Jag plöjde igenom den här boken på mindre än ett dygn, struntade i det mesta förutom att hämta mer te, kaffe och chokladmuffins. Sidorna smälte undan i en rasande fart och jag kan inte förklara den här boken på annat sätt än: fullkomlig läsglädje. Varför är det i stort sett enbart ungdomslitteratur som kan ge mig den här känslan? Det var länge sedan en vuxenbok gjorde det.
Nu ska man egentligen inte jämföra böcker med varandra enbart för att de båda är dystopiska ungdomsromaner men det är svårt att låta bli att hålla upp Delirium bredvid Hungerspelen med tanke på den den senares inflytande på genren. Det är faktiskt först nu när jag läser Delirium som jag ser en av Hungerspelens sämre sidor, det är så himla mycket bättre gjort här: världen blir inte över- eller sönderförklarad. Därmed inte sagt att den inte är detaljerad, tvärtom, men man får komma fram till många viktiga saker själv. Författaren är duktig på att få läsaren att känna sig smart. Jag gillar verkligen Lena och historiens två bifigurer, de känns väldigt trovärdiga och som folk är mest helt enkelt. Det finns ett par saker som jag inte riktigt förstår men de är verkligen småsaker som inte på något sätt förstör helhetsintrycket. Tänker faktiskt inte ens nämna dem mer än så. Jag rekommenderar Delirum med hela mitt ungdomslitteraturhjärta (it's a word!), det är en otroligt spännande historia som var helt omöjlig att lägga ifrån sig.
