En resa till Grenna Museum - Andréexpeditionen Polarcenter

Så kom jag äntligen iväg till Grenna museum för att se på utställningen om Andréexpeditionen, för jag har längtat ända sedan jag läste Bea Uusmas bok för ett år sedan. Det är något otroligt hypnotiserande med historien om de tre männen från Stockholm som helt utan erfarenhet om arktiska förhållanden åkte för att komma först till Nordpolen, fick ge upp  långt innan de var framme och dog på Vitön. Och det var helt klart värt att åka trettio mil för att få se det här! Resan kombinerades med två nätter på fantastiska Hotell Amalias hus och en tur till Visingsö, samt givetvis det obligatoriska polkagrisinköpet. 

Parasitus, av Christian Johansson

Jack och Sarah har nyligen flyttat med sina barn från Stockholm till den lilla byn i Norrland när de en natt passerar en ensam man i rullstol utanför en bensinmack. Han är gammal, skadad och skulle inte överleva länge ute i kylan så de tar med honom hem till huset i skogen. Mannen heter William och berättar en historia om misshandel men vill inte bli tagen till sjukhus. Samtidigt börjar flera familjemedlemmar minnas minnen som inte är deras egna och Sarahs moster börjar bete sig mer än underligt. Det talas om en mörk kraft som bebott området i mer än hundrafemtio år och den kryper allt närmare.

Jag älskar den här genren med skräck, uråldriga mörka krafter och känslan av hjälplöshet och speciellt gillar jag när det utspelar sig i en miljö som är mig bekant. Parasitus möter väl upp till de förväntningarna, det är obehagligt och jag läste längre om kvällarna än jag förmodligen borde ha. Jag tycker genuint om huvudpersonerna även om jag inte alltid förstår deras reaktioner. Det kom ett glapp i det spännande mot slutet, när allt skulle få sin förklaring och många sidor maldes ner till regler om monstrets existens. Som så ofta mår det läskiga bäst av att inte visas upp för mycket men som kompensation var slutet mer fantastiskt än jag vågade tro det skulle bli! Nerven kom tillbaka. För det handlar, såsom bra skräck alltid gör, om rädslan för att förlora de man älskar och vad man är villig att göra för att få ha dem kvar.

Stort tack till Epok förlag för recensionsexemplaret!

Någorlunda ikapp

Äntligen känns det som att jag är ikapp vad gäller de (flesta) böcker som var halvlästa av olika anledningar. Somliga för att jag inte riktigt kände för att läsa ut, andra för att jag ville spara dem ett litet tag till. Jag har ett dåligt samvete vad gäller ett recensionsexemplar som jag bad om för länge, länge sedan och så har jag ett par hundra sidor kvar i min omläsning av Det av Stephen King (det tog bara tvärstopp) men de två fick stå tillbaka inför två nya fina böcker: Parasitus av Christian Johansson, samt Den fallande detektiven av Christoffer Carlsson. Parasitus recenserar jag i morgon. Den fallande detektiven läser jag varje ledig stund jag får.

The Magician’s Land, av Lev Grossman

Vi har kommit till Lev Grossmans tredje och avslutande del om Quentin och Fillory. När vi börjar boken så är vår huvudperson utslängd från sitt magiska rike och återvänder till platsen där allt började, Brakebills College of Magic. Snart blir han kontaktad av någon som vill ha hans hjälp att hämta ett föremål och tillsammans med Plum, en elev på Brakebills, ger han sig ut på en slags skattjakt. Samtidigt händer det saker i Fillory. Gränser faller och de som är kvar på tronerna i Whitespire får mer att göra än att dricka vin och leka kungahus. Det drar ihop sig till ett storslaget fantasyslut.

Den här boken känns som ett riktigt slut, ett värdigt sådant. Om något så är det möjligtvis lite för tillrättalagt. En av de saker jag gillat absolut bäst med serien är att det alltid funnits en hård gränsdragning, att magin inte har kunnat reparera allt. Det ändrar sig något i slutet av The Magician’s Land, fast inte så mycket att det förstör trilogin som helhet. I övrigt så är boken en läsfest. Som jag skrev tidigare så ville jag inte riktigt att det skulle ta slut, jag ville inte ta farväl av Quentin, men när det väl var över så kändes det ändå lagom. För vi lämnar honom på en bra plats, både fysiskt och mentalt. Det känns som att han är okej. Och om saknaden blir för stor så får jag bara läsa om hela serien igen. Ett bra tillfälle till det vore när den sista delen kommer ut på svenska.

Maze runner, av James Dashner

När Thomas vaknar upp i en metallhiss så vet han inte mer om sig själv än sitt namn. Han vet inte hur gammal han är, vad som hänt honom innan eller ens om han har en familj någonstans. När dörrarna till hissen öppnas möts han av en grupp tonåriga killar som välkomnar honom till Gläntan, en plats omgiven av en enorm labyrint. Ingen av de andra pojkarna vet något om världen utanför, de är lika tömda på minnen som Thomas, och om nätterna är det något otäckt som rör sig i labyrinten, något som är ute efter att döda. Så ändras allt när hissen en dag levererar en tjej, Theresa. Aldrig tidigare har det funnits något annat än killar i Gläntan och Thomas chockas av att upptäcka att han på ett ogripbart sätt faktiskt känner igen henne. Men från vad? Tillsammans börjar alla arbeta på en plan att ta sig ut.

Jag älskar ungdomsböcker och den här genren med hemska dystopier är jag både lite ledsen över att den inte kom när jag var tonåring, samtidigt som jag älskar att jag nu ändå får vara med om den (dock som vuxen). Det finns så många nyanser av bra och dåligt inom genren, med Hungerspelen på en absolut förstaplats, och jag är ständigt redo att bli besviken på nyskrivet. Vilken tur att jag slapp bli det här! Under de första etthundra sidorna hade jag ett par invändningar, bland annat klichén att Theresa är så oerhört vacker att Thomas inte vet vad han ska göra med sig själv. Varför är kärleken alltid fotomodells-snygg? Samt några andra saker angående att de snälla ser bra ut. Men om jag ska vara ärlig så har jag faktiskt glömt flera av de sakerna jag var tveksam inför i början, för när historien väl tog fart så gjorde den det ordentligt. Det är spänning non-stop och jag sträckläste boken på några få dagar. Har stora förhoppningar på fortsättningen, för ja, givetvis är det en trilogi. 

Idag har filmen sverigepremiär, se trailer HÄR.

Stort tack till Bokförlaget Semic för recensionsexemplaret.

Himmelstrand, av John Ajvide Lindqvist

Tio människor som somnade på en campingplats vaknar upp till ett ingenting på ett oändligt fält. Med sig har de sina husvagnar, bilar och tillhörigheter, men i övrigt så är allt annat borta: minigolfbanan, sjön, servicehuset, grillen. Radion spelar enbart gammal svensktoppsmusik och enligt gps:erna är de fysiskt kvar på samma plats men där den lilla plastskärmen säger att de kör på en väg så ser de enbart samma gröna fält. De är åtta vuxna, två barn och så hunden Benny då. Vi får omväxlande följa dem när de försöker ta reda på vad som hänt med världen. Eller är det människorna som det hänt något med? Varför har just de förflyttats till detta ingenting? Och precis när allt verkar som mest hopplöst så blir det än värre när ett oväder byggs upp längre bort vid horisonten, ett oväder med ett regn som bär med sig obeskrivliga hemskheter.

Det tog fyra år men nu har John Ajvide Lindqvist äntligen kommit ut med en ny roman. Som jag har väntat och som det var värt väntan! Redan efter ett trettiotal sidor satt jag och kippade efter luft, klaustrofobin låg som en plastfilm över min hud och jag var vettskrämd. Himmelstrand beskriver en av mina största rädslor, nämligen att allt ska tas ifrån en, att man ska bli utelämnad i ett ingenting och att de man älskar ska försvinna. Det är förmodligen där någonstans min fascination och skräck inför zombier är grundad. Himmelstrand är en bok om skuld och skam, om allt det där man håller tyst om av rädsla för att de man älskar ska lämna en, men även vad man är villig att offra för sina närmaste. Det är en berättelse om vad för slags människa man är när det allra värsta inträffar. Den här typen av skräck gör mig så rädd att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv, det är känslan av isolering, att "all bets are off" och att man inte kan fly någonstans. Det är helt lysande. Med ett extra plus för att man får följa hunden Bennys tankar och känslor!

Stor tack till Ordfront förlag för recensionsexemplaret!

Jag drar ner rullgardinen och somnar om igen - en politisk parentes

Jag brukar inte bli så politisk på den här bloggen men kan man vara annat en  morgon som denna? Vi vaknade upp till ett kallare Sverige, ett land jag snart inte känner igen. Tretton procent av befolkningen röstade på ett parti vars medlemmar oupphörligen har kommits på med åsikter som visar att de inte tror på alla människors lika värde. Nitton procent (!) av mitt bostadsområde gjorde detsamma. Redan igår kväll började jag prata om att flytta härifrån och i morse tittade jag länge på mina grannar som var på väg till jobb eller skolor och undrade vilka de var, egentligen. Aldrig tidigare har jag varit så ointresserad av vilken färg vår regering skulle få, bara inte rasisterna skulle få ökat stöd och aldrig tidigare har jag varit så nära att organisera mig politiskt. Det må gå långsamt, det må smyga sig på i val efter val, men kom igen människor - vi har sett det här förut. Självklart får man ha olika åsikter, man kan till och med gräla högljutt om partier och politiska riktningar men när folk blir hotade, i person och på nätet, så har något gått rejält snett.

Idag stänger jag in mig och sörjer en smula. I morgon börjar kampen för ett mer tolerant Sverige igen. Åttiosju procent av oss röstade inte på rasisterna.

Ännu fler böcker på tur!

De finfina recensionsexemplaren fortsätter att trilla in. John Ajvide Lindqvists Himmelstrand var jag tvungen att ge mig på så fort den landade på hallmattan och den blev utläst på mindre än två dygn. Låg vaken med hjärtat i halsgropen och blev återigen totalt förälskad i författarens sätt att skriva. Ser fram emot recensionsdatum. Glaskroppar har jag ännu inte börjat på men har varit nyfiken på ända sedan i våras när jag fick höra en lite lustig konversation på Akademibokhandeln. Den står på tur så fort jag tagit mig igenom Maze Runner!

Halv- och helläsning

Återigen har jag kommit till en slags punkt när jag är dålig på att avsluta det jag påbörjar. Jag har ett hundratal sidor kvar i The Magician's Land och det är inte så att jag inte gillar, tvärtom, utan snarare läser jag inte klart för att den fantastiska trilogin då kommer vara helt slut. Gissa om jag kommer sakna Quentin! Sedan har jag mycket snabbt tagit mig igenom halva Maze Runner och där har jag en deadline då filmen har premiär nästa vecka. Fast det lär inte bli några större problem då boken, åtminstone än så länge, faktiskt är så bra som alla sagt att den ska vara. Jag hade ett par irritationsmoment i början men det gick fort över, nu är det enbart spännande och jag låg vaken flera timmar i natt och tänkte "bara ett kapitel till". Som om det inte räcker så har jag dessutom påbörjat Christoffer Carlssons Den fallande detektiven som jag sett oerhört mycket fram emot. Som vanligt finns ingen brist på böcker.

Jaja, det är bara att koka en balja te och sätta igång.

Veckans skörd av ungdomsböcker

Jag gillar veckans skörd av recensionsexemplar som trillat ner i brevlådan. Den ena efterlängtad och beställd, nämligen Maze runner av James Dashner som jag skrev om här, och så en som bara kom: Röd som blod av Salla Simukka. Den senare är en thriller för unga vuxna, del ett av tre, och en succé i hemlandet Finland. Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa båda.

Vassa föremål, av Gillian Flynn

Efter en lång tids frånvaro är journalisten Camille Parker tillbaka i sin gamla hemstad. Hon är ditskickad av sin arbetsgivare – en tredje klassens Chicago-tidning – för att rapportera om två unga flickors försvinnande. Camille är motvilligt inhyst i sitt föräldrahem, där hon på nytt konfronteras med sin distanserade mamma och den brådmogna trettonåriga halvsyster hon knappt känner. Hemsökt av mörka händelser ur det förflutna, och samtidigt bekymrad över det olustiga grepp hennes syster tycks ha om stan, brottas Camille med samma gamla behov av att bli accepterad som plågade henne under uppväxten. När ledtrådar visar sig bli återvändsgränder identifierar sig Camille allt mer med de unga offren. Och till sist inser hon att hon inte har något val: Hon är tvungen att nysta upp sitt såriga förflutna om hon ska kunna klara sig ur den här hemkomsten med livet i behåll. 

Från Modernistas presentationssida om boken.

Jag älskade Mörka platser, tyckte rejält sämre om Gone girl men var ändå vid gott mod när jag påbörjade Vassa föremål. Tänkte att den här gången kunde åtminstone inte förväntningarna vara för högt ställda. Men nja... jag gillar det inte så jättemycket den här gången heller. Skrivs man inte lite väl mycket på näsan? I varje fall i början av boken. Och jo, jag fattar: Camille är rotlös, lätt alkoholiserad (men bara så mycket att det blir charmigt, vilket det aldrig är i verkligheten), utstött från sin familj och så vidare, och så vidare. I vanliga fall tycker jag att en karaktär som är otrevlig, osympatisk och allt det där andra som börjar på -o kan vara otroligt lockande. Att tycka om huvudpersonen är inget måste i en bra berättelse. Men här skrivs det på ett sådant sätt att jag mest blir irriterad och uttråkad. Jag känner ingen som helst sympati för någon av karaktärerna men det är inte så farligt, värst är att jag inte bryr mig om hur det går för någon av dem. Att jag sedan löser mordgåtan redan efter ett femtiotal sidor gör att resten av läsningen mest bara blir bekräftelse istället för spänningsfyllt.

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!