Då det är juli månad och varmt, samt för att detta är en svårförklarad bok som jag inte vill spoila, så lånar jag de få rader som Bokus använt för att beskriva Jellicoe Road:
Som barn överges Taylor på 7-Eleven av sin mamma. Sex år senare hinner det förflutna ikapp henne. Samtidigt pågår gängkriget på Jellicoe internatskola, där ännu en i Taylors närhet försvinner och någon återvänder.
Jag vet att det här är en av de mest hyllade böckerna just nu och kanske är det en del av mitt problem, att jag förväntade mig mer än en text faktiskt kan leverera. Med risk att få hela bokbloggarmaffian på mig så måste jag ändå säga att det här inte riktigt fungerade för mig. Det är inte med flit jag är käringen mot strömmen, jag tycker inte annorlunda för att jävlas, men Jellicoe Road var långt ifrån den fulländande bok andra vittnat om. Jag hade enormt svårt att uppbåda något intresse för ungdomarnas Röda Vita Rosen om territorium, jag blandade ständigt ihop personerna, vilken gruppering de tillhörde och än svårare blev det när somliga karaktärer bytte skepnad mitt i boken.
Visst älskade jag huvudpersonen Taylor, hon kändes trovärdig och äkta och jag brydde mig verkligen om hur det gick för henne. Bokens andra del tyckte jag väldigt mycket bättre om än den första. Språket var fantastiskt fint rakt igenom och det är intressant med den kursiverade berättelsen som pågår parallellt med den vanliga. Men det räckte inte. Insåg efter halva boken att jag överskattat betydelsen av territoriekrigen, att jag läst in för mycket i dem och därför förlorat viktig information vad gäller kärlekshistorien. Fast mest av allt så blev jag ledsen på mig själv för att jag inte förstod storheten, för att jag inte kände kärleken som de flesta andra verkar ha känt.
Testa att läsa om första halvan om du känner att du vill och orkar. Jag var tvungen att göra det när jag läste boken för kände att jag inte hängde med alls och hade också svårt att hålla isär vissa personer, platser, territorium med mera. Att läsa om det hjälpte mig för då visste jag redan vad som skett och kunde koncentrera mig på allt de andra jag inte förstod. Tack vara det förstod jag sen helheten och boken ligger mig varmt om hjärtat. Jag till och med grät lite på slutet. Hehe.
SvaraRaderaJust nu kommer jag nog inte läsa om den, men det är ingen omöjlighet att jag gör det senare, om några månader.
RaderaVisste ju att många tyckte den var förvirrande de första ca sjuttio sidorna och var helt beredd på det men jag tyckte att den delen höll i sig i nästan tvåhundra sidor. Och "förvirrande" kanske är fel ord, för mig var det nog mer "oengagerande". Nu så här i efterhand så tycker jag att jag förstått helheten och boken var absolut inte dålig, men förmodligen bara inte för mig.
Jag läste den förra sommaren och förstod inte heller storheten. Tyckte till och med att den var lite tråkig :)
SvaraRaderaSkönt att höra att jag inte är ensam om att inte falla helt för den här tokhyllade boken. :-)
RaderaJag tror att det är hypen som gör det. Jag läste den hyfsat förbehållningslöst förra sommarn (efter att ha slukat hungerspelen) och tyckte mycket om den. Farligt att läsa hypade böcker! Välkommen till SZ, Ela!
SvaraRaderaJag skyller en stor del av mitt misslyckande med JR på hypen, definitivt. Jag blir alltid anti när något är jättehyllat, även fast jag försöker stå emot de negativa tankarna.
RaderaTack! :-)
Vad skönt att jag inte behöver känna mig som den enda surkärringen i den här frågan. ;) Jag håller i princip med om allt. Jag tyckte inte heller att det blev så mycket bättre efter 70 sidor (dock började man förstå strukturen mer då), utan tråkigheten pågick betydligt längre än så. Kärlekshistorien var helt klart det bästa medan territoriekriget var totalt ointressant.
SvaraRaderaHaha, vi verkar vara några stycken hur som helst, vi som inte föll handlöst för JR. :-) Kärlekshistorien var verkligen jättefin! Och jag tror att jag slösade tid och energi på att försöka förstå territoriekrigen när de egentligen inte var så viktiga och då blev jag irriterad (visserligen mest på mig själv, men ändå).
RaderaÅh, vad skönt att hitta någon som håller med mig. När jag köpte den trodde jag verkligen jag skulle få en helt magisk läsupplevelse, men den uteblev. Jag gillade den, speciellt språket, men blev andrig hänförd.
SvaraRaderaDet trodde jag också att jag skulle få. Och förmodligen var det som Linda skriver här ovan ett av problemen, man blir oftast inte tokkär i en bok när hypen är så stor. :-( Men det är ändå skönt att höra att jag inte var ensam om det.
Radera