Tvillingarna Lily och Mel lever i en inte alltför avlägsen framtid på The Farm. Ett ställe som ursprungligen var en slags uppsamlingsplats för tonåringar tänkt att skydda dem mot de vampyrmonster, Ticks, som har tagit över stora delar av USA men som numera förvandlats till en blodfabrik som livnär monstren. Ingen av ungdomarna vet något om hur livet på utsidan ser ut, finns det ens en utsida att prata om? Lily kämpar hårt för att hålla sig och den autistiska Mel vid liv och tillsammans har de börjat tänka ut en plan för att fly när Carter, killen som Lily var kär i när de gick i skolan tillsammans några år tidigare, dyker upp. Men kan de verkligen lita på honom? Är han den han säger sig vara? (Men allvarligt, hur många gånger har jag skrivit just de två meningarna eller varianter på dem i en recension för ungdomsbok?)
Det började så bra. Under de första cirka hundra sidorna var jag trollbunden men sedan gick det åt pipsvängen och det rejält. Ett stort problem är att man för tidigt i historien får veta Carters agenda och man får veta det långt innan Lily vilket gjorde att jag började irritera mig på henne för sedan följde ganska många sidor innan hon kom ikapp och jag kände att hon var korkad som ännu inte fattat. Inte det bästa dramaturgiska beslutet av författaren. Sedan har jag generellt svårt att tycka om Lily. Hon är självisk, gnällig, velig och dömer andra för beslut som hon själv skulle fatta om hon vore i deras skor. Hon är som en trulig femåring som inte får leksaken i affären och sätter sig på golvet och skriker Men jag vill! Carter har jag större förståelse för, hans tankar och handlingar känns mer rimliga. Men givetvis är han den typiska flickboksdrömmen, i en värld av anemiska och undernärda tonåringar så är han ändå en hunk av rang. Och så det där med närheten. Varför trycks de ständigt ihop i städskrubbar och andra trånga utrymmen bara så att deras knän nästan ska röra vid varandra och de tappar andan? Det vore så underbart med en bok där artonåringarna faktiskt söker närhet för att de vill och kan och inte av en ”slump” som de hungrigt utnyttjar genom att snegla på svällande muskler eller sniffa på schampodoft. De är praktiskt taget vuxna men all hudkontakt måste tydligen ske av en tillfällighet för annars är de, vadå - slampiga, översexuella? Beskrivningarna av Mel är riktigt fina och känns autentiska men de korta kapitel som är hennes egna tankar är mest poetiskt dravel och allting är omskrivningar och liknelser, något som människor med autism generellt har svårt för. Dock gillar jag bokens vampyr, han känns som en intressant karaktär. Fast de muterade monstren, Ticksen, känns mest överdrivna och trista. Visst är de skrämmande och otäcka men de har muskulatur som gör dem oproportionerliga och så stora tänder att de inte får plats i munnen och där någonstans blir allt parodi istället för läskigt. Jag tror helt enkelt inte på den här historien.
Och så några saker som jag inte förstod eller bara tyckte var heltokiga. Då det är spoilervarning på detta får du markera texten innan du kan läsa. Kom ihåg att varna för spoilers i kommentarerna om du vill diskutera.
- Ticksen kan inte gå in i kyrkor (*gapskratt). Eller vänta! Det kan de visst, fast bara de kyrkor som inte ser ut som kyrkor. WTF?
- Ticksen attackerar bara på natten. Eller vänta, nej så var det inte alls.
- Varför offras Joe genom att skickas iväg med de utopererade chippen? Varför spolar de inte bara ner dem i toaletten när de ändå befinner sig i ett hus med rinnande vatten?
Men trots allt så gillade jag ändå slutet på boken, allt ställdes snyggt på sin spets. Givetvis är även detta den första delen i en trilogi men jag kan säga redan nu att jag inte kommer läsa fortsättningen. Den här första förvirrande och irriterande delen räckte gott och väl.
