Två eller tre saker jag glömde berätta för dig, av Joyce Carol Oates

(Eftersom det är sommarlov så norpar jag bokbeskrivning från Adlibris.)

"En ny tjej kommer till klassen och de som blir Tinks vänner, hennes riktiga vänner, kommer att vara beredda att göra vad som helst för hennes skull. Tills hon en dag är borta. Joyce Carol Oates bevisar än en gång att hon tar unga människors verklighet på största allvar. När Joyce Carol Oates nu är tillbaka med en ungdomsroman befinner vi oss på USA:s östkust, i high school. Det är en prestigeskola där de högpresterande ungdomarna med välbärgade föräldrar går. Merissa är en av dem. Hon kallas den Perfekta. För hon är perfekt: hennes betyg är de högsta, hennes hår är blankt och långt och hon är smal. Men när hennes pappa lämnar familjen börjar marken gunga under hennes fötter. För att få kontroll hittar Merissa ett sätt. Hon skär sig. Bara ytligt, tunna vita ärr. Till en början. Ingen av vännerna vet vad som döljer sig under Merissas tröjärmar. Nadia är en av vännerna som inget vet. Hon törstar efter kärlek i ett kärlekslöst hem och i en skola där att vara smal är normen och där allt annat raderar chanserna till en pojkvän. I kemilärarens blick ser hon sin själsfrände. Men det blir fel från början, och när ryktet om Nadias förälskelse sipprar ut på skolan finns ingen nåd att be om. Samtidigt sörjer Merissa och Nadia vännen Tink. Hon som kom ny till klassen och som påverkar deras liv och deras tankar långt efter hon lämnat dem igen."

Diskussionerna kring den här boken har till stor del handlat om vad Oates själv måhända tycker är en överviktig tjej, eller om hon helt enkelt försöker peka på det galna i västvärldens smala ideal. Samt en hel bokbloggosfärs varningar om huruvida unga flickor ska läsa detta då det kan tolkas som glorifiering av självskadebeteende. Själv vill jag bara säga att detta är bland det absolut bästa Oates skrivit på länge. Min tolkning av Oates beskrivning av de här tjejerna är att hon inte tycker att 50 kilo på 163 centimeter är för mycket, utan just tvärtom. Hon skriver utifrån tonåringarnas synsätt, hur de ser på verkligheten. Hon gestaltar istället för att skriva oss på näsan vilket gör texten stark och obehaglig. Och briljant. Detta är ett universum av tjejer och kvinnor, en värld av ätstörningar, utseendefixering, brustna äktenskap och höga förväntningar. Oates kryper under huden på tre olika slags tjejer som på sina egna sätt mår väldigt, väldigt dåligt och det utan att döma eller komma med enkla lösningar. Alla som har tonårstjejer i sin omgivning borde läsa den. Ja, alla andra också för den delen. Den säger så mycket om dagens samhälle med dess krav på smalhet och perfektion som få kan leva upp till.

Men det här med Nadia och hennes vikt stannar kvar med mig. Så vi gör ett tankeexperiment: tänk tillbaka på grundskolan. Tänk på den klasskamrat som ansågs som ”tjock”, leta sedan upp en skolkatalog eller andra bilder. Det man ofta upptäcker då är att klassens ”tjockis” egentligen inte alls var jättestor utan endast den största. Med kanske ett par kilos skillnad i jämförelse med de andra. Men nu är barn så grymma att den som är störst ofta per automatik blir klassens tjockis, även om det inte är sant. Lite så tror jag att det är med bokens Nadia. Hon är på inga sätt överviktig men någonstans längs med vägen så har hon och de andra bestämt sig för att hon ändå är Tjockisen. I den åldern behövs inte mycket för att börja reta någon. (När jag växte upp så fanns det en kille i mitt bostadsområde blev mobbad hela högstadiet för att han kom till skolan med ”fel” strumpor första dagen i sjuan.) Sen när Nadias pappas kollega säger att hon börjar likna en Renoir-målning så börjar jag koka av ilska. Inte för att jag tycker att det är en förolämpning, tvärtom så finner jag de unga kvinnorna väldigt vackra, utan för att Nadia själv och hennes omgivning tolkar det så. Visst, de är inte avmagrade tjejer (tack och lov), men helt normala kroppar!

Den här boken kommer finnas kvar hos mig långt efter att jag läste ut den. 

Stort tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!