Horrorstör - Grady Hendrix

Amy är inte så väldigt förtjust i sitt jobb på möbelvaruhuset ORSK men det är en anställning hon är beroende av för sitt uppehälle. Hon ligger efter med hyran så när hennes närmaste chef Basil erbjuder henne övertid kan hon inte säga nej. Tillsammans med kassörskan Ruth Anne ska de tre spendera natten på varuhuset för att se om de kan lista ut vem eller vilka som förstör möbler nattetid, för det hittas bajs i Brooka-soffor och glas är sönderslaget. Någon bryter sig uppenbarligen in för att vandalisera. Tidigt under kvällen springer de även på de anställda Trinity och Matt som är där för att dokumentera de spöken som de är övertygade hemsöker ORSK. När de hittar den hemlösa mannen Carl tror de sig förstå vad som har hänt men en ödesdiger seans, med vita vaniljdoftande blockljus från hem-avdelningen, släpper lös krafter de inte kan hantera. 

Det här är helt fantastiskt underhållande! Boken är gjord som en IKEA-katalog och alla möblerna heter roliga saker när man kan svenska; vad sägs om hyllsystemet KJËRRING eller matbordet ARSLE. För amerikanska öron så låter det förmodligen mest som vilka IKEA-möbler och skandinaviska nonsensord som helst. Om man sedan också har arbetat på en arbetsplats med en liknande stark företagskultur som hela tiden pumpas in i de anställda som upphöjd sanning, så är igenkänningen stor. Det hela börjar ganska lågmält, man får lära känna huvudpersonerna och då speciellt Amy, och hennes avsky för sin arbetsledare, uppgifterna hon måste utföra varje dag. Men när helvetet verkligen brakar lös så görs det med besked. Det blir blodigt, otäckt och ångestframkallande. Underbart! Ännu en riktigt bra sak: ingen nedrans romantik! Jag njöt av varje sekund av den här boken och kommer nog aldrig mer kunna se på IKEA på samma sätt. 

Sommaren, syster - Jerker Virdborg

Syskonen Erik och Anna försöker överleva inbördeskriget genom att ta sig fram i skogen för att så småningom anlända vid kusten där de hört rykten om att hjälpkonvojer från andra länder ska finnas. Anna är yrkesmilitär och van att hantera vapen och våldsamma situationer, lillebror Erik däremot är knappt vuxen och liksom låser sig när livet blir jobbigt, vilket det gärna blir ganska ofta när man lever på utgången burkmat och sover under en tillfällig presenning. Det mest genialiska med den här berättelsen, vars fyrahundra sidor jag plöjde under en helg, är hur otroligt effektfullt det är att placera Kriget i Sverige för att få de av oss som redan inte förstått det, att det lika gärna skulle kunna hända här. Det är inte något som är begränsat till ett nutida Syrien eller dåtida Balkan. Orterna är svenska, vi pratar om Nässjö och Kalmar, medan helikoptrarna är ryska. Folkmordet är lika otäckt och oförklarligt som alltid. Vi får inte många detaljer, vi vet inte varför de olika fraktionerna slåss och det behövs faktiskt inte. Det är inte viktigt. Det som betyder något är vad dödandet gör med oss, hur vi kommer till punkten att vi kan lämna de svagare bakom oss för att rädda våra egna. Hur vi ljuger och bedrar för att rädda familjen. Boken är så spännande skriven att jag som sagt slukade den, det var nästan omöjligt att lägga den ifrån sig. Historien är gastkramande spännande, krigets fasor så obeskrivliga.  Erik och Anna kommer att gå bredvid mig länge. 

Så hur det går det med läsningen?

Jomen tackar som frågar! Det går bättre. I helgen hade vi inga barn hemma och mannen var borta stor del av lördagen så jag hann läsa dryga 400 sidor i Jerker Virdborgs Sommaren, syster. Hela boken! Nu är jag mitt inne i Helena Dahlgrens Orkidépojken och älskar att läsa om vad som kanske inte är mina hoods, ändå är väldigt nära mina hoods då jag bor i grannkommunen. Ytterligare ett plus för att huvudpersonerna går till partybåten Patricia för att festa! Jag och mina vänner praktiskt taget bodde på den för tjugo år sedan. 

På bilden: en något motvilligt fotoobjekt i form av Cattis som mest ville stirra på ytterdörren då alla tre hussarna väntades hem vilken sekund som helst.

X: den sista platsen - John Ajvide Lindqvist

Sista delen i John Ajvide Lindqvists trilogi som inleddes med Himmelstrand och Rörelsen.  

Tommy T är kriminaljournalisten som en gång var den störste i Sverige; den som alltid var på plats vid stora händelser och fick de bästa historierna tack vare sina kontakter. Nu har han sedan länge blivit förbisprungen av yngre kollegor men en förskräcklig mängd underliga självmord i den undre världen får honom att tro att hans stjärna åter kan vara på väg uppåt. Tommys grundliga journalistiska förmåga ska göra honom störst igen! Samtidigt dras hans sjuttonårige systerson in i verksamheten med knarkförsäljning: Linus bor i miljonprojektet Gårdsstugan där han redan som trettonåring började sälja sin ADHD-medicin. När den mystiske X dyker upp som från ingenstans med obegränsade mängder kokain får Linus chansen att flytta upp några divisioner. 

Kanske är det i detta författarens framtida storhet ligger; kriminalromaner med en smidge av övernaturlighet! För det här är ruggigt bra. Den skulle kanske till och med kunna läsas som fristående, för det är så få saker som man missar i i trilogin, i jämförelse med vad man får med den här otroliga berättelsen om sorg, hopp och kärlek. Som alla stora berättelser så handlar det om vad man är beredd att göra för de man älskar, hur mycket man är villig att förlora. De övernaturliga bitarna hänger kvar från de två första böckerna och ger lagom kalla kårar, ändå är jag många gånger rädd när jag läser. Rädd för ångesten, för bedrövelsen. För det där man vet inte kommer gå att fixa. X den sista platsen är förmodligen det bästa han har skrivit. 

Stalpi - Stefan Spjut

- "Om man tror på troll, då är man bara konstig, men om man vet att de finns, då är man som förbannad."

Gudrun Myrén

Tio år efter händelserna i Stallo får vi återigen följa Susso Myrén, hennes mamma Gudrun och deras kamp mot trollen. Vi får även stifta bekantskap med Sussos barndomskompis Diana. Sektledaren Lennart Brösth rymmer från psyket och tar åter upp jakten på Susso som flyttat ut till en stuga i Vittangi tillsammans med ekorren. Samtidigt ska en varg fångas och transporteras från ett område till ett annat och Anders råkar illa ut när vargen ska sövas. Snart börjar han förändras och hans familj känner inte längre igen honom.

Stalpi är ett av samiskans ord för varg. Jag trodde det skulle vara mer varg i den här boken än det faktiskt var, men det gör verkligen ingenting. Berättelsen är mycket kortare än föregångaren Stallo, mer koncentrerad och utan de många sidospår som fanns i första boken (åh vad jag älskade de sidospåren!). Men jag vet att många retade sig på detaljerna samt allt fram och tillbaka. Jag blev lite besviken när det visade sig att det var Diana som var huvudperson och inte Susso men jag kan inte skylla min separationsångest på ett författartekniskt grepp. Berättelsen behövde nytt blod. Som jag skrev i mitt halvvägs in i Stalpi-inlägg så är den här andra boken oerhört mycket mer våldsam, det är blodigt, rått och väldigt äckligt. Ibland blir det för mycket, jag har stängt av Storytel för att jag inte klarat av mer karvande, skjutande eller dränkande. Men visst älskar jag Stalpi och jag vill bara ha mer av miljöerna, trollen och den fantastiska naturen. 

En magisk kväll med John Ajvide Lindqvist

I fredags var jag på författarsamtal med John Ajvide Lindqvist på Kulturhuset i Stockholm. Detta i samband med att hans bok X: den sista platsen, släpptes. Den som ledde samtalet var den lika begåvade författaren Åsa Larsson och med på scenen fanns även sångaren Love Antell som tillsammans med John sjöng och spelade några låtar. Det blir något speciellt när två författare möts och pratar om skrivande och då speciellt diskuterar en bok som jag tyckte väldigt mycket om (recension kommer senare nästa vecka). Många skratt, intelligenta frågor och en publik som satt som tända ljus. Jag såg till att få min bok signerad innan den lämnades över till min vän som var med mig på eventet, det ska bli roligt att höra vad han tycker om den.

Jag-hinner-inte-läsa-ångesten rider mig

Vart tar egentligen alla dagarna och veckorna vägen? Vad händer med all lästid som bara rinner mellan fingrarna som sand. Varje dag tänker jag att just ikväll, då ska jag hinna med åtminstone femtio sidor. Jag ska bara jobba en hel dag, ta mig hem i Stockholms rusningstrafik, klara av alla måsten vad gäller middag och tvätt och allt det andra. Sedan ska jag L Ä S A. Så händer fika hos släkten, innebandyträning för bonusbarnen, födelsedagsmiddagar för vänner, jobba över, och allt det där andra som man inte såg komma bara för en vecka sedan. Sedan slår TRÖTTHETEN till, lägger sig som en plastfilm över ansiktet och man tänker när man slår ihop boken där i sängen att: i morgon. Då! Inte ens under helgerna infinner sig den där läsfriden, jag skjuter det framför mig som om det vore något jag fasar inför, när jag i själva verket längtar som en tokig. Ska bara ta oss igenom alla "ska bara". Sedan när kvällen kommer meddelar mannen och barnen att de ska se på film, kom och var med! I hemlighet hoppas jag att det ska bli något flabbigt och grabbigt så att jag utan ursäkter kan lägga mig i sängen och läsa. Men så blir det Hunger Games och då sitter jag där med popcorn och ett glas Crush, tänker ursäktande att jag nog var för trött för att läsa ändå. För visst vill jag ju vara med dem. Också. 

Kanske måste jag ta mig ett läslov. Ett par dagars ledighet för att faktiskt hinna med all den läsning jag så hett längtar efter. Mitt nattduksbord svämmar över av nyinköpta böcker. Trots att tiden saknas slutar jag inte köpa nytt. John Ajvide Lindqvist. Jerker Virdborg. Helena Dahlgren. Snart mina vänner, snart.

Pratar så fort jag kan - Lauren Graham

Den här boken beskrivs av förlaget som en memoar i essäform. Lauren Graham, mest känd från serierna Gilmore Girls och Parenthood, berättar om sitt liv. Om hur det kan vara att under en lång tid förbli singel i ett samhälle byggt för två, hur det är att bli förpassad till mamma-facket när man är strax över trettio och hur det var att få återvända till genombrottsrollen Lorelai Gilmore, sju år efter att serien lagts ner. Avsaknaden av röd tråd är lite irriterande, milt sagt och hon jobbar väldigt hårt med att ha en bra attityd till Hollywoodfabrikens vikthets men kan inte riktigt förklara, ens för sig själv, varför det är viktigt att vara smal. Ett helt kapitel ägnas åt att maniskt upprepa: ät mindre och träna mer. Början på boken är alldeles för flåshurtig. Hon försöker vara Amy Schumer men allt jag ser är Lorelai. Det är ett problem, att det är så svårt att särskilja Lauren från hennes mest kända karaktär men vi älskar ju Lorelai! Men sedan blir det faktiskt roligt på riktigt (eller vänjer jag mig bara vid tonen?) och då speciellt när hon snuddar vid det som bränns: sexismen, kvinnoföraktet, uteseendepressen. Jag säger "snuddar vid" då hon faktiskt har skrivit en hel bok om sig själv utan att få med något som helst personligt. För personligt måste inte betyda intimt eller privat. Jag förstår att hon är orolig att lämna ut sig själv för mycket med tanke på hur pressen har jagat henne om privatlivet. Hon hade nämligen oförskämdheten att vara singel i en "evighet" och när hon väl blev tillsammans med en (lika känd) skådespelare så ville hon inte prata om förhållandet. Fräckheten! Men jag hade älskat att få veta mer om inspelningen av Gilmore Girls än att alla skådespelarna var fantastiska och varma och att allt gick som på räls. Plattityder. Självklart är jag inte ute efter historier om tjuvnyp eller gräl, för det är lika ointressant, men något mer måste det väl ändå finnas att säga? Som detaljen att de inför de fyra nya avsnitten fick bygga upp alla miljöer på nytt men att de då inte hade kvar de exakta måtten så hallen hos Lorelais föräldrar blev större än tidigare. Otroligt roligt och nördigt fakta för oss som sett och älskat den serien, om och om igen. Mer sådant hade varit guld! Som avslutning så måste jag ändå erkänna att jag tycker väldigt mycket om henne, jag är dock otroligt kluven till hennes bok! Så jag både älskar och tycker lite illa om, men berörde mig måste jag ändå erkänna att den gjorde.

Stort tack till Lind & Co-förlag för recensionsexemplaret!

Kulturkollos veckoutmaning: Kalla kårar

Just nu är det nästan enbart det hotande kärnvapenkriget med Nordkorea och USA som huvudaktörer som lyckas ge mig kalla kårar. Tankarna snurrar hela tiden i bakhuvudet; vad måste jag göra om helvetet bryter lös? Allt på grund av dessa två jättebebisar som tydligen styr varsitt land. På något sätt måste jag samla ihop pojkvän, barn och katter (samt pojkvännens cancersjuka ex) och stuva in oss i bilen för att fly upp till svärföräldrarna norr om stan där vi kan överleva på jakt, fiske och vad skogen ger. Om vår del av världen nu kommer förbli beboelig vill säga. Alla clowner, spöken och zombier har rejäl konkurrens av ofattbar verklighet just nu. Men okej, här kommer några rysliga tips.

• Zombier. The Reapers are the Angels av Alden Bell. Femtonåriga Temple gör sitt bästa för att överleva ett postapokalyptiskt USA och kanske är de odöda inte hennes värsta fiende? Oerhört vackert skrivet och inte någon "typisk" zombieroman. 

          Vill du ha traditionell zombieskräck så är tv-serien The Walking Dead ett rysligt bra tips.

• Allt med John Ajvide Lindqvist. Min husgud och idol som bara blir bättre och bättre. 

• Allt med Stephen King. Kommentar överflödig.

• En av de böcker som skrämt mig mest, någonsin, är Ruinerna av Scott Smith. Jag har faktiskt ännu inte lyckats ta mig igenom den. Fyra amerikanska backpackers råkar mycket illa ut under en tur till Mexikos djungler och jag mår så dåligt att jag måste ligga vaken och kolla på sitcoms halva natten. 

Inlägget får illustreras av mina favoritkaraktärer i The Walking Dead.

Finaste bokmärket!

Det är en bra måndagsmorgon när kollegan kommer in med finaste virkade bokmärket hon köpt till mig under helgen. I form av en råtta med underbara morrhår samt glasögon! Nu är bara frågan hur jag ska hålla det från katterna för de kommer garanterat tro att detta är en leksak till dem...

My Best Friend's Exorcism - Grady Hendrix

Tonårstjejerna Ally och Gretchen är bästa vänner på det där sättet man nästan bara blir när man träffas som barn. Om man sedan delar livsavgörande upplevelser så blir vänskapen bara starkare. Allys familj är inte på långa vägar lika rik som de flesta andra i staden, men hon är ändå inkluderad på den fina privatskolan där de båda tjejerna studerar. Detta tack vare hennes goda betyg, ett stipendium och skolledningens goda minne. En natt när de får för sig att bada nakna i en sjö försvinner Gretchen och dyker inte upp igen förrän morgonen därpå, naken och förvirrad. Men är det verkligen Gretchen som kommer tillbaka? Något är väldigt annorlunda och snart börjar otäcka saker att hända människorna omkring henne och Abby är inget undantag. 

Detta är krypande obehagligt, sorgligt och hjärteknipande. Samt en hel dos äckligt som fan men mer än någonting annat är My Best Friend's Exorcism en berättelse om en vänskap som överskrider allt: klasskillnader, sexism, föräldrar, high school och demoner. Allt har en underbar ram av åttiotal och alla kapitel heter som låtar från årtiondet (kapitlet när Gretchen blir besatt heter exempelvis The Number of The Beast). Ofta blir jag rasande arg! Gretchen är en fin flicka i ett fint område och när hennes bästa vän säger att Gretchen kanske varit med om ett sexuellt övergrepp anses hon enbart försöka svärta ner vännens rykte, det ses inte som en ansats till hjälp. Föräldrar och skola slår ifrån sig: vill du förstöra hennes lovande framtid? Det är så mycket jag känner igen från mina egna tonår i slutet av åttiotalet, så mycket jag förträngt. Ni vet: "Pojkar är bäst! Pojkar är stora och starka. Pojkar kan inte riktigt hantera sina känslor eller vad de gör med nävarna och snopparna." Så här i backspegeln blir allt mycket tydligare; när man inte längre lever mitt i det, när man inte är en ensam, utsatt sextonåring som måste ta alla fajter själv. När man inte längre gör vad som helst för att bli älskad. Fast tro nu inte att det bara är elände i den här boken, den har en fin balans och jag älskade den av hela mitt hjärta.

Det här omslaget är så fantastiskt att det förtjänar den största möjliga förstoringen. De har gjort så att det ser ut som ett slitet gammalt omslag till en VHS-kassett! Genialiskt.

Poppy Pym & Faraos förbannelse

Efter att ha blivit övergiven som spädbarn växer Poppy upp på en cirkus men när hon fyllt elva tycker både hennes enorma familj och samhället att det är dags att hon börjar skolan. Snart befinner hon sig på Saint Smithéns internatskola där hon måste vänja sig vid skoluniform, följa regler och äta ordentlig mat istället för godis och sockervadd. Trots en oro för att vara väldigt annorlunda skaffar hon sig snart två vänner, Ingrid och Kip, och de får veta att skolan ska vara värd för en utställning av egyptiska artefakter, bland annat en rubin som sägs bära på en förbannelse. En rubin som har en förmåga att orsaka kaos och olyckor vart den än kommer, och plötsligt börjar konstiga saker att hända på skolan. 

Jag skrev ett helt inlägg tidigare om den här bokens alla likheter med Harry Potter, så det behöver vi inte ta upp igen. I övrigt så är detta en otroligt fin barnbok! Där finns en berättarglädje som liksom rinner över och genomsyrar allt. Jag blev helt enkelt lycklig av att läsa Poppy Pym. Boken har fina bilder och jag älskar att man lagt in kartor och "foton" så att man har en aning om hur saker ser ut. Boken är dock en ren barnbok och flirtar inte med en vuxnare publik såsom exempelvis J.K. Rowling gör galant, men det går alldeles utmärkt att läsa den ändå trots att man passerat tolvårsstrecket. Jag kommer absolut att läsa bok nummer två: Poppy Pym & den förhäxade pjäsen.

TV-serielördag: THE CROWN

Jag brukar inte bli imponerad av kungligheter, åtminstone inte de nu levande, men man behöver bara titta lite bakåt i tiden för att jag genast ska finna det mer intressant. Förra helgen började jag, utan några riktiga förväntningar, att se på The Crown. Berättelsen om hur prinsessan Elisabeth av England blev drottning Elisabeth när hennes pappa, kung George VI dog i lungcancer 1952, och visst imponerar hon! Denna unga kvinna som fick hela ansvaret och kronan, blott tjugofem år gammal. Men än mer imponerar lillasyster Margaret. Hennes förälskelse i kapten Peter Townsend (femton år äldre samt frånskild) och den medföljande skandalen är oerhört hjärteknipande då hon förvägrades gifta sig med honom under hotet att hon skulle förlora titel och apanage, förutom den mediala skada hon skulle åsamka Elisabet. När hon flera år senare väl gifte sig med en annan man förvandlades det alltför snabbt till ett olyckligt äktenskap som inte höll. Jag insåg tidigt att jag måste hitta och läsa böcker om den här kvinnan; hon som rökte, drack och hade "skandalösa" kärleksaffärer. Kvinnan som, åtminstone till en början, inte ville låta hovets alla regler begränsa henne

Hela serien är oerhört visuell med otroliga kläder, miljöer och scener och jag fullkomligt avgudar John Lithgow som premiärminister Winston Churchill. Det är en serie som inte väjer för det svåra, som vågar visa den döende kungen och hans plågor, men där det allra mesta faktiskt utspelar sig i skådespelarnas ögon och ansikten. Väldigt, väldigt vackert. Men det är samtidigt en serie som på ett obehagligt sätt belyser hur det engelska kungahuset är likt en enorm kvarn som stadigt finfördelar allt och alla i traditionen och pliktens namn. Det gick inte många timmar efter kungens död innan Elisabeth blev tillsagd att svälja sina känslor och bita ihop, för rikets skull. Sakta men säkert har hon under årens lopp sedan förvandlats till själva sinnebilden av pliktkänsla. Allvarligt, finns det någon stelare tant? The Crown är en serie att bli fruktansvärt arg på, men också en resa till en tid som inte längre finns, på både gott och ont, och jag har fullkomligen drunknat i de tio avsnitten den den senaste veckan. 

Vanessa Kirby som prinsessan Margaret i The Crown.

Den riktiga prinsessan Margaret.

Expedition Kanchenjunga - Michelle Paver

Kanchenjunga är världens tredje högsta berg och finns i Indien. Dit kommer den unge läkaren Stephen år 1935 tillsammans med sin bror Kits samt några andra män och lokala bärare, för att bli de första att nå toppen. Ända sedan de var barn har de två bröderna dyrkat en bok om bergsbestigning och vid foten av berget träffar de en av de få män som faktiskt överlevde det senaste försöket, den expedition som skickade upp fem män men där enbart två återvände. Mycket snart inser Stephen att något är väldigt fel uppe på det väldiga berget. Är de förföljda? Vad är det som hemsöker alla som försöker bestiga den mytomspunna toppen? Det blir kallare och kallare, de drabbas av höjdsjuka och tvingas gräva grottor i isen för skydd. 

De här övermodiga och till dumhet kaxiga männen från hundra år tillbaka, åh vad jag älskar att avsky dem för deras inbilskhet! Äventyrare som var så säkra på att de var skapelsens krona och att enbart en eventuell brist på mod var det enda som stod mellan dem och storslagna dåd. Hela deras liv var uppfyllda av tävlan och förstaplatser, man slöt leden, talade viskande på klubbar för likasinnade (läs: rika människor) och bara visste att man skulle bli den hjälte man läst om sedan barnsben. Jag älskar även att se dem falla, vilket de alltid gör mot slutet av sådana här böcker och oftare än man tror; även bokstavligen. I övrigt så är Expedition Kanchenjunga en rysande spökhistoria som fick mig att bli isande kall mitt i sommaren. Det är ett bra betyg. 

Poppy Pym och de uppenbara stölderna

Det är med stor behållning jag läser Poppy Pym & faraos förbannelse, tro nu inget annat! Jag har inte så jättemånga sidor kvar men innan recensionen så måste jag ändå ta upp det som närmast liknar en parodi på en älskad bokserie. Blurben på baksidan ropar självsäkert ut: "Är Poppy Pym den nya Harry Potter?" (The Independent) och jag blir enbart irriterad. Jag förstår att förlagen förtvivlat letar efter nästa stora grej och självklart vill alla att just de hittar det! Men att utropa Nästa-Harry-Potter på vart och vartannat bokomslag betyder inte att det faktiskt händer. Vill vi förresten ens ha en "ny" Harry Potter? Vore det inte bättre med något helt fristående och självständigt?

Den här boken uppvisar en sådan enorm läsglädje och tro på läsaren att jag bara vill jubla. Det är roligt, smart och har karaktärer som är som folk är mest, i de flesta fall hur som helst. Men hela berättelsen är som en inverterad Harry Potter, det är nästan så att jag glömmer bort att läsa för nöjes skull och går över till att bara leta likheter: Det finns fyra elevhem, det handlar om tre vänner där den ena är en boknörd och den andra är klumpig men godhjärtad, samt huvudpersonen då - som hittades inlindad i en filt som spädbarn och vuxit upp utan sina biologiska föräldrar. Skolan har en knasig rektor med förkärlek för karameller. Det finns en elak kemilärare som på första lektionen pratar om att de fått en kändis i klassen och sedan gör allt för att förödmjuka Poppy. Snape, anyone? Där finns en ljusblond och rik flicka som hela tiden hänvisar till sin pappa och genast blir Poppys nemesis. Barnen har lektioner i botanik i ett växthus med kupol. Dock har författaren Laura Wood sett till att byta kön på alla karaktärer, där de i HP var män är de i PP kvinnor, och tvärtom. 

Men nästan mest förvånad blev jag över beskrivningen av skolans musiklärare, Madame Patrice. Det är en spot on personbeskrivning av Miss Patty från Gilmore Girls, ända ner till cigarettmunstycket.

Riktig recension kommer snart.

Halvvägs in i Stalpi

Det blir verkligen bara hemskare och hemskare i bok två, Stalpi av Stefan Spjut. Jag som tyckte att den oerhört detaljerade kidnappningen av en liten pojke i Stallo var så att både magen och känslorna knöt sig... Nu pratar vi tortyr och slaktmasker. Folk dör och försvinner. Det tog mig en lång stund att komma in i boken, det var svårt att vänja sig vid en ny uppläsare och det var faktiskt först när jag börjat arbeta igen efter sommaren som jag åter tog upp vanan att höra på bok till och från jobbet. Så nu sitter jag där på bussen och vrider mig av obehag. Fasen ta dig, Stefan! Det är så läskigt och äckligt men jag kan inte sluta lyssna. 

Gwendy's Button Box - Stephen King & Richard Chizmar

Det är 1974 och varje dag under sommarlovet joggar tolvåriga Gwendy Peterson uppför Suicide Stairs i hemstaden Castle Rock, för att förhoppningsvis gå ner i vikt lagom till skolstarten. Den där elaka pojken ska inte få kalla henne det där fula ordet igen. En dag sitter det en främmande man iklädd kostym och hatt på en bänk ovanför trapporna, en man som både vet vad hon heter och dessutom verkar har väntat på henne. Trots att Gwendy mycket väl vet att man inte får ta emot godis av främlingar accepterar hon den låda som han ger henne, en låda med åtta olikfärgade knappar och två spakar. De två spakarna öppnar luckor som distribuerar chokladbitar och silvermynt, knapparna på ovansidan däremot, använder man sig av dem så händer väldigt otrevliga saker... Detta är en berättelse som gärna hade fått bli mycket längre än de etthundrasjuttiofem sidor som faktiskt blev utgivna, det känns tyvärr som att de båda författarna tröttnade på historien. Den hade lätt kunnat bli en roman om kanske ytterligare hundra sidor och därmed inte blivit så korthuggen mot slutet. För både huvudpersonen och hennes historia under de tio år som vi får följa henne, är engagerande, men på de sista sidorna så går allt väldigt fort och man lämnas med flertalet lösa trådar. Så man kan säga att jag gillade starkt ända fram till slutet! Det är suggestivt, krypande och enligt devisen att "det läskigaste sker i fullt dagsljus". Gillar du Stephen King lika mycket som jag gör så måste jag nog be dig läsa oavsett de negativa delarna, för det är ändå en lästimme eller två som man får befinna sig i Castle Rock, staden som författaren själv tidigare meddelat att han aldrig mer tänkte skriva om. 

Scary Potter - Läskiga Harry Potter-omslag

Hittade dessa fantastiska skräckinspirerade Harry Potter-omslag som artisten Dylan Pierpont har skapat. Gå gärna in på hans hemsida och kolla på de övriga bilderna. De är härligt mörka och jag har svårt att sluta titta på dem.

Scary Potter & the Half Blood Prince

Scary Potter & the Goblet of Fire

 

 Both pictures borrowed from Dylan Pierponts website.

Reportage om Stephen King

Missa inte Mats Strandbergs reportage om Stephen King i Aftonbladet! Mats har tillsammans med sin make besökt Kings hemstad Bangor (som i böckerna heter Derry) och skriver bland annat om klass, vapenkontroll och hur det är att äntligen få se de platser som man tidigare bara läst om i älskade böcker.

Du hittar artikeln HÄR!

Bild: Mats Strandberg, lånad från Aftonbladet

Den här besattheten...

Jag har knarkat Harry Potter den här semestern. Läst böckerna på svenska och på engelska, sett filmerna. Det har inte funnits någon hejd. Förmodligen beror detta på att det har behövts tröst den här sommaren. Inte för att vi i familjen inte haft det bra, för det har vi. Men för att vi hukar oss och väntar, håller andan en smula. Min tillflyktsort har under de senaste tjugo åren varit Hogwarts, så det är inte underligt att jag fortsätter åka dit. Okej då: "åka". Jag tror även att jag sörjer att vi nyligen gjort allt Harry Potterigt som vi kan; filmstudion i London, Orlando Florida. Det finns inget på vänt, inget vi planerar att åka iväg på och snart är min killes pojkar för stora och kommer inte vilja följa med på sånt här. Ja, ni hör ju hur ynklig jag är. 

Under juli läste jag den sista boken: Harry Potter och dödsrelikerna samtidigt som jag plöjde jubileumsutgåvan av Harry Potter and the Philopsopher's Stone, Ravenclaw edition, den allra första boken. Fråga mig inte exakt hur det går ihop för det kan jag inte förklara ens för mig själv men det var trevligt att samtidigt få börja om från början med den glädjeexplosion som den första boken faktiskt är vid samma tillfälle som jag läste om hur många älskade karaktärer gick bort i den sista. Det är Kulla Gulla all over again. Där började jag allt som oftast om med bokserien när jag kommit till slutet, för jag längtade tillbaka till början när allt var enklare och mer förståeligt. Tryggt.

Den här senaste omläsningen har jag ägnat lite extra åt Professor Snape och mer än tidigare noterat hur han har gestaltats genom alla böckerna, men även familjen Malfoy. Dödsätarna är snäppet mer intressanta än de goda men är det något J.K. Rowling har lärt oss så är det att ingen människa är genomgod eller genomond. Det är dock lika sorgligt varje gång att läsa om hur Harry ser Snapes sista minnen, hur han tänker på Lily och man äntligen får förklaringen till så mycket. Jag älskar Professor Snape lite mer för varje gång jag tar mig igenom böckerna, sedan blir jag ledsen över att Alan Rickman har gått bort. Och så börjar jag om läsningen från början igen. 

"Hemma".