Ännu fler böcker på tur!

De finfina recensionsexemplaren fortsätter att trilla in. John Ajvide Lindqvists Himmelstrand var jag tvungen att ge mig på så fort den landade på hallmattan och den blev utläst på mindre än två dygn. Låg vaken med hjärtat i halsgropen och blev återigen totalt förälskad i författarens sätt att skriva. Ser fram emot recensionsdatum. Glaskroppar har jag ännu inte börjat på men har varit nyfiken på ända sedan i våras när jag fick höra en lite lustig konversation på Akademibokhandeln. Den står på tur så fort jag tagit mig igenom Maze Runner!

Halv- och helläsning

Återigen har jag kommit till en slags punkt när jag är dålig på att avsluta det jag påbörjar. Jag har ett hundratal sidor kvar i The Magician's Land och det är inte så att jag inte gillar, tvärtom, utan snarare läser jag inte klart för att den fantastiska trilogin då kommer vara helt slut. Gissa om jag kommer sakna Quentin! Sedan har jag mycket snabbt tagit mig igenom halva Maze Runner och där har jag en deadline då filmen har premiär nästa vecka. Fast det lär inte bli några större problem då boken, åtminstone än så länge, faktiskt är så bra som alla sagt att den ska vara. Jag hade ett par irritationsmoment i början men det gick fort över, nu är det enbart spännande och jag låg vaken flera timmar i natt och tänkte "bara ett kapitel till". Som om det inte räcker så har jag dessutom påbörjat Christoffer Carlssons Den fallande detektiven som jag sett oerhört mycket fram emot. Som vanligt finns ingen brist på böcker.

Jaja, det är bara att koka en balja te och sätta igång.

Veckans skörd av ungdomsböcker

Jag gillar veckans skörd av recensionsexemplar som trillat ner i brevlådan. Den ena efterlängtad och beställd, nämligen Maze runner av James Dashner som jag skrev om här, och så en som bara kom: Röd som blod av Salla Simukka. Den senare är en thriller för unga vuxna, del ett av tre, och en succé i hemlandet Finland. Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa båda.

Vassa föremål, av Gillian Flynn

Efter en lång tids frånvaro är journalisten Camille Parker tillbaka i sin gamla hemstad. Hon är ditskickad av sin arbetsgivare – en tredje klassens Chicago-tidning – för att rapportera om två unga flickors försvinnande. Camille är motvilligt inhyst i sitt föräldrahem, där hon på nytt konfronteras med sin distanserade mamma och den brådmogna trettonåriga halvsyster hon knappt känner. Hemsökt av mörka händelser ur det förflutna, och samtidigt bekymrad över det olustiga grepp hennes syster tycks ha om stan, brottas Camille med samma gamla behov av att bli accepterad som plågade henne under uppväxten. När ledtrådar visar sig bli återvändsgränder identifierar sig Camille allt mer med de unga offren. Och till sist inser hon att hon inte har något val: Hon är tvungen att nysta upp sitt såriga förflutna om hon ska kunna klara sig ur den här hemkomsten med livet i behåll. 

Från Modernistas presentationssida om boken.

Jag älskade Mörka platser, tyckte rejält sämre om Gone girl men var ändå vid gott mod när jag påbörjade Vassa föremål. Tänkte att den här gången kunde åtminstone inte förväntningarna vara för högt ställda. Men nja... jag gillar det inte så jättemycket den här gången heller. Skrivs man inte lite väl mycket på näsan? I varje fall i början av boken. Och jo, jag fattar: Camille är rotlös, lätt alkoholiserad (men bara så mycket att det blir charmigt, vilket det aldrig är i verkligheten), utstött från sin familj och så vidare, och så vidare. I vanliga fall tycker jag att en karaktär som är otrevlig, osympatisk och allt det där andra som börjar på -o kan vara otroligt lockande. Att tycka om huvudpersonen är inget måste i en bra berättelse. Men här skrivs det på ett sådant sätt att jag mest blir irriterad och uttråkad. Jag känner ingen som helst sympati för någon av karaktärerna men det är inte så farligt, värst är att jag inte bryr mig om hur det går för någon av dem. Att jag sedan löser mordgåtan redan efter ett femtiotal sidor gör att resten av läsningen mest bara blir bekräftelse istället för spänningsfyllt.

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Ungdomsdystopi - ja, tack!

Det är definitivt dags för lite mer ungdomsdystopi, har vilat mig från genren under sommaren och är redo för Maze runner av James Dashner. Filmen har premiär om tjugo dagar och tills dess ska boken vara utläst. 

"När Thomas vaknar upp i en hiss minns han ingenting, bara sitt eget namn. När hissdörrarna öppnas möter Thomas en stor grupp tonårskillar, som liksom han själv har fått sina minnen raderade. De är inlåsta i ett stort område som omges av höga stenmurar. Allt de vet är att dörrarna till en enorm labyrint som omger dem öppnas varje morgon, och varje kväll stängs de. Labyrinten myllrar av dödliga faror, och väggarna i den flyttas dessutom varje natt. På något sätt måste de försöka hitta ut, men hur? Då händer något oväntat - Teresa skickas dit. Hon är den första tjejen någonsin som kommit. Det verkar som om hon och Thomas känner varandra sedan tidigare. Vad betyder det? Kan hon vara till hjälp när de ska försöka ta sig därifrån levande? Och vem vet vilka svar som väntar där ute …  " 

(Från förlaget Semics beskrivning av boken.)

Shoppa pocket

Det är dags att fylla på förrådet med väsk- och plånboksvänlig litteratur i form av pocketböcker. Efter lite surfande så har jag kommit fram till att åtminstone dessa två ska inhandlas så fort jag får ett tillfälle.

Uppdatering! Idag landade Vassa föremål i brevlådan! Börjar tro att Modernista förlag kan läsa mina tankar.

Stockholms undergång, av Skrivarkollektivet Fruktan

Skrivarkollektivet Fruktan har släppt en antologi med skräcknoveller där den gemensamma nämnaren är huvudstadens undergång. Stockholm drabbas av virus, smittor, demoner, vampyrer och konstiga väderfenomen. Just alla olika epidemier blir lite för många, till slut blandar jag ihop dem, men i övrigt så har jag mestadels positiva saker att säga om den här boken. Det var länge sedan jag läste en antologi med sådan hög nivå och det kittlar lite extra att läsa om skräck i så bekanta miljöer. Redan på första sidan kör man på Väg 73, Nynäsvägen, som är den väg som leder hem till mig och efter det följer en frossa i bekanta stockholmsmiljöer i form av exempelvis Kaknästornet, Södermalm och Kungens kurva. Några av de noveller som sticker ut extra är exempelvis Boel Bermanns De vita som blir förlamande mestadels på grund av hur sorglig den är. Annars gillade jag Öde land av Christian Enberg med sina zombieliknande monster, då det är en av mina stora mardrömmar. Allra bäst är avslutningsnovellen Fem timmar som är skriven av Anders Fager. Stockholm får just fem timmar att förbereda sig på ett meteoritnedslag och människornas flykt alternativt kapitulation är hjärtskärande. Den berättelsen satte djupa spår i mig. Jag hoppas på många fler läskiga historier från de här författarna.

Gummi-Tarzan och Gusten Grodslukare

Ett gäng böcker som verkligen står ut när jag tänker tillbaka på vad jag läste när jag var i samma ålder som min pojkväns barn (som precis börjat trean) är Ole Lund Kirkegaards böcker, främst för att de alltid fick mig att skratta. Men även för att de beskrev en verklighet som man som liten ofta är alltför välbekant med: elaka äldre barn som mobbas och vuxna som inte inte ser en. Kirkegaard gav barnen i sina böcker en chans att få revansch, att om så bara för en dag kunna ge igen, även om man bara är ett litet spinkigt barn. Så jag tog en chansning och köpte Gummi-Tarzan till min killes två pojkar och det blev succé!  En vecka senare kom det en försiktig förfrågan om jag kanske kunde fixa fram även Gusten Grodslukare och jag känner mig otroligt lycklig över att dessa böcker fortfarande "fungerar" fyrtio år efter att de skrevs. Det är kvalitet. 

The Fever, av Megan Abbott

Redan när jag läste om boken så visste jag att jag kände igen historien, det var något jag sett på tv, en dokumentär eller kanske i CBS 60 Minutes. En slags smitta spred sig i staden Le Roy, New York, unga flickor på ett high school drabbades av okontrollerbara spasmer och Tourettes-liknande tics. Givetvis uppstod massor av teorier om varifrån detta uppstått, alltifrån masshysteri till miljöföroreningar. Med denna sanna berättelse som bakgrund har Megan Abbott skrivit en fiktiv roman med familjen Nash som nav. Pappa Tom är lärare på skolan där hans tonåriga barn Deenie och Eli går, mamman lämnade dem för flera år sedan. Det hela börjar när Deenies bästa vän under en lektion drabbas av ett slags anfall som gör att hon mycket illa däran hamnar på sjukhus. Snart drabbas ytterligare en flicka av liknande symptom och hysterin bland föräldrar, lärare och ungdomar är ett faktum. Smittar det? Är det något de fått i sig? Och hur är det egentligen med sjön som stängts av på grund av gifter?

The Fever kvalar lätt in på toppen av det här årets bästa böcker. Det är krypande, det är obehagligt och helt fantastiskt. Det är en bok om tjejer och tjejers villkor och jag blir rasande på de omöjliga förväntningarna som ligger på unga kvinnor och undrar varför deras sexualitet blir så skrämmande, något man måste tala tyst om. Det krockar rejält när man tror att fina flickor inte ska vilja ha sex medan man gärna uppmuntrar tanken att unga pojkar vill ha det hela tiden. Det går så långt att vissa tror att händelserna kan vara ett slags straff för somligas erotiska upplevelser. Men det som skrämmer mig mest med boken är när de drabbade tjejerna inte längre känner igen sig själva, vilket blir till ren panik när deras föräldrar inte heller gör det. "Hon ser inte ut som min dotter." Abbott skriver otroligt mörkt och suggestivt och jag slukade den här boken på några få dagar när det var som allra varmast i juli. Nu ska jag absolut läsa hennes tidigare böcker som jag hört mycket bra om.

Stockholm Zombie Walk 2014

Så var det igår dags för ett av mina favoritevenemang: Stockholm Zombie Walk. Årets utgångspunkt var Armémuseum vilket jag tycker fungerade väldigt bra med den stora gårdsplanen att preppa och fotografera på. De historiska zombiesoldaterna smälte snyggt in bland kanoner och stridsvagnar. Ett minus var det irriterande regn som fick smink och blod att rinna när det inte skulle strax före avmarsch men lagom tills klockan slog två så sprack det upp och solen kom fram igen.

När jag lät dig gå, av Gayle Forman

Fortsättning på Om jag stannar. 

Det har gått tre år sedan bilolyckan som förändrade allt för Mia. Hon är en cellist på uppgång, Adam en välkänd rockstjärna men de är inte längre ihop. Det är Adam man får följa i den här uppföljaren och det gillar jag väldigt mycket, att få veta allt det han tänkte och kände i den första boken när Mia låg på sjukhus och nästan dog. Nu får de oväntat ett dygn tillsammans i New York innan de måste åka åt skilda håll.

Om jag stannar var en bok om livet och döden, När jag lät dig gå handlar om kärleken. På ett sätt är den till och med bättre än den första, språket flyter på ett bättre sätt för mig och jag älskar Adams ilska och utåtagerande. Och så är det underbart att få se Mia genom någon annans ögon, att få hennes handlingar tolkade av Adam. Båda de här böckerna är otroligt bra och jag skulle rekommendera dem till både ungdomar och vuxna. Att läsa mer av Gayle Forman kommer bli ett måste.

Efterlängtad trea

Uj, uj, uj vad jag har längtat efter den här tredje och avslutande delen i Lev Grossmans fantasyserie om Quentin! Har börjat lite smått men då pojkvännen ska ut och jaga hela kommande helg gissar jag att stor del av lördag och söndag kommer att gå till läsning av just Magician's Land.

Om jag stannar, av Gayle Forman

Mia är med om en bilolycka som omedelbart dödar hennes föräldrar men lämnar henne själv och lillebror svävande mellan liv och död. När hon ligger medvetslös i sin sjukhussäng tänker hon tillbaka på pojkvännen Adam, bästa kompisen Kim och självklart sin familj. Hon följer läkarnas och sjuksköterskornas arbete för att hålla henne vid liv men vet inte riktigt om hon vill stanna kvar och anar att hon har en valmöjlighet i den frågan. Är livet värt att leva även om man måste göra det med mer smärta än man tror att man står ut med?

Om jag stannar är en bok om döden och om livet, när det är som allra bäst och värst. Och det är riktigt, riktigt bra. Boken är fylld av fantastiska karaktärer som jag tror på hela vägen, till exempel så fullkomligt älskar jag Mias föräldrar. Det är trovärdigt, fint och sorgligt men ibland glimtar det även till med lite humor. Det är en bok där jag förstår varför människorna reagerar och agerar som de gör, även om jag inte tycker att de gör rätt. 

En mycket finare recension av den här boken hittar du hos Fiktiviteter, gå genast dit och läs!

Harry Potter - The Exhibition

Så kom jag i förra veckan äntligen iväg till Norrköping och Harry Potter-utställningen med 1400 kvadratmeter rekvisita, scener, scendekorer, prylar och kostymer som varit med i filmerna. Med mig hade jag två åttaåriga Harry Potter-experter som i den allra första början var lite tveksamma men som snart drogs med till den grad att de inte kunde sluta prata om vilken film den och den saken varit med i och hela tiden ropade på mig för att se nästa monter, nästa monster. Mot slutet av utställningen hade vi kommit överens om att vi måste se om alla filmerna för att få klarhet i allt, vilket vi kommer göra så fort vädret går mot mer filmvänligt. Tyvärr fanns ett (för mig) oförklarligt fotoförbud som inte efterlevdes alls bland besökarna och ingen i personalen verkade bry sig. Sedan var shoppen milt sagt snordyr men givetvis inhandlades det både äckligt godis i form av Bertie Bott's Every Flavour Beans och trollstavar till oss alla tre. Efter mycket eftertanke kom jag på att Snapes trollstav var den rätta för mig. Om man gillar Harry Potter så är detta en fantastisk upplevelse och nästan ett måste om man har möjlighet ta sig dit! Det blir aldrig för mycket folk inne i utställningen då man släpps in på så kallade slot-tider och har gott om tid att gå fram och tillbaka och ta in allt. Precis när man kommer in får man chansen att bli placerad i ett elevhem av Sorterarhatten och att bli fotograferad framför en green screen vilket sedan förvandlas till olika Hogwarts-bakgrunder när korten är färdiga. Ett besök rekommenderas å det starkaste.

Stockholms undergång

Hur intressant låter inte det här? Novellsamlingen Stockholms undergång släpps den 30:e juli.

"Slutet är här. Gör dig redo. Sömngångare demolerar Stockholm. Pesten bryter ut, monster samlar lik och skadedjur utrotas. Ett väderfenomen drabbar staden, demoner kommer till Kungens Kurva och en komet närmar sig Sergels Torg. Människor förfryser inifrån och Hötorgsskraporna faller som dominobrickor. 'Stockholms undergång' är en samling skräcknoveller om hur staden möter sitt slut i nutid, dåtid och framtid. De tio fristående berättelserna tar plats i ett Stockholm som är obehagligt välbekant. I ett Stockholm där vardagen raseras. I ett Stockholm där vad som helst kan hända."

En halvårslista

Jag är väldigt dålig på att skriva listor, vilket nog är lite udda för en som bloggar om böcker. En läst bok ställs i hyllan med de övriga och förs inte upp på pränt i ett block med en siffra bredvid för att visa hur bra eller dålig den var. Men när jag såg Fiktiviteters halvårslista så fick jag för första gången lust att göra det samma. Det kändes som en lagom aktivitet just nu när sommarvärmen håller på att driva mig lite till vansinne. Så här kommer de, utan inbördes rangordning.

• Magikernas kung av Lev Grossman.  

Lev Grossman fortsätter att trollbinda mig med sin berättelse om Quentin och Fillory. Det har sagts förut men tåls att sägas igen: Harry Potter för vuxna.

• Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie.

En av de skickligaste författarna som finns just nu. En berättelse om rasism, längtan och kärlek. Läs, läs, läs!

• In i skogen djup av Jean Hegland.

Jag bär fortfarande systrarna Nell och Eva med mig, trots att det var fem månader sedan jag läste den här boken. En dystopi som kryper in under huden.

• Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson.

Enormt viktig och vacker bok om den helt öppna rasismen och främlingsfientligheten som romer utsätts för i Sverige. En av Axelssons absolut bästa.

• Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman.

En av årets bästa och definitivt Gaimans bästa bok hittills. Så underbar att jag önskar att jag hade den oläst för att få vara med om det igen.

• The Fever av Megan Abbott.

Recension kommer så snart jag kommit på hur jag ska kunna få ner ett rättvist omdöme och inte bara svamlar. Jag har endast superlativ om den här boken. Viktigt om flickors villkor, sexualitet och så det där jäkla "ryktet" som inte killar måste tänka på.

Också en slags delrapport

Är det inte lite typiskt att precis när jag är mitt i slutstriden av Det (Stephen King) av en slump kikar upp ovanför bokkanten och får se en ensam ballong sväva ovanför grannens balkong? En ballong som definitivt inte fanns där bara en stund innan. I någon sekund blev jag nästan rädd på riktigt innan jag insåg att det faktiskt pågick ett kalas där.

Det är för varmt för att blogga...

Just nu spenderar jag så mycket tid som möjligt på ställen som på bilden här nedan. Läser gör jag ständigt! Är helt hypnotiserad av Megan Abbotts The Fever och boken är nästan bucklig av att ha släpats med på strand, legat i solen samt fått diverse drycker på sig. Men att ta upp datorn och blogga om allt det jag läser, nej, det får vänta tills det blir lite svalare. Så det inofficiella bloggsommarlovet fortsätter här på Beroende av Böcker. På återseende!

En sommarbeställning

Jag lade en liten beställning hos Bokus då jag hade ett presentkort där. Det blev två böcker. The Fever av Megan Abbott och första delen av Sandman av Neil Gaiman. Den första då Dark Places talat väl om den och den andra för att jag på alla sätt som finns möjliga vill finnas kvar i Gaimans värld efter Oceanen vid vägens slut. Har fortfarande fyrahundra sidor kvar av Det som jag faktiskt känner att jag inte vill läsa ut riktigt än, jag vill finnas kvar i den där världen, hur hemsk den än må vara.

Halvvägsrapport av Det, Stephen King

Det är inte ofta man kan säga att man kommit lite mer än halvvägs när man läst sjuhundra sidor men med Kings mastodontprojekt Det så är det där jag är nu. Och just den enorma omfattningen av trettonhundra sidor är delvis något av ett "problem" (om än lyxigt sådant) eftersom den inte går att läsa på något annat sätt än sittandes. Att läsa liggandes i sängen är stört omöjligt med överhängande risk för trasiga glasögon och bruten näsa och inte heller orkar man släpa runt på den, tror inte ens min väska skulle hålla för det. Så jag läser med kuddar bakom ryggen i sängen eller i soffan. På ett sätt är boken exakt såsom jag minns den, jag älskar det där smygande läskiga som hela tiden trappas upp ett snäpp i taget. Jag faller pladask för det underfundiga, för det halsbrytande roliga och smarta, men mer än något annat så frossar jag i den där balansgången mellan skratt och gråt. När man ler igenkännande genom tårarna. Vemodet, sorgen. För de flesta barn är Döden något som existerar men inte är personlig. Som vuxen ändras det och där någonstans har jag skillnaden mellan att läsa Det som barn/tonåring och att göra det som medelålders. Jag känner Döden nu, vet mer om hur oåterkallelig den är, och inte bara som något abstrakt. Allt det läskiga med ruttnande kroppar, elaka clowner, varulvar och stänkande blod som var belöningen och det rysligaste då, är bara bakgrund nu, något jag hastar förbi för att komma till det viktiga. Jag trodde att jag skulle få problem med avlopp under läsningen men det som verkligen skrämmer mig just nu är ballonger...