fredag 27 juli 2012

- I'm the Doctor. And I just snogged Madame de Pompadour.

Spoilervarning. Givetvis.


Doctor Who, säsong 2 - 2006.

Det är något så ofantligt tryggt med Doctor Who's ickevåldsfilosofi, man bara vet att allt kommer att ordna sig trots att Doktorn kliver in mitt emellan Daleks och Cybermen. Obeväpnad. Men man får aldrig vara trygg i den benämningen att saker aldrig förändras för det ligger i Doktorns natur att regenerera och hans följeslagare byts obönhörligt ut. Så i början av säsong två säger vi hej till underbare David Tennant men i sista avsnittet säger vi hej då till Rose. Många känslor blir det.


När Rose skrattar så ler hela världen, när hon är ledsen så fulgråter hon verkligen, mascaran rinner som på alla andra, inga Hollywoodfasoner här inte. Hon känns äkta. Jag älskar henne av hela mitt hjärta och saknar henne varje gång jag sätter mig ner för att se ett avsnitt efter säsong två. Men samtidigt så är förändringarna delar av tjusningen med den här serien.

Ett par favoritavsnitt:

  • Tooth and Claw
Artonhundratal, drottning Victoria och varulvar. Kan det bli bättre?

  • Love & Monsters
Några av de bästa avsnitten i Doctor Who är de när vanliga människor spelar huvudrollerna och Doktorn med följeslagare enbart sniffar runt i periferin. I säsong tre kommer ett av de bästa avsnitten någonsin, modellerad efter den här mallen: Don't Blink.

  • The Girl in the Fireplace
Ett av de finaste och samtidigt sorgligaste avsnitten på de säsonger jag sett hittills. Madame de Pompadour, sjuttonhundratalsklänningar och längtan. Så. Vackert.



Nämen jag fortsätter väl med säsong tre då. Har ju lite mer än ett dygn innan jag måste glida ur tunikan, klä upp mig och infinna mig på ett bröllop.

6 kommentarer:

  1. Ja, Rose var verkligen underbar -- även om serien är bra även i senare säsonger saknar man henne. Det var så sorgligt med avsnittet som börjar med en voice over där Rose säger "this is the story of how I died"...

    (och för den som inte har sett så är det citatet egentligen ingen spoiler. I Doctor who är ingenting på samma sätt som i den vanliga världen, inte ens liv och död...).

    /Marie, Skuggornas bibliotek

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst saknar man henne? Fast jag inser nu när jag ser om allt att det gör mindre ont den här gången, när man var förberedd. Men jo, man fick hjärtat i halsgropen första gången hon stod där på stranden och sa "this is the story of how I died"...

      Nej det är ju ingen spoiler. :-) Tro't eller ej.

      Radera
  2. Nä men det här går inte längre! Nu MÅSTE jag bara se Dr Who jag med ju!

    SvaraRadera
  3. Jag är klar med säsong 2 (skriver om den senare i veckan) och har gett mig in i säsong 3, och jag saknar Rose så hjärtat nästan brister. Egentligen var det ju inte helt oväntat men oj så sorgligt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jättesorligt... När jag tänker på serien som helhet så tänker jag konstigt nog fortfarande på David Tennant som Doktorn och Rose Tyler som sidekick, fast det var så länge sedan nu.

      Radera