Så blev det elfte september igen, kanske för den hundrade gången bara i år. Någonstans inom många av oss finns den dagen för alltid kvar, stannad i tiden. Jag behöver bara se de välkända bilderna av planen som kraschar in i tornen för att jag åter ska känna allt jag kände då. Och jag tror att vi som vid den tidpunkten var gamla nog att förstå händelserna blev för evigt påverkade, på samma sätt som exempelvis mordet på Olof Palme och kärnkraftsolyckan i Tjernobyl skapade ett nytt nationellt och internationellt medvetande.
Omväxlande berättar Claire, Jasper och Peter om sina upplevelser under tisdagen den elfte september i New York samt månaderna efteråt. Ingen av dem är personligt drabbade, även om Claires familj inte direkt får återvända till sin lägenhet då den ligger inom den avspärrade zonen, men de har ändå svårt att få livet att gå vidare som vanligt. De har sömnproblem, saknar någon att prata med eller vill bara stänga världen ute. Mycket snart korsas deras vägar och vänskap utvecklas på ett sätt som förmodligen inte varit möjligt under andra förutsättningar. Det här är en väldigt stark och fin bok. Huvudpersonerna känner inte någon som dör i attackerna men jag gillar att deras sorg och känslor ändå tas på allvar. Att de har rätt att känna det de gör. De tre ungdomarna blir alla väldigt tydliga i mitt inre med sina skilda personligheter och sätt att fundera. Jag hoppas den här boken kan bli ett viktigt dokument för de tonåringar som nu växer upp och inte har egna minnen av elfte september, för den ger en utmärkt inblick i hur det var.
Jag läste boken på svenska men den amerikanska utgåvan är fantastiskt mycket snyggare med de två blå strålkastarna som ett halvår efter attentaten riktades rakt ut i rymden i ett försök att åtminstone tillfälligt laga New Yorks skyline. Andlöst vackert och sorgligt. Många av tankeställningarna i boken handlar just om tomrummet som tornen lämnade efter sig, både det fysiska och det inuti människors hjärtan.
Love is the Higher Law är efter en textrad i U2-låten One.
