Help For the Haunted, av John Searles

En snöig vinternatt blir Rose och Sylvester Mason skjutna till döds i den lokala kyrkan. De var väldigt religiösa och lade all sin kraft på att uppfostra de båda döttrarna till goda kristna samtidigt som de hade det ovanliga yrket andeutdrivare. Vi får följa fjortonåriga Sylvie när hon sörjer föräldrarnas bortgång och samtidigt försöker lösa deras mord. För trots att hon var där i kyrkan när det hände så var hon nyvaken efter att ha sovit i bilen utanför och allt hände så snabbt att hon knappt vet vad hon såg. Med lätthet hoppar vi i tiden från när föräldrarna fortfarande levde, till när systrarna får sköta sig själva.  Storasyster Rose är fyra år äldre och den mer självständiga dottern som tjuvröker, upptäcker sex och har börjat skaffa sig ett liv utanför den stränga ramen som föräldrarna satt upp. Vad är egentligen sant om alla de besatta människor som paret Mason påstått sig hjälpa? Vem var flickan Abigail som en sommar var inneboende hos familjen? Jag gissar att somligt av den här berättelsen är löst baserad på det riktiga paret Ed och Lorraine Warren och att den besatta trasdocka, Annabelle, som faktiskt fanns i deras ägo i den här historien heter Penny. Jag tyckte väldigt mycket om att befinna mig i tonåriga Sylvies värld när hon lärde sig saker om sig själv, sin familj och samtidigt löste gåtan med de mördade föräldrarna. Men jag saknade att det inte var mer mystiskt och att spökhistorien faktiskt uteblev.

När Voldemort har tagit makten i USA

Ett citat som cirkulerade mycket i mina flöden när Donald Trump för en vecka sedan vann det amerikanska presidentvalet var:

Happiness can be found, even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light.

 - Albus Dumbledore

Det glädjer mig hur mycket Harry Potter-världen har letat sig in i sina läsares vardag, att vi använder karaktärerna, händelserna och orden i stort sett dagligen för att beskriva den verklighet vi har omkring oss. Speciellt nu när det känns som att Voldemort har kommit till makten. Ännu gladare blev jag när jag igår läste i DN att Harry Potter-läsare är mer toleranta mot minoriteter och mer kritiska mot Trump än genomsnittet, detta oavsett partipolitisk övertygelse. Så även om jag är väldigt ledsen och rädd angående den politiska situationen i det stora landet i väster så är jag glad över att J.K. Rowlings värld fungerar! Det finns en väg ut ur intolerans och rasism och det stavas litteratur. 

Bild: skärmdump från DN.

Kulturkollos veckoutmaning: Ett stort mysterium

Mord. Det är lite lustigt att vi är så fascinerade och gjort underhållningsindustri av det mest brutala brottet. Jag är kluven till frossandet i de verkliga fallen men kan ibland ändå inte låta bli. Människan är ett väldigt nyfiket däggdjur. Av de verkliga fallen som ännu inte blivit lösta så är morden på Olof Palme och Catrine da Costa extra intressanta för mig, det är två fall som präglade min uppväxt och som man kunde följa i tidningarna. Det första rörde Sveriges statsminister och det andra en kvinna som befann sig längst ner på samhällets botten. Om man flyttar sig över Atlanten så kan man läsa och se dokumentärer om två oerhört uppmärksammade riktiga mordfall där det fortfarande är osäkert vem eller vilka som faktiskt begick morden men där de dömda blivit ofrivilliga kändisar: Making a Murderer och historien om West Memphis Three. 

På den fiktiva och därmed mycket enklare sidan rekommenderar jag starkt tv-serien The Fall där otroliga Gillian Anderson jagar seriemördare i Belfast. Det finns tre säsonger på Netflix (var annars) och till helgen kommer jag att skriva ett eget inlägg om det under rubriken TV-serielördag!

Rök, av Dan Vyleta

Välkommen till England. Det är 1800-tal och pojkarna Thomas och Charlie går på internatskola för elitens barn, de som senare ska styra landet. Viktigare än de akademiska studierna är att de måste lära sig att bemästra röken, den som kommer ur alla människors kroppar när de tänker syndiga tankar eller begår orätta handlingar. Detta är en lättare uppgift för Charlie som räknas som den gode av de båda medan Thomas är den som lärarna förutspått kommer leva ett liv i synd och brott, om de inte kan få rätsida på honom vill säga. Under en klassresa till London får de bevittna en fruktansvärt händelse och när de under ett lov får spendera tid med Thomas kusin Livia får de veta ännu mer om rökens ursprung och uppgift. Är det ett straff, såsom de blivit uppfostrade till att tro? Eller kanske rent av något som går att bota? Det börjar så himla bra, det här! Det är långt ifrån någon "ny Harry Potter" som det står på omslaget, varför nu något hela tiden måste vara en ny-någonting, utan snarare en viktoriansk fantasy med en helt ny typ av värld att upptäcka. Efter hundra sidor fick jag pirr i magen och blev helt förälskad i Dan Vyletas sätt att skriva. Det är finurligt och ibland blev jag helt drabbad av vissa meningar, läste dem om och om igen men någonstans i mitten så tappar det fart och blir omständligt, till och med rörigt. Vad som skulle ha kunnat bli episkt blir enbart okej.  Något jag verkligen gillade var dock att de flesta kapitlen hade en allvetande berättarröst medan somliga kapitel lät läsaren kliva in i de olika karaktärerna, det blev effektfullt. Att författaren sedan kände att en kärlekstriangel var en bra idé gör att jag bara vill hoppa från ett stup, alternativt slänga boken nedför ett. Jag gillade personerna inblandade! Måste vi verkligen ha med ett sådant uttjatat begrepp? Det var dock fler saker med boken som var okej än som inte var det, så slutbetyget ligger på medel. Men inte mycket mer än så.

Ett stort tack till Albert Bonniers Förlag för recensionsexemplaret!

Köp boken på Adlibris eller Bokus.

Kulturkollos veckoutmaning: makt

Den här veckans utmaning handlar om makt och då väljer jag att berätta om det museum jag var på i helgen. Flygvapenmuseum i Linköping. Jag är löjligt imponerad att stridsflyg men är också väl medveten om att det är en lyx att vara det, att få bli född i ett land där dessa flygande vapen inte är något man är livrädd för utan längtar efter att få se på himlen. Vad är mer fyllt av makt än militära vapen? En av utställningarna på museet handlade om Kalla Kriget, något som jag upplevde som barn på åttiotalet och det var med rysningar jag återupplevde telefonkatalogens "Om kriget kommer", ubåtsjakten i skärgården och rädslan för atomkrig. Där virvlade de förbi, människorna som en gång hade makt i den här världen, alla dessa statsmän. Det kändes lite extra i hjärtat att läsa om kärnvapenkrig med det amerikanska presidentvalet enbart några dagar bort. Nu är vi här, på valdagen, med en kandidat som uttryckt tveksamma åsikter om just kärnvapen. Jag hoppades att jag skulle få tillhöra den sista generationen som upplevde hur det är att leva på en planet där man tävlar om vem som har störst vapen men kanske har de senaste åren bara varit en paus i en värld av ständig upptrappning.

TV-serielördag: The Newsroom

Det finns två säsonger av tv-serien The Newsroom som är riktigt bra, sedan finns det en tredje "halvsäsong" också men den är bara en fånig parentes som man faktiskt lika gärna kan hoppa över. Men om vi återgår till det som är bra så är varje avsnitt skapat kring en riktig nyhetshändelse och vi får följa de anställda på det fiktiva ACN genom arbete och privatliv. Serien är skapad av Aron Sorkin som även är ansvarig för The West Wing, vilket märks både på karaktärerna och intrigen. Det är oftast väldigt lågmält, nästan all fysisk action sker på tv-monitorer i den fiktiva studion men därmed inte sagt att det är tråkigt, långt ifrån. Jag är inte den som brukar gilla kärleksrelationer i serier, det blir oftast för smetigt beskrivet. Men i The Newsroom så är personerna så trovärdiga att jag ändå känner för dem, jag vill att det ska gå bra för dem. Även om de nyss gjort något väldigt korkat, antingen i privatlivet eller på jobbet. Det är intelligent skrivet och får tittaren att känna sig smart där i tv-soffan. Som sagt, inga biljakter eller bloddrypande fantasyslag med drakar, utan relationer, politik och nyhetsrapportering, men medryckande och hjärteknipande med bra skådespelare som Jeff Daniels, Emily Mortimer och Sam Waterston.

Angående den sista säsongen: sex avsnitt ägnas åt att att para ihop alla två och två för att få ett lyckligt slut medan somliga riktiga händelser rinner ut i sanden. Slöseri! Det går jättebra att hoppa över det.

Kulturkollos veckoutmaning: Att hantera sina rädslor

Jag älskar Halloween, att bli lagom skrämd på ett tryggt sätt. Min tonårskärlek för skräckfilm har sedan länge gått över till en kärlek för det psykologiskt mörka. Splatter och mord på lättklädda tonårstjejer göre sig icke längre besvär. Visst är jag rädd för alla de hemskheter som kan hända mig och de som står mig nära, men det räknar jag inte som skräck, det är grym verklighet och sådana saker går liksom inte att förbereda sig på eller hantera förrän man (Gud förbjude) är där. Min stora fasa som barn var (mestadels tyska?) böcker om härdsmältor, unga som kom bort från sina föräldrar i det efterföljande kaos som man kan vänta efter en kärnkraftskatastrof. Av någon outgrundlig anledning så hanterade jag den rädslan lite på samma sätt som jag hanterar obehag nu också; genom att ständigt läsa om texterna, i skräckslagen ensamhet. Repetition, tills det börjar blekna. Som jag har skrivit tidigare så tror jag att min nuvarande (hat)kärlek för zombier grundades där någonstans mitt i strålningsapokalypsen, för all bra skräck bygger på kärlek och rädslan att förlora den kärleken. Kanske är vi alla rädda för samma grundläggande saker, egentligen, det bara manifesteras på olika sätt. På självaste Halloween började jag lyssna på Creepypodden, att jag inte börjat tidigare är konstigt då jag älskar spökhistorier och följer podden på Instagram. Även om det bränner till ibland och blir kusligt, speciellt när jag går hem själv mörka kvällar förbi sjön, så blir jag inte rädd på det sätt som barndomens berättade skräckisar kunde få mig att känna. Men samtidigt så tror jag inte heller att jag vill bli skrämd på samma sätt längre, världen är hemsk nog som den är.

Bild från Stockholm Zombie Walk 2014.

Författaren i texten: Martina Haag och hämndboken

Jag har inte kunnat sluta tänka på det här med Författaren i texten som är Kulturkollos tema den här veckan. Särskilt när min pojkvän mitt under matlagningen igår sade: 

 - Nu har det hänt! Anders har berättat för Petra att han är kär i Klara Bohman. 

och jag var tvungen att fråga vad i hela friden han talade om. Han läser Det är något som inte stämmer av Martina Haag och är så inne i historien att han talar om karaktärerna som riktiga personer, vilket de visserligen är. Dock inte i våra liv. Det är något med tonen i den boken som gör att man känner sig i högsta grad inblandad. Vi har alla blivit lämnade, varit tokiga av sorg, så den känslan är ganska lätt att ta fram när man blir påmind. Visst blir det något speciellt när huvudpersonerna är kända, när man har en bild av kött och blod på näthinnan under läsningen. Tråkigt nog blev recensionerna av boken snarare frågor om huruvida författaren verkligen borde ha publicerat detta, borde hon inte tänkt mer på baarnen eller på sitt eget rykte, för vill man framstå som en bitterfitta? Allt en kvinna har är sitt utseende och sitt rykte. Och så är vi tillbaka vid vad jag skrev igår: kvinnliga författare skriver bekännelselitteratur och män skriver mustiga, härliga skrönor som bara råkar handla om det egna familjelivet. Det var snart ett år sedan jag läste boken och mina känslor om den har ändrats, fram och tillbaka, hela tiden sedan dess. Men det är först nu när jag talar om den med min pojkvän som jag har kunnat sätta ord på alla tankarna och jag är fortfarande arg, men inte på Martina Haag.

Kulturkollos veckoutmaning: Författare om, i och bakom texten

Vi ska berätta om en bok där en verklig eller fiktiv författare är viktig så jag passar på att skriva om Tid av Alex Schulman och Sigge Eklund som jag inte tagit mig för att recensera än, mycket för att jag inte riktigt kunnat samla tankarna. Så det blir en okonventionell recension. Jag har läst båda författarna tidigare men Tid har ett så pass annorlunda upplägg att jag inte riktigt kunnat greppa hur jag ska skriva om den. De skriver om vartannat och under bestämda rubriker som har med tid att göra. (Ber om ursäkt för den långa parentesen som egentligen inte har med Alex och Sigge att göra: Om jag inte avskydde ordet så mycket så skulle jag benämna detta som bekännelselitteratur. Jag ogillar det då det främst har klistrats på kvinnor som beskrivit sina familjeliv, men i stort sett aldrig fästs vid män som gör det samma, läs Karl Ove Knausgård. För det är på något sätt sämre, mindre värt, om kvinnor gör det, för kvinnors liv är mindre intressanta och berör inte lika många människor, läs män. Jag ber om ursäkt för mitt raljerande men det här gör mig rasande. Det är något som följer med oss sedan barnsben. Flickor kan läsa böcker och se filmer om pojkar och identifiera sig med dessa men inte tvärtom. Självklart skapar detta problem senare i vuxenlivet! Om allt som rör halva befolkningen anses sämre så kan ju inte den andra halvan tro sig vara annat än bättre. Slut parentes.) Ofta är de små berättelserna pinsamma och klibbiga, stundtals väldigt jobbiga att lyssna på. Det är oro, vardag och dödsångest, högt och lågt. Båda författarna ältar återigen uppväxtåren, jämför med sina egna familjer i vuxen ålder och hur de skulle velat göra saker annorlunda men inser att de ofta fallit i samma fällor. Det är tufft att inse att ens föräldrar inte var superhjältar utan lika sårbara och svaga som alla andra. Något positivt är dock att deras barn kommer att ha sina pappors tankar tryckta i böcker, de kommer förhoppningsvis inte fastna i navelskåderi om hur Sigge och Alex egentligen tänkte. Texterna är intressanta men kanske inte så intressanta som de är för huvudpersonerna själva och deras familjer.

Kvinnan på tåget, av Paula Hawkins

Varje morgon tar Rachel tåget från förorten in till London och sitt jobb, hon sitter vid fönstret och längtar efter att passera Blenheim Road nummer 15 där tåget alltid stannar för röd signal. I ett parhus alldeles invid spåret finns Jess och Jason. Eller, det är vad hon i sin fantasi tänker sig att de heter. De ser så lyckliga ut, är allt vad hon själv inte är: vackra människor i ett underbart hus. För Rachel mår inte så bra. Hon är inneboende hos en gammal studiekamrat och dricker alldeles för mycket alkohol. När hon sedan förlorar sitt arbete vet hon inte hur hon ska förklara detta för sin rumskamrat utan fortsätter ta samma tåg in till staden varje morgon och en dag ser hon något oroande där hon sitter och dagdrömmer om Jess och Jason, något som sker på deras uteplats. Snart rapporterar nyheterna att den unga kvinna hon tänkt på som Jess är spårlöst försvunnen.

Det är gruvligt spännande det här. Redan på de första sidorna dras man in i en historia i vilken det tar lång tid innan man benar ut exakt vem som är vem och vad som är sant. Det finns några saker som drar ner betyget rejält för mig, som klibbiga idéer om att kvinnor bör längta efter barn och om de inte gör det så har de definitivt varit med om något hemskt. Samt att någon som inte är smal automatiskt är äcklig och ful och att männen är något klichéartat beskrivna. Men som helhet är det här en otroligt spännande deckare, skriven på ungefär samma sätt som Gillian Flynns Gone Girl, även om den boken har en helt annan upplösning. Jag ser fram emot att se filmen The Girl on the Train som har premiär snart!

Harry Potter och Hemligheternas kammare - den illustrerade utgåvan

Jim Kay fortsätter att imponera med sina otroliga bilder till J.K. Rowlings välbekanta berättelse men självklart måste en (läs jag) läsa om hela boken trots att man nästan kan den utantill. Då jag läst böckerna flest gånger på engelska uppskattar jag att göra det på svenska, trots att många av namnen och företeelserna blir helt annorlunda. Det är något speciellt med att läsa och samtidigt få bilder, som inte har något med filmerna att göra. Ett av mina bonusbarn utbrast besviket att Harry inte alls såg ut som Daniel Radcliffe och blev ännu mer förundrad när jag försökte förklara att det var med flit. Men jag gillar det! Undrar dock hur det ska gå med det en enorma formatet när vi kommer längre ner i serien då bok två som är en av de tunnare redan är väldigt tung att läsa om man inte gör det vid ett bord. Att läsa i sängen är förenat med möjligt näsblod, men oj vad fina de är!

Kulturkollos veckoutmaning: Nördar och noobs

Det handlar om att stå för sitt nörderi, att bekänna vad man kan allt om. Jag behöver inte "komma ut" så värst mycket, mina vänner och kollegor är sedan länge väldigt vana vid att jag ständigt går runt i Harry Potter-strumpor och att höst innebär att Ravenclaw-halsduken åker på. Att läsa Harry Potter, eller att se på filmerna, är som att komma hem. Exakt hur en galen hittepåvärld kan kännas mer verklig än verkligheten kan jag inte förklara, det bara är. Det är nog det som är hemligheten med J.K. Rowlings succé, att hon skapat en värld som miljontals trånande människor har tagit till sitt hjärta. Men det innebär även att man ständigt längtar sig blå efter något som man inte riktigt kan nå ända fram till, bara nosa på sidorna av. Ibland blir man nästan sjuk av denna längtan. Man gör allt för att få befinna sig där bara några minuter till, köper saker för tusentals kronor; tröjor, trollstavar, smycken och muggar. Men det är också så roligt! Speciellt när man i somras tillsammans med bonusbarnen kunde planera en semester till London där väldigt mycket cirkulerade kring vårt delade specialintresse, deras pappa fick bara hänga på och se glad ut. 

Bob Dylan?

Nu blommar löken... Bob Dylan? Nobelpriset i litteratur? Jag förstår inte hur de valt men så är mina kunskaper om hans texter inte så stora, de är faktiskt extremt knapphändiga. Det finns en slags spärr i mitt inre som alltid har bytt rum eller bytt låt, vilket som nu varit möjligt, när en låt med denne artist spelats i min närhet. Den gnälliga rösten har alltid givit mig rysningar, och då inte av den bra sorten. Men kanske ska jag försöka ge mig på att läsa hans texter ändå, om de nu är värda ett Nobelpris.

Glöm mig, av Alex Schulman

Alex Schulman har han skrivit om sin mamma, Lisette Schulman och det är en kärleksfull, längtande och rasande text om en kvinna som redan när Alex var ett litet barn försvann in i alkoholen. Boken börjar när mamman är över sextio år och hennes söner försöker få henne att skriva in sig på behandlingshem. Författaren går sedan bakåt i tiden och beskriver hur barndomens händelser påverkade honom då och fortsatt att göra ända in i vuxen ålder, hur de styr hans vardag. Rädslan för att bli övergiven, hur otrygg han kan vara. Jag vet inte hur många sådana här uppväxthistorier jag har läst, berättelser skrivna av andra överlevande. Kanske finns min försoning där någonstans i botten av högen med dessa böcker. Igenkänningen svider. Det gäller alltifrån de tidiga tecknen på beroende till den svåra alkoholistens totala genomklappning. Humöret som växlar mellan gråtmild och rasande, hur ingenting någonsin är deras fel, hur de tar avstånd från de som älskar dem mest bara för att slippa konfronteras med sig själva. Upptäckten för anhöriga att det förmodligen är för sent för ett ordentligt tillfrisknande. Men Alex Schulman fick en nykter sista tid med sin förälder under hennes sista år, underbart att allt inte bara slutade i total tragedi, även om nykterheten givetvis inte blev en tillbakagång till den mamma han haft tidigare. Jag slukade den här boken, den har ett fantastiskt fint språk och det var oerhört starkt att höra Schulmans egen inläsning av texten på Storytel.

Kom och skratta åt lilleputt, en självbiografi av Thorsten Flinck

Många verkar ha en åsikt om Thorsten Flinck, ofta en stark sådan. Människor ser en missbrukare som varit med i kvällstidningarna när något gått snett. För mig har han mer än något annat varit en sångare som jag sett så fort tillfälle har givits, vi delar en kärlek till Björn Afzelius musik. Så det var med stor nyfikenhet jag gav mig i kast med Flincks självbiografi, för att få veta vad som egentligen hände bakom alla de där löpsedlarna. Jag har omväxlande både läst den fysiska boken som Bookmark Förlag var vänliga att skicka till mig, samt lyssnat på Flincks egen uppläsning av boken på Storytel. Det brukar bli riktigt bra med författaruppläsningar, så även denna gång. Insprängt i historien kommer andra människors (bland andra Mikael Persbrandt, Lena Endre, Eva Röse) syn på Flinck, små stycken av minnen och hur de uppfattar hans personlighet. Kanske är det just de här utomstående rösterna som är mest gripande för de handlar alla om missade chanser. Vad han skulle ha kunnat bli inom svensk teater om inte missbruket kommit i vägen och ett tag också faktiskt var: Den store regissören. De pratar om honom som den utvalda, The Chosen One men de tar även upp skyddandet av missbrukaren, att de varit medberoende. Historierna är ofta helt annorlunda än hans egna om samma händelser och jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om det. Jag har svårt att förstå syftet med att låta de här rösterna komma till tals, mer än något så känns det som ännu en föreställning regisserad av författaren själv och jag är än mer förvirrad över vem han är efter läsningen, än jag var innan. Men visst blir jag förtrollad, också.

Kulturkollos veckoutmaning: Drömmar och längtan

1. Mitt bästa verkligehetsflykttips. 

Som alltid så är det en tv-serie som jag tipsar om och den jag fallit för totalt just nu är tidigare nämnda Penny Dreadful. Det är så mörkt, det är svartaste svart. Blodet sprutar, det tas morfin, människor sviker varandra. Men! De älskar, offrar sig och ställer upp när det är som svårast. Allt till kulissen av ett viktorianskt London, samt vampyrer, varulvar, häxor och Doctor Frankenstein. Är i början av säsong två och ser åtminstone ett avsnitt per kväll om omständigheterna tillåter. Total verklighetsflykt från vardag.

2. Vad längtar jag allra mest efter just nu?

Det är knappt jag vågar skriva om det ifall det inte faller ut men just nu längtar jag efter en resa till Orlando, Florida som är planerad till januari. Inget är bokat, allas ledigheter är inte godkända än men om allt går vägen så kommer vi ta en vecka för att besöka så många stora temaparker som vi bara hinner med. Disney World. The Wizarding World of Harry Potter. Sea World. Universal.

The Girl with the Lower Back Tattoo, av Amy Schumer

Jag har aldrig sett Amy Schumer framföra ståuppkomik live eller ens på Youtube och jag har inte sett den film hon skrev och och spelade huvudrollen i, Trainwreck. Så det här var en helt ny bekantskap för mig. Hon berättar i The Girl with the Lower Back Tattoo om sin uppväxt, sitt liv, och hur det var när hon blev ståuppkomiker. Ofta är det roligt, väldigt roligt till och med, jag har skrattat högt på bussen när jag lyssnat. Men somligt av humorn bottnar i en avgrundsdjup tragik och trots att det ofta är tvära kast så älskar jag att hon ändå tar upp mycket av det hon gör. Som att hon har en komplicerad relation till sin mamma, hon vågar ge sig in på minerad mark och erkänner att där inte finns några enkla svar, inget avslut. Det. Är. Jobbigt. Punkt. Och de jobbar på det. Även hennes pappas MS kommer upp vid flera tillfällen, en sjukdom som handikappat honom svårt. Ibland är hon motsägelsefull, som när hon berättar att hon inte längre bryr sig om sin vikt, att hon äter vad hon vill, men i nästa andetag att hon tog det som en förolämpning när någon påpekade att hon är småtjock. Hon slåss för allas rätt att få vara sig själva men har inte helt skakat av sig samhällets syn på hur en Kvinna ska vara. Hon har rätt i så mycket men når inte alltid hela vägen fram. Boken hade vunnit på att bli hårdare redigerad, någon borde ha sett till att det fanns en tillstymmelse av röd tråd, att placera ut alla stycken bättre och framförallt: hindra Schumer från att ta med delen när hon av någon outgrundlig anledning räknar upp alla gosedjur hon äger. Men jag gillar Amy. Oj, vad jag gillar Amy.

TV-serielördag: Penny Dreadful

Jag tjatade mig till HBO Nordic hemma då jag visste att både The Magicians samt Penny Dreadful fanns där och på kort tid har jag och pojkvännen tagit oss igenom första säsongen av den sistnämnda (som för övrigt nu också har dykt upp på Netflix). Det är mörkt och blodigt, framförallt blodigt. Vi insåg tidigt att vi inte skulle kunna äta middag till den här serien. Vi befinner oss i England, det är sent 1800-tal och många av de skräckkaraktärer vi är vana vid från andra historier är här samlade. Vi får följa Vanessa Ives och Sir Malcolm Murray som söker efter den senares dotter, som blivit tillfångatagen av vampyrer. Till sin hjälp tar de amerikanske Ethan Chandler som är expert på att hantera skjutvapen, Victor Frankenstein och Dorian Gray. Ja, ni hör. Ett mischmasch av fiktiva karaktärer men det fungerar så himla bra! Visst, en brist på kvinnliga roller då det i stort sett bara finns två och dessa talar knappt alls med varandra i första säsongen men då det är så storartat i alla andra avseenden, förlåter jag det. Gillar du som jag viktoriansk skräck med bra skådespelare så är detta serien även för dig!

Josh Hartnett. Eva Green. Timothy Dalton.

När jag går bananas i bokhandeln

Vargnatts bokhylla hade en sådan underbar seriestrip för några dagar sedan som jag bara måste visa jag också. Den är ritad av Sarah Andersen och ett utmärkt exempel på hur jag beter mig i shoppingsituationer. Som igår, när jag först gick in i en butik som säljer kläder och genast gick ut igen då i stort sett alla plagg kostade minst 300 kronor. The horror! För att sedan gå in på Akademibokhandeln och spendera mer än så utan att ens blinka. Jag köpte serieromanen Vad som än står av Cyril Hellman och Peter Bergting, Hennes nya namn av Elena Ferrante samt Schh! Vi har en plan av Chris Haughton (till vännernas ettåring). 

Mitt fantastiskt fina bokmärke!

Under helgens tur till Fotografiska skulle min vän köpa ett bokmärke åt sin pappa och när jag såg det var jag bara tvungen att köpa ett likadant! Hur fint är inte detta? Piggar upp nattduksbordet enormt mycket.