Skaderisken vid läsning

Stephen Kings nya bok är alldeles för tung för att läsa liggandes i sängen. Finns det något handledsskydd att köpa för att stötta veka underarmar? Jag borde verkligen vara bättre tränad än detta, har många års erfarenhet av att läsa tegelstenar efter läggdags.

Galet många böcker

Helena på Dark Places blev överlycklig över två böcker i brevlådan. Då måste ju jag visa upp min bokskörd för dagen, och att jag också blev mer än förtjust behöver jag nog knappast lägga till. 1. Köpte 11/22/63 på vägen hem från jobbet (och läste så mycket jag hann på tåget). 2. Hämtade ett paket från Bokus med tre böcker i på ICA på väg från pendeln. 3. Hade en bok på hallmattan när jag kom hem!

Alltså:
11/22/63 av Stephen King
Den vita tigern av Aravind Adiga
Högläsaren av Bernhard Schlink
The Painted Darkness av Brian James Freeman
Blue Nights av Joan Didion

Nu vet jag inte riktigt var jag ska  börja men åh vad jag vill stanna hemma hela helgen för att läsa.

(Har aldrig utlyst officiellt köpstopp men måste erkänna att jag nu aldrig varit så nära...)

Dying to Live, av Kim Paffenroth

Det här är en del av Swedish Zombies recensionsutmaning gällande böcker skrivna av Kim Paffenroth.

En zombieapokalyps är en sådan enorm sak att det i stort sett är omöjligt att tänka sig konsekvenserna. Hur ska jag ens kunna börja förstå hur det skulle vara att döda exempelvis barnzombier med yxa eller basebollträ? De levande dödas värld är utanför alla (ännu) kända ramar, det är så extremt otäckt att man inte vet vart man ska ta vägen. Men samtidigt också obehagligt på ett så specifikt okänt sätt att allt förblir en fantasi. Som jag har skrivit tidigare så fastnar jag i sådana här tankar när jag läser böcker som Dying to Live och aldrig någonsin är det ”bara” en skräckbok för mig utan det blir till en analys om vem jag är som person. What makes me tick.

Jonah Cane vandrar ensam efter apokalypsen, han sover i trädkojor och undviker städer och militära anläggningar då han lärt sig att dessa oftast innehåller flest zombier. Han har ingen aning om vad som hänt hans familj då han arbetade på ett fartyg när allt bröt ut. När han en dag bryter mot sina egna regler och går in i en mindre stad så hittar han en grupp överlevare som förskansat sig i ett museum. Efter några tveksamheter bestämmer han sig för att stanna där. Gruppen har vissa underligheter för sig såsom initiationsriter och egna regler och lagar, men allteftersom tiden går så vänjer sig Jonah och förstår att han inte kan leva som han dittills gjort när han varit ensam. Flera människor kräver andra förhållningssätt än en ensam individ. Och när de senare stöter ihop med ytterligare en grupp överlevande så går det riktigt illa…

Det enda jag har svårt för i den här boken (förutom zombiekaninerna – jag menar: kom igen!) är matriarken Milton. Alla i gruppen idoliserar och sätter upp honom på piedestal, till och med tycker att han är någon slags jesusfigur. Just de delarna är lite överdrivna och jag bara sitter och väntar på att Milton ska bli avslöjad eller tabba sig. Men i övrigt så tycker jag att de flesta personerna är väl sammansatta, åtminstone så pass mycket man kan förvänta sig av en roman på tvåhundrafemtio sidor. Och jag gillar Paffenroths språk: enkelt utan att bli fånigt, för att ibland glimma till och blir riktigt vackert.  Om något så kunde Dying to Live ha varit lite längre, just bara för att få till de saker som kanske blev åsidosatta. Ett par fler detaljerade personporträtt till exempel. Och kanske blir det även något för snällt och man önskar att han tagit i lite mer. Inte vad gäller blod och död, för där finns mer än tillräckligt! Men språkligt. Jag tror att Paffenroth är en mycket bättre författare än han visar här. Fast skrämd blir jag, ibland till och med riktigt skrämd. Vissa av scenerna i den här boken kommer att förfölja mig ett tag.

(Utfärdar viss spoliervarning på nedanstående stycke! Avslöjar inget stort om handlingen, för kom igen, folk dör som flugor i den här boken, men vill man inte veta något alls så ska man inte läsa följande.)

En sak förstod jag inte. Jag trodde att man i (den här) zombiemytologin var tvungen att först bli biten för att själv förvandlas vid dödsögonblicket. I somliga böcker och filmer så blir alla zombier oavsett dödsorsak, men så är det inte här. I slutet av boken så dör en person och blir begravd, helt utan betänkligheter om att han ska komma tillbaka. När sedan Jonah några sidor senare ska slå ihjäl en (ickesmittad) man så tänker han: There could be no mercy, both for what he had done, and for what he would become if I let him bleed to death. The last thing we needed was a zombie in here. (Sidan 215) Vad har jag missat? Har läst den här boken mestadels tidiga morgnar och sena kvällar, så det är mer än möjligt att jag i min trötthet förbisett något.

Återigen: stort tack Swedish Zombie för den här möjligheten!

Att analysera det odefinierbara

Har under helgen läst en tredjedel av Dying to Live som är en recensionsutmaning från Swedish Zombie och i går kväll visades det första avsnittet i säsong två av The Walking Dead (TWD) på TV11. Har sedan i fredags tänkt på exakt vad det är med zombier som gör mig så vettskrämd.

Redan som barn så sökte jag mig till det otäcka. Det började med klassiska spökhistorier och när jag senare gick på mellanstadiet så kom det ut många böcker med kärnkraftsolyckor som tema, de senare handlade oftast om barn som kom ifrån sina föräldrar och sedan drabbades av alla möjliga hemskheter i form av svält och strålsjuka. Allt detta slukade jag samtidigt som jag var kallsvettig av skräck. Länge har jag undrat varför jag gillar att plåga mig själv, varför jag söker mig till rädslan, samtidigt som jag försökt analysera exakt vad det är jag blir rädd för. Det måste trots allt finnas en röd tråd i alla dessa historier om människor som lämnas övergivna och får kämpa för överlevnad. Något i dem måste definiera mig.

Den senaste tiden har jag läst en del zombielitteratur och somligt av det har skrämt mig, dock inte som kärnkraftsböckerna gjorde när jag var liten. Men det är något med tröstlösheten, det oåterkalleliga i att hela världen är sjuk och ett enda litet misstag, om det så är ett bett från en zombie eller att dricka kontaminerat vatten, kan döda dig. Att man inte får en andra chans. Samma känsla som jag får när jag läser Vägen av Cormac McCarthy.

När jag igår kväll klockan tio slog mig ner i soffan för att kolla på The Walking Dead så grep skräcken ett hårdare tag än vanligt om mitt hjärta. Bara några minuter in bytte jag kanal och kollade istället på Big Bang Theory (underbara bokstavliga Sheldon är en utmärkt sköld mot läskigheter). Efter att ha bytt fram och tillbaka lite så kunde jag trots allt se resten av TWD, men det var mycket läskigare än jag mindes från säsong ett. Jag får andnöd av den här gruppen skitiga, arga och sorgsna människor som inte har något egentligt skydd mellan sig och döden och det är av någon anledning väldigt mycket läskigare på teve än i litterär form (vilket är ovanligt för mig då jag brukar kunna jaga upp mig mer när jag får fantisera ihop monstren själv). Zombiefilm är, konstigt nog, det närmaste existentiell ångest som jag tror att jag kommit.

Kom egentligen i säng alldeles för sent igår, men var ju ändå tvungen att läsa några sidor i min recensionsutmaning också. Lite fler zombier kunde knappast skada. Huvudpersonen Jonah har precis blivit en riktig person för mig, någon av kött och blod istället för det där platta och endimensionella som karaktärer gärna är i början av en berättelse. Men ändå berör han mig inte såsom exempelvis Andrea i TWD gör. Hennes sorg går att ta på, jag vill skrika åt henne att skärpa sig samtidigt som jag vill ge henne en kram och be henne slå mig, bara det får henne att må bättre. När Jonah och de andra personerna i boken berättar om vad de gjorde när apokalypsen började, berättar om döda barn, äkta män och mammor, så känns det inte i mig som det borde göra. Men jag tror inte att det är bokens fel, jag misstänker att det snarare ligger hos mig. Tur att det är många avsnitt kvar av TWD och att Swedish Zombie kan tipsa mig om många fler läsvärda böcker så att min självanalys kan fortsätta.

Klick, klick, klick

Efter en bit chokladtårta på jobbet så går jag in på Bokus och klickar hem några böcker.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

- 1 st Blue Nights (9780007432929) à 94.00 kr

- 1 st The Painted Darkness (9781587672088) à 138.00 kr

- 1 st Den vita tigern (9789173373562) à 48.00 kr

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

(Skyller allt på sockerchocken.)

Ännu fler zombier

Var för första gången helt lämnad med mitt nya ansvarsområde på jobbet men var ändå tvungen att kika in hos Swedish Zombie för att se om jag skulle få recensera Dying to Live. Och se på fan. Blev så lycklig att jag knöt näven, svingade den upp mot taket och ropade YES!!! Kollegorna såg lite förvånade ut men frågade inget då jag snabbt satte mig ner igen och höjde volymen på musiken i lurarna.

Tack! Det här ska bli jättekul.

Klappa händer små, av Dan Rhodes

I en liten stad någonstans i Tyskland finns något så ovanligt som ett självmordsmuseum. Ägarinnan Pavarottis fru har en idé som går ut på att få de som inte längre vill leva på andra tankar men självklart fungerar det inte riktigt som hon vill. Istället kommer människor dit för inspiration och tar till och med sina egna liv med hjälp av utställningarna efter stängningsdags. Museets intendent är en äldre man som går klädd som begravningsentreprenör och har en förkärlek för spindlar . Att äta alltså. Ännu en huvudperson är allmänläkaren Ernst Fröhlicher och hans svarta labrador Hans. På bokens baksida beskrivs Klappa händer små som Bröderna Grimm möter Tim Burton. Jag kan ingenting annat än hålla med. Författaren Dan Rhodes är en riktigt sjuk jävel och det säger jag med beröm och värme i rösten.

Det börjar väldigt bra, allt är lagom hemligt och suggestivt. Otäckt på det där underbara ”mitt ute i solen”-sättet. Här behövs verkligen inga mörka blåsiga hedar för att håren i nacken ska resa sig. Historien om Madalena och Mauro är underbart bitterljuv, den berör mig verkligen. Hela boken består egentligen av vuxensagor som vävs ihop på ett finurligt sätt, man anar vart det barkar men får ändå känns sig smart i sina gissningar. Den unga kärlekshistorien är som sagt fantastisk, den spindelälskande museiintendenten likaså. Men för mig tippar det finurligt makabra över till delvis rent äckel någonstans i mitten av boken. Jag börjar tänka för mycket och blir liksom utkastad ur sagan, det fantastiska förlorar sin lyster. Det blir för verkligt och innebär ett rejält hack i skivan innan jag kommer på rätt spår igen. Jag förbannar mig själv för att jag inte kan ta lättare på det för jag gillar verkligen historien och jag räknar mig inte på något sätt till de kräsmagades skara, tvärtom så brukar jag vara den som går närmare skeletten och burkarna med kroppsdelar i formalin när alla andra drar sig därifrån. Jag har även vissa problem med hur människorna i boken beskrivs och det gäller både de underskönt vackra och de svartklätt magra, de har en tendens att bli något stereotypa. Folk blir sällan mer än sina yttre attribut. Fast som helhet så gillar jag den här boken och måste givetvis titta närmare på vad mer författaren skrivit.

Se till att kika in på Dan Rhodes hysteriskt roliga blogg, jag fnissade mig tokig till bilden: this candid shot of him rising from the lake at Pemberly, under avdelningen About the Author (givetvis roligast om man överdoserat på Jane Austen och då främst BBC-filmatiseringen av Pride and Prejudice).

Detta var ett recensionsexemplar från Basil.

Klappa händer små

Hittills har jag köpt alla böcker själv, alternativt lånat dem av vänner, mamma eller på biblioteket men för några dagar sedan tog jag mig själv i kragen och gav mig på att beställa mitt allra första recensionsexemplar från ett förlag. Vet inte riktigt varför jag inte gjort det tidigare, för även om jag har möjlighet att lägga en ganska stor summa på böcker varje månad så är jag inte gjord av pengar. Har haft den här bloggen i över ett år men det är först nu som jag förstått att utnyttja de möjligheter jag har.

Läste bra om Klappa händer små, hos Schitzo-Cookie, så den fick det bli! När jag kom hem idag så låg den på hallmattan och jag blev löjligt överlycklig. Sedan fick jag givetvis hjälp både med att packa upp och fotografera paketet och boken. (Ledsen Swedish Zombie, mer kattfoton.)

Ännu mer Legenden om Morwhayle

Tack BookLover för tipset!

Gå in på Peter Bergtings hemsida för lite mer material om Morwhayle. Kanske en novell om Gorgobestor kan passa, eller ett fint skrivbordsunderlägg. Och så kan du ta reda på vad som hände Adler Holst efter förvandlingen.

Bilden är lånad från http://www.bergting.com/.

Shoppade lite

Jag har fortfarande inte fått någon speciell fart på läsningen men ändå fortsätter jag att köpa böcker som om det vore lösningen på precis allt. Jag tröstshoppar sällan kläder eller mat, är ganska dålig på att gå på krogen, men böcker… där har jag tydligen inga spärrar. Den senaste veckan har det blivit dessa.

    

En bit av mig fattas, av David Levithan

Så blev det elfte september igen, kanske för den hundrade gången bara i år. Någonstans inom många av oss finns den dagen för alltid kvar, stannad i tiden. Jag behöver bara se de välkända bilderna av planen som kraschar in i tornen för att jag åter ska känna allt jag kände då. Och jag tror att vi som vid den tidpunkten var gamla nog att förstå händelserna blev för evigt påverkade, på samma sätt som exempelvis mordet på Olof Palme och kärnkraftsolyckan i Tjernobyl skapade ett nytt nationellt och internationellt medvetande.

Omväxlande berättar Claire, Jasper och Peter om sina upplevelser under tisdagen den elfte september i New York samt månaderna efteråt. Ingen av dem är personligt drabbade, även om Claires familj inte direkt får återvända till sin lägenhet då den ligger inom den avspärrade zonen, men de har ändå svårt att få livet att gå vidare som vanligt. De har sömnproblem, saknar någon att prata med eller vill bara stänga världen ute. Mycket snart korsas deras vägar och vänskap utvecklas på ett sätt som förmodligen inte varit möjligt under andra förutsättningar. Det här är en väldigt stark och fin bok. Huvudpersonerna känner inte någon som dör i attackerna men jag gillar att deras sorg och känslor ändå tas på allvar. Att de har rätt att känna det de gör. De tre ungdomarna blir alla väldigt tydliga i mitt inre med sina skilda personligheter och sätt att fundera. Jag hoppas den här boken kan bli ett viktigt dokument för de tonåringar som nu växer upp och inte har egna minnen av elfte september, för den ger en utmärkt inblick i hur det var.

Jag läste boken på svenska men den amerikanska utgåvan är fantastiskt mycket snyggare med de två blå strålkastarna som ett halvår efter attentaten riktades rakt ut i rymden i ett försök att åtminstone tillfälligt laga New Yorks skyline. Andlöst vackert och sorgligt. Många av tankeställningarna i boken handlar just om tomrummet som tornen lämnade efter sig, både det fysiska och det inuti människors hjärtan.

Love is the Higher Law är efter en textrad i U2-låten One. 



Hur jag missbedömde storleken på min framtida seriesamling

Vid den senaste ommöbleringen av min bokhylla så fick serier och poesi (samt en promille av min barnbokssamling, resten bor kvar hos mamma) varsitt hyllplan i min trettiocentimeters Billy där alla pocket tidigare bodde.

Serierna syns under dinosaurien, sedan kommer poesin och därunder skymtar barnböckerna.

Fråga mig inte hur jag tänkte där. Både serierna och poesin har vuxit ur sina utrymmen och allt kräver ännu en omorganisation, kanske till och med inköp av fler Billy. En till skulle gå in i sovrummet/biblioteket men sen är det stopp. Ett lyxproblem, jag vet. Får man köpa ny lägenhet bara för att böckerna behöver ett eget rum?

Miss Peregrine's Home for Peculiar Children, av Ransom Riggs

Den här boken köpte jag i stort sett enbart på utseendet, något som är tämligen ovanligt för mig men Miss Peregrine’s är en liten visuell karamell. Den är sprängfylld med foton som alla är äkta och noga framletade av samlare. Det jag visste om boken innan jag började läsa var det som står på insidan av omslaget: A mysterious island, an abandoned orphanage, a strange collection of very peculiar photographs.

Sextonåriga Jacob får veta nervkittlande hemligheter om sin farfar, hemligheter som tar honom till en underlig ö utanför Wales där ruinerna efter Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children finns. Och mycket mer vågar jag inte avslöja av rädsla för att säga för mycket men jag kan lova att det är en bra resa man bjuds på. Jag köper det allra mesta, från tidsresor till övermänskliga förmågor. Man bjuds även på en fascinerande ”teori” om vad som orsakade den enorma explosionen i Tunguska, Sibirien 1908. Författaren har ett fint språk som är lätt att läsa men ibland även hisnande vackert.

And that is how someone who is unusually susceptible to nightmares, night terrors, the Creeps, the Willies, and Seeing Things That Aren’t Really There talks himself into making one last trip to the abandoned, almost-certainly-haunted house where a dozen or more children met their untimely end.

Jag har lite svårt för de två typerna av ”monster” som finns i boken, de känns lite för uttänkta, om ni förstår vad jag menar. De är bundna av en massa regler som har lika många undantag, för att få ihop alla lösa trådar. Och kärlekshistorien är söt men inte riktigt nödvändig för historien, mer där för att tillfredsställa alla typer av läsare. Eller är jag bara bitter nu? Men allt som allt så är det en mycket trevlig, lagom läskig bok.

Hur gick det då med lästorkan?

Jag undvek allt vad bokbloggar hette under helgen och läste vad jag ville när jag ville, vilket ärligt talat inte var så mycket. Först på söndagseftermiddagen tog det lite fart igen när jag öppnade George RR Martins A Clash of Kings och kände hur mycket jag saknat alla personerna. Sextio sidor försvann i ett litet nafs. Jag tror att det som vanligt är jag själv som sätter omöjliga krav, jag känner att jag borde läsa mer, hela tiden mer, fast jag vet att jag därmed förstör för mig själv. För egentligen kan jag inte läsa mer än jag gör (nästan varje vaken sekund när jag inte jobbar). Äsch, det är bara att släppa på kraven och hitta tillbaka till glädjen igen. Så, nu har vi bestämt oss för det.

I eftermiddag kommer en recension av Miss Peregrine's Home for Peculiar Children.

Vart tog den söta lilla läslusten vägen?

Fast det är egentligen inget fel på läslusten, för läsa vill jag. Förstår bara inte var jag ska hitta tiden eller orken. Det är som att all energi bara slagits ur mig. Håller på att läras upp för en ny tjänst på jobbet och efter ännu en dag av att snurra runt i nya kassasystem så somnar jag i soffan direkt efter middagen. Försöker läsa Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children på pendeln och plockar upp Bibliotekspolisen för en lässtund innan jag ska sova, men det är som att jag inte riktigt kommer någonstans i någon av dem. Och det är absolut inte böckernas fel. Den här kommande helgen ska jag sova så mycket som det bara är möjligt.

Jacobs värld, av Jodi Picoult

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva om Aspergers syndrom (AS) och få alla inblandade att känna igen sig till hundra procent. De flesta skulle dessutom protestera redan vid den här bokens baksidestext där AS beskrivs som en sjukdom när det i själva verket är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. För det blir lätt stereotypt när symptom och beteenden staplas på varandra för att förklara en grupp med människor som egentligen inte behöver ha mer gemensamt än två slumpmässigt valda personer du träffar på gatan. Fast okej, Jacob har: svårt med ögonkontakt, tycker inte om beröring, tolkar allt bokstavligt och kan inte ljuga. Check, check, check och check. Men jag blir lite kallsvettig, för tänk om folk tror att alla på autismspektrat är exakt såsom Jacob, när det i själva verket är mycket mer nyanserat. Dessa tankar hindrar mig något när jag läser Jacobs värld även om jag försöker bortse från dem. Tack och lov har Picoults språk blivit en hel del bättre sedan 19 Minuter, som är den enda bok jag tidigare läst av författaren, så speciellt mycket irriterar jag mig inte för det flyter på fint. Om jag måste jämföra med något så ser jag likheter med Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin, både språkligt och vad gäller ämnet.

Trots en IQ på geninivå så har Jacob stora svårigheter att göra sig förstådd i samhället. Matteläraren är besviken att hans elev inte är någon Rain Man, brorsan Theo förstår inte varför Jacob inte bara kan vara normal och mamman Emma kämpar sig blodig för att kunna ge sina pojkar ett så bra liv som möjligt. Men hur hon än försöker så är det alltid en av dem som kommer i kläm och oftast är det Theo. När Jacobs handledare i social träning en dag hittas död blir Jacob genast misstänkt, hela hans beteende signalerar ju skuld! Eller är det som stora delar av samhället tolkar som skam och ansvar bara hans normala sätt att förhålla sig till världen? Emma måste börja fundera på om hennes son är kapabel att ta livet av en annan människa. Omväxlande får man följa Jacob, Theo, Emma, advokaten Oliver och polisen Rich medan historien rullas upp.

Det är mycket plågsamt att läsa om hur Jacob behandlas av rättssystemet. Speciellt då han skadar sig själv och i de situationer man långt i förväg kan se att det kommer gå illa. Det är irriterande att både advokaten och polisen hela tiden förlorar sig i Emmas kolafärgade ögon, trots att hon är h e l a tio år äldre eller den huvudmisstänktes mamma.  Måste det verkligen alltid vara lite romantik med? Men spännande är det mest hela tiden, jag känner ett driv att läsa vidare för att få veta hur det går för alla. Och trots att jag listar ut gåtan efter halva boken så fortsätter det vara nervpirrande, för hur ska de få ihop allt? Det kan ibland vara jobbigt hur Asperger beskrivs, för det blir på något sätt både spretigt och samtidigt väldigt specifikt. Varför detta behov av att ta upp alla teorier om varför vissa har AS? Det här ska trots allt vara en roman och vill folk veta mer så får man gå till biblioteket och slå upp en fackbok om ämnet. Men jag kommer nog ändå fram till slutsatsen att det trots allt är viktigare att det skrivs om det än att allt är på pricken korrekt.

Niceville - filmen

Igår kväll var jag och en vän och såg Niceville. Redan när jag i somras visste att filmen var på gång så skickade jag pocketversionen av boken till min vän och undrade lite försynt om hon kanske ville läsa och sedan gå på bio med mig. Tre månader senare fick jag konstatera att det enda hon läst var titeln på omslaget. Men det visste jag ju egentligen, att det var så det skulle bli. Så vi gick och såg filmen ändå. Och kanske blev detta trots allt bättre, för nu kunde vi efteråt diskutera från två olika utgångspunkter.

Givetvis är filmen inte bättre än boken men de har gjort ett riktigt bra jobb med att föra över allt till vita duken, bokens färger och sinnesstämning finns kvar. Tyckte väldigt mycket om den. Rekommenderas varmt!

Här finns min recension från när jag läste boken för snart ett år sedan.

Riktigt glad nu

Tomas Tranströmer får Nobelpriset i litteratur. Tror inte jag blivit så lycklig över en nobelpristagare sedan... någonsin.

Déjà vu

Började läsa Jacobs värld av Jodi Picoult igår. På sidan hundraåtta fick jag en otrolig känsla av déjà vu och började undra om jag läst boken tidigare, vilket borde vara en omöjlighet då den ganska nyligen kommit ut och så dåligt minne har jag väl ändå inte. Bokens Jacob har Aspergers syndrom och är besatt av kriminalserien CrimeBusters som går varje dag klockan halv fem på teve och handlingen som beskrevs var så bekant. Först kände jag mig lite tokig i huvudet men sen kom jag på det! Avsnittet han ser en femtedel in i boken är exakt det jag själv såg av CSI tidigare under kvällen på kanal 9, ända ner till hiphopmusiken på bilradion och tandflisan i ratten. Catherine Willows omnämns som Puddingen och Warrick Brown har blivit Butter. Väldigt roligt sammanträffande och hade jag inte kommit på det så hade jag nog legat vaken halva natten.

Legenden om Morwhayle – Häxmästaren, av Peter Bergting

Uppdaterat! Spoilervarning i kommentarerna.

När jag börjar läsa så hör jag nästan Astrid Lindgren i huvudet för Peter Bergtings bok utspelar sig verkligen i ”lägereldarnas tid” men Legenden om Morwhayle utspelar sig även under musköternas, drakarnas och orobouzernas tid. Jag håller med Swedish Zombie och Shitzo-Cookie's Bokblogg om att den här boken absolut inte känns som något för enbart nio- till tolvåringar, vilket är rekommendationen. Är själv trettiosex och har haft fantastiskt roligt när jag läst, den känns mer avancerad än andra böcker för samma åldersgrupp (jag fick till och med slå upp ett ord jag inte förstod) så jag hoppas att läsare i alla åldrar hittar den här pärlan för det är den värd.

Arteil Krill har vuxit upp i staden Gopnyk tillsammans med sin pappa, för tio år sedan försvann hans tvillingsyster Malda under mystiska omständigheter och trots att Arteil försökt få veta vad som hände så vet han praktiskt taget ingenting. Men så en dag står hon i hans sovrum dit hon kommit genom en portal som gömt sig bakom en garderob och snart befinner sig Arteil på andra sidan havet, i staden Morwhayle, där ett rasande äventyr sveper med de båda syskonen.

Huvudpersonen Arteil är en underbar liten antihjälte som jag gissar kommer växa ännu mer under de kommande böckerna. Han är förd bakom ljuset, lite fyrkantig och aningslös och det är väldigt svårt att lista ut vem han verkligen kan lita på, flera gånger ändrar jag mig om just detta. Och sedan tillbaka igen.

Gorgobestor blängde ilsket på Arteil som klumpigt hasade sig nedför drakens rygg, tappade taget och ograciöst föll till marken.

Tvillingsystern Malda är däremot tuff och mer självständig efter att ha fått klara sig själv i mycket större utsträckning. Även hon är mycket lätt att tycka om och identifiera sig med. Och den snarstuckna draken Gorgobestor, hur kan man inte gilla honom? I boken finns flertalet underbara teckningar som förhöjer läsupplevelsen, jag fick kämpa för att inte bläddra framåt i förväg för att kika på dem (kanske är jag egentligen nio till tolv år ändå?)

För många år sedan beställde jag en affisch av Peter Bergting, den har sedan dess hängt på min vardagsrumsvägg. Fast den bär med sig en gnutta dåligt samvete för jag betalade aldrig för den… Mailade några gånger och bad om kontonummer men fick det aldrig, eller om jag på något sätt missförstod. Tar därför tillfället i akt att be Peter (om du läser detta!) om ursäkt för att du aldrig fick pengar för en av mina mest älskade tavlor. Ge mig ett kontonummer så löser jag det redan idag.

Uppdaterat! Spoilervarning i kommentarerna.