Hur jag missbedömde storleken på min framtida seriesamling

Vid den senaste ommöbleringen av min bokhylla så fick serier och poesi (samt en promille av min barnbokssamling, resten bor kvar hos mamma) varsitt hyllplan i min trettiocentimeters Billy där alla pocket tidigare bodde.

Serierna syns under dinosaurien, sedan kommer poesin och därunder skymtar barnböckerna.

Fråga mig inte hur jag tänkte där. Både serierna och poesin har vuxit ur sina utrymmen och allt kräver ännu en omorganisation, kanske till och med inköp av fler Billy. En till skulle gå in i sovrummet/biblioteket men sen är det stopp. Ett lyxproblem, jag vet. Får man köpa ny lägenhet bara för att böckerna behöver ett eget rum?

Miss Peregrine's Home for Peculiar Children, av Ransom Riggs

Den här boken köpte jag i stort sett enbart på utseendet, något som är tämligen ovanligt för mig men Miss Peregrine’s är en liten visuell karamell. Den är sprängfylld med foton som alla är äkta och noga framletade av samlare. Det jag visste om boken innan jag började läsa var det som står på insidan av omslaget: A mysterious island, an abandoned orphanage, a strange collection of very peculiar photographs.

Sextonåriga Jacob får veta nervkittlande hemligheter om sin farfar, hemligheter som tar honom till en underlig ö utanför Wales där ruinerna efter Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children finns. Och mycket mer vågar jag inte avslöja av rädsla för att säga för mycket men jag kan lova att det är en bra resa man bjuds på. Jag köper det allra mesta, från tidsresor till övermänskliga förmågor. Man bjuds även på en fascinerande ”teori” om vad som orsakade den enorma explosionen i Tunguska, Sibirien 1908. Författaren har ett fint språk som är lätt att läsa men ibland även hisnande vackert.

And that is how someone who is unusually susceptible to nightmares, night terrors, the Creeps, the Willies, and Seeing Things That Aren’t Really There talks himself into making one last trip to the abandoned, almost-certainly-haunted house where a dozen or more children met their untimely end.

Jag har lite svårt för de två typerna av ”monster” som finns i boken, de känns lite för uttänkta, om ni förstår vad jag menar. De är bundna av en massa regler som har lika många undantag, för att få ihop alla lösa trådar. Och kärlekshistorien är söt men inte riktigt nödvändig för historien, mer där för att tillfredsställa alla typer av läsare. Eller är jag bara bitter nu? Men allt som allt så är det en mycket trevlig, lagom läskig bok.

Hur gick det då med lästorkan?

Jag undvek allt vad bokbloggar hette under helgen och läste vad jag ville när jag ville, vilket ärligt talat inte var så mycket. Först på söndagseftermiddagen tog det lite fart igen när jag öppnade George RR Martins A Clash of Kings och kände hur mycket jag saknat alla personerna. Sextio sidor försvann i ett litet nafs. Jag tror att det som vanligt är jag själv som sätter omöjliga krav, jag känner att jag borde läsa mer, hela tiden mer, fast jag vet att jag därmed förstör för mig själv. För egentligen kan jag inte läsa mer än jag gör (nästan varje vaken sekund när jag inte jobbar). Äsch, det är bara att släppa på kraven och hitta tillbaka till glädjen igen. Så, nu har vi bestämt oss för det.

I eftermiddag kommer en recension av Miss Peregrine's Home for Peculiar Children.

Vart tog den söta lilla läslusten vägen?

Fast det är egentligen inget fel på läslusten, för läsa vill jag. Förstår bara inte var jag ska hitta tiden eller orken. Det är som att all energi bara slagits ur mig. Håller på att läras upp för en ny tjänst på jobbet och efter ännu en dag av att snurra runt i nya kassasystem så somnar jag i soffan direkt efter middagen. Försöker läsa Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children på pendeln och plockar upp Bibliotekspolisen för en lässtund innan jag ska sova, men det är som att jag inte riktigt kommer någonstans i någon av dem. Och det är absolut inte böckernas fel. Den här kommande helgen ska jag sova så mycket som det bara är möjligt.

Jacobs värld, av Jodi Picoult

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva om Aspergers syndrom (AS) och få alla inblandade att känna igen sig till hundra procent. De flesta skulle dessutom protestera redan vid den här bokens baksidestext där AS beskrivs som en sjukdom när det i själva verket är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. För det blir lätt stereotypt när symptom och beteenden staplas på varandra för att förklara en grupp med människor som egentligen inte behöver ha mer gemensamt än två slumpmässigt valda personer du träffar på gatan. Fast okej, Jacob har: svårt med ögonkontakt, tycker inte om beröring, tolkar allt bokstavligt och kan inte ljuga. Check, check, check och check. Men jag blir lite kallsvettig, för tänk om folk tror att alla på autismspektrat är exakt såsom Jacob, när det i själva verket är mycket mer nyanserat. Dessa tankar hindrar mig något när jag läser Jacobs värld även om jag försöker bortse från dem. Tack och lov har Picoults språk blivit en hel del bättre sedan 19 Minuter, som är den enda bok jag tidigare läst av författaren, så speciellt mycket irriterar jag mig inte för det flyter på fint. Om jag måste jämföra med något så ser jag likheter med Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin, både språkligt och vad gäller ämnet.

Trots en IQ på geninivå så har Jacob stora svårigheter att göra sig förstådd i samhället. Matteläraren är besviken att hans elev inte är någon Rain Man, brorsan Theo förstår inte varför Jacob inte bara kan vara normal och mamman Emma kämpar sig blodig för att kunna ge sina pojkar ett så bra liv som möjligt. Men hur hon än försöker så är det alltid en av dem som kommer i kläm och oftast är det Theo. När Jacobs handledare i social träning en dag hittas död blir Jacob genast misstänkt, hela hans beteende signalerar ju skuld! Eller är det som stora delar av samhället tolkar som skam och ansvar bara hans normala sätt att förhålla sig till världen? Emma måste börja fundera på om hennes son är kapabel att ta livet av en annan människa. Omväxlande får man följa Jacob, Theo, Emma, advokaten Oliver och polisen Rich medan historien rullas upp.

Det är mycket plågsamt att läsa om hur Jacob behandlas av rättssystemet. Speciellt då han skadar sig själv och i de situationer man långt i förväg kan se att det kommer gå illa. Det är irriterande att både advokaten och polisen hela tiden förlorar sig i Emmas kolafärgade ögon, trots att hon är h e l a tio år äldre eller den huvudmisstänktes mamma.  Måste det verkligen alltid vara lite romantik med? Men spännande är det mest hela tiden, jag känner ett driv att läsa vidare för att få veta hur det går för alla. Och trots att jag listar ut gåtan efter halva boken så fortsätter det vara nervpirrande, för hur ska de få ihop allt? Det kan ibland vara jobbigt hur Asperger beskrivs, för det blir på något sätt både spretigt och samtidigt väldigt specifikt. Varför detta behov av att ta upp alla teorier om varför vissa har AS? Det här ska trots allt vara en roman och vill folk veta mer så får man gå till biblioteket och slå upp en fackbok om ämnet. Men jag kommer nog ändå fram till slutsatsen att det trots allt är viktigare att det skrivs om det än att allt är på pricken korrekt.

Niceville - filmen

Igår kväll var jag och en vän och såg Niceville. Redan när jag i somras visste att filmen var på gång så skickade jag pocketversionen av boken till min vän och undrade lite försynt om hon kanske ville läsa och sedan gå på bio med mig. Tre månader senare fick jag konstatera att det enda hon läst var titeln på omslaget. Men det visste jag ju egentligen, att det var så det skulle bli. Så vi gick och såg filmen ändå. Och kanske blev detta trots allt bättre, för nu kunde vi efteråt diskutera från två olika utgångspunkter.

Givetvis är filmen inte bättre än boken men de har gjort ett riktigt bra jobb med att föra över allt till vita duken, bokens färger och sinnesstämning finns kvar. Tyckte väldigt mycket om den. Rekommenderas varmt!

Här finns min recension från när jag läste boken för snart ett år sedan.

Riktigt glad nu

Tomas Tranströmer får Nobelpriset i litteratur. Tror inte jag blivit så lycklig över en nobelpristagare sedan... någonsin.

Déjà vu

Började läsa Jacobs värld av Jodi Picoult igår. På sidan hundraåtta fick jag en otrolig känsla av déjà vu och började undra om jag läst boken tidigare, vilket borde vara en omöjlighet då den ganska nyligen kommit ut och så dåligt minne har jag väl ändå inte. Bokens Jacob har Aspergers syndrom och är besatt av kriminalserien CrimeBusters som går varje dag klockan halv fem på teve och handlingen som beskrevs var så bekant. Först kände jag mig lite tokig i huvudet men sen kom jag på det! Avsnittet han ser en femtedel in i boken är exakt det jag själv såg av CSI tidigare under kvällen på kanal 9, ända ner till hiphopmusiken på bilradion och tandflisan i ratten. Catherine Willows omnämns som Puddingen och Warrick Brown har blivit Butter. Väldigt roligt sammanträffande och hade jag inte kommit på det så hade jag nog legat vaken halva natten.

Legenden om Morwhayle – Häxmästaren, av Peter Bergting

Uppdaterat! Spoilervarning i kommentarerna.

När jag börjar läsa så hör jag nästan Astrid Lindgren i huvudet för Peter Bergtings bok utspelar sig verkligen i ”lägereldarnas tid” men Legenden om Morwhayle utspelar sig även under musköternas, drakarnas och orobouzernas tid. Jag håller med Swedish Zombie och Shitzo-Cookie's Bokblogg om att den här boken absolut inte känns som något för enbart nio- till tolvåringar, vilket är rekommendationen. Är själv trettiosex och har haft fantastiskt roligt när jag läst, den känns mer avancerad än andra böcker för samma åldersgrupp (jag fick till och med slå upp ett ord jag inte förstod) så jag hoppas att läsare i alla åldrar hittar den här pärlan för det är den värd.

Arteil Krill har vuxit upp i staden Gopnyk tillsammans med sin pappa, för tio år sedan försvann hans tvillingsyster Malda under mystiska omständigheter och trots att Arteil försökt få veta vad som hände så vet han praktiskt taget ingenting. Men så en dag står hon i hans sovrum dit hon kommit genom en portal som gömt sig bakom en garderob och snart befinner sig Arteil på andra sidan havet, i staden Morwhayle, där ett rasande äventyr sveper med de båda syskonen.

Huvudpersonen Arteil är en underbar liten antihjälte som jag gissar kommer växa ännu mer under de kommande böckerna. Han är förd bakom ljuset, lite fyrkantig och aningslös och det är väldigt svårt att lista ut vem han verkligen kan lita på, flera gånger ändrar jag mig om just detta. Och sedan tillbaka igen.

Gorgobestor blängde ilsket på Arteil som klumpigt hasade sig nedför drakens rygg, tappade taget och ograciöst föll till marken.

Tvillingsystern Malda är däremot tuff och mer självständig efter att ha fått klara sig själv i mycket större utsträckning. Även hon är mycket lätt att tycka om och identifiera sig med. Och den snarstuckna draken Gorgobestor, hur kan man inte gilla honom? I boken finns flertalet underbara teckningar som förhöjer läsupplevelsen, jag fick kämpa för att inte bläddra framåt i förväg för att kika på dem (kanske är jag egentligen nio till tolv år ändå?)

För många år sedan beställde jag en affisch av Peter Bergting, den har sedan dess hängt på min vardagsrumsvägg. Fast den bär med sig en gnutta dåligt samvete för jag betalade aldrig för den… Mailade några gånger och bad om kontonummer men fick det aldrig, eller om jag på något sätt missförstod. Tar därför tillfället i akt att be Peter (om du läser detta!) om ursäkt för att du aldrig fick pengar för en av mina mest älskade tavlor. Ge mig ett kontonummer så löser jag det redan idag.

Uppdaterat! Spoilervarning i kommentarerna.

Benrangel, av Stephen King

Sorg är som en berusad gäst, den kommer tillbaka gång på gång för en ny avskedskram.

Det kan vara bitterljuvt att återvända till böcker man älskade för länge sedan och Stephen King är sannerligen inget undantag. När jag tidigare läst om honom så har jag ibland sett sådant jag inte reflekterade över första gången, mest noterbart har varit en syn på kvinnor och sexualitet i de tidiga böckerna som jag inte anser mig kompatibel med. I Benrangel blir jag lite störd av hur den fyrtioåriga huvudpersonen Mike trånar efter den hälften så gamla Mattie som dessutom står i en beroendeställning till honom. Det är inget jag minns att jag ens reflekterade över under den första läsningen, kanske har det något att göra med att jag då var närmare Matties ålder och numera närmar mig Mikes. Men det är nog det enda negativa med den här berättelsen.

Jag misstänker att detta var en av de första ”nya” King-böckerna som inte marknadsfördes som ren skräck och gjorde att han sakta letade sig in på de finare tidningarnas recensionssidor. För någonstans där i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet så började han ändra sitt sätt att skriva, de fysiska monstren ersattes av mer inre demoner. Åtminstone jag tycker att han därmed blev en mycket bättre författare.

Författaren Mike Noonan är trettiosex år när han plötsligt förlorar sin fru och skrivkrampen obönhörligen sätter in. Efter att under fyra år gett sin förläggare böcker han tidigare skrivit men sparat i ett bankfack inser han att han måste göra något för att försöka få igång den kreativa processen igen. Men det är inte bara det att han inte kan skriva, han blir fysiskt sjuk när han sätter sig vid datorn och öppnar ordbehandlingsprogrammet (Word 6!) och måste spyende krypa därifrån. Efter att ha drömt samma mardröm om sin döda fru och deras sommarhus Sara Skratt upprepade gånger så bestämmer han sig för att åka dit och möta sorgen. Väl där möter han snabbt tjugoettåriga Mattie, hennes dotter Kyra och blir indragen i en snaskig vårdnadstvist mellan Mattie och hennes svärfar som styr trakten med järnhand.

I Benrangel blandar King humor, sorg, en inblick i hur det är att vara författare, hur det kan vara att självmedicinera med alkohol och att längta efter barn. Flera gånger återkommer uttrycket: Författare är människor som lärt sin fantasi att busa. Den här boken är långt bättre än jag mindes, eller så var jag bara inte på rätt plats i livet för den när jag läste första gången. Den är både roligare och sorgligare än jag minns vilket är en av Kings styrkor, just detta att man som läsare ser något nytt vid varje omläsning beroende på ålder och vad man varit med om. Men sällan lämnas man oberörd. Han är absolut bäst när han hämtar inspiration ur sitt eget liv; alkoholismen, den kreativa skaparprocessen. King har ett sätt att få en att skrocka igenkännande samtidigt som skrattet fastnar i halsen. Speciellt när han talar om de där sakerna som bränner, det känns att han vet vad han pratar om. Även om han här, i min mening, ännu inte blivit den väldigt mycket bättre författare han blir senare, så ser man vart det är på väg. Till och med bokens omslag signalerar en förändring, det är (vad jag vet) ett av de minst ”Kingiga” fram till dess.

Det började med en diskussion hos Bokstävlarna, en delvis skämtsam undran om han på något sätt förutspådde sin egen bilolycka i Benrangel som kom ut ett år innan King blev rammad av en minivan under en promenad 1999. Jag vet ingenting om hans förmågor att förutspå framtiden men det är värt att notera att Benrangel är fullproppad med bilolyckor. Eller fullproppad och fullproppad, två stycken riktiga och så en nästanolycka. Samt liknelser om bilolyckor. … det är som att möta en rattfyllerist som vinglar över i ens fil och kommer rakt emot en och sen svänger tillbaka till sin egen sida i sista sekunden.  Men det är den där nästanolyckan som mest av allt liknar hans egen. Mycket tydligt kan jag för mitt inre se hur bokens treåriga Kyra balanserar på mittlinjen på vägen till stranden, men även hur King själv går på en ödestiger vandring inte lång tid efteråt. Och det slutade inte lika bra för honom som det gjorde för Kyra.

Det övernaturliga som förekommer i Benrangel är av sorten spökerier och länge ansåg jag mig vara vuxet oberörd men någonstans i mitten av boken var jag livrädd där jag låg själv i en mörk lägenhet och läste. När en katt hoppade upp och av misstag stötte till boken höll jag nästan på att sluta andas ett tag. Det här var en fantastiskt rolig omläsning och nu kan inte Kings senaste bok, som släpps i november, komma fort nog!

Stephen King-nyheter

Har lite kvar i Benrangel när jag på Stephen Kings hemsida ser att de håller på att göra en miniserie i fyra delar av boken. Huvudpersonen Mike Noonan är fyrtio år men ska spelas av den femtioåttaåriga Pierce Brosnan. Även den tjugoettåriga Mattie ska spelas av en ganska mycket äldre skådespelerska, nämligen trettiofemåriga Melissa George. Nu är ju åldern långt ifrån allt vad gäller val av skådespelare och man får väl vara tacksam att de inte gått åt det andra hållet och valt mycket yngre förmågor vilket känns vanligare. Men ändå. Fast jag är nog mest kinkig för att jag just nu läser boken och har en egen bild av dessa personer i mitt huvud.

Läser även att King håller på att skriva en fortsättning på The Shining. Boken ska heta Dr. Sleep och till helgen ska han läsa ett utdrag som ska spelas in och läggas ut på stephenking.com så snart som möjligt. Kul!

Gustavs grabb, av Leif GW Persson

Vi får följa Leif GW Persson från födseln till det liv han lever nu strax innan pensioneringen från Rikspolisstyrelsen, hans klassresa. Det börjar med barndomens värld på Gärdet i femtiotalets Stockholm och senare i Sibirien (Vasastaden men ”fel” sida av Odengatan för klasskamraterna på Norra Real) och hur det var att ständigt vistas i en del av samhället där han inte riktigt hörde hemma eller var helt välkommen. Leif var pojken som skulle ”kostas på” och gå på läroverk, han skulle inte behöva slita ut kroppen med grovarbete. Han har kallat boken för en kärleksförklaring till pappa Gustav som offrade allt och lite till för familjen och en kärleksförklaring är det sannerligen. Senare i boken tar han upp den så kallade Geijer-affären och hur den påverkade honom, hur han fick sparken från Polisen och hängdes ut i media.

En sak som jag tänker på under läsningen är den mening som ständigt dyker upp likt en besvärjelse: som jag minns det, både i intervjuer, i boken och på dess baksida. Jag funderar på om det finns någon absolut sanning vad gäller det förflutna eller kan alla inblandades versioner anses vara de rätta trots att de skiljer sig åt? Han är till och med tveksam att kalla boken för självbiografi.

Under hela hans barndom finns en djup oro för mamma Margits hälsa, hon åker in och ut på sjukhus, äter berg av piller och berättar upprepade gånger för sina barn om möjligheten att hon är döende. Detta är naturligtvis psykisk tortyr för någon som är fyra, sju eller elva år gammal. Men det är först i tonåren när han förstår att Margit överdrivit och ljugit som känslorna kommer fram i texten, innan så sveper han mest över det faktum att ”mamma är sjuk”. Med förnuftet så förstår jag hur jävligt det var när han var liten, men jag känner det inte. Och sedan väller hatet fram. När det väl bränner till både vad gäller kärlek och känslor av att inte ha räckt till så handlar det om hans egna barn. Hans adopterade dotter frågar om sina biologiska föräldrar och han skriver: Du föddes den första gång jag såg dig, tänker jag. Men jag säger det inte.

Jag skrattade ofta för mig själv när jag läste Gustavs grabb, författaren har ett fantastiskt roligt sätt att uttrycka sig. Jag somnade inte en enda gång trots att jag låg på sängen och läste hela dagen och det är ett väldigt gott betyg. Han drar sig inte för att känga till de som han tycker förtjänar det men å andra sidan så är han också grymt ärlig om de egna dåliga sidorna. Och ni som läst boken, är det någon som har en idé om vem Linnea Sillkvist är?

Förbjuden läsning

Det finns få saker jag gillar så mycket som att bryta mot mina egna regler och det är få lästillfällen som är så njutningsfulla som när jag läser det jag inte "får". Självfallet kunde jag inte hålla mig utan köpte Leif GW Perssons bok Gustavs grabb så fort jag kunde i lördags. Idag har jag sedan legat på sängen och läst hela faderullan. Jag har bara gått upp för att hämta mat, vatten och te och för att under en halvtimma följa med mamma på en lägenhetsvisning i området. Det var länge sedan jag plöjde en bok på det sättet och det här har varit en av de bästa söndagarna på länge.

Jobbansökan till Detektivbyrån Diskretion och Hederssak

Läste igår i DN om Leif GW Perssons bok Gustavs grabb, som handlar om författarens uppväxt och liv men främst om pappan och hur viktig han var.

 Leif GW Persson förnekar inte att boken ”Gustavs grabb” är en kärleksförklaring till den man som under hela hans uppväxt representerade tryggheten i livet.  

Genast insåg jag att detta låter som en bok för mig. När jag några timmar senare passerade Akademibokhandeln, utan några tankar på att faktiskt gå in, så låg den där längst ut i butiken och jag är helt säker på att den ropade mitt namn. Men jag slet mig. Med löftet om att komma tillbaka igen efter helgen. Jag bara måste avsluta det jag redan påbörjat, för annars vet jag exakt hur det går: jag köper den, ska ”bara” läsa några sidor för att… ja, bara för att, jag fastnar och läser flera kapitel innan jag inser att jag nog borde läsa klart de andra böckerna jag har pågående. Sen hittar jag ytterligare en ny bok som jag bara måste ha nu och så fortsätter det tills jag ligger vaken till två om nätterna och läser fem böcker samtidigt. Nu är det så här: när jag läst ut Benrangel och Legenden om Morwhayle, Häxmästaren så får jag köpa Gustavs grabb.

Läser även i artikeln att Leif GW har funderingar på att starta en detektivbyrå när han tvångspensioneras från Rikspolisstyrelsen. Det låter ju helt fantastiskt roligt! Så Leif, behöver du en jäkligt noggrann och effektiv sekreterare/administratör som läser för mycket, så kan du höra av dig till mig på: beroendeavbocker@gmail.com!

Tooth And Nail, av Craig DiLouie

We must end this world to save it.

Vann en bok hos Swedish Zombie för ett tag sedan, en bok som länge åkte längre ner i läshögen men så tog jag äntligen mig själv i kragen. Det borde jag ha gjort tidigare! Tooth and Nail är mycket råare än de flesta andra zombieböcker jag lagt händerna på. Men så har jag nog läst ganska mesiga sådana också, mest ungdomsböcker och mer existentiella varianter. Det här liknar mer de zombiefilmer jag är van vid.

Jag är väldigt fascinerad av den där första biten av apokalypsen när några få har en förståelse för vad som faktiskt pågår och försöker varna men (oftast) inte lyckas, precis i den skälvande början av undergången när alla förväntar sig normalitet men istället får ett infekterat bett i halsen när de går ut för att hämta mat eller information. Jag har suttit på pendeln med den här boken i ett krampaktigt grepp och velat skrika: men gå inte ut där då! Och i bakhuvudet gjort en mental notering om att bunkra upp konserver.

När en smitta som kallas Hong Kong Lyssa börjar sprida sig över världen kallar den amerikanska militären hem sina styrkor från hela världen för att upprätthålla ordningen i USA. Vi får följa en grupp soldater när de efter sjukdomsutbrottet kommit ifrån sitt kompani och försöker överleva på New Yorks gator. Vi får även en liten inblick i ett laboratorium där ett gäng forskare försöker hitta ett botemedel och vaccin mot sjukdomen.

Det är alldeles för många militära förkortningar för mig, detta trots att boken inleds med en lista på alla och deras betydelse men jag ledsnar snart på att bläddra fram och tillbaka. Efter halva boken bara plöjer jag rakt över minst hälften av dem och tänker att de nog står för något vapen eller militärgrad. Sak samma vilket. Men det är nog det enda negativa jag känner inför den här boken. Killarna är väldigt fint beskrivna trots att många av dem uppvisar beteenden som skulle kunna likna dem vid stridspittar. Men vad kan man förvänta sig av tjugoåringar som stridit i Irak för att sedan komma hem och döda amerikanska medborgare? Man får en bra inblick i arméns chain of command och varför de gör som de gör trots att en förvirrad och rädd allmänhet tycker att de borde göra annorlunda. Killarna blir alla personligheter under de identiska uniformerna och hjälmarna, det gillar jag mycket. Visst reagerar folk konstigt, tar fel beslut och underlåter till och med ibland att ta något beslut alls, men till skillnad från när jag läste On The Third Day så har jag här förståelse för de skräckslagna människorna och deras irrationella reaktioner.

Framförallt så skrämmer Tooth and Nail skiten ur mig, detta är exakt den typen av zombieapokalyps som jag älskar att vara rädd för.

The King

Jag har, för att härma Lidl-reklamen, ett brett utbud av Stephen King. Hela hundrasju centimeter inbunda eller storpocket. Men jag siktar på att någon gång äga dem alla. Många hänger med från tonåren, sönderlästa med trasiga omslag, andra är helt nya. Tjusningen med en samling är ju att sakta leta fram den. Skulle någon komma med en komplett uppsättning och slänga på mig så skulle jag nog tacka nej. Jag vill leta på antikvariat och loppisar. I veckan insåg jag att jag inte hade Benrangel (Bag of Bones) i min samling så jag beställde den från ett antikvariat, nittionio kronor lade jag på bok och frakt sammanlagt och så tog det hela två dagar. Oslagbart. Tror jag ska ägna mer tid åt mina samlingar och använda mig av just de nätanslutna antikvariaten.

Ny resväg, ny Aprilhäxa

Håller på att prova alla alternativa vägar till och från jobbet nu när den blå linjen är delvis avstängd. Gillar att ta femtiotvåan från Centralen till Rådhuset även om det tar lite längre tid än de övriga resvägarna och igår gick jag äntligen in på Antikvariat Strix på Scheelegatan. Har sett det från bussfönstret många morgnar och tänkt att jag ska gå dit på eftermiddagen men har alltid varit för uttröttad för att verkligen göra det.



Blev belönad genom att hitta en ny Aprilhäxan för en femtiolapp, berättade ju i recensionen av Moderspassion att jag behövde en ny. Den här kommer tåla många omläsningar till! Inuti boken låg ett vykort till en farmor med grattis på födelsedagen 1997 och en uppmaning att ta vara på dagen.

On The Third Day, av Rhys Thomas

En sjukdom sprider sig över världen och den drabbar genom att först göra sina offer obeskrivligt deprimerade för att på den tredje dagen döda dem. Sjukdomen döps till The Sadness och medan samhället bryter samman flyr Miriam med sina två barn samt svåger från London till ett hus i Cornwall. Problemen blir än värre när det visar sig att långt ifrån alla sjuka dör stillsamt utan somliga blir extremt våldsamma det sista dygnet vilket leder till ännu mer död och sorg.

Jag har mycket svårt att tycka om karaktärerna i den här boken då de flesta är plågsamt stereotypa, kvinnorna är känslosamma och mjäkiga medan männen är praktiska och hårda. Speciellt svårt har jag för huvudpersonen Miriam. Halva boken är hon så oskuldsfull och blåögd att hon närmar sig rent ut sagt korkad. Vad som än händer, vad hon än bevittnar, så behåller hon samma rosiga syn på mänskligheten.  Det förekommer en ”lär inte min son att skjuta med vapen”-diskussion som påminner om den i The Walking Dead och jag vill bara strypa henne. Männen ser till att saker händer medan kvinnorna står vid sidlinjen och piper om människovärde, rättvisa och (tro det eller ej!) vett och etikett. Vid ett tillfälle skriker Miriam He needs love! om en man som brutit sig in i deras matförråd och där någonstans börjar jag nästan önska att hon ska dö. Visst har kvinnorna många bra sidor också, men till slut så ser jag bra de negativa sakerna och praktiskt taget ber om att deras godtrogenhet ska straffa sig. Självklart är allt det de värnar om jätteviktigt, särskilt i en apokalyps, men när de riskerar familjens överlevnad då har det gått för långt. De poänger Miriam faktiskt har drunknar i allt det dumma hon säger och gör och när hon sent omsider utvecklas så blir det otroligt nog inte bättre.

Men jag läser trots allt vidare. Det är inte som när jag läste Flickan från ingenstans och fick kämpa för att avsluta, det rinner på ganska bra här ändå. Jag tycker att Rhys Thomas har ett riktigt fint språk och den där postapokalyptiska ångesten väller över mig varje gång jag öppnar boken. Vet inte vilken sort av döende som är mest obehaglig, de tysta deprimerade som bara tynar bort eller de våldsamma. Länge är mycket av det vi tar för givet i samhället åtminstone delvis normalt i den här berättelsen; strömmen fungerar, människor sitter på puben och dricker öl samt går till jobbet. Det otäcka kryper långsamt in i allas liv men sen går det käpprätt åt helskotta och som jag så många gånger tidigare skrivit så skrämmer det skiten ur mig. Detta oavsett om det handlar om sjukdom eller zombier. Sammanfattningsvis så är boken för lång och det blir tungt när det växlar mellan långa avsnitt av ingenting och extrema våldsscener. De många filosofiska diskussionerna är inte heller min grej. Men trots att jag haft mycket att klaga på så har jag ändå gillat en hel del och faktiskt läst klart. Den här boken gav mig något jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Elfte september

Det har varit en lång dag av läsning och teveprogram om elfte september. DN:s olika delar kunde läggas ihop till en stor bild och minnesdagen genomsyrade hela dagens tidning.

Jag har läst två böcker om händelsen, Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer och Falling Man av Don Delillo. Förmodligen kommer det skrivas ännu bättre litteratur när mer tid passerat, någon sade någonstans att det kan krävas upp till tjugofem år innan folk fått tillräckligt med distans för att verkligen kunna beskriva och definiera allt. Själv har jag väldigt blandade känslor inför det hela och håller med skådespelaren Viggo Mortensen som sa:

...det var fruktansvärt chockerande. Men efterspelet har varit nästan lika hemskt och en stor besvikelse. Jag tänker på hur händelsen missbrukats och hur människor blev manipulerade av politiska och ekonomiska krafter. I synnerhet av den dåvarande amerikanska regeringen.

Bara en bok till

(Eller tre)

Jag har sagt det förut men det tåls att säga igen: SF-bokhandelns tidning är det närmaste jag kommer barndomens känsla när man fick lägga händerna på Stor & Liten-katalogen. Inte bara en värld öppnar sig, utan hundratals, och jag vill besöka dem alla.

Då det inte är realistiskt att köpa allt så får jag välja ut några pärlor. Jag kommer att köpa George R R Martins Sagan om is och eld och förmodligen helt övergå till att läsa den på svenska, så fort jag kan slita dem ur pojkvännens händer vill säga. Och så börjar jag bli nyfiken på Erik Granströms Svavelvinter, någon som har läst den? Även World War Z av Max Brooks har jag varit lite sugen på länge nu. Något du har läst Swedish Zombie?