Konsten att skapa en tjej, Caitlin Moran

Fjortonåriga Johanna i Wolverhampton har bestämt sig för att ta livet av sig. Men självklart vill hon inte dö på riktigt! Hon vill bara ha ihjäl den hon är just nu och sedan skapa en ny tjej. För livet är inte lätt i den familj hon lever i; hennes mamma har drabbats av förlossningspsykos efter födseln av tvillingarna och pappan i familjen är inte bara sjukskriven på grund av en arbetsskada utan även alkoholiserad. Med fem barn i familjen och ett nedslitet hus får de alla kämpa för att sätta mat på bordet, lyxartiklar som nya kläder och musik är inte att tänka på. Men Johanna förvandlar sig till Dolly Wilde, börjar skriva artiklar för en musiktidning och kanske har en väg ut börjat uppenbara sig.

Caitlin Moran är något av det roligaste jag vet. Jag håller långt ifrån alltid med henne, men jisses vad kvinnan kan få mig att skratta så tårarna rinner. Så även den här boken, som till skillnad från hennes tidigare inte är i krönikeform. Och kanske kommer hon ännu mer till sin rätt när hon skriver skönlitteratur. Visst har vi läst det förut, i de just nämnda tidigare böckerna, men det gör inte så mycket att man får hennes uppväxthistoria, igen, när det är så underbart bra. Jag fullkomligt älskar Johanna, en sextokig tonårstjej som kämpar sig blå för att hitta sin plats. Hon gör misstag och säger grodor som får en att vilja skrika i en kudde och misären i arbetarklassens England är ibland så sorglig att gråten inte är långt borta. Men Moran beskriver det med galghumor, med glimten i ögat och när så behövs: totalt naket ocensurerat.

TV-serielördag: Making a Murderer

När febern nått 39,2 är inte jag så kaxig längre och orkar definitivt inte läsa. Min vana trogen vid sådana här tillfällen har jag vänt mig till Netflix och den här gången var det Making a Murderer som fångade min uppmärksamhet. Det är en dokumentärserie om tio avsnitt som handlar om Steven Avery. 1985 greps han och dömdes för sexuella övergrepp samt försök till mord. Arton år senare släpptes han då DNA-bevis fastställde att en annan man var skyldig till brottet. Avery gick fri och misstankarna att polis och andra myndighetsutövare medvetet satt dit honom blev bara starkare. Men mitt i arbetet för att han skulle få skadestånd försvann fotografen Teresa Halbach och snart hittades hennes bil och sedan även hennes kvarlevor på Averys mark. Så började en ny rättegång där även Averys systerson var inblandad. Själv sade Avery att han åter var oskyldigt anklagad, att polisen i det lilla samhället Manitowoc planterat bevisen. 

Det här är ångest på samma nivå som dokumentärerna om West Memphis Three. Det är en historia om djupaste fattigdom, hederskultur och människor som från början slår ur underläge. Polisen tvingar fram bekännelse efter bekännelse ur en sextonårig pojke, Averys systerson Brendan Dassey, som har en intelligenskvot på 73 och inlärningssvårigheter och får använda bevisen i rätten! När till och med pojkens egen försvarsadvokat pressar för att han ska erkänna sig skyldig blir det galna så starkt att det blir surrealistiskt. Händer det verkligen på riktigt? Brendan säger ständigt det han tror att folk vill höra, för att vara till lags, för det är så han klarat sig dittills i livet. Hans utsatthet är hjärtskärande. Jag vet inte huruvida de verkligen var skyldiga men oavsett så har ingen av dem fått en rättvis prövning. Människoföraktet genomsyrar hela serien och jag slutar inte fascineras av den här underklassen som lever i sin egen värld på USA's absoluta botten. De fattigaste fattiga talar inte ens samma dialekt som de mer privilegierade i samma område. Rättslösheten skär i mig. Skyldiga eller inte, de här människorna hade aldrig en chans.

Jag lugnar ner mitt tempo och läser något annat

Jessica Schiefauers När hundarna kommer visade sig inte vara helt rätt för mig just nu. Språket är helt fantastiskt, faktiskt så bra att ångesten lade sig som en våt duk över mitt trötta huvud. Så jag bytte till Caitlin Morans Konsten att skapa en tjej. Det visade sig visserligen vara ångest det med: uppväxts, tonårs, fattigdoms, utanförskaps. Men uppblandat med en galen humor som får en att skratta hysteriskt genom skäms- och gråtattackerna. Idag får jag dessutom äntligen låna en väns exemplar av Lars Wilderängs Stjärnfall, fortsättningen på Stjärnklart. Det kan bli svårt att avsluta något de närmaste dagarna.

Pappersstäder, av John Green

Quentin har länge varit himlastormande kär i sin granne Margo men det vet hon inte om. De var vänner som barn men nu när de går sista året i high school har de sedan länge glidit ifrån varandra. Han hänger med ungdomarna i orkestern medan hennes vänner är ganska mycket coolare. Men så en natt knackar hon på Quentins fönster och ber honom följa med som chaufför. De är ute ända till morgonen och då har allt förändrats. För Margo försvinner hemifrån. Det är inte första gången och precis som tidigare har hon lämnat ledtrådar efter sig. Den enda skillnaden är att den här gången letar Quentin efter henne.

Det är svårt att inte falla handlöst för John Greens karaktärer. De läser, är inte bland de mest populära och är så förståndiga som man önskar att man själv hade varit i tonåren. Quentin är inget undantag. Jag älskar hur verkliga alla personerna är. Ingen förblir den där idealiserade drömbilden, som man lätt kan få för sig att någon är, när man trånar på avstånd. Visst kan det bli lite fånigt ibland men det är okej. För det är samtidigt halsbrytande roligt (Radars föräldrars samling av svarta jultomtar är ett skämt som håller i en hel bok) och uppfriskande allvarligt. Det som gör ont, får göra ont. En av de svåraste sakerna med att växa upp är att inse att man ofta inte kan förändra  saker eller människor. Att människor inte vill blir ändrade på. Att få lära sig den läxan tillsammans med Quentin var ljuvligt.

Bad Feminist, av Roxane Gay

Åh vad det här är efterlängtat! Smarta essäer om kvinnlighet, sexualiserat våld, rasism och populärkultur. Hur kan jag inte ha läst något av Roxane Gay tidigare? Jag älskar när hon lekande lätt plockar isär böcker, filmer och framförallt tv-serier. Många av strukturerna hon pekar på har jag sett tidigare men mycket annat har gått mig helt förbi. Och jag skäms för att jag inte vetat, för att jag inte förstått. Det är så mycket i den kultur som vi sväljer med hull och hår varje dag som är gräsligt, urgamla mallar som vi inte tycks kunna rita utanför. Som att våld mot kvinnor är regel snarare än undantag. Hur många avsnitt av de mest populära tv-deckarna börjar inte med det obligatoriska tortyrmordet på en ung lättklädd kvinna? Jag har väldigt svårt att se på Criminal Minds nuförtiden. 

Det är genuint roligt att läsa någon som älskar film, böcker och serier lika mycket som jag gör för det är inte så ofta jag får spegla mig i en person som ser världen på ett liknande sätt. Somliga av texterna är inte lika självklara som de andra, kanske beror det på att jag inte känner till det hon skriver om, men desto viktigare känns det då att läsa dem. Att boken sedan är den snyggaste jag sett på mycket länge gör att den får en fullpoängare!

Stjärnklart, av Lars Wilderäng

Det här är ångest på en hög nivå för mig. Man kan till och med säga att det är hela anledningen till att jag läser dystopi över huvud taget: kontrollerad världskollaps som jag kan pausa genom att enkelt smälla ihop boken.  Fast det hände sällan under den här läsningen.

Elektroniken börjar gå sönder och kan inte lagas, allt från mobiltelefoner och kylskåp till bilar och flygplan. Strömavbrotten sker allt oftare och blir bara längre, maten börjar ta slut. Vi får följa många olika personer på skilda platser i samhället genom dess undergång. En Svensson-familj, en prepper i storstaden, en militär, en riksdagsledamot, det unga nykära paret och så vidare. Som vanligt så har jag problem med alla personer och vad de heter, blandar ständigt ihop dem. För de är många men men med en fusklapp i boken så tog det sig snart. Till en början är det väldigt mycket uppräkning av personer och miljöer då man snabbt ska ta sig in i ett tiotal människors liv, men när alla kommit på banan så blir det en lättare text att läsa. Ju längre jag kom i boken, desto svårare var det att släcka lampan för natten. Även när ångesten låg som tätast, när människor man tycker om faktiskt började råka riktigt illa ut, så kunde jag inte sluta läsa vidare. Hur hemskt och sorgligt det än blev. Det är verkligen en bladvändare, som blurben på baksidan utlovar, och nu måste jag lägga vantarna på del två, Stjärnfall.

Intressant tidnings-läsning

Slog till på två tidningar på vägen hem igår! Underbara Historiskan som jag har alla, få, nummer av samt Skriva som jag köper när andan faller på. Den förra lockade med historien om hur kvinnor under artonhundratalet hade få chanser till självförsörjning men att fotografi var en av dem. Samt berättelsen om Phillis Wheatley, den första afroamerikanska kvinnliga poet som fick ge ut en bok. Den senare tidningen lockade med en lång intervju med Jessica Schiefauer angående hennes Augustprisade roman När hundarna kommer. Samt givetvis mycket, mycket mer i båda tidningarna. Det här ska bli roligt att läsa!

En annan gryning, av Camilla Sten

Är du en av oss eller en av dem?

Vi befinner oss i ett möjligt "snart", ett kanske-kommer-att-hända. Sverige leds av det högerextrema Partiet som förbjudit islam, stängt gränserna och delat in människor i olika klasser. Klass A betyder fullblodssvensk och ett ganska bekvämt liv om man följer reglerna. Från Klass B och nedåt ända till E betyder olika restriktioner vad gäller boende, skolor och sjukvård. Är du klass E och får cancer måste du själv bekosta hela din vård. De yttre norra förorterna till Stockholm är övergivna av samhället, där bor de klasslösa i byggnader som nästan bara består av betongskelett. Isa är klass B. Hon har ett jobb och en lägenhet, även om det är en väldigt nedgången sådan. Men hon är även med i en hemlig motståndsrörelse som sprider flygblad mot regeringen och hackar partibloggar. Gör motstånd. När de får information om att en anonym bloggare säger sig ha information som kan störta regeringen måste de bestämma sig om de är redo att gå från vandalism till vad som i samhällets ögon räknas som terrorism. 

Det är så lätt att vara självgod. Man slår sig själv för bröstet och tycker att så illa, som det är i den här boken, det är det inte på långa vägar i verkligheten. Inte nu. Inte än. Sedan tänker jag på de som lever längst ner på samhällsskalan idag och så är jag inte så säker längre. Rasismen finns ännu inte inskriven i lagen men tankesättet har börjat gro i samhället, för vi är rädda att bli av med det vi har. Vi tänker gärna att det är du och jag mot dem.

I början av boken finns det en tendens att låta karaktärerna, i dialog, berätta för mycket av hur Partiet kom till makten och annan allmän historia. Folk pratar inte så och det blir lite krystat. Men det är ett väldigt litet aber för en i övrigt riktigt bra historia. Jag tycker så mycket om Isa, Sumita, Levi, Fabian och de andra! Och man får inte veta hur det ska gå förrän på de allra sista sidorna, det är nagelbitande spännande ända till slutet. Samt underbart samhällskritiskt. Läs!

Gårdagens inköp på bokrean!

För andra året i rad stod jag och mina kollegor redo klockan sju vid Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm. Det är en underbar känsla att kunna plocka på sig så mycket som tolv böcker och få var fjärde gratis. De allra flesta var planerade medan Bevara Sverige svenskt blev ett sista-minuten-impulsköp. Jag ser mest fram emot att börja läsa Stjärnklart av Lars Wilderäng.

 Det är nio böcker på bilden då tre av de tolv är till mina bonusbarn och de blev kvar på jobbet!

Det oändliga havet, av Rick Yancey

Fortsättningen på Den femte vågen.

Jag hade glömt bort att jag hade del två hemma men kom tack och lov på det efter att ha sett The 5th Wave på bio. Samma kväll plöjde jag nästan hundra sidor i Det oändliga havet och bara några få dagar senare var den utläst. Cassie har hittat sin lillebror men tappat bort Evan. Den utomjordiska attacken har nästan utrotat hela mänskligheten men en grupp ungdomar har inte gett upp kampen. Större delen av boken utspelar sig under ett par få dagar men de många tillbakablickarna gör att tidsspannet känns större än det verkligen är. Och jag älskar Cassie, fortfarande. Karaktären har blivit lite mer nyanserad och man får fler svar på vad som i hela friden pågår i hennes huvud.

Det är så här jag vill ha min dystopi: svår och enkel på samma gång. Författaren litar på sina unga läsare, vet om att de kan förstå en komplicerad berättelse och genomför allt utan att skriva en på näsan. Samtidigt är det en grundberättelse om livet och döden. Kärleken. Om allt man gör för de man älskar. Del tre får jättegärna komma på svenska nu!

Skönheten, av Christian Johansson

"Vi kommer aldrig att lämna den här ön. Vi har kommit hit för att dö."

Kan en plats vara ond? Eller ligger det mörka alltid i människornas hjärtan och själar? Man får möta många personer i Christian Johanssons Skönheten, bland andra det barnlösa paret Karin och Erik som tycker sig ha accepterat sin livslott. Men en dag flyter det de önskat sig i så många år iland vid deras brygga - och allt slås konstigt nog i bitar. Vi får även följa Tomas och Pål som i en mardröm som tagen från filmserien Saw vaknar upp skadade i ett nedgånget hus där det inte verkar finnas någon väg ut och där någon eller något är på jakt efter dem. Och så Ann-Marie, som tillsammans med kärleken och sin dotter intet ont anande flyttar till vad som verkar vara drömboendet på den enskilda ön.

Detta är verkligen många karaktärer som lever i olika tider och det kan till en början vara lite svårt att hålla isär allt. Men det är även som det ska vara, för det blir lättare, och hur allt hänger ihop är något som kommer med tiden. Jag fullkomligen dyrkade författarens första roman Parasitus och såg väldigt mycket fram emot Skönheten. Det var väl värt väntan! Det är ibland en väldigt blodig och äcklig historia, lite för blodig och äcklig faktiskt. Om jag får välja så tar jag min skräck lite mer psykologisk. Men det här är fortfarande väldigt bra. Christian Johansson får mer än gärna skriva fler romaner.

Stort tack till Swedish Zombie för recensionsexemplaret!

Nästa måste-dystopi-läsning är hittad!

Detta verkar vara en spännande historia och omslaget är magiskt vackert. Jag bara måste lägga tassarna på David Norlins bok Dagar utan ljus, nätter utan mörker så fort som det bara går. Vi pratar krig, atomubåt och hemliga meddelanden. Ska köpas innan helgen!

Läs ett provkapitel här!

Bön för Tjernobyl, av Svetlana Aleksijevitj

Tjernobyl är en del av min barndom. Jag minns rädslan när den första radioaktiviteten nådde Sverige och man trodde att det var ett svenskt kärnkraftverk som hade läckt ut den. Nyhetssändningar med sprakande dosimetrar. Sedan kom dagarna när vi inte fick leka på skolgården om det regnade eftersom vinden låg på från öst. Sommaren när jag var elva fick vi inte äta bär eller svamp från skogen och på tv bulldozrade man ner nödslaktade renar i stora gravar. Jag har levt med den här händelsen i nästan hela mitt liv, läst artiklar och böcker, men aldrig har jag kommit Tjernobyl så nära som nu. 

Boken börjar rent fasansfullt med en berättelse av en kvinna som var gift med en av de brandmän som var först på plats efter katastrofen. Det handlar om kärlek i sin renaste form men som gestaltas genom smärta. Sedan blir det otroligt nog bara värre. Röst efter röst matas fram genom texten, det är vittnesmål och monologer. Alla kryper de innanför huden. Hur överlever man att man genom en medtagen mössa givit sitt barn en hjärntumör? Det är många varianter av den historien, alla lika ofattbara. Och djuren. Herre Gud, djuren. Just de passagerna var jag tvungen att bläddra förbi. Kvarlämnade hundar och katter som svälter och blir skjutna, övergivna kor som skriar i sina bås. Jag. Klarar. Inte. Av. Det. Men det mest fascinerande i En bön för Tjernobyl är det sovjetiska. All den hjältedyrkan och stelbenta byråkrati som förvärrade, fördubblade, den här katastrofen eftersom ingenting gjordes. Den sovjetiska folksjälen; när fosterlandet kallade så ställde man upp. Även om det betydde att stå ovanpå en brinnande reaktor och skyffla radioaktivt avfall (eftersom robotarna skurit ihop) medan man drog döden på sig. Man litade på staten. När militären dök upp i Pripjat morgonen efter olyckan så blev folk inte rädda utan kände sig trygga. Den sovjetiska armén kunde fixa allt. Det här var min första bok av Svetlana Aleksijevitj men det kommer absolut inte bli min sista. Det är nyskapande och helt storartat.

Det är något som inte stämmer, av Martina Haag

En roman om ett kraschat förhållande. Petras man börjar bete sig underligt och han får så småningom ur sig att han vill skiljas. Världen rasar samman. Förvirringen och smärtan går att ta på, den är rent fysisk. Den äkta mannen Anders förstår inte alls, han duckar och försvinner, medan Petra sörjer och försöker förhandla med högre makter. "Bara han kommer tillbaka till mig så skänker jag 50 000 kronor till Läkare Utan Gränser." Detta är en enögd historia, som dessutom handlar om personer vi gärna tror att vi vet något om bara för att vi sett dem på tv. Men jag har svårt att se hur det skulle kunnat göras på något annat sätt. Det är dock något med de där kraven på evig kärlek, förväntningarna på något som bara inte får ta slut, ägandet, som jag har svårt att förstå. Men jag gillar hämnden, ren och skär. Mycket är förmodligen orättvist beskrivet men samtidigt så rått och utan filter att jag inte kan göra annat än tycka mycket om. Man får ingen rolig slut-twist, hon finner inte någon ny drömprins, men ändå är det här boken man kan sätta i händerna på sin försmådde vän. Just därför ska man göra det.

Vad jag önskar mig i julklapp

Förra året försökte jag på min en liten kupp i min familj. Vi ger varandra alldeles för många julklappar och december blir lätt en enda lång månad av stress och handling. Jag har försökt dämpa det här under ett par år men böner och uppmaningar har inte riktigt hjälpt, så jag tog till det enda knepet jag hade kvar: jag önskade mig väldigt få saker. Och ja, jag tycker nog att hysterin lugnade ner sig något. Så i år gör jag om det! Och på bokönskelistan står bland andra:

Miniatyrmakaren. För att jag nästan bara läst gott om den och för att den har en skrämmande snygg framsida, något jag inte brukar falla för. Men ärligt talat, sextonhundratal, Amsterdam och hemligheter, det låter helt fantastiskt.

Det är något som inte stämmer. Martina Haag har inte riktigt varit min kopp te men det här verkar vara något annorlunda. Smärtsamt. Jag ser fram emot den på samma sätt som jag såg fram emot I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist. 

Kriget har inget kvinnligt ansikte. Jag håller fortfarande på med En bön för Tjernobyl men att det går långsamt har inget med boken i sig att göra utan snarare hur mycket mitt jobb kräver av mig just nu. Svetlana Aleksijevitj fascinerar mig oerhört, hennes böcker är ett sammelsurium av röster som har en förmåga att sippra in i ens medvetande. De följer med en länge.

Röta, av Siri Pettersen

Jag var helt säker på att jag recenserade Siri Pettersens första bok i den här serien: Odinsbarn, men en snabb koll visade att jag mindes helt fel. Vilket är mer än konstigt då jag älskade den, samt har längtat mig blå efter del två.

Hur som helst. Vår hjältinna Hirka tvingades lämna Ymslanden och har underbart nog hamnat i vår värld, London närmare bestämt. En värld som saknar Kraften och håller på att ruttna inifrån. Hon har tvingats lära sig ett nytt språk och en hel uppsättning med lagar och oskrivna regler. Att hon är papperslös är långt ifrån hennes största problem, för hon har börjat förstå vem hon är och vad hon är. Och trots att hon saknar Rime mer än något annat så har hon också förstått att hon måste agera och se till att ondskan inte vinner.

Åh, älskade, fantastiska Hirka! Jag förstår varför hon gör och reagerar på vissa sätt. Hon är helt glasklar, men givetvis ändå inte förutsägbar. Bara rätt. Liksom med så många andra bra böcker är det svårt att skriva så mycket mer om handlingen eller huvudpersonens relationer då man riskerar att avslöja för mycket, så jag nöjer mig där. Men jag sänder ut en signal till alla som älskar att läsa fantasy: det här är den bästa fantasyn som kommit från Norden på många, många år. Om inte den bästa. Läs.

TV-serielördag: Bron - en kärleksförklaring

Viss Spoilervarning, säsong 3 av Bron!

Det gör ont att titta på Bron. Det bränner och sticker men ändå kan jag inte låta bli och trots allt ser jag hela tiden fram emot nästa avsnitt. Och nästa. Och nästa. Saga Norén, Länskrim Malmö finns liksom Emma i Kalles klätterträd bara i fantasin, hon är nästan en karikatyr av sig själv. Hon är en Sheldon Cooper, driven till sin yttersta spets. Jag har skrivit det förut men det tåls att skriva igen, Saga skulle i verkligheten förmodligen inte ha kunnat gå så långt som hon gjort i sitt yrke utan att ha förstått mer av det sociala samspel som pågår mellan människor. Eller åtminstone ha skaffat sig en strategi för alla sådana situationer. Jag känner igen mig i Saga och jag älskar henne. Och jag är skitirriterad på henne, samtidigt och oavbrutet. När hon hellre sitter hemma än träffar folk, när hon inte förstår oskrivna regler, när omgivningen pratar bla-bla-bla om oväsentligheter. Jag längtar och fasar inför varje avsnitt.

Jag har ännu inte sett säsong 1 av Bron utan började med säsong 2. Kanske blev förlusten av Kim Bodnia därför inte så svår för mig och det är förmodligen också delvis varför jag tagit till mig Thure Lindhardt som Henrik Sabroe så starkt. Till en början var den karaktären mest mystisk men nu i väntan på avsnitt åtta så kan man se hur mycket han har vuxit, både trots men faktiskt mest tack vare sina tillkortakommanden. Fast det var först i det senaste avsnittet som jag på riktigt förstod varför jag älskar honom så mycket. Vissa scener var som en knytnävsslag i magen, de drabbade mig utan att jag kunde sätta fingret på varför, i andra var han nästan genomskinlig, inte så viktig. Avsnitt sju gav mig nyckeln: det är när han står eller går bredvid Saga, står upp för henne i samtal med andra, som han blir så fantastisk. Alla scener när de är tillsammans glöder. Han låter henne vara sådan som hon är, framhäver hennes styrkor och bygger sakta men säkert upp ett förtroende. Om även han sviker henne så vet jag inte vad jag gör. För de har alla lämnat henne den här säsongen, Sagas till en början raka rygg har blivit mer och mer böjd. Det är lite trist att underbare Dag Malmberg som polischefen Hans Petterson inte varit med mer men så har jag å andra sidan älskat att ogilla karaktären Linn Björkman (Maria Kulle). Mordhistorierna är som vanligt av underordnad betydelse i den här serien, för ärligt talat: de är onödigt komplicerade, det är de mänskliga relationerna som är viktiga. Nu i säsong 3 vill jag säga att de är finare än någonsin. Så det är med en enorm längtan och vemod jag ser fram emot de tre sista avsnitten.

Mitt drakhuvud är uppe!

Mina böcker är på intet sätt i ordning efter höstens renovering och de är i allt annat än bokstavsordning, men de står i hyllorna och bäst av allt: min drake är uppe! För vad ska den göra om inte vakta min bokskatt?

Att köpa nu eller vänta lite, det är frågan

Varje dag passerar jag Pocketshop och varje dag dividerar jag med mig själv huruvida jag borde köpa nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj eller inte. Någon dag kommer jag absolut göra det, det måste jag. Hon har skrivit i stort sett enbart om saker jag är intresserad av, sådant jag är besatt av; Tjernobyl, kvinnoroller, Sovjetunionen. Jag är lite rädd att jag inte kommer kunna sluta köpa hennes böcker när jag väl börjat. De fina inbundna upplagor som finns på Pocketshop just nu är inte bara frestande och väldigt snygga utan även cirka tvåhundrafemtio kronor dyra, så jag fortsätter väl att hovra på Pocketshop efter jobbet.

Rörelsen: den andra platsen, av John Ajvide Lindqvist

Det är inte lika lätt att läsa John Ajvide Lindqvist som det var förut. Jag säger inte att det är sämre men det är helt klart att det inte längre handlar om traditionella skräckromaner. Precis som med Himmelstrand så verkar Rörelsen dela läsarna i två läger; de som älskar och de som inte förstår alls. Jag befinner mig på älskar-sidan.

Den nittonårige John Lindqvist flyttar in i ett hyreshus på Luntmakargatan i Stockholm. Han ska försöka försörja sig som trollkarl men att jobba på gatan ger inte så mycket pengar och restaurangerna där han vill jobba är inte lika intresserade av honom som han är av dem. Och det är något fel med huset han bor i. I tvättstugan finns något som drar honom och andra hyresgäster till sig, något svart som erbjuder uppfyllda drömmar men tar betalt i blod. Som så ofta är det mörka bäst när det inte förklaras för mycket eller helt dras in i ljuset och därför är de bästa perioderna i den här boken är när det sker mystiska saker som drar verkligheten enbart ett litet snäpp åt något håll. Som de telefonsamtal John får ta emot. Eller vad som händer fåglarna som råkar flyga in på gården. I början av boken tycker man om John, han är en trevlig ung man, men det som händer honom förändrar också honom. Mot slutet är man inte alls förtjust i huvudpersonen och det är faktiskt lite svårt att känna. Man vill tycka om honom. Det blir våldsamt och kulminerar i ett av landets stora trauman: mordet på Olof Palme. Detta är del två i en trilogi och jag ser fram emot del tre som tydligen ska ge svar på både saker som händer i Rörelsen och Himmelstrand.

Stort tack till Ordfront förlag för recensionsexemplaret!