Hungerspelen större än Harry Potter

Det är något magiskt med den här bokserien. Självklart har den sina brister, få böcker är utan sådana, men det är fantastiskt hur trilogin har erövrat världen. Läser i DN att de tre böckerna nu sålt mer än de sju om Harry Potter på Amazon. Och faktiskt - inte en enda person jag har gett den första boken till har haft något dåligt att säga, hur som helst inte stort nog för att sluta läsa. Ofelbart har de efter någon vecka kommit rusande/sms:at/ringt och med andan i halsen frågat: "Har du tvåan också? Kan jag låna den? Nu på en gång?" Detta oberoende av hur vana läsare de är och oavsett ålder. Mina exemplar av Hungerspelen är ständigt utlånade och varje gång de lämnas tillbaka, mer och mer slitna, så blir jag lite lyckligare.

Utmaning: 8 fakta/vanor om dig själv

Har blivit utmanad av Vargnatts bokylla so here goes!

Regler för utmaningen:

Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler. I slutet av inlägget skriver du 4 personer som du utmanar och skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen hos dem så att de vet att de blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.

1. Jag arbetar som systemadministratör på en mobiloperatör där jag är en av två ansvariga för företagets hundra butiker i Sverige och Danmark. Förstår inte riktigt att jag hela mitt arbetsverksamma liv jobbat med siffror och datorer när jag helst av allt skulle vilja göra något med bokstäver och text. Gör om gör rätt liksom.
2. Jag tycker bättre om och förstår mig bättre på djur än människor och har svårt att tänka mig att leva utan något med päls.
3. Min musiksmak består till stor del av den fantastiska kombinationen hårdrock och schlager.
4. Min stora svaghet vad gäller mat är dipp. Sedan vad jag dippar spelar ingen större roll: chips, grönsaker, disktrasa… Bara det finns dipp!
5. Är svårt beroende av Torchwood, Doctor Who, Supernatural och många andra liknande teveserier.
6. Jag inte bara avskyr jobbets automatkaffe – jag häller även i mig oräkneliga koppar av det varje dag.
7. Jag har en seriefigurs-plåster-mani. Köper alla sorter jag hittar och har medicinhyllan i städskrubben hemma full med Batman-, Bamse-, Aristocats-, Prinsess-, HeMan- och Powerpuff-plåster. Brukar glädja besökande barn med skrubbsår.

(De jag hade på jobbet just nu.)
8. Har årskort på AIK-fotboll och försöker även se så många hockeymatcher per år som jag kan. Fast nämn helst inte Friends Arena... jag har ännu inte riktigt kommit över det faktum att älskade Råsunda ska rivas.

Jag utmanar: Fiktiviteter, Det mörka tornet, Linda på Swedish Zombie och Boken är tankens barn. Som vanligt så tvingar jag ingen att svara och har du precis blivit utmanad av någon annan så kan du strunta i att göra om hela faderullan.

The Painted Darkess, av Brian James Freeman

I paint against the darkness.

När Henry var fem år var han med om något hemskt i skogen, en händelse så fruktansvärd att han knappt kunde berätta om den utan fick uttrycka sig med hjälp av kritor och teckningar. Med tiden förträngde han allt men fortsatte att måla och nu tjugo år senare försörjer han sig som konstnär och lever med fru och barn ute på landet. Fast det är något som inte stämmer med källaren i det gamla stenhuset, inte nog med att den uråldriga värmepannan krånglar, är det något mer än spindlar och råttor som lever där nere? När en vinterstorm närmar sig dras allt till sin spets.

Förutsättningarna är en aning kliché: det ensamma huset på landet, det förträngda barndomsminnet och konstnären som målar det han inte kan verbalisera, det sistnämnda givetvis till frugans frustration så i början av boken packar hon in barnet i bilen och åker till föräldrarna. Och lämnar Henry i det stoora hemska huset i skoogen där yxmördaren gick bärsärkagång och dödade femton tonåriga flickor som badade toppless för många år sedan mitt i natten. Fast okej, det där kursiva hittade jag på. Men jag får lite den känslan, för det är en berättelse som berättats tusentals gånger förut och för att det fortfarande ska vara intressant så måste något nytt tillkomma. En annorlunda twist eller något språkligt. Men tro nu inte att det här är enbart dåligt, bitvis så är det en nervkittlande historia som jag ivrigt läste ut för att få veta hur allt hängde ihop. Men som spökhistoria kände jag att något saknades och mot slutet så blev det ganska likt Stephen King när han sabbar finalen genom att visa för mycket av monstret. Och ärligt talat så blev jag inte särskilt rädd av The Painted Darkness vilket jag gärna annars blir då jag har en överaktiv fantasi. Då jag dessutom läste hela boken (det tog en kväll, boken har bara 171 sidor) i mammas hus, i rummet där min pappa gick bort och där garderobsdörrarna lever sina egna liv nätterna igenom, utan att ens misstänka att jag inte var ensam – det är inget gott betyg för en spökhistoria. När jag läste exempelvis Evig natt av Michelle Paver så vaknade jag tidig morgon och var vettskrämd. Så för att sammanfatta: en okej historia, men inte särskilt läskig.

Lite mer serier- M!

Har ni läst M? Den roligaste och nördigaste serien någonsin. Hade nya Pondus i brevlådan när jag kom hem idag och som alltid bläddrade jag fram M först av allt. Ledsen för lite sneda och halvt suddiga bilder men min mobilkamera sjunger verkligen på sista versen (nej, det har absolut inget att göra med de tre öl jag drack på AW ikväll).

Beautiful Creatures

Glädjen när jag kom hem igår och hittade Hungerspelsdvd:n i brevlådan var enorm, trodde inte den skulle komma förrän i början av nästa vecka. Så fort jag bara kunde kröp jag ner i soffan med vaniljgifflar och placerade mammas katt i knäet. Så otroligt skönt att få se filmen i lugn och ro, utan fnissande tonåringar och med förmågan att kunna pausa, spola tillbaka och se om scener. Som jag har längtat!

När jag öppnade (okej... slet upp) dvd-omslaget så ramlade det ut ett litet häfte, de första kapitlen i en bok som heter Beautiful Creatures. Någon som har läst den? Kommer visst på svenska i början av nästa år. Trots att jag kom i säng alldeles för sent så läste jag ändå ut de få kapitlen som häftet erbjöd, för texten sög in mig på en gång. Det var lättsamt, roligt och spännande skrivet. Undrar om jag ska vänta på den svenska utgåvan eller om jag ska köpa den på engelska redan i eftermiddag. (Som om jag behöver en ursäkt för att svänga förbi SF-bokhandeln...)

Gissa vad jag gör ikväll!

You don't choose the spirits, they choose you

Någon som kommer ihåg serien Afterlife? En brittisk variant av Medium med sin alldeles egna Alison, fast här heter hon Alison Mundy istället för Alison Duboi, och hon har precis flyttat till Bristol för att komma undan allt vad parapsykologi heter. Men de planerna går givetvis åt pipsvängen. Jag såg säsong ett av den här serien för länge sedan, har för mig att den gick på fyran, och sedan väntade jag på en säsong två som aldrig kom. Eller om jag bara missade den. Hur som helst så har jag nu sett om den första säsongen och är återigen glad över att ha gjort Alisons bekantskap. Ännu lyckligare blir jag när jag minns att jag den här gången har den avslutande säsong två väntandes här på vardagsrumsbordet.

I huvudrollen ser vi fantastiska Lesley Sharp som är otroligt vacker men förmodligen inte skulle få samma slags roll i en amerikansk serie. Detta är klassisk, välgjord BBC-produktion. Det är mörkt och rått, sorgen känns på riktigt och när jag ser på Afterlife så ser jag allt det som har saknats i de amerikanska systerserierna Medium och Ghost Whisperer. Men jag ska inte tala alltför illa om Medium, det var länge en helt okej serie. Fast jag förstod aldrig varför telefonen i sovrummet stod på mannens sida när det alltid var hon som fick samtal mitt i natten. Visserligen blir det bättre teve när hon varje gång måste slänga sig över honom för att svara, men långt ifrån logiskt. Fast tillbaka till Afterlife: Ja, visst är Alison Mundy olycklig och ja, hon dricker för mycket alkohol ur fina, skira glas som alltid för med sig mångdubbla uppsättningar av känslor varje gång de visas i bild. Men hon blir aldrig någon kliché. Avsnitten slutar inte med att hon övertygar alla om sina förmågor och att den döde går in i ljuset till en kör av snyftningar. Tvärtom är slitningarna mellan henne och det övernaturligas antagonist, psykologen Robert Brigde (spelad av alltid lika otroliga Andrew Lincoln: Livet kan börja, The Walking Dead) ofta så råa att man inte förstår varför de envisas med att ens försöka prata med varandra. Men däri ligger även mycket av seriens storhet, nämligen de välskrivna och hisnande dialogerna. Båda har rätt och båda har fel, men omlott och det räknas aldrig poäng. Alison är säker på sin förmåga men ofta osäker på sig själv. Hon gömmer sig i sina kläder och i sin lägenhet men man tror på henne, känner för henne. Jag tycker väldigt mycket om henne. Det och det otroliga sätt att berätta som BBC bemästrar gör Afterlife till en av de bästa dvd-boxarna jag sett på länge.

Torkar aldrig tårar utan handskar - Kärleken, av Jonas Gardell

Jag har gått runt och tänkt på den här boken sedan jag avslutade den för två veckor sedan, har läst om vissa delar och tidvis låtit den vila på nattduksbordet. Förstår inte hur jag ska kunna skriva en sammanhängande recension om något så rasande argt och kärleksfullt, för jag har bara känslor angående Kärleken, inga rationella tankar. Men jag gör väl ett försök.

Torka aldrig tårar utan handskar – Kärleken handlar om när HIV kom till Sverige i början av åttiotalet och speciellt handlar det om två unga killar. Rasmus växer upp i den värmländska byn Koppom där han alltid är utanför trots föräldrarnas kärlek och omsorg, och så fort han tagit examen så flyttar han till moster i Stockholm. Nitton år gammal börjar han utforska den lilla storstadens tillhåll för homosexuella. På en julfest träffar han Benjamin som är ett Jehovas vittne. Benjamin har länge försökt dölja och förneka det han innerst inne alltid vetat om men när han möter Rasmus så går det inte längre. Samtidigt sprider sig smygande symptom bland Rasmus och Benjamins vänner, de känner sig krassliga, har svårt att äta på grund av sår i munnen. Ingen förstår allvaret eller kopplar ihop det med de rapporter som kommit från exempelvis USA där folk dött av en ny ”bögpest”.

Vissa saker bränner sig fast extra hårt, som meningen ”Vi minns dig som du var”, som ofta stod i dödsannonserna. Alltså när du var barn, bodde hemma och inte var bög. Vi bortser från allt det som du valde själv för ditt liv när du blev gammal nog. Vi väljer att se det jaget som inte hade något val.

Gardell har en otrolig förmåga att väva in upprepningar i texten, små ord och meningar som dyker upp här och där och liksom vaggar in en i en falsk säkerhet. Man tror att man vet vad som ska komma men på det tredje varvet så har orden plötsligt bytt betydelse och man får dem i ansiktet likt en örfil. Det är en teknik jag känner igen från hans tidigare böcker men jag blir lika andlös varje gång, det är vackert och skoningslöst. Rått. Det här är tveklöst det bästa Jonas Gardell har skrivit. Alla nerverna ligger och darrar ovanpå boksidorna och hur han har fått ur sig det här utan att bli galen av ilska och sorg vet jag inte. Men samtidigt är det så där fint att man inte vet om man ska skratta eller gråta, ibland gjorde jag både och, samtidigt.

30 Days of Harry Potter - Day 16: Favorite Hogwarts house

Förstår inte riktigt hur jag ska hinna skriva recensioner nu när jag byter lägenhet varannan natt och datorn blir kvar hemma hos mig, men läsa har jag åtminstone ork och tillfälle för på pendeln till och från jobbet varje dag! Så jag kör några 30 Days of Harry Potter så länge, de är roliga att klura på och så behöver man inte skriva så djupa analyser.

Jag har inte riktigt tänkt på det men alltid förutsatt att jag skulle vilja vara Gryffindor, men efter att i Pottermore blivit insorterad i Ravenclaw så insåg jag något förvånad hur förtjust jag blev. Ville genast rusa ut och köpa allt med Ravenclaws märke på SF-bokhandeln men lugnade ner mig efter att ha räknat ihop vad allt det jag ville ha skulle kosta... Men nog blir det en halsduk senare i höst.

Ravenclaw, we aren’t put off by people who march to a different tune; on the contrary, we value them!

30 Days of Harry Potter: Favorite Tri-Wizard Tournament challenge

Hela beskrivningen av The Tri-Wizard Tournament är fantastiskt spännande men när det gäller att välja favoritdel så finns det bara en för mig: den med drakarna! Är det bara jag som praktiskt taget hejar på drakarna istället för de tävlande ungdomarna...?

Ja, hur gick det med sommarläsningen?

Ha! Säger jag i en hånfull ton som betyder: hur kunde jag ens börja tänka mig att det skulle bli såsom jag planerat. Jag veeet ju hur jag alltid gör allt för att komma undan det schemalagda och bestämda. Så kanske får jag se tre av nio som ganska bra ändå? Eller.. hrm, harkel. Nej. Men då gör jag som Bokstävlarna och hänvisar oväntat läsresultat till att sommaren faktiskt inte är slut förrän den sista augusti. Så jag har ännu tid på mig att ta mig igenom Röda rummet, I morgon när kriget kom och Svärdets makt. Fast nu på måndag så börjar jag jobba igen och jag har ansvar för fyra katter på två olika ställen i tre veckor framåt, så det kommer bli en hel del flängande fram och tillbaka mellan min lägenhet och mammas. Men jag har inte slutat hoppas på att det här läsflytet som jag äntligen kommit in i ska hålla i sig trots att semestern tar slut. För jag har ju trots allt läst jättemycket, bara inte de böcker jag trodde.

- Don't blink. Blink and you're dead. They are fast. Faster than you can believe. Don't turn your back, don't look away, and don't blink. Good luck.

Spoilervarning.




Doctor Who, säsong 3 - 2007.

Tänkte ge mig på en lite annorlunda genomgång av säsong 3, nämligen baserad på citat och några huvudteman för serien.

Kaos
Donna Noble: Where am I? I demand that you tell me, right now where I am!
The Doctor: Inside the TARDIS.
Donna Noble: The what?
The Doctor: The TARDIS!
Donna Noble: The what?
The Doctor: THE TARDIS!!
Donna Noble: The what!?
The Doctor: It's called the TARDIS!
Donna Noble: That's not even a proper word! You're just saying things!

Jag är riktigt förtjust i Donna Noble. Hon är gapig, självständig och helt galen. Ser verkligen fram emot säsong 4 där hon är följeslagare istället för att som i säsong 3 enbart dyka upp i julavsnittet, The Runaway Bride.

Kärlek
Martha Jones: You had to, didn't you? You had to go and fall in love with a human. And it wasn't me.

Första gången jag såg säsong 3 så var jag inte alls så förtjust i Martha Jones. Men nu när jag ser om hela klabbet så tror jag att jag förstår varför - hon kom för nära inpå Rose. Martha kunde därför inte bli något annat än en rebound-tjej, inte för Doktorn och inte för publiken. Nu när jag har lite distans till allt så bränner Marthas citat här ovan, från avsnittet Human Nature, ända in i hjärtat.

(Förresten jättekul att man känner igen folk från andra serier nu när man ser om Dr Who. Någon annan som noterat att Viserys Targaryen från GoT är samma skådis som Baines från det här avsnittet?)


Sorg
Kathy Nightingale: What did you come here for anyway?
Sally Sparrow: I love old thing. They make me sad.
Kathy Nightingale: What's good about sad?
Sally Sparrow: It's happy for deep people.

Ett av de bästa avsnitten av Doctor Who, någonsin. Blink. Skrivet av Stephen Moffat som även är ansvarig för andra av mina favoriter, exempelvis The Girl in the Fireplace och i säsong 4 otroliga Silence in the Library. Jag får rysningar av det här avsnittet som har allt: tidsresor, folk som fastnat i fel årtionde, kärlek, sorg, död och en av de obehagligaste skurkarna: stenänglarna. Att sedan fantastiska Carey Mulligan spelar huvudroll skadar liksom inte.

Humor
The Doctor: And Utopia is?
Professor Yana: Every human knows of Utopia. Where have you been?
The Doctor: Bit of a hermit.
Professor Yana: A hermit with friends?
The Doctor: Hermits United. We meet up every 10 years, swap stories about caves. It's good fun.

Trots allvaret som ofta får råda i Doctor Who så är det även hysteriskt roligt många gånger, jag skrattar högt åt underfundigheter, onliners och humoristiska situationer. Som i avsnittet Utopia. Det börjar ganska lättsamt men blir snabbt extremt allvarligt och man undrar faktiskt på riktigt om allt verkligen kommer att ordna sig. Men det är det jag älskar med Doctor Who - att man aldrig riktigt får vara säker.

Två kortrecensioner av serier - Mats kamp & Svalornas lek

Jag har inte läst föregångaren Hey Princess (den fanns tyvärr inte på mitt bibliotek nu när var där senast) så jag gick rakt på Mats kamp som handlar om Mats och Victorias liv när de blir gravida och hur verkligheten ser ut efter att dottern Ellen fötts. Det handlar även om att möta förväntningarna på sin arbetsplats, bostadssituationen i Stockholm och föräldrakooperativ på Söder. Och ja, det berör. Men oftast inte i de stora händelserna som jag förväntade mig, som i födelse och död, utan de stunderna kommer där jag inte trodde att de fanns. Jag har svårt att förstå mina egna reaktioner och kanske var jag något "felinställd" när jag började läsa? Sen har jag väldigt svårt för stilen, sättet det är ritat, det ger mig ångest på samma sätt som barnprogram från sjuttiotalet gör. Så: tillfällig förströelse men inget som kommer följa med mig under någon längre period.

Svalornas lek av utspelar sig under en natt i krigets Beirut 1984. Flickan Zeina och hennes bror gömmer sig i husets enda säkra rum, deras hall, tillsammans med grannar i väntan på att mamma och pappa ska komma tillbaka från mormor där de fastnade när bomberna började falla. I bakgrunden finns hela tiden farfars bonad som visar Moses och hebréernas flykt från Egypten. Allteftersom striderna blir värre får vi lära känna husets innevånare och hur det onormala blir till vardag mitt under brinnande krig. För att uthärda berättar de historier för varandra.

Det här är en helt fantastisk bok! Alla är så fint ritade och kommer verkligen till liv framför ens ögon, saker och händelser understryks av stora fält av svart eller vitt. Man får veta hur man lyckas fira bröllop trots att gästerna måste springa mellan kyrkan och mottagningen för att undvika krypskyttar samt vilken generös gåva sköljd sallad innebär i vattenbristens land. Det är otroligt att få lära känna alla människorna som kurar intill husets bärande vägg i väntan på eldupphör.

30 Days of Harry Potter - Day 14: Favorite book cover

Även om jag vid den första genomläsningen läste alla utom den första boken på engelska så är det de svenska omslagen som har fastnat hos mig. Alvaro Tapia har gjort ett helt fantastiskt arbete. Det är färgglatt, detaljerat och vackert och min enda pyttelilla invändning är att Harry, Hermione och Ron ser ganska mycket yngre ut än de fjorton år de ska föreställa. Jag kan titta på Harry Potter och den flammande bägaren nästan hur länge som helst.

Fallet Thomas Quick - Att skapa en seriemördare, av Hannes Råstam

Det är lite lustigt nu så här i efterhand men precis innan min semester började och jag fantiserade om hur den skulle bli så trodde jag att jag skulle läsa obehindrat all min vakna tid. I själva verket tog det nästan tre veckor innan jag kom dit, innan jag kunde slappna av tillräckligt för att framkalla den riktigt lustfyllda läsningen. En begravning, ett bröllop och tjugoen dagar senare så läser jag faktiskt en bok om dagen. Hoppas verkligen det håller i sig den här sista semesterveckan.

Fallet Thomas Quick var en fantastisk bok att plöja rakt igenom på några timmar och handlar om en serie mord och en person som jag länge varit intresserad och följt bevakningen av. Jag var bara fem år gammal när Sundsvallspojken Johan Asplund försvann 1980 men jag minns att jag uppmärksammade bilden på den söta och leende pojken i tidningen. Att han dessutom försvann från staden där min syster bodde, en plats som jag då och då besökte, gjorde att händelsen etsade sig fast i mitt huvud. Jag hade redan lärt mig att läsa och mina föräldrar kunde inte skydda mig från löpsedlar eller rubriker i kvällstidningarna. Sedan dess har jag följt nyhetsbevakningen och när Thomas Quick erkände mordet på Johan var det många med mig som var lättade över att få svar. Fast Johans föräldrar trodde aldrig på det och har sedan 1993 kämpat för att han inte ska bli dömd, kämpat för att sanningen ska komma fram.

2008 reste journalisten Hannes Råstam för att träffa den dömde seriemördaren Thomas Quick, som redan då bytt tillbaka till sitt gamla namn Sture Bergwall, på Säters sjukhus. Trots motstridiga uppgifter började Råstam nysta i den överväldigande dokumentationen: tusentals sidor av förhör, brottsplatsbeskrivningar, foton och videoinspelningar. Hans enorma sinne för detaljer och kronologi hjälpte honom i jakten på sanningen och sakta växte en nationell rättsskandal fram. Han upptäckte hur utredningen läckt material till pressen, att den misstänkte Quick coachats tills han sade "rätt" saker och att han under många år pumpats full med narkotiska preparat för att klara av att "erkänna" sina brott. Råstam visar på hur en sjuk människa började erkänna brott han inte begått i sin jakt på kontakt och uppmärksamhet. Först när Quick hintade om mord så fick han den psykoterapi han eftersökte, innan dess var han ännu en lågprioriterad och anonym patient. Men främst är detta en bok om de människor inom polisen, rättsväsendet och psykiatrin som medvetet valde bort de bevis som pekade mot Quicks skuld och enbart såg det de ville se - för att de ville vara de som upptäckt Sveriges första riktiga seriemördare. Att de samtidigt lät alla spår kallna och gav de riktiga mördarna en chans att försvinna för alltid är något som de mördades släktingar förmodligen aldrig kommer att kunna förlåta dem för. Fallet Thomas Quick är en fantastisk bok som jag hoppas får mycket uppmärksamhet och blir läst av många. Det är upprörande läsning men ett rasande viktigt samtidsdokument om vad som händer när fel människor försöker lösa rättsfall av fel anledningar.

Författaren Hannes Råstam dog dagen efter han avslutat arbetet med den här boken. Sture Bergwall är mitt uppe i resningsansökningar och frikännanden gällande de mord som han tidigare blivit dömd för.

Thomas Quick och Prideparad

Åkte in till stan idag för att titta på den fantastiska Prideparaden och sedan köpa Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick - Att skapa en seriemördare. Har länge varit väldigt nyfiken på den och när jag läste en artikel om boken i DN:s Boklördag i morse så bestämde jag mig. Då det som vanligt inte finns något vettigt att se på teve trots att det är lördag så lutar det åt att jag kryper upp i soffan för att läsa istället. Är fortfarande så uppfylld av den kärlek och feststämning som Pride förde med sig att inte ens rapporterna om kravallerna vid Norra Bantorget där högerextrema, motdemonstranter och poliser drabbade samman under eftermiddagen har kunnat ta ner mig på jorden.

Kyrkbröllop, av Moa Martinson

Jag fortsätter med min Moa Martinson-omläsning inspirerad av Boken är tankens barn. Turen har nu kommit till Kyrkbröllop, den självbiografiska fortsättningen på Mor gifter sig. Huvudpersonen Mia är åtta år när boken börjar och fyller femton vid dess slut och däremellan får man följa med i hennes familjeliv med mamma, styvfar och farmor på många olika adresser runtom i Norrköping och Kolmården. Liksom i den första boken är det fattigt, styvpappan har inte direkt blivit bättre på att hålla i slantarna eller ta det lugnt med brännvinet. Väldigt ofta blir jag rasande arg på honom, speciellt när han på fyllan blir oresonligt svartsjuk, har sönder de få fina saker de faktiskt äger eller försvinner med andra kvinnor.

Jag vet att jag sagt det tidigare men det tål att upprepas: jag har mycket svårt att förstå att det här har hänt på riktigt. Det är en naken beskrivning av en fruktansvärd misär: de går ofta hungriga, blir vräkta, spädbarnen dör och allt är så tröstlöst. Men det som i den första boken (och även i Kvinnor och äppeträd) kunde bli en enda lång uppräkning av elände och därmed riskerade att göra det för tungt att läsa är här bättre disponerat och det finns med avsnitt där Martinson gör små uppehåll och ser allt ifrån sitt vuxna perspektiv istället från barnets. Det både märks och känns att hon blivit en mycket bättre författare här. Och trots att det ofta är hemskt så är det ändå en bok med hopp och framtidstro, den här andra delen är mycket bättre än jag mindes den. Följande stycke tycker jag väldigt mycket om.

Det finnes inte en människa så fattig att hon tycker hon inte är något.

(---)

Till varje pris ville jag vara jag. Känna som jag, sjunga som jag, ha en mor som jag.

(---)

Det var annars högst sällan jag var avundsjuk när jag växte upp. Avundsjukan var i så fall på saker som egentligen inte var något med. En tillfällig grannlåt som tjusat ögat och gjort hjärtat hett av längtan och någon gång rent av förledde till stjälandets svåra konst. Men barn begär inte orimligheter. Inte barn i min samhällsklass. De låter sig fort övertygas av fakta. Ibland kan fakta bli för pressande för en nioåring, och man skulle vilja att det ändrades lite grand, åtminstone för stunden. Fakta kan ha många järnhårda stunder.

Så måste jag slutligen dela med mig av (min) mammas fina utgåva från 1974 med (Mias) moster Charlotts bröllopsblommor på både fram- och baksidan.

30 Days of Harry Potter - Day 13: Most missed dead character

Som jag skrivit tidigare så förstod jag inte alls vad som hände när Sirius dog i boken. Jag bläddrade fram och tillbaka, läste om och försökte greppa att han försvunnit. Han tog några steg - och var borta! Tror jag var nästan lika chockad som Harry själv. Sen vande jag mig aldrig riktigt vid att han var borta.

Hetero i Hägersten, av Sofia Olsson

Jag fortsätter med mina sommarserier. Åkte till biblioteket i måndags och bunkrade upp allt jag ville läsa istället för att köpa ett eller ett par album. Gud ske pris för låneböcker!

Jag älskar sättet allt är ritat på i den här boken, människorna är ganska "enkelt" streckade men alla förändringar i humör eller känsla kommer lätt fram med små medel. Det är riktigt snyggt. Till skillnad från mangan i tisdags så behövs här inte stjärnögon eller svettpärlor som rinner nedför personens ansikte för att vi ska förstå att de är hänförda eller nervösa. Det görs så mycket subtilare och bättre än så. Manga är mer koder, här får man känslorna som de faktiskt ser ut.

I Hetero i Hägersten ritas saker som de är utan att försköna. Det innebär  morgontrötta kroppar, skrynliga ansikten samt tuttar och snoppar utan sexuell laddning. Man behöver aldrig värja sig från det här paret, åtminstone jag kände mig hemma på en gång. Och då var det länge sedan jag levde tillsammans med någon. Så: roligt, igenkännande, hjälplöst, vemodigt och helt, helt underbart.



Ett dygn senare...

...så är Kärleken del 1 i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell utläst. Låg vaken till tre i morse, delvis på grund av den envisa snuvan som gör att jag får svårt att andas om jag ligger ner, men även för att boken var så jäklarns bra. För jo - förväntningarna höll. Ibland snörvlade jag inte enbart av förkylningen, det är en sådan fin, sorglig och grym bok! Den beskriver så väl allt man gör i kärlekens namn, i föräldraskapets namn, men att det kanske inte räcker. Den beskriver ett kallt åttiotalssverige som fanns när jag var barn och som jag är glad att jag var för ung för att uppleva på riktigt. Förstår inte riktigt hur jag ska kunna samla tankarna för att skriva en riktig recension senare, men jag har tid på mig. Nu lämnas boken vidare till mamma som väntat lika ivrigt som jag på den här stunden.