I den tredje boken om Katitzi bor hon med familjen i Norrland, tivolit är nedpackat medan hennes pappa och bror arbetar i skogen. Styvmamman "Tanten" flyr under långa perioder till sin syster där hon slutligen även lämnar sitt yngsta barn. Storasyster Rosa är bortgift och försvunnen ur Katitzis liv men tack och lov så finns det snälla människor i området där de placerat sina tält och vagnar. Sam som äger minigolfbanan precis bredvid hjälper flickorna med den tunga uppgiften att hämta vatten och Saga sticker åt dem mat och kläder.
Det är något så obeskrivligt skarpt med berättandet av hemska händelser i böcker för barn. Det är ingen idé med förskönande omskrivningar som ändå går rakt över den tilltänkta målgruppens huvuden. Här berättar Katarina Taikon rakt upp och ner hur unga flickor får så mycket stryk att andra vuxna i deras närhet tror att de ska dö av misshandeln. Hon berättar även att nazisterna i Tyskland samlar ihop vissa människor för att döda dem. Det är starkt, fruktansvärt och tröstlöst. Men Katitzi kämpar ändå på. På något sätt så blir hon räddad av sin fantasi och hon drömmer om en bättre framtid. Styvmamman Tanten är så elak att man inte riktigt vet var man ska ta vägen och pappa Taikon är inte till någon vidare hjälp. Jag är fortfarande lite chockad över att jag inte såg alla de här sakerna när jag läste serien som barn.
Läs även gärna Boken är tankens barns recension av den här boken!
Jag håller med! Jag blev förvånad över hur uttalad den psykiska och fysiska misshandeln var. Jag mindes den orättvisa behandlingen av romerna men barnmisshandeln var inget som jag mindes så starkt, vilket som sagt förvånar mig eftersom att det är så tydligt. Även om Taikon valt att inte inkludera stora delar av vad som händer (vilket framkommer i de sista böckerna) så är det redan här så mycket lidande som man inte riktigt mindes innan omläsningen.
SvaraRaderaExakt så! Jag minns också den rent ut sagt gräsliga behandlingen av romer men knappt alls något av misshandeln av barnen. Lustigt hur minnet fungerar. För det står ju där, svart på vitt. Kanske tänkte man som barn att det var något som bara hände då, för länge sedan? I varje fall när man själv växte upp i ett hem där våld aldrig förekom.
RaderaJag har faktiskt aldrig läst någon av böckerna. Dags för en ändring på det kanske..
SvaraRaderaKatitziböckerna var en av min barndoms mest älskade serier, jag läste om och om igen. Jag tycker absolut att du ska försöka läsa dem! :-)
RaderaNu, 2 år senare, har jag läste de 5 första böckerna och kommer att läsa resten också. Mycket bra böcker och fruktansvärt hemska på så många sätt!
RaderaÅh!! Minns att jag läste någon av böckerna som liten! Skulle gärna läsa allihop, men vet inte vart man kan få tag i dem.
SvaraRaderaDe finns fortfarande på biblioteket! Fast jag har tydligen gett mig attan på att köpa alla och letar upp dem en efter en via Bokbörsen.
Raderahttps://www.bokborsen.se/