Två eller tre saker jag glömde berätta för dig, av Joyce Carol Oates

(Eftersom det är sommarlov så norpar jag bokbeskrivning från Adlibris.)

"En ny tjej kommer till klassen och de som blir Tinks vänner, hennes riktiga vänner, kommer att vara beredda att göra vad som helst för hennes skull. Tills hon en dag är borta. Joyce Carol Oates bevisar än en gång att hon tar unga människors verklighet på största allvar. När Joyce Carol Oates nu är tillbaka med en ungdomsroman befinner vi oss på USA:s östkust, i high school. Det är en prestigeskola där de högpresterande ungdomarna med välbärgade föräldrar går. Merissa är en av dem. Hon kallas den Perfekta. För hon är perfekt: hennes betyg är de högsta, hennes hår är blankt och långt och hon är smal. Men när hennes pappa lämnar familjen börjar marken gunga under hennes fötter. För att få kontroll hittar Merissa ett sätt. Hon skär sig. Bara ytligt, tunna vita ärr. Till en början. Ingen av vännerna vet vad som döljer sig under Merissas tröjärmar. Nadia är en av vännerna som inget vet. Hon törstar efter kärlek i ett kärlekslöst hem och i en skola där att vara smal är normen och där allt annat raderar chanserna till en pojkvän. I kemilärarens blick ser hon sin själsfrände. Men det blir fel från början, och när ryktet om Nadias förälskelse sipprar ut på skolan finns ingen nåd att be om. Samtidigt sörjer Merissa och Nadia vännen Tink. Hon som kom ny till klassen och som påverkar deras liv och deras tankar långt efter hon lämnat dem igen."

Diskussionerna kring den här boken har till stor del handlat om vad Oates själv måhända tycker är en överviktig tjej, eller om hon helt enkelt försöker peka på det galna i västvärldens smala ideal. Samt en hel bokbloggosfärs varningar om huruvida unga flickor ska läsa detta då det kan tolkas som glorifiering av självskadebeteende. Själv vill jag bara säga att detta är bland det absolut bästa Oates skrivit på länge. Min tolkning av Oates beskrivning av de här tjejerna är att hon inte tycker att 50 kilo på 163 centimeter är för mycket, utan just tvärtom. Hon skriver utifrån tonåringarnas synsätt, hur de ser på verkligheten. Hon gestaltar istället för att skriva oss på näsan vilket gör texten stark och obehaglig. Och briljant. Detta är ett universum av tjejer och kvinnor, en värld av ätstörningar, utseendefixering, brustna äktenskap och höga förväntningar. Oates kryper under huden på tre olika slags tjejer som på sina egna sätt mår väldigt, väldigt dåligt och det utan att döma eller komma med enkla lösningar. Alla som har tonårstjejer i sin omgivning borde läsa den. Ja, alla andra också för den delen. Den säger så mycket om dagens samhälle med dess krav på smalhet och perfektion som få kan leva upp till.

Men det här med Nadia och hennes vikt stannar kvar med mig. Så vi gör ett tankeexperiment: tänk tillbaka på grundskolan. Tänk på den klasskamrat som ansågs som ”tjock”, leta sedan upp en skolkatalog eller andra bilder. Det man ofta upptäcker då är att klassens ”tjockis” egentligen inte alls var jättestor utan endast den största. Med kanske ett par kilos skillnad i jämförelse med de andra. Men nu är barn så grymma att den som är störst ofta per automatik blir klassens tjockis, även om det inte är sant. Lite så tror jag att det är med bokens Nadia. Hon är på inga sätt överviktig men någonstans längs med vägen så har hon och de andra bestämt sig för att hon ändå är Tjockisen. I den åldern behövs inte mycket för att börja reta någon. (När jag växte upp så fanns det en kille i mitt bostadsområde blev mobbad hela högstadiet för att han kom till skolan med ”fel” strumpor första dagen i sjuan.) Sen när Nadias pappas kollega säger att hon börjar likna en Renoir-målning så börjar jag koka av ilska. Inte för att jag tycker att det är en förolämpning, tvärtom så finner jag de unga kvinnorna väldigt vackra, utan för att Nadia själv och hennes omgivning tolkar det så. Visst, de är inte avmagrade tjejer (tack och lov), men helt normala kroppar!

Den här boken kommer finnas kvar hos mig långt efter att jag läste ut den. 

Stort tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!

Nåd! Är det inte sommarlov snart?

Nu måste det väl ändå vara dags för sommarlov? På något konstigt sätt så går veckorna på en och samma gång hyperlångsamt och blixtsnabbt, helgerna blinkar förbi på en kvart. Jag har två veckor och tre och en halv dag kvar att arbeta men vad älskade Bloggen gäller så måste jag utropa vila nu. All den kraft som jag har kvar, och det är inte mycket kan jag avslöja, behövs till uppgifterna på jobbet. Så från och med nu kommer det bli (ännu) mer sporadiskt mellan inläggen här. 

På pendeltåget läser jag just nu Två eller tre saker jag glömde berätta för dig av Joyce Carol Oates och trots att ögonen ofta går i kors på mig så tvingar jag mig själv att läsa vidare. Tycker den är fantastisk! Oates när hon är som absolut bäst. Om kvällarna försöker jag ta mig an Händelser vid vatten av Kerstin Ekman men jag tror ärligt talat att jag behöver vara piggare för att klara av den. 

Caitlin Moran och Doctor Who

Igår förmiddag läste jag Aftonbladets recension av Caitlin Morans bok Morantologi och bestämde mig för att köpa den så fort jag fick gå från jobbet. Recensenten tycker att det är för mycket gränslöst hyllande av tv-serierna Doctor Who och Sherlock men låter inte det toppen, så säg? Och det allra första jag gjorde när jag hade den i handen var att av slump slå upp sidan 159 som har rubriken: I studion hos Doctor Who. Måsteläsning, helt enkelt.

 

Ett ljud. Hon vaknade av det.

Midsommarhelgen visade sig vara helt rätt helg att börja omläsningen av Händelser vid vatten av Kerstin Ekman då det även är då bokens berättelse tar sin början. Än så länge är det exakt som jag minns det och jag kan i stort sett ta på de fantastiska miljöbeskrivningarna, doften av skog och sommar.

Ett ljud. Hon vaknade av det. Klockan var fyra på morgonen. Fyra noll två med klockradions röda pinnar. Rummet var gråljust. På fönsterrutorna låg ett randmönster av regndroppar och utanför ångade fukten gräsmattan.

När skruven dras åt, av Henry James

En ung och ej namngiven kvinna får anställning på godset Bly på landsbygden för att ta hand om de två föräldralösa barnen Miles och Flora. Barnens förmyndare lever i London och vill på inga sätt bli kontaktad om eventuella problem eller frågor. Guvernanten får klara sig själv tillsammans med den övriga personalen på Bly och mycket snart blir hon god vän med hushållerskan Mrs Grose. Men det är något konstigt med godset och kanske även med barnen, guvernanten ser syner av döda personer. 

Jag har läst så många recensioner av den här boken där den beskrivs som "den bästa spökhistorien någonsin" och liknande. Tyvärr upplevde jag den inte alls så och jag är riktigt besviken över det. Det är alldeles för snirkligt skrivet för min del och huvudpersonen berättar alltid innan det läskiga händer att det kommer att hända. "Oh, ni kommer inte tro mig men det som sedan hände skrämde skiten ur mig!" Okej, det där var som du säkert misstänker inget ordagrant citat men du förstår nog hur jag menar. Och jag VET att boken skrevs för hundra år sedan och man inte kan ha samma förväntningar på jämställdhet och klass nu som då men jag fastnar ohjälpligt i beskrivningarna av det svaga och mindre intelligenta könet och varför simpla arbetare ska hålla sig på mattan gentemot sina arbetsgivare. Jag ser liksom inte spökhistorien för allt krafs. Barnen är så söta, så söta, hushållerskan så fast i sin torftiga roll. Nej, jag blir mest irriterad av det här. Gammalmodigt var ordet. 

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Med näsan knappt över vattenytan

Det har varit en av de galnaste jobbveckorna på mycket, mycket länge. Sedan förra måndagen har jag nästan enbart orkat jobbat, äta och sova, att få stunder över till läsning har mest varit en önskedröm men jag har ändå förhoppningar inför den stundande midsommarhelgen. Får se om jag får utropa tidigt bloggsommarlov, något jag egentligen inte tänkte göra förrän i juli, för min ork räcker helt enkelt inte till just nu. Men när jag väl läser så läser jag den av andra bloggare väldigt gillade När skruven dras åt av Henry James men kan åtminstone än inte falla in i hyllningskören, istället känner jag mest att jag irriterar mig på karaktärerna och hela tiden noterar hur gammalmodig berättelsen känns. Får se om helhetsintrycket blir detsamma när jag läst ut.

Katitzi i ormgropen, av Katarina Taikon

I den tredje boken om Katitzi bor hon med familjen i Norrland, tivolit är nedpackat medan hennes pappa och bror arbetar i skogen. Styvmamman "Tanten" flyr under långa perioder till sin syster där hon slutligen även lämnar sitt yngsta barn. Storasyster Rosa är bortgift och försvunnen ur Katitzis liv men tack och lov så finns det snälla människor i området där de placerat sina tält och vagnar. Sam som äger minigolfbanan precis bredvid hjälper flickorna med den tunga uppgiften att hämta vatten och Saga sticker åt dem mat och kläder. 

Det är något så obeskrivligt skarpt med berättandet av hemska händelser i böcker för barn. Det är ingen idé med förskönande omskrivningar som ändå går rakt över den tilltänkta målgruppens huvuden. Här berättar Katarina Taikon rakt upp och ner hur unga flickor får så mycket stryk att andra vuxna i deras närhet tror att de ska dö av misshandeln. Hon berättar även att nazisterna i Tyskland samlar ihop vissa människor för att döda dem. Det är starkt, fruktansvärt och tröstlöst. Men Katitzi kämpar ändå på. På något sätt så blir hon räddad av sin fantasi och hon drömmer om en bättre framtid. Styvmamman Tanten är så elak att man inte riktigt vet var man ska ta vägen och pappa Taikon är inte till någon vidare hjälp. Jag är fortfarande lite chockad över att jag inte såg alla de här sakerna när jag läste serien som barn.

Läs även gärna Boken är tankens barns recension av den här boken!

En kvinnlig Doctor Who?

Bokstävlarna-Anna called it redan för en vecka sedan. Okej, det är inte första gången det har talats om det men nu verkar diskussionerna verkligen ha tagit fart i England. Gå in på DN och läs Hanna Fahls krönika om saken! Läs argumenten för och emot något annat än en vit manlig Doktor. Vad skulle ni säga om exempelvis Tilda Swinton (som skulle få min röst!), Naomie Harris eller - håll i hatten nu - Helen Mirren! Den sistnämnda har tydligen sagt att hon gärna skulle spela vår kära Doktor.

Unboxing with cats part 25841

Det finns få saker som är så uppskattade efter en jobbig dag på jobbet som att komma hem och hitta ett bokpaket på hallmattan. Speciellt när man har ett minimalt brevinkast där extremt få böcker är smala nog att gå igenom, jag  gillar alla turer som jag inte måste ta till ICA för att hämta otympliga kartonger när jag helst vill slänga mig på soffan. Katitzi i ormgropen trillade in igår. Givetvis fick jag hjälp av tjejerna med uppackningen och åtminstone den ena poserade snyggt när jag tog upp kameran.

Safirblå, av Kerstin Gier

Spoilervarning om du inte läst bok ett!

Så var det då äntligen dags för fortsättningen på den högt älskade Rubinröd, nämligen Safirblå! Som jag har väntat på den här.

Gwendolyns liv blir här i bok två än mer tilltrasslat med familj, skola, vänner och tidsresor. Den stroppiga kusinen Charlotte som egentligen borde ha varit den med tidsresegenen fortsätter att sätta käppar i hjulet för Gwendolyn och hon är inte den enda. Tack och lov finns bästa kompisen Leslie kvar vid Gwendolyns sida och som tillskott på de godas sida ställer sig nu även gargoylen Xemerius. Även kärlekshistorien med den undersköne Gideon rasar vidare med oförminskad kraft, men kan hon verkligen lita på honom?

Jag är exakt lika förtjust i den här som den första boken! Det gick inte lång stund innan jag skrattade högt och sedan rasslade sidorna förbi i en jäkla fart. Det var länge sedan jag kände sådan läslust. Och allt det jag skrev i recensionen till den första boken, Rubinröd, kan jag skriva under på nu med. Läsglädje, pirr i magen, fina karaktärer och trovärdiga händelser (ja, om man köper det där med tidsresor då). Möjligtvis kan det vara lite för många namn och personer då och då men så är jag också erkänt dålig på att hålla isär sådant. Fast i övrigt så älskade jag Safirblå enormt mycket och vet inte hur jag ska stå ut till sista delen, Smaragdgrön, kommer ut i höst!

Stort tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret.

Stephen King lär oss skillnaden på Harry Potter och Twilight

Helgen kommer gå till att flytta mamma från en fyrarummare i ett radhus till en tvårummare i ett bostadshus samt slänga det som inte får plats i hennes nya bostad. Att få sitta stilla i solen och läsa ligger högt på min önskelista men jag misstänker att det inte kommer finnas varken tid eller ork till det. Att blogga ligger ännu längre ner på listan. Men idag passar jag på att återigen tipsa om fina Följeslagarna (varifrån den fantastiska bilden är lånad) som beskriver sig själva som: en samlingsplats, ett forum för svenska Stephen King-fans. Kika gärna in där om du som jag är ett fan av Kingen!

Jag vill tipsa om Bländverk!

Jag får anse mig för partisk för att recensera denna eftersom jag själv skriver på Swedish Zombie men läsa den kommer jag absolut göra. Du kan gratis ladda ner denna skräckantologi i e-boksformat härifrån i flera olika format. Snyggt jobbat Jonny!

Ny Doctor på ingång!

BBC har bekräftat att Matt Smith är på väg ut och att Doktorn kommer regenerera i julavsnittet 2013. Hur känner du, Helena, som snart kommer vara med om det första doktorsbytet i realtid? Och hur känner ni andra Whovianer? Kommer han bli väldigt saknad eller kan det bara bli bättre?

Bokklubben vid livets slut, av Will Schwalbe

Will Schwalbes mamma Mary Anne är sjuttiotre när hon diagnostiseras med bukspottskörtelcancer i fjärde stadiet. Hon får veta att hon förväntas överleva i tre till sex månader när cellgiftsbehandlingarna börjar. Will följer, liksom sina syskon och pappa, ofta med Mary Anne på behandlingarna och snart blir mamman och sonens prat om böcker och författare till en regelrätt bokklubb. De tipsar varandra, läser omlott och försöker komma överens med den andres livsåskådning.

Det är lite lustigt men Mary Anne gjorde som min mamma ofta gör, läser böckernas slut först. Först sedan bestämmer hon sig för om slutet plus början kan utgöra en intressant väg att resa och om hon ska läsa allt där emellan. 

Förmodligen är jag färgad av mina egna erfarenheter av att leva i cancerns skugga, att vara en av de som hjälplöst hänger och fladdrar vid sidan av och kastas mellan de djupaste svarta dalarna och glimtarna av hopp. Men sällan har jag läst en sådan bra beskrivning av just de långa, långa timmarna man spenderar på sjukhus med läkare, tester och väntetid i landstingsgrå korridorer. För den största tiden är just långtråkig och alla de olika beskeden blandas snart ihop med varandra, blir till en enda stor härva av provresultat och domar. Och allt det man trodde att man skulle känna finns inte där medan huvudet och hjärtat är upptagna med helt nya intryck. Just det tycker jag att Will Schwalbe har lyckats med, beskrivningarna av hur livet långsamt mals ner till något helt nytt. Hur man faktiskt vänjer sig vid detta nya.

Det är inte odelat bra, då och då kommer beskrivningar av böcker jag inte är det minsta intresserad av eller så grottar Schwalbe ner sig i familjeangelägenheter som inte för historien framåt. Men jag förlåter honom för det, ganska omedelbart. För mer än något annat är detta en hyllning till en älskad mamma och mormor/farmor.  Bokklubben vid livets slut är en bok om kärlek i dess renaste form.

 

 

Läsa, läsa, lääääsa!

Jag har varit usel på att uppdatera de senaste dagarna, sommaren slog till på stort under helgen och jag spenderade större delen av söndagen på balkongen med att läsa. Fast sedan när jag tänkte att jag skulle skriva om det jag läst så tog jag bara upp nästa bok och började med den istället. Läste klart Will Schwalbes fina Bokklubben vid livets slut (recension kommer förhoppningsvis i morgon) och har redan fått användning för det bästa tipset någonsin vad gäller hur man interagerar med människor som är sjuka eller i kris av annan anledning: fråga inte hur de mår, utan fråga istället "Vill du att jag frågar hur du mår?" Så enkelt, så genialiskt. Sedan började jag på del två i Kerstin Giers Ädelstens-trilogi: Safirblå och blev genast lika förälskad som jag blev i den första delen, Rubinröd. Skrattade högt flera gånger! Ser fram emot att få komma hem och fortsätta läsa ikväll.