Miracle's Boys - Jacqueline Woodson

 

Finns det någon ungdomsroman av Jacqueline Woodson som man inte gråter hejdlöst av? Miracle´s Boys är ännu en fantastisk fullträff och handlar om tre bröder som bor i Harlem. Vi får allt berättat ur tolvåriga Lafayettes synvinkel, om hur mycket han saknar sin mamma som dog två år tidigare i diabetes. Hur den två år äldre Charlie precis har kommit hem från ungdomsanstalt efter ett väpnat rån. Och hur äldsta brorsan Ty'ree försöker hålla den lilla familjen samman genom att jobba istället för att gå på college. Brödernas pappa dog i en olycka innan Lafayette ens var född.

Mellanbrodern Charlie må vara tillbaka från anstalten, men han är en annan pojke än den som försvann två år tidigare. Han är arg. Rasande. Och har skaffat farliga vänner som bär gäng-färger. Lafayette vet inte hur han ska hantera allt och försöker bara göra allt rätt: sköter skolan, gör som storebror Ty'ree säger och kämpar för att hantera sorgen över mamma. En sorg som hela tiden bubblar över av skuldkänslor, för kunde han inte ha gjort saker annorlunda där innan ambulansen kom? Visst kunde han ha gjort mer? 

Miracle's Boys är en bok där i stort sett allt redan har hänt och alla kapitel är samtal mellan Lafayette, Charlie och Ty'ree. Ändå är man helt trollbunden från sida ett, plöjer igenom från pärm till pärm tills allt är slut och man sitter där med ett fullt hjärta och en enorm ömhet för de tre bröderna. Woodson skriver böcker som är på riktigt, om känslor som egentligen är för stora för att ta in men som i slutändan blir till ett slags poesi. Storartat.

Vi röstar om vi saknar mamma - Nina Pascoal

 

En mamma åker med sina tre döttrar till en spansk charterö. För att slappna av, för att ha trevligt i två veckor. Visst har de det underbart här i solen? När de får rösta om allt viktigt - vad de ska äta för frukost, huruvida det är dags för glass eller inte. Med ett barn i dagisålder och två systrar i yngre tonåren blir det gärna chokladflingor till de flesta måltiderna och glass ganska ofta. Men så springer de på Sören, som mamma känner från Sverige. Fast var det en slump? Mamma ringer samtal från hotellbadrummet, smyger iväg själv. De äldre flickorna har fullt upp med att utforska vad deras kroppar i bikini kan göra med pojkar och män. För plötsligt har de en helt annan makt än tidigare. Eller är det ens makt? Kanske var det bättre att förbli osynlig. Mitt i allt detta försvinner mamma. Hon lämnar en lapp på bordet och en hög med pengar. Visst klarar ni er själva ett par dagar medan mamma får andas ut? Varje dag fortsätter systrarna att rösta om det som är viktigt, framförallt om det som nu styr deras dagar: saknar de mamma?

En helt fantastisk bok som jag läste ut i en enda sittning. Information släpps pö om pö och aldrig för tidigt eller för mycket, man får undra en del under läsningen. Somligt får man aldrig veta. Allra mest handlar det om tolvåriga Kornelia som blir den som får ta hela ansvaret för lillasyster, som försöker göra det rätta när den dysfunktionella mamman går upp i rök. Trots att hon är långt ifrån tillräckligt mogen eller stor nog. Det är hjärtskärande och andlöst - ibland våldsamt - samtidigt som det många gånger är ömt och kärleksfullt. En pärla till bok. Om systerskap, föräldraskap och den där semestern som aldrig blir så fin som man tänkte sig hemma i Sverige.

Bokrea 2021, trots allt

 

Det blev en bokrea ändå. Jag beställde de allra flesta böckerna på nätet och åkte bara in för de två som inte släpptes förrän bokreastarten, men inte ens då infann sig den rätta känslan. Den av julafton. Jag brukar stå utanför Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm vid sju på morgonen, äter frukost på plats och jämför sedan inköpen med ett par kollegor som alltid hänger med. Men inte i år. Nu var det knappt någon där och folk tittade inte ens på varandra. Tur att man fortfarande kan gräva ner sig i sin bokhög när man kommer hem, att det inte har ändrats. 

Förintelsens minnesdag 2021 - Jag vill inte ha levt förgäves

 

Som vanligt läser jag något nytt om Förintelsen den här dagen och i år blev det Jag vill inte ha levt förgäves av Mari Larsson. En sprillans ny biografi om Anne Frank, flickan som tillsammans med sin familj tvingades gömma sig undan nazisterna i Amsterdam men slutligen blev förrådda och skickades till koncentrationsläger. Dagboken som Anne skrev under tiden som de var gömda bakom faderns företag har jag läst åtskilliga gånger och när jag fick chansen att besöka Prinsengracht 263, var det med stor andakt och respekt jag klev in i de pyttesmå rummen. Boken är fylld med många fina fotografier av Anne och de andra i familjen Frank, somliga som jag aldrig sett förut. 

Vänligheten - John Ajvide Lindqvist

 

I Vänligheten får vi följa sex personer i trettioårsåldern som alla vuxit upp i Norrtälje. När Siw, Anna, Johan och Max blev kvar på hemorten flyttade Marko och Maria till Stockholm och gjorde karriär. Men nu när en mystisk gul container på ett mystiskt sätt anlänt till hamnen är även de som lämnade landsbygden tillbaka på mammas gata. Två av karaktärerna har förmågor utöver det vanliga, de kan se och höra hemska saker som ska inträffa i framtiden och om livet varit lite jobbigt tidigare så är det inget mot hur det kommer bli nu. Containern för med sig en slags ondska, som rinner ut i Norrtäljeån när myndigheterna väljer att bända upp dörrarna på den enorma plåtlådan. En ondska som sipprar in i alla vinklar och vrår i de människor som befolkar platsen - och som får dem att utföra de hemskaste handlingarna.

Som vanligt är en ny bok av John Ajvide Lindqvist oerhört efterlängtad. Det är julafton varje gång. Men jag måste erkänna att jag blev lite besviken på Vänligheten. Det är en regelrätt mastodontroman på över sjuhundra sidor och det är spännande, lite äckligt och ibland oväntat, som sig bör. Men det är även en hel del fettfobi, som visserligen ligger i betraktarnas (det vill säga karaktärernas) ögon men känns helt oviktigt för berättelsen som helhet. Människor beskrivs som dallrande och iklädda för trånga blusar och rultar fram på gatorna, när deras övervikt inte ens är relevant för själva historien. Sen tillkommer även en sidohistoria om en psykiskt sjuk mamma som blir den "vanliga" kvinnliga dåren som springer naken på gatorna. Det är i allmänhet mycket utseende i Vänligheten, det upprepas om och om igen. De fula är tjocka och dallrande. Fotomodellen är underskön och ofattbart vacker. Mannen som tränat hela sitt liv har spelande muskler och Zlatan-leende. Det blir ganska tröttsamt när man vill läsa om de övernaturliga förmågorna, vad som egentligen hände i den gula containern, vad som driver nättrollet när han sitter och skriver främlingsfientliga kommentarer på nätet om nätterna, och så vidare. 

Stort tack till Ordfront Förlag för recensionsexemplaret!

Alla är så ledsna nuförtiden - Bart Moeyaert

 

Tolvåriga Bianca kämpar med att hålla ordning på känslorna och omvärlden, föräldrarna är skilda och hon bor tillsammans med sin mamma och svårt hjärtsjuka lillebror Alan. Eftersom pappan träffat ny kvinna undrar han om det inte vore bättre för alla om Bianca inte kommer till den nya familjen så ofta som tidigare. Skulle inte alla gagnas av det? Det är svårt att få föräldrarnas fulla uppmärksamhet i och med broderns många operationer och ständiga tillsyn och Bianca hänger helst bakom grannarnas hönshus där hon får vara ifred med sina tankar. Tills dagen när Alan tar hem en ny lekkompis vars mamma visar sig vara en känd skådespelerska från en tv-serie som Bianca älskar och plötsligt vill hon själv göra något annat än vara ensam i sin egen värld. 

2019 års ALMA-pristagare Bart Moeyaert är som vanligt expert på att gestalta barn och tonåringars inre liv. Speciellt bra är han på de truliga, lite traumatiserade själarna, de som inte ens själva vet vad de vill och varför. Allt är tätt skrivet och man gagnas ofta av att ta en liten paus, inte rassla igenom texten för fort, utan låta den ta den tid den behöver. Många av meningarna är exakta och liksom levande. Poetiska och snudd på perfekta. Truliga Bianca kommer stanna kvar länge hos mig.

Candy - Hanna-Linnea Rengfors

 

Vilken fantastisk bok! Från det att jag slog upp den under en eftermiddag, tills att jag blev klar sex timmar senare, gjorde jag inget annat än läste. Det gick inte att sluta.

Janni lever tillsammans med Aylin, Marco och Emil och barnen Simone och Ella. Man får klura lite i början för att förstå hur alla hänger ihop med varandra men det är ett tankearbete man mer än gärna gör. Med i familjen finns även hunden Candy som är räddad från hundstallet för en sista chans då hon är stundvis aggressiv och har bitit ihjäl sina valpar. Berättelsen börjar på Ellas födelsedag, när en höggravid journalist ringer på hemma hos familjen. Hon är där för att hon ska skriva en bok om Sasha, sångaren och musikern som hittades död på ett hotellrum nästan fyra år tidigare. Sasha, som Janni kände sedan universitetet och hade ett komplicerat men kärleksfullt förhållande med. Sasha, som levde i sin egen värld där musiken var den dominerande kraften. Så rullar hela historien upp, genom skoltiden, ungdomsåren och början av vuxenlivet när Janni arbetade inom hemtjänsten och bodde i en skabbig enrummare medan Sasha blev känd, reste världen runt och gick på premiärer. Men han återkom hela tiden till Janni, de återkom hela tiden till varandra och sakta med säkert närmar vi oss katastrofen.

Texten är ofta lite hemlig och kortfattad, stora händelser nämns som i förbifarten och kan vara lätta att missa. Många riktigt hemska saker passerar förbi ganska fort. Men de fastnar ändå på näthinnan och ger en fin helhetsbild. Jag tycker väldigt mycket om att Janni bor i en familjekonstellation som inte är den traditionella men att det samtidigt inte tas upp som något udda eller ifrågasatt, det bara är. På samma sätt finns det riktigt obehagliga saker som författaren inte duckar för. Eller bara det att Janni har ett komplicerat förhållande till sin dotter, boken igenom. Jag trodde verkligen på den här boken och allt som hände. Och nu ska jag faktiskt läsa den - igen. 

Nattavaara - Thomas Engström & Margit Richert

 

Vi befinner oss i en nära framtid där klimatkatastrofer helt förändrat världen och Norrbotten har brutit sig loss från Sverige. Den nya staten Nordmark styrs nu av en Jarl och på den fattiga landsbygden stryker gäng i Mad Max-stil omkring (fast här på cyklar) och plundrar människor på den lilla mat de fortfarande har kvar. Vi får, bland andra, följa tonåriga Erik som efter föräldrarnas självmord blir ensam med sin lillasyster när byborna tar deras hus. Till fots börjar de ta sig mot Kiruna där de hoppas få laglig hjälp att ta tillbaka sin egendom. I en annan del av Nordmark blir Marja tillfångatagen av landstrykare och gör sitt bästa för att bli en av dem, allt i kampen för att överleva ännu en dag. I Kiruna styr samtidigt ett få antal personer hela Nordmark med en blandning av propaganda, pådyvlad främlingsfientlighet och matkuponger. 

Det är lite väl många personer att följa i den här första delen av trilogin men allt är samtidigt oerhört spännande och fartfyllt. De lugna stunderna är lätträknade och jag ramlade igenom de dryga trehundra sidorna på ett par kvällar. Det är våldsamt, sorgligt och förvånansvärt ofta riktigt muntert. Jag tycker trots allt om den här skrämmande världen som jag på intet sätt skulle vilja leva i, är nämligen helt säker på att jag skulle vara en av de första att gå under i den. Det är väldigt effektfullt att placera hungersnöden i en miljö som är en så bekant, att förvandla landsbygden i Norrbotten till vad vi annars mest ser på Afrikas horn. Att människor faktiskt dör av svält. Att folk med knivar och skjutvapen försvarar det de anser vara sitt - och faktiskt dödar varandra i den kampen. Nattavaara är den perfekta julklappen till spänningssökaren som vill spegla sig i en möjligt nära förestående framtid.

Gudars like - Meg Rosoff

 

"Alla talar om förälskelsen som det mest mirakulösa, mest livsomvälvande i hela världen. Något händer, sägs det, och då vet du. Du ser in i din älskandes ögon och ser inte bara den person som du alltid drömt om att få möta utan också den du alltid i hemlighet har trott på, den du som väcker längtan och glädje, den du som ingen annan egentligen har lagt märke till förut. Det var det som hände när jag träffade Kit Godden. Jag såg in i hans ögon och jag visste. Det var bara det att alla andra också visste. Alla andra kände precis likadant."

Precis som med Meg Rosoffs debutroman Så har jag det nu så drabbades jag oerhört mycket av Gudars like. Jag låg vaken till sent in på natten för att få läsa klart, med svidande ögon och hjärtklappning. Det sjuttonåriga berättarjaget förblir namnlöst och könlöst hela berättelsen och det är fantastiskt snyggt gjort. Kärlek kräver inte pojke eller flicka. Allt som behövs är en känsla. Jaget bor tillsammans med sin stora familj i ett sommarhus på landet utanför London när två tonårspojkar kommer för att vistas där. Den mörka och tysta Hugo samt den ljusa och närmast gudalika Kit. Och nästan omedelbart slår kärleken till, för flera av de som spenderar sin vanliga lugna sommar med segling, ridning och böcker. Kit slår ner som ett blixtnedslag. Men vad känner han själv, vad är han ute efter? Gudars like är en bok med en exakthet som är ovanlig, både vad gäller känslorna och själva orden. Inte ett enda tecken känns onödigt, allt sitter precis där det ska. Och passionen sköljer över en, som en ostoppbar våg. 

Berätta aldrig det här - Frida Boisen

 

Medieprofilen Frida Boisen har aldrig sagt ett ord om den hemlighet som genomsyrat så många år av hennes liv med skuldkänslor. I romanform berättar hon nu sin historia. Det är mors dag och Frida har glömt att skicka blommor till sin mamma Rosita. När hon även missar moderns telefonsamtal har hon ingen aning om att katastrofen är ett faktum. Dagen efter kommer beskedet att Rosita har hittats död. Men det är när Frida upptäcker hennes sista hälsning som världen fullkomligt rämnar.

Jag läste ut den här boken på lite mer än ett dygn, för när man väl börjat var det nästan omöjligt att lägga den ifrån sig. Det är otäckt att läsa om en, från början, så kärleksfull mamma som mot slutet av sitt liv blir så förtvivlat elak. För hur kan man behandla sin egen dotter på det här sättet? Men det är även en berättelse om en pappa som kan slå och vara elak, en pappa som lämnar familjen och inte riktigt kommer tillbaka till sin dotter förrän hon är vuxen och har egna barn. På ett sätt så är det här en väldigt svartvit bok, där mycket med föräldrarna är nattsvart och författarens egna liv med man och barn är framställt i ett oändligt ljus. Kanske hade boken vunnit på att vara lite mer nyanserad, men ändå är det oerhört gripande och fängslande. Se som sagt till att du har tid att läsa ut när du väl börjat, för den är svårt att lägga ifrån sig.

 

Stort tack till Bookmark Förlag för recensionsexemplaret!

Det farligaste djuret av alla - Gary L. Stewart

 

Gary L. Stewart var bara ett spädbarn när han hittades övergiven i en trappuppgång i New Orleans. Nästan 40 år senare får han ett brev som är adresserat till hans adoptivföräldrar. Det är från hans biologiska mamma. Allt eftersom han lär känna sin mamma blir han mer och mer nyfiken på vem hans biologiska pappa är, och han bestämmer sig för att ta söka upp honom. Det resulterar i tolv års envis research i myndighets- och tidningsarkiv och mängder av intervjuer, som till slut leder fram till sanningen. En sanning som tvingar honom att ifrågasätta allt han trott sig veta om sig själv och sin bakgrund.

Att läsa (lyssna på) den här boken var en självklarhet eftersom jag sett filmen Zodiac oräkneliga gånger och läst allt annat jag kommit över om den här mördaren. Som visserligen inte var en av de som dödade flest, men ändå lyckades bli en av de mest omtalade - förmodligen mycket för att han aldrig har fångats. Han är med största sannolikhet död nu, mannen som döpte sig själv till The Zodiac Killer, men gissningarna om vem han var florerar fortfarande. Just den här boken har många poänger, men jag skulle nog tro mer på allt om författaren åtminstone tagit med ett par anledningar till varför hans pappa inte skulle kunna vara The Zodiac. Allt är lite för glasklart, helt utan tvekan. Men det är en jättespännande true crime-berättelse som ringlar sig fram i en lagom takt och som vanligt vill jag se om filmen med Jake Gyllenhaal och en rasande imponerade Robert Downey Jr.

The Southern Book Club's Guide to Slaying Vampires - Grady Hendrix

Patricia lever tillsammans med man och två barn i en stilla förort till Charleston, South Carolina. Hennes liv går ut på att hålla huset snyggt och städat, se till att barnen fortsätter vara välartade och kommer till skola och övernattningar i tid, samt att vara markservice åt maken som ofta åker på jobbresor till andra städer. För att få tiden att gå har Patricia och hennes vänner startat en bokklubb där de läser snaskiga true crime-berättelser och dricker vin medan de diskuterar de blodiga detaljerna. Men så flyttar en ensam man in i förorten. James Harris tar över en gammal släktings hus och till en början välkomnas han av alla men en dag börjar Patricia ändå undra om allt verkligen står rätt till med den artige grannen. Patricias svärmor, som visserligen är dement, börjar prata om att hon känner James Harris, att hon träffade honom som barn och att han ser exakt likadan ut. Att han inte har åldrats en dag. Och när barnen i en närliggande och mycket fattigare förort börjar försvinna och dö - då har Patricia inget annat val än att börja gräva i de mystiska händelserna. Tillsammans med väninnorna i bokklubben börjar hon undersöka mannen som sakta men obönhörligt nästlar sig in på alla nivåer i det sömniga lilla samhället.

Jag har varit så arg på den här boken och jag har burit den med mig till och från jobbet, trots att jag egentligen hade tillräckligt att släpa på varje dag. Men jag har på riktigt läst varje ledig stund och fullkomligt slukat allt. Precis som Grady Hendrix tidigare böcker så är den oemotståndlig. Han skriver skräck på ett sätt som kryper under huden på en. I den här får man inte ens se monstret och vad han går för förrän i slutet av boken, även om det kommer riktigt äckliga scener redan i början. Men det James Harris gör går utanför vanlig skräck och förmodligen bär jag med mig mycket av det Michelle McNamara berättade i I'll be Gone in the Dark och den TV-serie som just nu går på HBO, men jag blev äcklad, upprörd och förbannad utan att riktigt kunna hantera det. Det här är läskigt på riktigt. Och jag älskar att författaren i förordet berättar att han vill uppmärksamma allt föräldrar gör för sina barn för att de ska slippa smärta, allt de fångar upp utan att barnen ens märker. The Southern Book Club's Guide to Slaying Vampires rekommenderas på alla sätt jag kan tänka mig.

Bergtagen - Camilla Sten

Långt in i Jämtlands djupa skogar ligger Järvhöga internatskola dit Sveriges elit skickar sina barn för gymnasieskola och förberedelse inför universitetsutbildningar. Det är en gammal skola med anor och traditioner och när den sjuttonårige eleven Emil försvinner spårlöst kontaktar man givetvis polisen och både elever och ortsbor går skallgång för att hitta pojken. Emils rumskamrat Markus är förtvivlad men vet inte riktigt vem han kan prata med eller lita på. Under en skallgång i skogen träffar han Julia som går på ortens kommunala gymnasieskola och tillsammans börjar de göra egna efterspaningar. För Emil är inte den första unga mannen som försvunnit från Järvhöga.

Bergtagen är den första delen i en trilogi för unga vuxna om en internatskola med hemligheter, omgiven av en ännu mer hemlighetsfull och väldig skog som då och då verkar sluka unga män. Och det är rysligt spännande, jag sträckläste den här boken på ett par få dagar. Jag tycker mycket om att författaren skriver om psykisk ohälsa och sexuell identitet - utöver alla andra saker som tonåringar hela tiden går och grunnar på. Det är lite irriterande att man inte får svar på alla sina frågor mot slutet av boken men den goda nyheten är att det kommer två till delar, så jag hoppas att vi inte behöver vänta så länge till på mer. Bergtagen är riktigt bra magisk realism skriven för alla från tonåren och uppåt!

Hungerspels-sommar

Fick ju som sagt för mig att jag skulle läsa om Hungerspels-trilogin i sommar och började gräva fram de pocketversioner jag visste att jag hade... någonstans. Fick dock inse att jag slarvat bort tvåan, Fatta eld, alternativt har lånat ut den men inte fått tillbaka den. Så nu har jag två av böckerna i gamla Månpocket och en helt nyinköpt variant med en totalt annan design. Gah! Men jaja, det ska nog gå bra ändå.

Balladen om sångfåglar och ormar - Suzanne Collins

Det är sextiofyra år innan händelserna i de tre ursprungliga böckerna om Hungerspelen. Coriolanus Snow är arton år och blir genom sin gymnasieskola mentor till en av deltagarna i de tionde hungerspelen. Han får en av de sämsta deltagarna, flickan från Distrikt 12, Lucy Gray, och är irriterade över sin otur. Eller är det uträknat? Har han en fiende som vill honom och släkten illa? Han lever med sin farmor och kusin, de enda som finns kvar i ätten Snow och det är hela tiden på håret att de får behålla sin våning i de fina kvarteren. Men så träffar han Lucy Gray och inser att hon har sina talanger, kanske har de ändå en chans att vinna?

Jag börjar med att säga att jag slukade den här boken, jag låg vaken sent om nätterna och plöjde igenom sida för sida. Balladen om sångfåglar och ormar är ruggigt spännande och ofta omöjlig att lägga ifrån sig. Men. Det var ändå väldigt mycket som jag inte förstod eller hade svårt för i den här prequelen. För det som var det stora med de tidigare böckerna var kombinationen rik framtidsvärld och en förtryckt fattig arbetsstyrka som förväntades offra sina barn. Nu är alla mer eller mindre märkta av kriget, oavsett om de är Huvudstad eller Distrikt. Huvudstaden har det självklart mycket bättre, men de har ändå fortfarande minnen av bomber, sjukdomar, svält och död. De har ännu inte blivit de där bortskämda, översminkade lyxkonsumenterna. Vilket faktiskt behövdes som kontrast till eländet i Distrikt 12. De första tre böckerna skrevs dessutom i första person och det gjorde något med närheten till Katniss. Den här sista boken är skriven i tredje person och huvudkaraktären är en person som man i förväg vet kommer bli ond. Det gör något med berättelsen, med anknytningen. Hungerspelen lät dessutom vissa företeelser gå ganska långt utan att förklara sönder dem, slåtterdagen nämndes vid namn högst upp på sidan två men förklarades först sju sidor senare. I den nya boken beskrivs allt i minsta detalj vid första anblicken. Snow förändras under tidens gång men jag förstår inte riktigt varför. Han börjar som ganska sympatisk, man känner för den här fattige pojken som kämpar med skolan och de mycket rikare klasskamraterna. Men sedan börjar hungerspelen och han tvingas ta svåra beslut, göra saker han inte räknat med - och han blir någon annan. Fast jag har svårt att förstå varför just de händelserna utlöser de förändringarna. Och spelen blir i ärlighetens namn ganska trista eftersom vi hela tiden befinner oss utanför arenan. En arena som dessutom är en gammal sportarena som inte har några specialeffekter, styrda klimat eller knappt ens mikrofoner. Det är som ett gladiatorspel i ett sönderbombat Friends Arena. Sedan hans namn... Co-ri-o-lanus. Alla heter varianter av gamla romerska namn men hans eget är värst och jag fick tänka till varje gång jag skulle uttala det i mitt eget huvud. Berättelsen bränner egentligen till först när vi närmar oss slutet och får åka till Distrikt 12. När Snow får se fattigdomen på riktigt och har modet att jämföra det med sin egen. Men sedan blir det tyvärr mest som en sightseeing-tur genom gamla jaktmarker med besök på Hällen, hängeträdet, i bageriet och i Sömmen. Mest för sakens skull, vi ska känna igen oss. 

För att försöka avsluta en väldigt långt text. Balladen om sångfåglar och ormar är en välkommen återkomst till en värld jag längtat tillbaka till, men den tar mig inte hela vägen. Så den här boken kommer jag inte gå tillbaka till i första taget, däremot ser jag fram emot att läsa om de första tre böckerna i sommar. 

Äntligen får man spendera tid i Panem igen!

Nyligen såg jag om alla Hungerspels-filmerna och blev ännu en gång snabbt trollbunden av den dystopiska framtiden i Panem. För trots sina brister så har den här berättelsen något väldigt speciellt, en känsla av sanning och på riktigt, trots gladiatorspel för barn och muterade hittepådjur. Tror jag måste läsa om böckerna också och anar ett möjligt sommarprojekt. Men först ska jag läsa klart Balladen om sångfåglar och ormar, den prequel som författaren Suzanne Collins släppt. Jag är ungefär halvvägs in och kan inte sluta läsa om hur Coriolanus Snow blir mentor till flickan från Distrikt 12, Lucy Gray i de tionde hungerspelen.

Närmar du dig mjukt - Jacqueline Woodson

Plågsamt vackert om den första kärleken. Den där sköra, trevande men ändå benstarka förälskelsen som kan flytta berg men trots allt inte övervinna den fördomsfulla omgivningens tankar och idéer. För Jeremiah är svart och Ellie är vit. De är femton år och blir blixtförälskade när de träffas första dagen på privatskolan i New York och världen slutar aldrig berätta för dem att de sticker ut. Främmande människor stannar Ellie och frågar om hon är okej när hon promenerar med Jeremiah i parken, de blir utstirrade på tunnelbanan och inte ens deras egna familjer förstår fullt ut att de faktiskt måste vara tillsammans. Jacqueline Woodson har återigen skrivit en fullträff. Jag har sagt det förut men det tåls att upprepas: ingen skriver ungdomsböcker som hon. Allt är på pricken, utan övertydligheter och med en stor dos kärlek. Hon älskar sina karaktärer lika mycket som de älskar varandra. Och hon lyckas berätta om rasism utan att skriva någon på näsan. Det är poetiskt, vackert och i slutändan outhärdligt. Woodson väjer aldrig från det svåra, hon låter det istället göra ont. Ibland till den punkt att man knappt står ut men det är okej - för man kommer komma ut på andra sidan även om det kanske inte är som samma person - och nästan alltid med tårarna långsamt rinnande nedför kinderna.

Creepypasta - Jack Werner

Detta är en något omarbetad version av samma bok som kom 2014 och är underbara 450 sidor med spökhistorier från nätet. Just ordet "creepypasta" kommer från copypasta som i sin tur är en lek med copy/paste. En Creepypasta är alltså en spökhistoria som publicerats på internet, kopierats och publicerats igen och igen. Vi får allt serverat i olika kategorier och går igenom alltifrån berättelser om Slenderman, konspirationsteorier och skräck om när tekniken fallerar. Och man bör kanske inte göra såsom jag gjorde: plöja den här boken på ett dygn, för det kan bli mastigt om man inte tycker spökhistorier är det absolut bästa som finns. Men jag älskade det. Speciellt när jag låg vaken mitt i natten och skrämde upp mig själv. Somliga har jag hört förut i podd-form men de flesta var helt nya för mig. Efter varje berättelse finns en kommentar och typ av analys, men den kan man i många fall hoppa över om man vill, för åtminstone jag tycker det är mycket roligare att befinna sig inuti historierna istället för att plocka isär dem.

Var är Olle?

1980 försvann elvaåriga Johan Asplund från Sundsvall. Jag var fem år och minns löpsedlarna från när jag var i staden och hälsade på min vuxna halvsyster som bodde där. Och där någonstans började ett intresse för de som försvinner och aldrig mer dyker upp. För de måste ju ta vägen någonstans, människor av kött och blod kan inte bara försvinna ut i tomma intet! Det skrämde mig oerhört - och gör fortfarande. Tre år senare försvann artonårige Olle Högbom, också från Sundsvall. Ingen av de två har hittats. Journalisten Martin Ezpeleta har under många år gjort ett researcharbete för att försöka ta reda på vad som hände Olle, resultatet är en elva avsnitt lång följetong på Storytel. Han guidar oss igenom alla spår som inte ledde någonstans, om den vansinniga rättegången mot Thomas Quick. Men vi får också höra från Olles pappa Ruben, som aldrig slutat leta efter sin son, och systern Maria som hela livet försökt skapa någon slags normalitet i allt. Det är otäckt och sorgligt men ändå gjort med en stor portion respekt. Slutligen når Martin fram till ett spår som trots Rubens påtryckningar hela tiden ignorerats, ligger det något i de anklagelserna? 

I pestens tid

De här corona-tiderna har nästan sänkt mig totalt. Skolan är avskalad till absoluta minimum och allt sker på distans, men ändå orkar jag knappt med det lilla. Jag är hemma nästan hela dygnet, sover uruselt, ligger vaken om nätterna och läser nyheter, spelar Candy Crush. Läser knappt några böcker alls. Därav tystnaden här just nu. Vill dock tillägga att jag inte är så rädd för själva smittan utan mer vad allt detta potentiellt kan göra med vår ekonomi,  jobben och globaliseringen. Det känns som att leva mitt i en skräckfilm samtidigt som den gryende våren ger sig till känna när man ger sig ut på promenad. Surrealistiskt. Tanken på att detta kan pågå i flera månader till är oerhört påfrestande. Men snart får jag bara ta mig i kragen och skärpa mig, försöka släppa ångesten och se framåt. Tills dess lyssnar jag på massor av Harry Potter på Storytel samt Var är Olle (också den på Storytel!).

Hoppas ni alla mår bra.