Kulturkollos veckoutmaning: Vad vårdar du i februari?

Det var en tuff höst och vinter, det ska jag inte sticka under stol med, och än är vi inte igenom. Jag vill vårda och kommer att vårda min familj: min pojkvän, de två bonussönerna och så mina pälsbarn. Vi har mycket läkande att ta oss igenom, speciellt pojkarna. Men även vi vuxna som tog januaris sista lördag till att bo på hotell, bada i uppvärmd pool och äta på Den Gyldene Freden. För sinnesfridens skull. Jag har dessutom nyligen instiftat Filmsöndag som innebär att alla i familjen bänkar sig för att äta upp helgens sista godsaker samtidigt som vi ser vad som helst som går att hyra eller streama på boxen. För att bara vara, för att andas ut. Så många filmkvällar, braskvällar, plättfrukostar och kattklappningar hoppas jag att det blir. För kissarna planerar jag också att vårda. VAK, vård av katt blir det självklart då. Mina gamla tanter som börjar bli lite luggslitna men bara måste finnas kvar ett tag till, något annat finns det inte ork till. Nu är det inte längre bara jag som är beroende av deras gos. 

En typisk filmsöndag när jag fått välja film. Harry Potter, såklart! 

En stor liten bok om Förintelsen

Det är Förintelsens minnesdag idag, det internationella högtidlighållandet av Förintelsens offer. Vilket innebär att det är 73 år sedan koncentrationslägret Auschwitz befriades, en händelse som aldrig upphör att vara hisnande. Det är svårt att tänka på vad allt det där hatet, men kanske främst ignoransen, orsakade. För varje år som går så kommer vi allt närmare ett upprepande när de som var med under andra världskriget försvinner och inte längre kan berätta sina historier. I år läser jag Och du kom inte tillbaka av Marceline Loridans-Ivens som femton år gammal anlände till Auschwitz tillsammans med sin pappa. Hon överlevde medan han blev dödad av nazisterna. Boken är skriven till pappan i du-form som ett svar på den lilla lapp han på något outgrundligt sätt lyckades sända henne i lägret, ett meddelande hon inte längre minns förutom de inledande orden Min kära lilla dotter. Hur överlever man att överleva nästan total förintelse? Detta är en till formatet pytteliten bok men varje ord och mening är vägt på guldvåg och fullkomligt dånar i mitt huvud medan jag läser. Visst är det otäckt, men samtidigt så finns det nästan inte ord för att tillräckligt beskriva de här handlingarna och händelserna, de vanliga räcker liksom inte till. Det blir för abstrakt. Man läser om död som industri och kan inte förstå att det faktiskt hände på riktigt men detta är alldeles för viktigt för att se bort ifrån. Vi måste våga och orka läsa de här berättelserna.

Åt alla de som stod i lobbyn och läste listor eller ute på trottoarerna och viftade med plakat och foton på jakt efter försvunna familjemedlemmar upprepade jag: "Alla är döda." Om de envisades och visade familjefoton sade jag lugnt och stilla: "Fanns det barn? Inte ett enda barn kommer att återvända." Jag vaktade inte på mina ord, tog ingen hänsyn till deras känslor, jag var van vid döden. Jag hade blivit lika hård som de deporterade som mötte oss när vi kom till Birkenau och inte gav ett ord till tröst. Som överlevande står man inte ut med andras tårar. Man skulle kunna drunkna i dem.

Vi har alltid bott på slottet - Shirley Jackson

Då jag blev oerhört förtjust i Shirley Jacksons bok Hemsökelsen på Hill House var jag självfallet tvungen att även läsa Vi har alltid bott på slottet, en bok som jag har hört beskrivas som ungefär "skräck utan spöken, monster och övernaturligt". Vilket är en helt korrekt redogörelse. Systrarna Merricat och Constance Blackwood lever tillsammans med sin gamla farbror Julian i ett enormt hus på landsbygden. För inte så länge sedan var de sju familjemedlemmar men efter att det på något sätt hamnat arsenik i sockerskålen under en middag är de bara tre kvar. Merricat lever för att hon blev skickad i säng utan middag, Julian för att han inte åt så mycket av sockret till efterrättsbären och Constance för att hon helt enkelt inte tycker om bär och därmed inte åt alls. Constance blev åtalad för morden men frikändes då det inte fanns tillräckligt med bevis. Invånarna i den närliggande byn är dock övertygade om att hon kommit undan med att ha dödat sin familj och är väldigt aviga mot de kvarvarande medlemmarna av Blackwood-klanen, rentav elaka. Avskyn pyr för att ohejdat flamma upp när Merricat kommer för att handla matvaror; barnen springer efter henne och sjunger nedsättande ramsor medan deras föräldrar öppet visar sitt hat. Det är här skräcken kommer in i bilden för det finns inget monster så otäckt som en illvillig människa. Människor är på riktigt, monster finns bara i fiktionen. De unga kvinnorna Blackwood har dessutom problem med OCD, torgskräck samt magiskt tänkande, vilket på inget sätt underlättar situationen. Constance har inte lämnat huset och dess ägor sedan rättegången; de hemskaste fängelserna är de man bygger åt sig själv. Jackson var otroligt skicklig på att skildra isolerade människor med starka påtryckningar utifrån, den här boken är ett litet mästerverk. 

Kulturkollos veckoutmaning: Året var 1968

När jag tänker på årtalet 1968 så hör jag låten Hurdy Gurdy Man av Donovan spela i huvudet. Den släpptes faktiskt exakt det årtalet. Men främst dyker låten upp för att den inleder filmen Zodiac vars handling kretsar kring den seriemördare som blev känd som The Zodiak Killer och började döda unga kvinnor och män 1968, den 20 december för att vara exakt. Spelfilmen kom dock 2007 och har bland andra Mark Ruffalo, Jake Gyllenhaal, Chloë Sevigny och en rasande fantastisk Robert Downey Jr. som en alltmer sliten reporter med alkohol- och drogproblem, i rollerna. Låten är i det närmaste psykedelisk och försätter alltid mig i en lätt förskrämd sinnesstämning då den omedelbart förflyttar mig till sextiotalets Kalifornien och den skräck som nämnda seriemördare orsakade. Filmen är två timmar och trettiosju minuter lång, under långa perioder händer ingenting och man kommer faktiskt inte fram till något bra svar i slutet, precis som i verkligheten. Fortfarande vet man inte med säkerhet vem The Zodiac Killer var. Ändå älskar jag filmen förbehållslöst och ser gärna om den någon gång om året, bara för att bli lika vettskrämd vid varje tillfälle. Det årtal jag mer än något annat borde förknippa med blomsterbarn, hippies och fri kärlek är istället bundet till en hård polismiljö, unga människor som skjuts till döds och en reporter som vägrar ge upp jakten på en mördare och förlorar sin familj och sina vänner på vägen. Det kanske är dags att se om den igen? 

Voldemort: Origins of the Heir

Den 13 januari släpptes den av fans gjorda prequel Voldemort: Origins of the Heir, som hör hemma i Harry Potter-verse. De två italienarna Gianmaria Pezzato och Stefano Prestia har skapat nästan en timmas spelfilm om Voldemort, vad som hände sista tiden han gick på Hogwarts och vad som skedde när hans skolgång var slut och han började arbeta på Borgin & Burkes. Vi får även lära känna hans tre närmaste vänner på skolan: Grisha McLaggen (Gryffindor), Wiglaf Sigurdsson (Ravenclaw) och Lazarus Smith (Hufflepuff). Filmen finansierades genom crowdfunding på Kickstarter, kostade ca 15 000 pund och med tanke på förutsättningarna så är detta jättefint gjort. Jag tar varje möjlig chans att få befinna mig i den här världen och även om de storslagna miljöerna och effekterna självklart inte finns med som i de officiella filmerna så fångas jag ändå av känslan. Harry Potter-känslan. Extra roligt är att Warner Brothers, som äger rättigheterna till Harry Potter, har godkänt den här filmen med det enda kravet att den skulle vara gratis vilket betyder att den ligger på YouTube. Självklart har den sina brister men hjärtat finns på det rätta stället och man kan se vad de här personerna skulle kunna göra om bara resurserna vore de rätta. Filmen får tre trollstavar av fem möjliga.

Passagen - Simon Stålenhag

Jag skulle bara slå upp Passagen och bläddra lite, kanske läsa ett par få sidor för det var onsdag kväll, jag var trött och mitt uppe i åtminstone två andra böcker. Två timmar senare släckte jag lampan med svidande ögon och hade som i trans plöjt hela boken för jag var bara tvungen att se hur det skulle gå för Michelle och roboten Skip. Som vanligt i Simon Stålenhags böcker så är det dåtid, 1997 den här gången, men på samma gång även en framtid som ännu inte varit. En för mig helt oemotståndlig blandning. Det är en framtid med högteknologi i form av hjälmar som skänker människorna en fristad från sina trista liv men samtidigt får dem att glömma den riktiga världen, att äta och ta hand om sina barn och djur. Det amerikanska samhället håller på att kollapsa och Michelle försöker ta sig till kusten; under resans gång får vi veta mer om hennes liv innan kriget, om föräldrarna och kärleken som försvann någonstans längs med vägen. Det är en mörk berättelse, becksvart och dystopisk, och en krypande känsla följer en när man försöker ta in all information som finns i de enorma bilderna. Med andra ord helt fantastiskt. Jag kan inte nog rekommendera Passagen som följer samma koncept som författarens tidigare böcker, ur Varselklotet och Flodskörden. Kanske är det mer speciellt för oss som är födda på 70- och 80-talen då det slår an på vår barndom men jag kan på riktigt inte få nog av bilderna på enorma maskiner i öde landskap samt de tillhörande historierna.

Varmt tack till Fria Ligan Förlag för recensionsexemplaret!

J*vlar, vilken kärlekshistoria!

Jag har endast läst halva den här boken men kan redan säga att Call Me By Your Name kommer landa på topp fem vad gäller träffsäker beskrivning av förälskelse och kärlek, förmodligen till och med plats ett. Det är svårt att skriva om kärlek utan att det blir fånigt och nästan omöjligt att göra det så bra att läsaren själv blir lite förälskad, men André Aciman lyckas. Precis som huvudpersonen, den sjuttonårige Elio, blir jag hopplöst kär i den nästan tio år äldre Oliver som är hans föräldrars sommargäst. Det är stekhet sommar i Italien och åttiotal. Att berättelsen är nästan totalt utan de för genren vanliga begränsningarna är så befriande att jag vill skrika Ronjas vårskrik. Elio tvekar, tvivlar och förtvivlar hela tiden, men tänker praktiskt taget aldrig att hans känslor skulle vara "fel" på något sätt. Han är. Han älskar. Vad pappa, grannarna eller hushållerskan skulle tro om de fick veta, det struntar han blankt i, världen runtomkring kan fara och flyga. Han vill ha Oliver, han ska ha Oliver. Call Me By Your Name är oerhört vacker, pirrig och bitterljuv. 

Bild från filmatiseringen som går på bio just nu. Den har fått rasande bra recensioner och det viskas om Oscarsnomineringar. 

Livet går så fort. Och så långsamt - Martina Haag

"Mer än trettio år har gått, men jag kan än idag ta ett klassfoto från högstadiet och på mindre än en minut gradera alla klasskompisarna, i coolhetsordning. Hur enkelt som helst lista varenda jävels exakta plats i hierarkin. Det gällde att försvara sin position, att hela tiden sträva uppåt, men om man gjorde fel sak, eller hade på sig fel kläder eller pratade med fel person kunde man plötsligt bara falla hjälplöst i rangordning och hamna bland de pinsamma eller mobbade eller bara bli en sån där som ingen pratade med."

Sonja går sista terminen i högstadiet på Lidingö. Många i hennes klass har det ganska mycket bättre ställt hemma och det är svårt att vara bland de mest populära när mamma och pappa inte har råd att köpa den rätta dunjackan eller jeansen. Hon drömmer om att bli skådespelerska och förstår inte hur matematik eller slöjd ska kunna hjälpa henne dit, betygen dalar. Men det allra mesta handlar ändå om klasskamraterna och närmiljön runtomkring Sonja: tjejerna som sviker och intrigerar, killarna som domderar och styr. För att inte tala om festerna man bara måste få inbjudan till, samt festerna som man själv ordnar och som går överstyr. Det är nästan outhärdligt att minnas hur fruktansvärt sårbar man var. På riktigt utelämnad och nedvärderad. Hur lätt det var att hamna snett. Hur litet som behövdes för att man skulle landa utanför gemenskapen. Till en början är det för många svordomar och nedsättande uttryck i texten, som givetvis med för att skapa en känsla av hur gammal huvudpersonen är och vilken tid hon befinner sig i, men sedan blir det bättre. Eller är det bara jag som vänjer mig? Boken är något spretig men känslan den ger mig är oslagbar, för Livet går så fort. Och så långsamt är en resa tillbaka till en jobbig skoltid och ett åttiotal som alltid kommer att finnas i mig. Vare sig jag vill det eller inte.

TV-serielördag: Så många serier!

För första gången på länge så känns januari inte lika grått och trist som det skulle kunna göra; serie efter serie har åter premiär på tv och olika streamningstjänster vilket gör vardagskvällarna en hel del roligare. Här kommer några av mina favoriter!

Bron

Hur ska livet bli när man inte längre får följa Saga Norén, Länskrim, Malmö? Jag är i vanliga fall svårt allergisk mot svenska produktioner men här kan jag inte annat än älska. Så mörkt, så tröstlöst och grått. Så underbart. Brons sista säsong har öppnat starkt. 

The Magicians

Säsong 3 av The Magicians har nu börjat gå på amerikanska SYFY channel och HBO. Jag avgudar böckerna och är nästan orimligt förtjust i filmatiseringarna. Nu gäller det bara att hålla tummarna för att även denna säsongen håller måttet, vilket jag egentligen inte hyser några som helst tvivel om.

Star Trek Discovery

Vi har väntat så länge på en ny Star Trek och jag var rädd att förväntningarna skulle lägga krokben för vad som än skulle komma. Men icke. Det är är briljant på så många sätt att jag inte kan skriva kort om det. Folk har blivit upprörda över de starka kvinnliga karaktärerna, att skeppen inte ser ut som de borde, att homosexuella män har framträdande roller. Vilket enbart bevisar att detta är storartat och viktigt. 

1007 - Johannes Pinter

En sommarkväll blir Anton förförd av en oerhört tilldragande kvinna och sedan biten av en man i hennes sällskap. När han vaknar upp i sin lägenhet i Gällivare är han hungrig och verkar inte tåla solljus. En riktigt dålig kombination eftersom maten han har hemma plötsligt är oätlig för honom och sommarsolståndet just har inträtt. Det kommer alltså inte bli mörkt på 1007 timmar. Ensam kämpar han för att överleva. Eller är det dö han måste göra? Johannes Pinter har skrivit en smaskigt äcklig roman om en ung och ganska ensam man som råkar ut för något fruktansvärt och än värre blir det. 1007 är drömsk, exakt och otäck. Men aldrig så otäck att jag slutar läsa, jag vill bara ha mer. Så släpp inte dina katter ur sikte, dra upp fötterna under dig och njut av en svensk vampyrroman!

Varmt tack till Swedish Zombie Förlag för recensionsexemplaret!

Kulturkollos veckoutmaning: En riktig pionjär

Ämnet är Att bryta ny mark och trots att det inte nödvändigtvis ska handla om upptäcktsresande måste ändå jag skriva om ingenjör August Andrée och hans polarexpedition 1897. För det är på samma gång det mest korkade och hjältemodiga jag vet. Mest var det ändå dumdristigt, men trots det är det nästan omöjligt att inte trollbindas av de tre männen som nästan helt utan vare sig erfarenhet, utbildning eller utrustning bestämde sig att åka till Nordpolen i luftballong. De måste få högsta betyg i beslutsamhet och framåtanda även om det brast angående så mycket annat.

S.A. Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel kryper in under huden på mig. Hur kunde dessa oerfarna och in till dumhet kaxiga män få för sig att åka luftballong till Nordpolen? De hade långt ifrån lämpliga kläder, släpade med sig totalt onödiga saker medan de lämnade de viktiga och hade ingen som helst kunskap om eller respekt för den arktiska naturen. De gav sig ut i en vildmark de inte visste något om, en vildmark som snabbt slukade dem. Luftballongen flög inte ens en tredjedel av den tänkta sträckan och när de väl nödlandat för att börja gå norrut förstod de först inte att isen under dem rörde sig fortare söderut. Hur de än kämpade så kom de bara längre ifrån målet. 

Nils Strindberg har fotograferat den kraschlandade Örnen, ett fotografi som framkallades trettiotre år efter expeditionen.

De dog med den ena släden helt ouppackad enbart tre dagar efter att de stigit i land på Vitön. Maten skulle ha räckt över vintern, de hade vapen och ammunition men ändå gick de under. Varför? Trettio år senare hittades kropparna av en slump och sedan dess har en gissningslek pågått om varför allt gick så snett så fort. Jag kan inte nog rekommendera Bea Uusmas otroliga bok Expeditionen Min kärlekshistoria som med sina bilder och författarens besatthet är mer ett mirakel än bok. Se dock till att köpa den illustrerade versionen för den är värd varenda krona. 

Hemsökelsen på Hill House - Shirley Jackson

Kan ett hus vara ondskefullt - ha känslor, tankar eller till och med uppsåt? Dr Montague har hyrt Hill House över sommaren för att undersöka just hur hemsökt det är. Med sig har han de, förhoppningsvis, övernaturligt känsliga kvinnorna Eleanor och Theo samt den framtida arvingen till huset: Luke. Det excentriska kråkslottet kommer med både en vaktmästare och hushållerska i form av de äkta makarna Mr och Mrs Dudley men båda vägrar vara kvar på markerna efter mörkrets inbrott. Hill House ger alla de tillfälliga gästerna krypningar längs med ryggraden vid första anblicken men det är inget mot vad som väntar när de ligger nedbäddade på sina rum efter läggdags. 

Hemsökelsen på Hill House bjuder på något så ovanligt som subtil skräck med oförklarliga ljud, dörrar som lever sina egna liv och vägrar stå uppställda samt en allmän känsla av ren ondska. Aldrig får man "se" för mycket vilket är ett av kardinalmisstagen inom genren. För visst fasen blir man rädd, till och från även skräckslagen. Den här boken har fått oerhört mycket beröm från stora författare och jag måste säga att den fortfarande håller trots att den kom ut 1959. Det är inte ovanligt att skräck, liksom humor, är en färskvara. Jag ska genast fortsätta med Vi har alltid levt på slottet av samma författare och ser fram emot den TV-serie av Hemsökelsen som just nu spelas in och produceras av Netflix!