanske skulle kunna vara dags snart igen. Jag vet att kvinnosynen är långt ifrån acceptabel under stor del av boken och att det förekommer vissa andra underligheter men jag minns den ändå som något magiskt, något man inte kan ta på utan bara känner i magen och hjärtat. Den står där i hyllan och kallar på mig.

Fantastiska, underbara Donna Tartt

Jag har kommit till den sista av de fyra böcker jag och mamma köpte till i påskas och vilken bok det var att spara till sist! Donna Tartts Steglitsan har verkligen tagit mig med storm. Har kommit ca tvåhundra sidor in och om det fortsätter så här ända till sista sidan (har drygt femhundra kvar) så kommer det bli en fantastisk nöjesläsning. När jag inte läser så tänker jag på boken, på Theo och hans liv för alla karaktärerna känns verkliga, som om jag känner dem på riktigt. Läsa boken är exakt vad jag ska göra varje ledig sekund den här helgen.

Vägen mot Bålberget, av Therése Söderlind

Jag har väntat länge på att läsa den här boken, faktiskt sparat den, för ämnet är något som engagerat mig sedan tonåren. Detta oerhörda i att (mestadels) kvinnor brändes på bål för att de sades ha haft umgänge med djävulen. För jag har alltid undrat hur det kunde ske, hur människor för lite mer än trehundra år sedan lät sig luras till den grad att lögner och påhitt blev till blodigaste allvar. Vägen mot Bålberget handlar om Malin och hennes familj, om hennes grönögda dotter som inte är som människorna på byn tycker att hon borde vara. Det handlar om grannpojken Olof och hans mamma Annika. Samtidigt så får vi följa Jacke och hans tonårsdotter Veronica som på nittonhundrasjuttiotalet börjar nysta i sin släkthistoria, både den som precis passerat och den som ligger mycket längre tillbaka i tiden. 

Historierna om häxprocesserna är fruktansvärda men nästan lika outhärdliga är berättelserna om hur det kunde vara att bara leva i slutet av sextonhundratalet. Hur utsatt man var som kvinna, vilka krav som ställdes på människorna. Man skulle gifta sig, annars var man ingenting värd. Att bli gravid var bland det farligaste man kunde ta sig till men utan barn var man ingenting värd. Man fick inte bära sig åt, inte missa att gå i kyrkan, inte ränna i skogen. Alla människorna i den här boken har jag burit med mig i över en vecka nu, jag har drömt om dem. Jag har varit så oerhört förbannad på dem, för att de varit bångstyriga, för att de gjort fel. Det har varit en underbar läsning och efter att till och med sovit med boken så är mitt pocketexemplar minst sagt tillknycklat och slitet.

Under en stor del av boken blev jag riktigt irriterad på de anklagelser om häxerier som läggs fram, för KOM IGEN, inte kunde väl folk vara så dumma att de på riktigt trodde på det här? Sedan resonerade jag mig fram till att de flesta människors värld på den tiden i Sverige var väldigt liten och att det måste bero på det. I måndags kväll såg jag sedan återigen en repris av dokumentären Paradise Lost som handlar om den moderna häxjakt som 1993 drabbade tre ungdomar i West Memphis, USA, och plötsligt såg jag att allt det här faktiskt hade hänt även nyligen. Drabbade av sorg, av fattigdom, så kunde folk skrika om djävulsdyrkan och att folk borde brännas på bål även under sent nittonhundratal och genast kom människorna från trehundra år tidigare väldigt mycket närmare.

- Jag kommer nu sen när det passar mig

 

"Kometen kommer, sa Sniff. Du ska följa med oss till grottan annars blir du mos. Äsch, svarade kattungen och gäspade. Lovar du att komma? frågade Sniff strängt. Du måste lova mig! Före åtta! Jojo, sa kattungen, jag kommer nu sen när det passar mig. Och så fortsatte hon med att tvätta sig."

Ur Kometen kommer av Tove Jansson.

Outtalat - Unspoken

På tal om Modernistas höstkatalog, Outtalat av Sarah Rees Brennan låter riktigt intressant. Förlaget beskriver den så här:

"Kami Glass är förälskad i någon hon aldrig har träffat – en kille som resten av världen tror är påhittad. Det har gjort henne till en outsider i den sömniga engelska småstaden Sorry-in-the-vale. Men Kami beklagar sig inte. Hon driver skolans tidning och håller sig mest för sig själv – tills obehagliga saker börjar hända. Skrik har hörts i skogen och i mörkret. Den övergivna herrgården på kullen som tornar upp sig utanför staden har tänts upp för första gången på tio år. Familjen Lynbyrn, som styrde Sorry-in-the-vale en generation tidigare, har plötsligt återvänt. När Kami börjar gräva i historien för tidningens räkning, upptäcker hon att staden hon älskat i hela sitt liv har dolt en rad hemligheter – inklusive ett mord – och att killen i hennes huvud mycket väl kan vara nyckeln till alltihop. Killen som alla trodde var en fantasi kan visa sig finnas på riktigt. Han kan också vara farlig..."

Leksakskatalog för vuxna

När Modernistas höstkatalog trillade in för någon dag sedan så insåg jag återigen hur mycket jag blir som ett barn inför leksakskatalogen när julafton närmar sig. "Jag vill ha den, och den, och den. Ja, och så självklart den också." Det blir inte sämre av att det presenteras så fantastiskt snyggt heller, hela katalogen är en fröjd för ögat.