Introvert, av Linus Jonkman

I höstas förlorade jag mitt jobb och tvingades ut i en vardag som går ut på att skicka överpositiva ansökningar och gå på plågsamma intervjuer. Jag vet sedan tidigare att jag är väldigt dålig på sådant, det har jag alltid varit. Att jag är en introvert personlighet har inte varit någon hemlighet, en personlighetsanalys för många år sedan avslöjade att jag hamnade så långt ut på skalan att det inte ens gick att peta in mig i diagrammet. Jag hamnade utanför pappret. Så den här boken var inget uppvaknande för mig men jag kände att den som bäst kunde ge mig värdefulla strategier för överlevnad och som minst bli igenkännande läsning. Tillfället att läsa Introvert visade sig vara väl valt för jag har nyligen gått en kurs i att söka jobb hos ett privat företag. De har hjälpt mig att piffa till mitt CV, skriva ansökningsbrev och övat intervju. Det mesta gick riktigt bra - tills vi kom till det sista momentet. Och jag hade övat, jag hade lagt ner tid på att förbereda mig, ändå gick det käpprätt åt skogen. Rekryteraren som utförde en slags fejkad intervju med mig såg att jag var nervös och tryckte på alla de knappar som gjorde att jag blev så stressad att jag inte kunde svara på hennes frågor. Upprepat frågade hon varför jag var stressad och varför jag inte kunde göra något åt det, hon var ju ändå där för att hjälpa mig. Jag grät när jag åkte därifrån. Senast jag kände mig så värdelös, så korkad, var inför högstadiets mobbare. Jag har på sistone funderat mycket på hur det kan vara så här, varför det inte finns någon plats för oss introverta. Alla jobbannonser eftersöker sociala personer som kan och vill ha många bollar i luften. Ska man behöva sikta in sig på ett liv på bidrag om man helst jobbar själv, är extremt noggrann och har ett öga för detaljer? Jag vet att jag har varit en enorm tillgång för de företag där jag har arbetat. Mitt problem är att jag inte kan sälja in mig själv såsom en extrovert kan och även om jag skulle lyckas öva in en show, köra ett uppträdande på en intervju så skulle jag i slutändan inte vara den person de tror att de anställer. Jag kan jobba och jag vill jobba, jag är riktigt bra på det. Varför måste jag vara lika bra på kallprat vid kaffeautomaten och att mingla på kickoff? Boken ger mig svaret att det måste jag inte och innerst inne vet jag det. Nu ska jag bara hitta en arbetsgivare som håller med om det också.

Linus Jonkman gör ett fantastiskt jobb med att räkna upp alla de fördelar som finns med introverta människor och säger att det inte är lönt att tvinga oss in i sociala situationer som vi är obekväma med, vi kommer bara slå bakut. Som vanligt så blir jag till en början exalterad när jag läser om andra som är som jag, när jag får veta att det är ett beteende hårdkodat i vår DNA. Men sedan blir jag nedstämd när jag minns hur lite dagens samhälle passar oss. Jonkmans ton är dock positiv, han talar väl om de introvertas fina egenskaper även om han inte glömmer de negativa och längst bak i boken finns ett självskattningstest där läsaren kan testa var hen hamnar. Jag önskar att alla kunde läsa den här boken, oavsett om man är extrovert eller introvert. Förståelsen människor emellan skulle öka om bara fler kunde förstå varför vissa reagerar och agerar som de gör. Inte på pin kiv, utan för att de har de personligheter som de har.

Oändligt goda skäl att läsa en bok

Tack vare Fiktiviteter har jag blivit en del av en lista som cirkulerar bland bokbloggare. Den startade hos Boksystrar och har sedan passerat: En bok om dagen, Hyllan, What You Readin?, ...och dagarna går, Enligt O, Carolina läser, Lingonhjärta och så då självklart bloggen som taggade mig: Fiktiviteter!

Här kommer då mitt oändligt goda skäl att läsa en bok.

10. För att man som läsare aldrig behöver gå till sängs ensam.

Vad som än händer under dagen, oavsett vad man gör eller inte gör, så har man möjligheten att vid sängdags få sällskap av talande lejon, Beverly Marsh, älvor, Elizabeth Bennet,  pirater, Christian Grey eller Aragorn. Ja, eller vem man nu vill! De finns alltid där, de väntar på en. 

Jag skickar frågan vidare till Boken är tankens barn som jag hoppas vill vara med och är säker på har ett mycket bra skäl till att läsa en bok.

Ett besök på en isländsk bokhandel

Lite mer från Island. Gick förbi nobelpristagaren Halldór Laxness födelseplats:

 

Några fler bilder från den fina bokhandeln Mál og Menning:

 

 

 (Blir lite lycklig av att Alfons heter Einar på isländska.)

Island!

Har varit på Island i tre dagar, därav lite tystnad på bloggen. Har sett gejsrar, varit på valsafari och ätit gott. Letade givetvis upp en bokhandel i Reykjavik där jag köpte en bok om zombier! Ska bli mycket intressant att läsa den. Har även blivit väldigt sugen på att läsa något av den isländska nobelpristagaren Halldór Laxness.

Jag ringer mina bröder, av Jonas Hassen Khemiri

Jonas Hassen Khemiri skrev Jag ringer mina bröder efter att en självmordsbombare sprängde sig själv till döds på Drottninggatan mitt i julruschen. Han skrev den när han insåg att polisens beskrivning av förövaren kunde ha varit en beskrivning av honom själv och en våg av främlingsfientlighet drog över Sverige. På ett fantastiskt bra sätt visar den på hur det känns att bli ansedd som misstänkt enbart på grund av sitt utseende, något man varken kan eller vill ändra på. Under tjugofyra timmar får vi följa bokens huvudperson Amor, när han får höra om bombdådet, när han får samtal från och ringer upp vänner. I en paranoid stad fylld av poliser ska han försöka reklamera en borr och snart vet man inte riktigt vad som är på riktigt och vad som enbart pågår i hans huvud. Detta är en otroligt fin bok som jag tänker köpa på mig ett par exemplar till av för att ha som gå-bort-present.

"Jag ringer mina bröder och säger: Ligg lågt i några dagar. Stanna hemma. Släck lamporna. Lås dörrarna. Vinkla persiennerna på det där specialsättet som gör att ingen kan se in men ni ändå kan se ut. Dra ut sladden till tv:n, stäng av mobilen, lägg tidningen direkt i återvinningen. 

Vänta tills allt har lugnat ner sig.

Upprepa för er själva: Vi är oskyldiga. För det är ni. Era samveten är rena. Ni har ingenting med det här att göra.

Avvakta vidare instruktioner."

In i skogens djup, av Jean Hegland

Det här är en liten pärla som jag blev tipsad om av Fiktiviteter och som jag genast köpte genom Bokbörsen. Och jag har läst den på svenska, trots att boken på bilden är den engelska versionen, jag hittade bara inte någon bra högupplöst bild på den svenska.

Världen har kollapsat. Exakt vad som hänt är oklart men det spelar ingen större roll för systrarna Nell och Eva, för med strömmen försvann kommunikationen med omvärlden. De tar sig inte ens längre in till den lilla stad i norra Kalifornien som de bor i närheten av, de är strandsatta i huset i skogen. I väntan på att världen ska starta upp igen, på att det återigen ska finnas bensin i pumparna på macken och att matbutikens hyllor ska fyllas av varor, så läser Nell alla delarna i familjens uppslagsverk. Hennes dröm är att komma in på Harvard och böckerna är hennes enda chans att studera. Eva vill bli balettdansös och dansar frenetiskt till en tickande metronom eftersom all musik tystnat.

Det må hända att handlingen inte låter som så mycket för världen men oj vilken spännande bok! Allt är väldigt lågmält beskrivet och det är inte en berättelse om vad som händer när samhället kollapsar utan vad det gör med människorna som försöker leva sina liv mitt i det. För man kan inte bara ge upp och lägga sig ner och dö. Man fortsätter drömma, man stretar på. Jag tycker fruktansvärt mycket om både Nell och Eva och var ibland tvungen att lägga ifrån mig boken då de fick vara med om hemskheter. Precis när jag hade läst klart så var jag lite arg på slutet men nu ett par veckor senare så tycker jag att det var perfekt. För jag har tänkt mycket på boken, långt efter att jag läste ut och jag misstänker att den kommer stanna hos mig länge till.

Inga kelgrisar, inga styvbarn

När jag för några veckor sedan var på mingel hos Kalla Kulor Förlag så fick man boken Inga kelgrisar, inga styvbarn av Cia Sigesgård med sig hem i presentpåsen. Den beskrivs på framsidan som en folkhemsrysare. Jag har givetvis läst ut den men då den inte släpps förrän den 24:e april vågar jag inte skriva något om vad jag tyckte mer än att den var fantastiskt äcklig, på ett bra sätt, och att jag är väldigt nyfiken på vad alla andra kommer att säga om den! Lägg tassarna på den om ni har möjlighet. HÄR finns förlagets sida om boken med en lite närmare beskrivning.

Anteckningsböcker Mumin

Jag har spanat på dem tidigare och igår när jag var i behov av lite tröstshopping så köpte jag två av de Mumin-anteckningsböcker som finns på Pocketshop. Mårran var självskriven. Vet inte riktigt vad jag ska fylla dem med men skrivpapper blir sällan gammalt hos mig.

Dagarna med Kerstin, av Åsa Mattsson & Caroline Roosmark

Det här var ett oväntat bokrea-fynd som jag slängde mig över och läste ut samma dag som jag köpte den. Min beundran för Kerstin Thorvall är enorm, jag har läst de flesta av hennes böcker (för vuxna) om och om igen. Samtidigt har fascinationen för hur hennes verk bemötts i pressen varit stor, Thorvall fick ofta ta emot en typ av kritik som många andra författare inte ens var i närheten av. I Dagarna med Kerstin berättar journalisten Åsa Mattsson om de samtal som hon hade med Thorvall mellan 2000 - 20002 medan de fikade i Thorvalls kök eller var ute och promenerade.

Thorvall kallas i boken för besvärlig, och det måste man tillstå att hon stundtals verkligen verkade vara. Men varför förväntades hon av många vara en slags mystant som skulle ta hand om allt och alla? Det är inga krav som skulle läggas på Ulf Lundell eller Karl Ove Knausgård. Det blir onekligen helt andra förväntningar på en kvinnlig författare. Därmed inte sagt att det är mer rätt om en manlig konstnär beter sig så, men skalan på vilken de döms är en helt annan. Jag gillar Thorvall, kanske speciellt när hon är småelak och snarstucken. Hon var mänsklig. En kvinna som var van vid att stå i centrum, att kunna ta hand om sig själv och därför hade svårt att hantera ålderdomens krämpor och ensamhet. Insprängda bland intervjuerna finns Caroline Roosmarks fantastiskt fina porträttbilder av Thorvall, jag har suttit långa stunder och bara bläddrat fram och tillbaka bland dessa.

Årets byte

Jodå, det blev ett gäng böcker på bokrean. Har redan läst ut Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder samt Åsa Mattsson och Caroline Roosmarks Dagarna med Kerstin. Recensioner kommer så fort som möjligt! Lyckades även få ett par Mumin-böcker innan de tog slut. Dock var Stig Dagermans Tysk höst totalslut en timma efter öppning på tisdagsmorgonen, de hade tydligen enbart fått in en mycket liten upplaga.

The Mortal Instruments: Stad av skuggor, av Cassandra Clare

Det är sommar och Clary har dragit med bästa vännen Simon till den häftiga klubben Pandemonium. Fast den roliga utekvällen hon väntat sig uteblir och istället blir hon vittne till ett konstigt mord där offret försvinner framför Clarys ögon. Efter att ha larmat vakterna så inser hon att hon var den enda som såg händelsen. Dagen efter blir allt än underligare när en av mördarna dyker upp på samma fik som Clary och när hennes mamma under stort rabalder försvinner så tvingas Clary inse att allt hon trott om sitt liv förmodligen inte är sant. En jakt på sanningen inleds, en jakt bland varulvar, vampyrer, trollkarlar och annat oknytt.

En trist dag hemma hyrde jag den här filmen på digitalboxen och blev genast väldigt förtjust i historien. Dagen efter köpte jag boken och sedan såg jag om filmen ett dygn senare. Så det här har blivit en av de upplevelser där jag har svårt att skilja boken från filmen, de har liksom vuxit ihop. Visst att detta är ännu en av dessa berättelser med en stark tjej som huvudperson, som upptäcker att hon inte är den hon trott, att hon har oanade krafter och att omgivningen varit allt annat än sanningsenlig. Och ja, hon har givetvis ett trassligt kärleksliv, för än så länge har dessa i övrigt fantastiska unga kvinnor i den här typen av böcker inte kraften att välja sig själva (för att citera Helena på Fiktiviteter). Men jag blev väldigt förtjust i historien. Kanske främst för att jag såg filmen innan jag läste boken och i den förra har de skalat bort en hel del av det onödiga, överflödiga som fanns i texten. Många av personerna är mer sammansatta, har en tydligare definierad roll, i filmen. Boken hade mått bra av att komprimeras något, kanske ett hundratal sidor. Men visst kommer jag köpa bok nummer två i serien, för jag gillar huvudpersonerna Clary, Simon och Jace.

Lördags-dystopi

Efter att ha läst bra om boken hos Fiktiviteter så beställde jag den från Bokbörsen och nu är den här! In i skogens djup av Jean Hegland. Så lördagen vigs åt samhällskollaps och mys med perser. Hoppas ni alla har en bra helg!

Weirdo, av Cathi Unsworth

Privatutredaren Sean Ward får i uppdrag att åka till den lilla staden Ernemouth för att undersöka det tjugo år gamla fallet med Corrine Woodrow som dömdes för mordet på en klasskamrat, ett omtalat fall med hemska detaljer av svart magi. Tillsammans med den lokala tidningens chefredaktör, Francesca, intervjuar han alla iblandade och försöker reda ordning i vad som hände för det finns anledning att tro att allt inte gått rätt till. Men stadens invånare och makthavare verkar ha något att dölja, de till och med motarbetar Seans och Francesca, vilka snart inser att de gör jobbet med risk för sina liv.

Jag borde förmodligen börja med att säga att jag har ett ganska komplicerat förhållande till så kallade deckarromaner men att jag har gått från att inte läsa dem alls till att till och med tycka om flera av dem. Weirdo är en av dessa som hamnar på plussidan. Den är fantastiskt mörk (ja, det är något bra!) och jag gillar verkligen scenerna från åttiotalet som utgör ungefär hälften av berättelsen. Huvudpersonen Sean är något opersonligt beskriven, man får inte veta så mycket om hur han är eller vad han gjort tidigare, allt cirkulerar kring vad han gör i Ernemouth. Sedan är det lite för många personer med i boken som man förväntas känna till trots att de senast nämndes över femtio sidor tidigare, jag fick ofta bläddra tillbaka eller sitta och fundera en stund på "vem var det där nu igen..." Men som helhet så gillade jag Weirdo! Det var spännande, fint skrivet och många igenkännande referenser från åttiotalet.

Tack till Kalla Kulor Förlag för recensionsexemplaret!

Det börjar lacka mot bokrea

Vi har sagt det förut men det tåls nog att säga igen: bokrean är inte lika rolig nuförtiden som den var förr men visst kommer jag att åka in till stan och visst kommer jag komma hem med åtminstone något. Just i år har jag kikat lite extra på nedanstående titlar, har ni något speciellt ni vill köpa den 25:e februari?

Underbara helvete, av Jamie McGuire

Från bokens baksida:

"Abby har lämnat sitt mörka förflutna bakom sig, fast besluten att aldrig återvända. Tillsammans med sin bästa kompis America har hon flytt till Eastern University för att börja ett nytt liv. Hädanefter ska hon vara en duktig flicka. Men så möter hon Travis, killen som slåss för pengar på illegala slagsmålsklubbar och som alltid har ett koppel av tjejer efter sig. Abby lovar sig själv att aldrig falla för Travis och istället inleder de en vänskap. En vänskap som med tiden fördjupas och intensifieras tills den plötsligt har förvandlats till just det Abby med alla medel försökt undvika. Hon vet att de inte är bra för varandra, ändå kan hon inte hålla sig borta från honom. Deras relation blir snart alltmer kaotisk, destruktivt hänförande och fullkomligt underbar. Samtidigt smyger sig Abbys förflutna allt närmare och hotar att rämna hela deras värld."

Den här boken har egentligen bara ett enda fel men det är å andra sidan så stort att det överskuggar allt annat. Till en början gillade jag Abby och beskrivningarna av livet på ett amerikanskt campus, det verkar spännande och roligt, och texten är verkligen medryckande och skrivet på ett sätt som gör att man "bara" ska läsa ett kapitel till. Men mycket snabbt började jag irritera mig på Abbys oförklarliga känslor för Travis. För han är killen som dricker sig karatefull på whisky och sedan tar till nävarna när något eller någon går honom emot. Att han är gullig, omtänksam och mjuk däremellan hjälper inte, han passar perfekt in i profilen som besatt pojkvän. Han får ligga runt hur mycket han vill medan han sorterar ut sina känslor för Abby men om hon så mycket som kysser en annan kille så får Travis spel. Han ser till att hon har förkläde med sig när han inte är med, han får panik och spöar alla som så mycket som tittar på Abby, hon får inte klä sig som hon vill  - hallå sjuttonhundratal. Han har ett kontrollbehov som jag enbart sett i förhållanden som undantagslöst barkat käpprätt åt helvete. Så fort de har en konflikt som innebär att Abby blir upprörd så löser Travis det genom att kyssa henne så hon blir knäsvag. Voilà! Problemet löst. Han manipulerar, kontrollerar, förföljer och kallar det för kärlek. Hon förtrollas av hans fantastiska sexpack och tatueringar och låter tårarna oupphörligen rinna glittrande nedför kinderna. Romantik? Bah! Humbug!

Ska det här vara en typ av man som kvinnor är attraherade av? Om detta är någon slags allmän drömman för unga tjejer idag så vill inte jag vara med längre. Jag känner många väldigt manliga, romantiska och starka killar som aldrig någonsin har betett sig såsom Travis gör. Det bara måste gå att beskriva en sexig kille i en romantisk bok utan att han blir till den värsta våldsamma kontrollfreaket.

Tack till Kalla Kulor Förlag för recensionsexemplaret!

Gone girl, av Gillian Flynn

Det gifta paret Nick och Amy Dunne lever ett ganska bra liv i New York när allt börjar gå åt skogen. Först förlorar de sina arbeten med några veckors mellanrum, sedan erkänner Amys förmögna föräldrar att de slösat upp alla sina pengar och ber att få låna det sista Amy och Nick har på banken. Samtidigt insjuknar Nicks mamma i cancer och hans pappa får Alzheimers. Efter en flytt hem till den lilla hemstaden i Missouri för att ta hand om Nicks föräldrar så är det lyckliga paret inte så lyckliga längre. Grälen avlöser varandra och på deras femte bröllopsdag är Amy plötsligt försvunnen, kvar finns ett vardagsrum i oreda och snabbt misstänker polisen att den äkte maken har något med försvinnandet att göra.

Återigen så gissar jag att höga förväntningar har förstört det lite för mig. Alla har verkligen tokhyllat den här boken och eftersom jag själv älskade Gillians tidigare bok Mörka platser så var det lätt att förvänta sig något liknande. Men tyvärr så höll det inte hela vägen för mig. Jag listade ut hur det låg till redan i början av berättelsen och så var det en blurb på baksidan som, inte direkt spoilade, men ändå skavde lite i bakhuvudet när jag läste och på något sätt ändå gav för mycket information. Gone girl är på inget sätt en dålig bok, den är välskriven och nyanserad, men när man kommer en bit över femhundra sidor och lösningen äntligen presenterats så blev allt till ett antiklimax.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Mingel hos Kalla Kulor Förlag!

I torsdags var jag och en kompis på mingelträff hos Kalla Kulor Förlag där vi förutom bubbel och fantastiska köttbulls-snittar fick många intressanta samtal samt en påse böcker att ta med hem. Jag har redan slängt mig över två av böckerna och hoppas kunna recensera så snart det är möjligt! (Åtminstone en av dem har recensionsdag en bit fram i tiden.)

Flyktbeteende

Den senaste veckan har jag läst. Mycket. Oerhört mycket. En snabb överslagsräkning säger 2255 sidor och det svajande tornet med väntande och halvläst på nattduksbordet har praktiskt taget försvunnit. Jag ligger inte helt ikapp med recensioner men det känns som att jag lagt ut för många sådana på rad ändå, ska försöka lätta upp med allmänna inslag emellan då och då.

Americanah, av Chimamanda Ngozi Adichie

Under 1990-talet styrs Nigeria av en militärjunta och de i befolkningen som kan skaffar sig visum och åker till Storbritannien eller Amerika för att försöka skapa sig bättre liv. Ständiga strejker och långa elavbrott tvingar slutligen studenten Ifemelu att inse att hon förmodligen inte kommer att kunna avsluta sin universitetsutbildning utan ansöker om att få komma till USA. Till sin förvåning lyckas hon och snabbare än hon själv är beredd på lämnar hon familjen och pojkvännen Obinze för det stora landet i väster. Efter några riktigt jobbiga erfarenheter när hon söker jobb lyckas hon etablera sig i det nya landet, hon blir en toppstudent och får det ganska bra. Men hon tappar kontakten med pojkvännen. Samtidigt vill Obinze också dit, han har i flera år ansökt om visum men ständigt misslyckats, efter Elfte september blir det helt omöjligt för unga män från Afrika att ta sig in i Amerika och istället reser han till England där han jobbar illegalt och försöker bli medborgare. När han blir utslängd reser han tillbaka till Nigeria där han gifter sig och skaffar barn. Då bestämmer sig Ifemelu för att komma tillbaka till sitt hemland. Men har hon förändrats för mycket för att åter passa in?

 Det är väldigt svårt att beskriva den här bokens handling. Jag skulle kunna beskriva allt i minsta detalj men ändå inte ha uppgett en bokstav för mycket. Det viktiga i den här berättelsen är beskrivningarna av sexismen, av rasismen som genomsyrar ett helt samhälle. Bokens huvudperson Ifemelu säger vid ett tillfälle: "Jag var aldrig svart innan jag flyttade till USA." Mycket av detta visas genom ett besök på en frisörsalong som återkommer regelbundet genom bokens nästan sexhundra sidor; en beskrivning av hur Amerikas kvinnor med afrikanskt ursprung inte är nöjda med sitt naturliga hår utan genom frätande kemikalier vill få det att likna västerländskt. Det visas genom att ljusare hudfärg alltid är bättre än mörk, om så bara en eller två nyanser. Att ständigt bli diskriminerad alternativt sedd som något exotiskt och gulligt, ofarligt. Bäst är beskrivningarna av hur Ifemelu  som nykommen immigrant går in i vägg efter vägg och inte för sitt liv kan förstå hur mycket som är annorlunda mot hemma, bara för att några år senare vara den som själv sitter på höga hästar och ser överseende ner på de som kommit efter henne. Americanah är en bok som många borde läsa. Jag har sagt det förut men det är värt att säga igen: Ngozi Adichie är en av de absolut bästa aktiva författarna just nu.

Spring så fort du kan, av Sofia Nordin

Boken tar vid där den första, En sekund i taget, slutade men inte längre med Hedvig som huvudperson. Nu får vi istället följa Ante, killen som Hedvig och Ella hittade vid sin lägerplats i skogen och det är i sista sekunden för Ante håller på att svälta ihjäl. De tar med honom till gården där han får äta upp sig och hjälpa till med det slitsamma arbetet att hålla dem själva och djuren vid liv. Ett jobb som är speciellt viktigt nu när vintern är på väg. Samtidigt kämpar Ante med sorgen efter sin mamma som var hans enda familj. Och nästan viktigast av allt: får man tänka på sex och kärlek trots att praktiskt taget alla människor i världen har dött? Han är ju trots allt ändå bara fjorton år.

Jag gillade den första boken väldigt mycket men jag vill hävda att den här uppföljaren är bättre. Kanske för att jag inte hade några förutfattade meningar den här gången, jag var inte ens helt säker på att det skulle komma en tvåa. Alla karaktärerna beskrivs med så många nyanser att man inte kan bli annat än lycklig, det finns aldrig några enkla förklaringar till personernas handlingar eller ord. Även allt det praktiska känns väldigt trovärdigt, hur de kämpar med djuren, lagar mat, tampas med en frusen vattenpump. Det enda lilla jag blir irriterad på är hur Ante på en gång börjar välja mellan vilken av tjejerna han ska tycka om. Han har knappt ens hunnit från sin glänta i skogen innan han i tankarna väger Hedvig och Ella mot varandra. Varför måste han gilla någon av dem? Men i övrigt så är detta en fantastiskt fin bok som tar upp svåra ämnen. Vem förtjänar att bli räddad? Vem bestämmer över maten? Kan man äga något när världen har gått under?

Stort tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret.