TV-serielördag: Så många serier!

För första gången på länge så känns januari inte lika grått och trist som det skulle kunna göra; serie efter serie har åter premiär på tv och olika streamningstjänster vilket gör vardagskvällarna en hel del roligare. Här kommer några av mina favoriter!

Bron

Hur ska livet bli när man inte längre får följa Saga Norén, Länskrim, Malmö? Jag är i vanliga fall svårt allergisk mot svenska produktioner men här kan jag inte annat än älska. Så mörkt, så tröstlöst och grått. Så underbart. Brons sista säsong har öppnat starkt. 

The Magicians

Säsong 3 av The Magicians har nu börjat gå på amerikanska SYFY channel och HBO. Jag avgudar böckerna och är nästan orimligt förtjust i filmatiseringarna. Nu gäller det bara att hålla tummarna för att även denna säsongen håller måttet, vilket jag egentligen inte hyser några som helst tvivel om.

Star Trek Discovery

Vi har väntat så länge på en ny Star Trek och jag var rädd att förväntningarna skulle lägga krokben för vad som än skulle komma. Men icke. Det är är briljant på så många sätt att jag inte kan skriva kort om det. Folk har blivit upprörda över de starka kvinnliga karaktärerna, att skeppen inte ser ut som de borde, att homosexuella män har framträdande roller. Vilket enbart bevisar att detta är storartat och viktigt. 

Kulturkollos veckoutmaning: Min bästa danska...

Den första veckan på jobbet efter semestern har sugit musten ur mig till den grad att jag knappt har orkat blogga, än mindre hålla koll på andra bloggar. Så jag hade helt missat att Kulturkollo återigen har dragit igång med sina veckoutmaningar! Så lite sent, men här kommer mina bästa danska. För åh vad jag älskar det landet.

1. Min bästa danska författare/bok

Utan tvekan Peter Høeg och De kanske lämpade. Det handlar om tid, om vår uppfattning av denna, men kanske speciellt om hur utsatta barn kan vara. Särskilt om de är i händerna på stränga privatskolelärare. 

2. Min bästa danska film

Här har vi något av en blind fläck i min kärlek till Danmark, just nu kommer jag faktiskt inte på en enda.

3. Min bästa danska tv-serie.

Lättare. Man måste nog ta upp Bron även om den bara är halvdansk. Och så givetvis underbara Matador som jag inte är ensam om i min familj att se om och om igen.

4. Mitt bästa danska kulturtips.

På sistone har jag snöat in på dansk musik. Det spelar inte så stor roll vilken genre utan det verkar mer handla om språket, uttrycken. Som barn lyssnade jag väldigt mycket på Kim Larsen, sjöng glatt med i någon slags låtsasdanska. Jag hade en period när det blev mycket Rasmus Seebach vilket är väldigt smörigt och inte helt okej texter ur ett feministiskt perspektiv och just nu är det i stort sett bara Magtens Korridorer som jag lyssnar på, ett band som är någon slags punk light.

 

TV-serielördag: Bron - en kärleksförklaring

Viss Spoilervarning, säsong 3 av Bron!

Det gör ont att titta på Bron. Det bränner och sticker men ändå kan jag inte låta bli och trots allt ser jag hela tiden fram emot nästa avsnitt. Och nästa. Och nästa. Saga Norén, Länskrim Malmö finns liksom Emma i Kalles klätterträd bara i fantasin, hon är nästan en karikatyr av sig själv. Hon är en Sheldon Cooper, driven till sin yttersta spets. Jag har skrivit det förut men det tåls att skriva igen, Saga skulle i verkligheten förmodligen inte ha kunnat gå så långt som hon gjort i sitt yrke utan att ha förstått mer av det sociala samspel som pågår mellan människor. Eller åtminstone ha skaffat sig en strategi för alla sådana situationer. Jag känner igen mig i Saga och jag älskar henne. Och jag är skitirriterad på henne, samtidigt och oavbrutet. När hon hellre sitter hemma än träffar folk, när hon inte förstår oskrivna regler, när omgivningen pratar bla-bla-bla om oväsentligheter. Jag längtar och fasar inför varje avsnitt.

Jag har ännu inte sett säsong 1 av Bron utan började med säsong 2. Kanske blev förlusten av Kim Bodnia därför inte så svår för mig och det är förmodligen också delvis varför jag tagit till mig Thure Lindhardt som Henrik Sabroe så starkt. Till en början var den karaktären mest mystisk men nu i väntan på avsnitt åtta så kan man se hur mycket han har vuxit, både trots men faktiskt mest tack vare sina tillkortakommanden. Fast det var först i det senaste avsnittet som jag på riktigt förstod varför jag älskar honom så mycket. Vissa scener var som en knytnävsslag i magen, de drabbade mig utan att jag kunde sätta fingret på varför, i andra var han nästan genomskinlig, inte så viktig. Avsnitt sju gav mig nyckeln: det är när han står eller går bredvid Saga, står upp för henne i samtal med andra, som han blir så fantastisk. Alla scener när de är tillsammans glöder. Han låter henne vara sådan som hon är, framhäver hennes styrkor och bygger sakta men säkert upp ett förtroende. Om även han sviker henne så vet jag inte vad jag gör. För de har alla lämnat henne den här säsongen, Sagas till en början raka rygg har blivit mer och mer böjd. Det är lite trist att underbare Dag Malmberg som polischefen Hans Petterson inte varit med mer men så har jag å andra sidan älskat att ogilla karaktären Linn Björkman (Maria Kulle). Mordhistorierna är som vanligt av underordnad betydelse i den här serien, för ärligt talat: de är onödigt komplicerade, det är de mänskliga relationerna som är viktiga. Nu i säsong 3 vill jag säga att de är finare än någonsin. Så det är med en enorm längtan och vemod jag ser fram emot de tre sista avsnitten.