Kulturkollos veckoutmaning: Fixa höstmyset!

Höstmyset under filten, det underbara och fantastiska. Sedan jag flyttade in hos min kille och hans barn så har braskaminen blivit en otroligt viktig del i vad jag anser viktigt med en mysstund. När man eldat något timme så behöver man inte ens filten utan kan sitta i vad som i vår familj är känt som "kaminkläder" och består av så lite som bara möjligt. Sedan måste det finnas minst en katt med, gärna två men då den ena är mycket mer värmedyrkande än den andra, så kan man inte räkna med bägge hela tiden. Sedan den viktigaste ingrediensen av alla: böcker. Alla former, genrer och storlekar. Min kille löser gärna korsord och barnen springer fram och tillbaka mellan brasan och tv-spelet. Finns det sedan en kopp te, en snutt rödvin, lite choklad eller vindruvor så kan det bli perfektion. 

 

Doctor Who-strumpor ökar bara mysfaktorn ännu mer!

TV-serielördag: Star Trek Discovery

Jag säger bara: wow! Det här är en serie som verkligen är i framkant vad gäller feminism och allmän jämställdhet. Kvinnorna får göra mer och vara mer än bara företräda könet kvinna. De får vara modiga, dumdristiga, smarta, försiktiga och elaka samt alla andra saker som manliga rollinnehavare fått vara sedan tv.s begynnelse och där man förr gärna petade in en kjol för sakens skull. Då ofta en person vars roll var att förkroppsliga "den sexiga" eller "modersfiguren" (för något annat gick inte att tänka sig av en kvinna) men hon var aldrig menad att vara en fullvärdig del av gruppen. Star Trek Discovery bevisar att vi inte längre enbart är bärare av bröst. Vi är komplexa, vi är människor. Vi är precis som alla andra killar. 

Det är ledsamt hur få trovärdiga kvinnliga roller det i allmänhet fortfarande finns även om det på senare år har blivit mycket bättre. Därför blir bristen extra tydlig är när man äntligen får det serverat så fint som man gjort det i Star Trek Discovery, när man får leva i den här jämställda världen för en stund. När man sedan dessutom förstår att de här kvinnorna inte nödvändigtvis måste vara vita så blir det ännu bättre. Revolutionen är här, systrar! Star Trek har en svart kvinnlig huvudrollsinnehavare, i verkligheten heter hon Sonequa Martin-Green och hon är fantastisk. Smaka på den meningen, för det är så frihet smakar. Men att inkludera komplexa kvinnliga karaktärer utesluter inte manliga dito för vi kan få alltihopa! Jag fullkomligt älskar Jason Isaacs (mest känd som Lucius Malfoy i Harry Potter) som kapten Gabriel Lorca. Ännu en positiv sak med serien är att vi inte blir överösta med en massa romantik, åtminstone inte initialt. Inget ständigt flirtande som ofta pågår i serier just för att bekräfta och befästa könsroller. Vi har kommit ända till avsnitt fem innan kärleken visar sig för första gången och det är långt ifrån en flirt utan en trygg relation mellan två män. Jag tycker så mycket om vad skaparna av den här serien gör för jämställdheten i världen, med till synes små medel skapar de något rasande vackert och stort. För det kan vara så här "enkelt" att skapa en tv-serie där alla får plats: män och kvinnor, av alla hudfärger och sexuella preferenser. Jisses, det finns till och med plats för klingons. 

I övrigt så är det exakt såsom Star Trek ska vara: rymd, tighta kläder och en ständig strid mellan känslor och vad som är logiskt.

Kulturkollos veckoutmaning: Vilket fiktivt verk flyttar du in i?

Om jag hade fått den frågan som barn så hade jag med stor sannolikhet svarat Mattisborgen eller Kulla-torpet. Ingen av platserna är särskilt bekymmersfria eller trygga, men det var de världarna jag helst flydde till när jag behövde och jag kan inte påstå att jag ändrat mig så värst mycket under åren. För som vuxen så skulle jag svara Harry Potter, Midgård i Sagan om Ringen eller kanske författaren Lev Grossmans magiska värld som korsar dagens USA med en vuxenvariant av Narnia: Fillory. För realism får jag mer än nog av i det verkliga livet, även om vardagen ibland kan vara en gnutta magisk den med. Men nästan alla stora läsupplevelser har jag fått tillsammans med just litterär magi och övernaturlighet.

Det allra svåraste svåra

Det jag enbart nämnt här tidigare i vaga ordalag har nu kommit väldigt nära. Vi har vetat i över ett år men det gör det inte mindre svårt; mina bonusbarns mamma är döende i cancer. Hon är lika gammal som jag och med tanke på hennes två elvaåriga killar som jag bor med, och som snart kommer förlora den viktigaste personen i sitt liv, så känns allt fruktansvärt orättvist. Deras pappa och jag försöker vilt att reparera det vi kan men det är sannerligen en kamp mot väderkvarnar. Varannan vecka har blivit varje vecka och plötsligt äter vi chokladtårta och hyr Fantastic Beasts and Where to Find Them en måndagskväll, bara för att alternativet, att inte göra det, kändes outhärdligt. All bets are off, liksom. Vi har bokat av allt som var inplanerat och har gått i ide, väntar på det vi inte vill ska hända. Men än så länge läser jag, för jag vet inte hur jag ska överleva utan böckerna. Fast om jag försvinner härifrån en period så vet ni varför.

Ett foto från förra sommaren, när vi var på London Zoo och tittade på platsen där en av de berömda scenerna i första Harry Potter-filmen spelades in.

Kulturkollos veckoutmaning: En hårresande utmaning

På grund av alldeles för mycket av precis allt blir det ett kort inlägg till veckoutmaningen den här veckan. Det är även en repris för jag har lagt ut bilden tidigare men den är lite för rolig för att låta bli eftersom ämnet är just: hår. 

Hemmet - Mats Strandberg

Joel har tvingats tillbaka till hemstaden eftersom hans mamma Monika råkat ut för en hjärtinfarkt och därefter snabbt blivit dement. Hon måste därför få en plats på boendet Tallskuggan och huset ska säljas. Joel är en motvillig gäst i barndomsrummet och orten som han lämnade med buller och bång för att bli rockstjärna i Stockholm. Att han inte blev det gör återbesöket givetvis ännu jobbigare och inte blir det bättre av att hans gamla bästis Nina numera jobbar på Tallskuggan, för Joel lämnade inte henne under några bra förhållanden. Medan Joel kämpar med sig själv blir Monika sämre i en rasande fart, hon får raseriutbrott, känner inte igen de närmaste men kan av oförklarliga skäl berätta hemligheter om människor hon aldrig tidigare träffat. Samtidigt börjar andra underliga saker hända på Tallskuggan. De övriga dementa berättar om en besökare som de anställda och besökande inte kan se, det dyker upp fettfläckar på väggar och i tak, dörrar och lampor lever sina egna liv. 

Mats Strandberg är suverän på att placera skräcken på ställen där man inte riktigt tänkt sig att den skulle finnas. Den förra boken utspelade sig på en finlandsfärja och den här på ett demensboende och det är en enorm skillnad att gå från det blodbadet till den här väldigt mycket mer lågmälda skräcken. Men inte på något sätt blir det sämre! Jag är oerhört förtjust i den här krypande oron som utspelar sig mitt i vardagen; skuggor, en tv-apparat som lever sitt eget liv och gamla människor som ingen längre på allvar lyssnar på. Författaren blir verkligen bara bättre och bättre och jag ser väldigt mycket fram emot nästa bok!

Dagar utan ljus nätter utan mörker - David Norlin

En bok som har blivit hundra gånger viktigare på de två år som gått sedan den gavs ut och redan då var den superviktig.

Vi befinner oss i Sverige efter kärnvapenattacken som dödade flera miljoner av befolkningen. Exakt vilka som attackerade vet vi inte men tjugo år senare har en plan om hämnd vuxit fram och svenska ubåtar med kärnvapen skickas ut på haven. På en av de ubåtarna finns en ung man vars föräldrar med nöd och näppe överlevde den där attacken innan han själv fanns till. Han har vuxit upp i en helt annan värld fylld av strålning, fara och aktsamhet. Varje gång ubåten närmar sig ytläge sänder han krypterade meddelanden till en kvinna han aldrig träffat men som han ändå är knuten till. Han berättar om sitt liv med föräldrarna och om hur det är att arbeta isolerad långt nere i havet, med paranoia och misstänksamhet. Dagar utan ljus nätter utan mörker är en långsam berättelse med exakta uttryck och ett allvar som får en att tappa andan när man väl förstår vad man har läst. Vissa saker får man aldrig något svar på, andra så mycket svar att man vill spola tillbaka bandet för att ha det oläst. Jag blev drabbad av den här boken, den åt sig in i varje vrå och nu har jag lite svårt att släppa taget om den. Min barndoms rädsla för kärnvapenkriget har kommit tillbaka på grund av världsläget och absolut inget mildrades med hjälp av den här boken, snarare tvärtom. Men det är just därför är den så otroligt viktig att läsa. Speciellt nu.

Kulturkollos veckoutmaning: En rymdutmaning

Battlestar Galactica är den fulaste, skitigaste och sorgligaste serien som någonsin utspelat sig i rymden. Redan i första avsnittet dör merparten av mänskligheten som finns utspridda på tolv planeter i en välkoordinerad kärnvapenattack. Av femton miljarder människor finns snart enbart femtiotusen kvar på olika rymdskepp eller på otillgängliga platser på planeterna. Men vilka är det som har attackerat? Jo, det är de cyloner (robotar) som människorna själva skapade för över fyrtio år sedan och som blivit så avancerade att de inte längre går att skilja från riktiga människor. Cylonerna finns även infiltrerade bland de överlevande på de olika skeppen.

Det skepp som handlingen cirkulerar kring är det pensionsfärdiga stridsskeppet Galactica som istället för att skrotas får utkämpa sin största strid dittills. Kommendörkapten William Adama får leda den slitna flottan i kriget mot cylonerna. Till sin hjälp har han tidigare utbildningsminister Laura Roslin som hastigt blivit insvuren som president då alla andra i regeringen dött i attackerna. Samt givetvis en mängd andra anställda på de olika rymdskeppen plus civila som av en slump blivit räddade.

Den här serien är långt ifrån felfri. Det är alltifrån glapp i den berättade historien till inte så snygga effekter och slutligen brister i feminism. Men jag kan inte låta bli att älska förbehållningslöst. Det är en fantastisk hittepåvärld, en låtsasframtid som ibland har känts mer verkligen än det riktiga livet här och nu. Det handlar om identitet, vem man tror att man är och vem man egentligen är. Vad händer med människor när de får veta att de själva eller någon annan nära är någon helt annan, kanske till och med en maskin. Vad händer när man förlorar sina nära och sina drömmar, hur går man vidare? Samt kanske framför allt: hur överlever man som en biologisk varelse i den sterila rymden? 

Harry Potter och Fången från Azkaban - J.K. Rowling (den illustrerade versionen)

"Den är här nu!" väste jag i fredags som förklaring till varför jag bara var tvungen att kliva av bussen halvvägs på vägen hem för att plocka upp ett exemplar på bokhandeln. Det är som julafton varje gång det kommer en ny illustrerad Harry Potter och jag har spenderat stora delar av helgen med att läsa boken med andakt samtidigt som jag lyssnat på Björn Kjellmans uppläsning av samma bok på Storytel. Magiskt på riktigt.

Joyland - Stephen King

Devin Jones har fått sitt hjärta krossat. För att komma bort från flickan i fråga, och för att försörja sig själv fram till nästa termin av college, tar han ett sommarjobb på nöjesfältet Joyland. Han är en av många nya säsongsarbetare som utan krusiduller snabbt blir inslängda för att köra pariserhjul, sköta diverse stånd eller underhålla de yngsta barnen med hjälp av en utklädnadsdräkt i form av en hund. Sommaren är lång och kvav under blinkande lampor, doften av sockervadd och hårt slit. Ett par år tidigare blev en ung kvinna mördad i spökhuset, The Horror House, där hon fick halsen avskuren och mördaren är fortfarande på fri fot. Nu påstås hon spöka därinne och visar sig ibland för besökarna med händerna utsträckta framför sig som om hon bad om hjälp. Tillsammans med vännerna Tom och Erin börjar Devin intressera sig för det olösta mordet.  

För att vara av Stephen King är detta en kort bok med sina knappa trehundra sidor men det betyder inte att något saknas för den är proppfylld med en enorm läs- och berättarglädje. Det är så oerhört roligt att läsa Joyland! Man får ungdom, kärlek, ett par synska personer (varav en faktiskt jobbar som medium), en fruktansvärd mordhistoria och sorg. Kan man sin Stephen King så känner man igen karaktärstyperna, händelserna och beskrivningen av att växa upp. Jag föll rakt igenom den här boken, jag varken kunde eller ville slå på bromsen. Omslaget är lite tveksamt, jag vet, men det har ändå sin grund i berättelsen och jag kan trots mina invändningar inte riktigt sluta titta på det. Jag förstår poängen med att boken ser ut som en kioskdeckare från sjuttiotalet och färgerna är fantastiska. Egentligen borde jag läst den här boken i en solstol en varm sommardag för tror den är perfekt som semesterläsning, men att plöja den en helg i september framför en kaminbrasa var inte så dumt det heller. Den får gärna göras till film när som helst, i händerna på rätt person så skulle det kunna bli hur bra som helst. Tills dess så rekommenderar jag boken varmt!