Will Schwalbes mamma Mary
Anne är sjuttiotre när hon diagnostiseras med bukspottskörtelcancer i fjärde
stadiet. Hon får veta att hon förväntas överleva i tre till sex månader när
cellgiftsbehandlingarna börjar. Will följer, liksom sina syskon och pappa, ofta
med Mary Anne på behandlingarna och snart blir mamman och sonens prat om böcker
och författare till en regelrätt bokklubb. De tipsar varandra, läser omlott och
försöker komma överens med den andres livsåskådning.
Det är lite lustigt men Mary Anne gjorde som min
mamma ofta gör, läser böckernas slut först. Först sedan bestämmer hon sig för
om slutet plus början kan utgöra en intressant väg att resa och om hon ska läsa
allt där emellan.
Förmodligen är jag färgad
av mina egna erfarenheter av att leva i cancerns skugga, att vara en av de som
hjälplöst hänger och fladdrar vid sidan av och kastas mellan de djupaste svarta
dalarna och glimtarna av hopp. Men sällan har jag läst en sådan bra beskrivning
av just de långa, långa timmarna man spenderar på sjukhus med läkare, tester
och väntetid i landstingsgrå korridorer. För den största tiden är just
långtråkig och alla de olika beskeden blandas snart ihop med varandra, blir
till en enda stor härva av provresultat och domar. Och allt det man trodde att
man skulle känna finns inte där medan huvudet och hjärtat är upptagna med helt
nya intryck. Just det tycker jag att Will Schwalbe har lyckats med,
beskrivningarna av hur livet långsamt mals ner till något helt nytt. Hur man faktiskt
vänjer sig vid detta nya.
Det är inte odelat bra,
då och då kommer beskrivningar av böcker jag inte är det minsta intresserad av
eller så grottar Schwalbe ner sig i familjeangelägenheter som inte för
historien framåt. Men jag förlåter honom för det, ganska omedelbart. För mer än
något annat är detta en hyllning till en älskad mamma och mormor/farmor. Bokklubben vid livets slut är en bok om kärlek i dess renaste form.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar