Intressant tidnings-läsning

Slog till på två tidningar på vägen hem igår! Underbara Historiskan som jag har alla, få, nummer av samt Skriva som jag köper när andan faller på. Den förra lockade med historien om hur kvinnor under artonhundratalet hade få chanser till självförsörjning men att fotografi var en av dem. Samt berättelsen om Phillis Wheatley, den första afroamerikanska kvinnliga poet som fick ge ut en bok. Den senare tidningen lockade med en lång intervju med Jessica Schiefauer angående hennes Augustprisade roman När hundarna kommer. Samt givetvis mycket, mycket mer i båda tidningarna. Det här ska bli roligt att läsa!

En annan gryning, av Camilla Sten

Är du en av oss eller en av dem?

Vi befinner oss i ett möjligt "snart", ett kanske-kommer-att-hända. Sverige leds av det högerextrema Partiet som förbjudit islam, stängt gränserna och delat in människor i olika klasser. Klass A betyder fullblodssvensk och ett ganska bekvämt liv om man följer reglerna. Från Klass B och nedåt ända till E betyder olika restriktioner vad gäller boende, skolor och sjukvård. Är du klass E och får cancer måste du själv bekosta hela din vård. De yttre norra förorterna till Stockholm är övergivna av samhället, där bor de klasslösa i byggnader som nästan bara består av betongskelett. Isa är klass B. Hon har ett jobb och en lägenhet, även om det är en väldigt nedgången sådan. Men hon är även med i en hemlig motståndsrörelse som sprider flygblad mot regeringen och hackar partibloggar. Gör motstånd. När de får information om att en anonym bloggare säger sig ha information som kan störta regeringen måste de bestämma sig om de är redo att gå från vandalism till vad som i samhällets ögon räknas som terrorism. 

Det är så lätt att vara självgod. Man slår sig själv för bröstet och tycker att så illa, som det är i den här boken, det är det inte på långa vägar i verkligheten. Inte nu. Inte än. Sedan tänker jag på de som lever längst ner på samhällsskalan idag och så är jag inte så säker längre. Rasismen finns ännu inte inskriven i lagen men tankesättet har börjat gro i samhället, för vi är rädda att bli av med det vi har. Vi tänker gärna att det är du och jag mot dem.

I början av boken finns det en tendens att låta karaktärerna, i dialog, berätta för mycket av hur Partiet kom till makten och annan allmän historia. Folk pratar inte så och det blir lite krystat. Men det är ett väldigt litet aber för en i övrigt riktigt bra historia. Jag tycker så mycket om Isa, Sumita, Levi, Fabian och de andra! Och man får inte veta hur det ska gå förrän på de allra sista sidorna, det är nagelbitande spännande ända till slutet. Samt underbart samhällskritiskt. Läs!

Gårdagens inköp på bokrean!

För andra året i rad stod jag och mina kollegor redo klockan sju vid Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm. Det är en underbar känsla att kunna plocka på sig så mycket som tolv böcker och få var fjärde gratis. De allra flesta var planerade medan Bevara Sverige svenskt blev ett sista-minuten-impulsköp. Jag ser mest fram emot att börja läsa Stjärnklart av Lars Wilderäng.

 Det är nio böcker på bilden då tre av de tolv är till mina bonusbarn och de blev kvar på jobbet!

Det oändliga havet, av Rick Yancey

Fortsättningen på Den femte vågen.

Jag hade glömt bort att jag hade del två hemma men kom tack och lov på det efter att ha sett The 5th Wave på bio. Samma kväll plöjde jag nästan hundra sidor i Det oändliga havet och bara några få dagar senare var den utläst. Cassie har hittat sin lillebror men tappat bort Evan. Den utomjordiska attacken har nästan utrotat hela mänskligheten men en grupp ungdomar har inte gett upp kampen. Större delen av boken utspelar sig under ett par få dagar men de många tillbakablickarna gör att tidsspannet känns större än det verkligen är. Och jag älskar Cassie, fortfarande. Karaktären har blivit lite mer nyanserad och man får fler svar på vad som i hela friden pågår i hennes huvud.

Det är så här jag vill ha min dystopi: svår och enkel på samma gång. Författaren litar på sina unga läsare, vet om att de kan förstå en komplicerad berättelse och genomför allt utan att skriva en på näsan. Samtidigt är det en grundberättelse om livet och döden. Kärleken. Om allt man gör för de man älskar. Del tre får jättegärna komma på svenska nu!

Skönheten, av Christian Johansson

"Vi kommer aldrig att lämna den här ön. Vi har kommit hit för att dö."

Kan en plats vara ond? Eller ligger det mörka alltid i människornas hjärtan och själar? Man får möta många personer i Christian Johanssons Skönheten, bland andra det barnlösa paret Karin och Erik som tycker sig ha accepterat sin livslott. Men en dag flyter det de önskat sig i så många år iland vid deras brygga - och allt slås konstigt nog i bitar. Vi får även följa Tomas och Pål som i en mardröm som tagen från filmserien Saw vaknar upp skadade i ett nedgånget hus där det inte verkar finnas någon väg ut och där någon eller något är på jakt efter dem. Och så Ann-Marie, som tillsammans med kärleken och sin dotter intet ont anande flyttar till vad som verkar vara drömboendet på den enskilda ön.

Detta är verkligen många karaktärer som lever i olika tider och det kan till en början vara lite svårt att hålla isär allt. Men det är även som det ska vara, för det blir lättare, och hur allt hänger ihop är något som kommer med tiden. Jag fullkomligen dyrkade författarens första roman Parasitus och såg väldigt mycket fram emot Skönheten. Det var väl värt väntan! Det är ibland en väldigt blodig och äcklig historia, lite för blodig och äcklig faktiskt. Om jag får välja så tar jag min skräck lite mer psykologisk. Men det här är fortfarande väldigt bra. Christian Johansson får mer än gärna skriva fler romaner.

Stort tack till Swedish Zombie för recensionsexemplaret!

Nästa måste-dystopi-läsning är hittad!

Detta verkar vara en spännande historia och omslaget är magiskt vackert. Jag bara måste lägga tassarna på David Norlins bok Dagar utan ljus, nätter utan mörker så fort som det bara går. Vi pratar krig, atomubåt och hemliga meddelanden. Ska köpas innan helgen!

Läs ett provkapitel här!

Bön för Tjernobyl, av Svetlana Aleksijevitj

Tjernobyl är en del av min barndom. Jag minns rädslan när den första radioaktiviteten nådde Sverige och man trodde att det var ett svenskt kärnkraftverk som hade läckt ut den. Nyhetssändningar med sprakande dosimetrar. Sedan kom dagarna när vi inte fick leka på skolgården om det regnade eftersom vinden låg på från öst. Sommaren när jag var elva fick vi inte äta bär eller svamp från skogen och på tv bulldozrade man ner nödslaktade renar i stora gravar. Jag har levt med den här händelsen i nästan hela mitt liv, läst artiklar och böcker, men aldrig har jag kommit Tjernobyl så nära som nu. 

Boken börjar rent fasansfullt med en berättelse av en kvinna som var gift med en av de brandmän som var först på plats efter katastrofen. Det handlar om kärlek i sin renaste form men som gestaltas genom smärta. Sedan blir det otroligt nog bara värre. Röst efter röst matas fram genom texten, det är vittnesmål och monologer. Alla kryper de innanför huden. Hur överlever man att man genom en medtagen mössa givit sitt barn en hjärntumör? Det är många varianter av den historien, alla lika ofattbara. Och djuren. Herre Gud, djuren. Just de passagerna var jag tvungen att bläddra förbi. Kvarlämnade hundar och katter som svälter och blir skjutna, övergivna kor som skriar i sina bås. Jag. Klarar. Inte. Av. Det. Men det mest fascinerande i En bön för Tjernobyl är det sovjetiska. All den hjältedyrkan och stelbenta byråkrati som förvärrade, fördubblade, den här katastrofen eftersom ingenting gjordes. Den sovjetiska folksjälen; när fosterlandet kallade så ställde man upp. Även om det betydde att stå ovanpå en brinnande reaktor och skyffla radioaktivt avfall (eftersom robotarna skurit ihop) medan man drog döden på sig. Man litade på staten. När militären dök upp i Pripjat morgonen efter olyckan så blev folk inte rädda utan kände sig trygga. Den sovjetiska armén kunde fixa allt. Det här var min första bok av Svetlana Aleksijevitj men det kommer absolut inte bli min sista. Det är nyskapande och helt storartat.

Det är något som inte stämmer, av Martina Haag

En roman om ett kraschat förhållande. Petras man börjar bete sig underligt och han får så småningom ur sig att han vill skiljas. Världen rasar samman. Förvirringen och smärtan går att ta på, den är rent fysisk. Den äkta mannen Anders förstår inte alls, han duckar och försvinner, medan Petra sörjer och försöker förhandla med högre makter. "Bara han kommer tillbaka till mig så skänker jag 50 000 kronor till Läkare Utan Gränser." Detta är en enögd historia, som dessutom handlar om personer vi gärna tror att vi vet något om bara för att vi sett dem på tv. Men jag har svårt att se hur det skulle kunnat göras på något annat sätt. Det är dock något med de där kraven på evig kärlek, förväntningarna på något som bara inte får ta slut, ägandet, som jag har svårt att förstå. Men jag gillar hämnden, ren och skär. Mycket är förmodligen orättvist beskrivet men samtidigt så rått och utan filter att jag inte kan göra annat än tycka mycket om. Man får ingen rolig slut-twist, hon finner inte någon ny drömprins, men ändå är det här boken man kan sätta i händerna på sin försmådde vän. Just därför ska man göra det.

Vad jag önskar mig i julklapp

Förra året försökte jag på min en liten kupp i min familj. Vi ger varandra alldeles för många julklappar och december blir lätt en enda lång månad av stress och handling. Jag har försökt dämpa det här under ett par år men böner och uppmaningar har inte riktigt hjälpt, så jag tog till det enda knepet jag hade kvar: jag önskade mig väldigt få saker. Och ja, jag tycker nog att hysterin lugnade ner sig något. Så i år gör jag om det! Och på bokönskelistan står bland andra:

Miniatyrmakaren. För att jag nästan bara läst gott om den och för att den har en skrämmande snygg framsida, något jag inte brukar falla för. Men ärligt talat, sextonhundratal, Amsterdam och hemligheter, det låter helt fantastiskt.

Det är något som inte stämmer. Martina Haag har inte riktigt varit min kopp te men det här verkar vara något annorlunda. Smärtsamt. Jag ser fram emot den på samma sätt som jag såg fram emot I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist. 

Kriget har inget kvinnligt ansikte. Jag håller fortfarande på med En bön för Tjernobyl men att det går långsamt har inget med boken i sig att göra utan snarare hur mycket mitt jobb kräver av mig just nu. Svetlana Aleksijevitj fascinerar mig oerhört, hennes böcker är ett sammelsurium av röster som har en förmåga att sippra in i ens medvetande. De följer med en länge.

Röta, av Siri Pettersen

Jag var helt säker på att jag recenserade Siri Pettersens första bok i den här serien: Odinsbarn, men en snabb koll visade att jag mindes helt fel. Vilket är mer än konstigt då jag älskade den, samt har längtat mig blå efter del två.

Hur som helst. Vår hjältinna Hirka tvingades lämna Ymslanden och har underbart nog hamnat i vår värld, London närmare bestämt. En värld som saknar Kraften och håller på att ruttna inifrån. Hon har tvingats lära sig ett nytt språk och en hel uppsättning med lagar och oskrivna regler. Att hon är papperslös är långt ifrån hennes största problem, för hon har börjat förstå vem hon är och vad hon är. Och trots att hon saknar Rime mer än något annat så har hon också förstått att hon måste agera och se till att ondskan inte vinner.

Åh, älskade, fantastiska Hirka! Jag förstår varför hon gör och reagerar på vissa sätt. Hon är helt glasklar, men givetvis ändå inte förutsägbar. Bara rätt. Liksom med så många andra bra böcker är det svårt att skriva så mycket mer om handlingen eller huvudpersonens relationer då man riskerar att avslöja för mycket, så jag nöjer mig där. Men jag sänder ut en signal till alla som älskar att läsa fantasy: det här är den bästa fantasyn som kommit från Norden på många, många år. Om inte den bästa. Läs.

TV-serielördag: Bron - en kärleksförklaring

Viss Spoilervarning, säsong 3 av Bron!

Det gör ont att titta på Bron. Det bränner och sticker men ändå kan jag inte låta bli och trots allt ser jag hela tiden fram emot nästa avsnitt. Och nästa. Och nästa. Saga Norén, Länskrim Malmö finns liksom Emma i Kalles klätterträd bara i fantasin, hon är nästan en karikatyr av sig själv. Hon är en Sheldon Cooper, driven till sin yttersta spets. Jag har skrivit det förut men det tåls att skriva igen, Saga skulle i verkligheten förmodligen inte ha kunnat gå så långt som hon gjort i sitt yrke utan att ha förstått mer av det sociala samspel som pågår mellan människor. Eller åtminstone ha skaffat sig en strategi för alla sådana situationer. Jag känner igen mig i Saga och jag älskar henne. Och jag är skitirriterad på henne, samtidigt och oavbrutet. När hon hellre sitter hemma än träffar folk, när hon inte förstår oskrivna regler, när omgivningen pratar bla-bla-bla om oväsentligheter. Jag längtar och fasar inför varje avsnitt.

Jag har ännu inte sett säsong 1 av Bron utan började med säsong 2. Kanske blev förlusten av Kim Bodnia därför inte så svår för mig och det är förmodligen också delvis varför jag tagit till mig Thure Lindhardt som Henrik Sabroe så starkt. Till en början var den karaktären mest mystisk men nu i väntan på avsnitt åtta så kan man se hur mycket han har vuxit, både trots men faktiskt mest tack vare sina tillkortakommanden. Fast det var först i det senaste avsnittet som jag på riktigt förstod varför jag älskar honom så mycket. Vissa scener var som en knytnävsslag i magen, de drabbade mig utan att jag kunde sätta fingret på varför, i andra var han nästan genomskinlig, inte så viktig. Avsnitt sju gav mig nyckeln: det är när han står eller går bredvid Saga, står upp för henne i samtal med andra, som han blir så fantastisk. Alla scener när de är tillsammans glöder. Han låter henne vara sådan som hon är, framhäver hennes styrkor och bygger sakta men säkert upp ett förtroende. Om även han sviker henne så vet jag inte vad jag gör. För de har alla lämnat henne den här säsongen, Sagas till en början raka rygg har blivit mer och mer böjd. Det är lite trist att underbare Dag Malmberg som polischefen Hans Petterson inte varit med mer men så har jag å andra sidan älskat att ogilla karaktären Linn Björkman (Maria Kulle). Mordhistorierna är som vanligt av underordnad betydelse i den här serien, för ärligt talat: de är onödigt komplicerade, det är de mänskliga relationerna som är viktiga. Nu i säsong 3 vill jag säga att de är finare än någonsin. Så det är med en enorm längtan och vemod jag ser fram emot de tre sista avsnitten.

Mitt drakhuvud är uppe!

Mina böcker är på intet sätt i ordning efter höstens renovering och de är i allt annat än bokstavsordning, men de står i hyllorna och bäst av allt: min drake är uppe! För vad ska den göra om inte vakta min bokskatt?

Att köpa nu eller vänta lite, det är frågan

Varje dag passerar jag Pocketshop och varje dag dividerar jag med mig själv huruvida jag borde köpa nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj eller inte. Någon dag kommer jag absolut göra det, det måste jag. Hon har skrivit i stort sett enbart om saker jag är intresserad av, sådant jag är besatt av; Tjernobyl, kvinnoroller, Sovjetunionen. Jag är lite rädd att jag inte kommer kunna sluta köpa hennes böcker när jag väl börjat. De fina inbundna upplagor som finns på Pocketshop just nu är inte bara frestande och väldigt snygga utan även cirka tvåhundrafemtio kronor dyra, så jag fortsätter väl att hovra på Pocketshop efter jobbet.

Rörelsen: den andra platsen, av John Ajvide Lindqvist

Det är inte lika lätt att läsa John Ajvide Lindqvist som det var förut. Jag säger inte att det är sämre men det är helt klart att det inte längre handlar om traditionella skräckromaner. Precis som med Himmelstrand så verkar Rörelsen dela läsarna i två läger; de som älskar och de som inte förstår alls. Jag befinner mig på älskar-sidan.

Den nittonårige John Lindqvist flyttar in i ett hyreshus på Luntmakargatan i Stockholm. Han ska försöka försörja sig som trollkarl men att jobba på gatan ger inte så mycket pengar och restaurangerna där han vill jobba är inte lika intresserade av honom som han är av dem. Och det är något fel med huset han bor i. I tvättstugan finns något som drar honom och andra hyresgäster till sig, något svart som erbjuder uppfyllda drömmar men tar betalt i blod. Som så ofta är det mörka bäst när det inte förklaras för mycket eller helt dras in i ljuset och därför är de bästa perioderna i den här boken är när det sker mystiska saker som drar verkligheten enbart ett litet snäpp åt något håll. Som de telefonsamtal John får ta emot. Eller vad som händer fåglarna som råkar flyga in på gården. I början av boken tycker man om John, han är en trevlig ung man, men det som händer honom förändrar också honom. Mot slutet är man inte alls förtjust i huvudpersonen och det är faktiskt lite svårt att känna. Man vill tycka om honom. Det blir våldsamt och kulminerar i ett av landets stora trauman: mordet på Olof Palme. Detta är del två i en trilogi och jag ser fram emot del tre som tydligen ska ge svar på både saker som händer i Rörelsen och Himmelstrand.

Stort tack till Ordfront förlag för recensionsexemplaret!

Novell: Nio månader, av Cia Sigesgård

Emma och Daniel försöker desperat bli gravida och kämpar med hormonbehandlingar och sex för sakens skull, vilket sliter på förhållandet. Så när graviditetsstickan äntligen visar två blå streck borde lyckan vara fullständig men detta är en novell av Cia Sigesgård, som skrivit Inga kelgrisar, inga styvbarn, en bok som jag beskrev som "en av de äckligaste och läskigaste böckerna jag någonsin läst". Toppbetyg alltså. Även i Nio månader eskalerar det snabbt till en mardröm där man inte är riktigt säker på vad som är sant förrän på de allra sista skälvande sidorna. Det är kort, naket och ärligt. Samt givetvis riktigt äckligt. Man kan inte annat än gilla.

   "En hård dubbelspark fick Emma att nästan tappa andan. Hon blundade och högg tag i täcket, kramade det hårt. Hon visste en annan sak också.

   Hon ångrade att hon blivit gravid." 

Tack till Swedish Zombie för recensionsexemplaret!

Harry Potter och de vises sten - den illustrerade utgåvan

Igår skulle jag bara gå in på Akademibokhandeln och se om jag kunde hitta Siri Pettersens Röta och kanske, möjligtvis köpa den. Fem minuter och nästan femhundra kronor senare gick jag ut därifrån med både den och den helt utsökta illustrerade utgåvan av J.K. Rowlings Harry Potter och de vises sten. Det gick helt enkelt inte att gå därifrån utan den. Jim Kay har målat helt otroligt fina bilder till en historia som jag kan utan och innan men ändå kommer att läsa igen. Och sedan givetvis samla på mig alla de illustrerade böckerna allteftersom de ges ut. Se exempel på bilder nedan.

En klassiker i present!

Vissa bokdagar är bra dagar. Som idag till exempel! Då fick jag en finfin present från min kollega, som hon köpt i USA. En otroligt fin illustrerad utgåva av klassikern The Secret Garden av Frances Hodgson Burnett. Jag vill bara åka hem, tända en brasa och slå mig ner och läsa med en kopp te men det får helt enkelt vänta tills i kväll.

Ensam på mars, av Andy Weir - bok och film

Mänskligheten har påbörjat kolonisation av Mars i form av Aresprogrammet. När Ares III måste avbryta på grund av en storm lämnas astronauten Mark Watney kvar på planeten, den övriga besättningen tror att han är död och han kan inte kommunicera med vare sig dem eller jorden. Tack och lov är han inte bara botaniker utan även tekniskt lagd och kan fixa fram mer syre och vatten, vilket öppnar för odling och överlevnad. För om fyra år kommer Ares IIII, nästa marsexpedition, och om Watney kan överleva tills dess så kan han få åka hem. 

Baksidetexten berättar att den här boken är kultförklarad i USA och till stor del kan jag förstå varför, Ensam på mars är både spännande och rolig. Watneys halsbrytande självironi är uppfriskande i en genre som oftast tar sig själv på alldeles för stort allvar. Det måste inte hela tiden vara stor, kall och obeveklig rymd. Det är på tok för många vetenskapliga uträkningar och teknik för min smak men det går att skumma vid behov. Jag verkligen älskar böcker som den här, som pratar om kolonisation av mars som något självklart om några år. Även om NASA fortfarande är den ledande parten för rymdresor så hindrar det inte Watney att vid behov prata lite skit om dem. 

Filmen The Martian hade premiär på svenska biografer förra veckan och jag var givetvis tvungen att se den så fort som möjligt. Matt Damon passar väldigt bra som Mark Watney. Humorn har följt med på ett fint sätt och även om hela God Bless America-snacket (som ofta i liknande filmer) är för mycket så står man ut om man är förberedd på det. Fotot är enormt vackert och många av karaktärerna är som jag tänkte mig dem i boken. Både jag och pojkvännen gav filmen fyra solar av fem.

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, av Tom Malmquist

En bok om den mest outhärdliga sorgen. Toms sambo Karin är i slutet av sin graviditet när hon åker till sjukhus med influensabesvär. Snart förstår de att hon råkat ut för något mycket värre, akut leukemi, och det dröjer inte lång tid innan hon ligger nedsövd och barnet plockas ut med kejsarsnitt. Sedan dör Karin. Kvar står Tom med ett nyfött barn och en gastkramande tomhet. Det är nästan omöjligt att beskriva den här boken för den består enbart av känslor, man känner när man läser och känner när man tänker på den. Men sedan när man ska få ner något på pränt så tar det stopp. Jag skrev enbart enstaka stödord när jag antecknade under läsningen. Ångest. Detaljrikt. Svårt att andas. Den första delen av boken, när Karin fortfarande lever, är så ofattbar. Jag fick på riktigt svårt att andas och fick ta pauser i min läsning. Men samtidigt så var det storslagen läsning eftersom det handlar om något så grundläggande, om liv och död. Det är bara sällan de kommer samtidigt. Några av scenerna i boken kommer bli svåra att glömma, Toms samtal med rättsläkaren om varför de inte kan ha en öppen kista vid begravningen är en av dem. Men även de gånger han beskriver kampen med myndigheterna för att dottern officiellt ska bli hans, det räcker inte att han levt ihop med barnets mamma i tio år eller att han var där vid födseln. Staten är fortfarande lika förvånad över att flickan är skriven hos en "okänd". I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är en oerhört tung bok men nu så här efteråt, när jag fått lite distans till läsningen så är det faktiskt mest kärleken jag minns. Beskrivningarna av Tom och Karins liv tillsammans får mig att känna hopp. De grälar, gnatar och förstår varandra inte, men kärleken finns där, oupphörligen. Det är så här en kärlekshistoria ska skrivas.

Färjan, av Mats Strandberg

Finlandsfärjan. En miljö de flesta av oss känner till mer eller mindre. Baltic Charisma, en färja som redan har sett sina bästa dagar, ska föra 1 200 människor över Östersjön på en tjugofyratimmarsfest. Det är vitt skilda personligheter som vi får följa. Bland andra kvinnan som reser för att för ett dygn få känna sig lite mindre ensam, mannen som ska fria till sin pojkvän på ett storslaget sätt, tjejerna som ska festa, lämna barn och jobbstrul på land och så pojken och flickan, kusinerna som glidit isär och vars familjer bär på en hemlighet.

Det är de många små sakerna som gör detta till den fantastiska berättelse som det är; ett myller av människor och deras egenheter. Vilka de är, vem de älskar men framförallt: vem de dör för att skydda. Om man läst katastrof-teori så känner man igen hur människor reagerar i händelse av en chockerande, fruktansvärd händelse. Att många faktiskt fastnar, apatiska, i väntan på döden. Hur andra gör saker, försöker fly och till och med hjälper andra. Man vet aldrig vilken typ man är förrän det värst tänkbara inträffar. Beskrivningarna av färjan och dess passagerare innan det hemska slår till är underbara. Allt kommer i korta kapitel där personerna alterneras men det är aldrig problem att förstå vem som är vem. Allt är skrivet med sådan känsla för detaljer, det utvecklas långsamt men blir så småningom glasklart, man får känna sig smart. Sedan blir det slask. Strandberg har inte hållit igen på något, blodet sprutar oavbrutet och skräcken griper tag om en. Det trånga utrymme som en finlandsfärja utgör är en otrolig kuliss till en skräckhistoria, varför har ingen tänkt på det tidigare? På Östersjön kan väldigt få höra dig skrika.