Benrangel, av Stephen King

Sorg är som en berusad gäst, den kommer tillbaka gång på gång för en ny avskedskram.

Det kan vara bitterljuvt att återvända till böcker man älskade för länge sedan och Stephen King är sannerligen inget undantag. När jag tidigare läst om honom så har jag ibland sett sådant jag inte reflekterade över första gången, mest noterbart har varit en syn på kvinnor och sexualitet i de tidiga böckerna som jag inte anser mig kompatibel med. I Benrangel blir jag lite störd av hur den fyrtioåriga huvudpersonen Mike trånar efter den hälften så gamla Mattie som dessutom står i en beroendeställning till honom. Det är inget jag minns att jag ens reflekterade över under den första läsningen, kanske har det något att göra med att jag då var närmare Matties ålder och numera närmar mig Mikes. Men det är nog det enda negativa med den här berättelsen.

Jag misstänker att detta var en av de första ”nya” King-böckerna som inte marknadsfördes som ren skräck och gjorde att han sakta letade sig in på de finare tidningarnas recensionssidor. För någonstans där i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet så började han ändra sitt sätt att skriva, de fysiska monstren ersattes av mer inre demoner. Åtminstone jag tycker att han därmed blev en mycket bättre författare.

Författaren Mike Noonan är trettiosex år när han plötsligt förlorar sin fru och skrivkrampen obönhörligen sätter in. Efter att under fyra år gett sin förläggare böcker han tidigare skrivit men sparat i ett bankfack inser han att han måste göra något för att försöka få igång den kreativa processen igen. Men det är inte bara det att han inte kan skriva, han blir fysiskt sjuk när han sätter sig vid datorn och öppnar ordbehandlingsprogrammet (Word 6!) och måste spyende krypa därifrån. Efter att ha drömt samma mardröm om sin döda fru och deras sommarhus Sara Skratt upprepade gånger så bestämmer han sig för att åka dit och möta sorgen. Väl där möter han snabbt tjugoettåriga Mattie, hennes dotter Kyra och blir indragen i en snaskig vårdnadstvist mellan Mattie och hennes svärfar som styr trakten med järnhand.

I Benrangel blandar King humor, sorg, en inblick i hur det är att vara författare, hur det kan vara att självmedicinera med alkohol och att längta efter barn. Flera gånger återkommer uttrycket: Författare är människor som lärt sin fantasi att busa. Den här boken är långt bättre än jag mindes, eller så var jag bara inte på rätt plats i livet för den när jag läste första gången. Den är både roligare och sorgligare än jag minns vilket är en av Kings styrkor, just detta att man som läsare ser något nytt vid varje omläsning beroende på ålder och vad man varit med om. Men sällan lämnas man oberörd. Han är absolut bäst när han hämtar inspiration ur sitt eget liv; alkoholismen, den kreativa skaparprocessen. King har ett sätt att få en att skrocka igenkännande samtidigt som skrattet fastnar i halsen. Speciellt när han talar om de där sakerna som bränner, det känns att han vet vad han pratar om. Även om han här, i min mening, ännu inte blivit den väldigt mycket bättre författare han blir senare, så ser man vart det är på väg. Till och med bokens omslag signalerar en förändring, det är (vad jag vet) ett av de minst ”Kingiga” fram till dess.

Det började med en diskussion hos Bokstävlarna, en delvis skämtsam undran om han på något sätt förutspådde sin egen bilolycka i Benrangel som kom ut ett år innan King blev rammad av en minivan under en promenad 1999. Jag vet ingenting om hans förmågor att förutspå framtiden men det är värt att notera att Benrangel är fullproppad med bilolyckor. Eller fullproppad och fullproppad, två stycken riktiga och så en nästanolycka. Samt liknelser om bilolyckor. … det är som att möta en rattfyllerist som vinglar över i ens fil och kommer rakt emot en och sen svänger tillbaka till sin egen sida i sista sekunden.  Men det är den där nästanolyckan som mest av allt liknar hans egen. Mycket tydligt kan jag för mitt inre se hur bokens treåriga Kyra balanserar på mittlinjen på vägen till stranden, men även hur King själv går på en ödestiger vandring inte lång tid efteråt. Och det slutade inte lika bra för honom som det gjorde för Kyra.

Det övernaturliga som förekommer i Benrangel är av sorten spökerier och länge ansåg jag mig vara vuxet oberörd men någonstans i mitten av boken var jag livrädd där jag låg själv i en mörk lägenhet och läste. När en katt hoppade upp och av misstag stötte till boken höll jag nästan på att sluta andas ett tag. Det här var en fantastiskt rolig omläsning och nu kan inte Kings senaste bok, som släpps i november, komma fort nog!

Stephen King-nyheter

Har lite kvar i Benrangel när jag på Stephen Kings hemsida ser att de håller på att göra en miniserie i fyra delar av boken. Huvudpersonen Mike Noonan är fyrtio år men ska spelas av den femtioåttaåriga Pierce Brosnan. Även den tjugoettåriga Mattie ska spelas av en ganska mycket äldre skådespelerska, nämligen trettiofemåriga Melissa George. Nu är ju åldern långt ifrån allt vad gäller val av skådespelare och man får väl vara tacksam att de inte gått åt det andra hållet och valt mycket yngre förmågor vilket känns vanligare. Men ändå. Fast jag är nog mest kinkig för att jag just nu läser boken och har en egen bild av dessa personer i mitt huvud.

Läser även att King håller på att skriva en fortsättning på The Shining. Boken ska heta Dr. Sleep och till helgen ska han läsa ett utdrag som ska spelas in och läggas ut på stephenking.com så snart som möjligt. Kul!

Gustavs grabb, av Leif GW Persson

Vi får följa Leif GW Persson från födseln till det liv han lever nu strax innan pensioneringen från Rikspolisstyrelsen, hans klassresa. Det börjar med barndomens värld på Gärdet i femtiotalets Stockholm och senare i Sibirien (Vasastaden men ”fel” sida av Odengatan för klasskamraterna på Norra Real) och hur det var att ständigt vistas i en del av samhället där han inte riktigt hörde hemma eller var helt välkommen. Leif var pojken som skulle ”kostas på” och gå på läroverk, han skulle inte behöva slita ut kroppen med grovarbete. Han har kallat boken för en kärleksförklaring till pappa Gustav som offrade allt och lite till för familjen och en kärleksförklaring är det sannerligen. Senare i boken tar han upp den så kallade Geijer-affären och hur den påverkade honom, hur han fick sparken från Polisen och hängdes ut i media.

En sak som jag tänker på under läsningen är den mening som ständigt dyker upp likt en besvärjelse: som jag minns det, både i intervjuer, i boken och på dess baksida. Jag funderar på om det finns någon absolut sanning vad gäller det förflutna eller kan alla inblandades versioner anses vara de rätta trots att de skiljer sig åt? Han är till och med tveksam att kalla boken för självbiografi.

Under hela hans barndom finns en djup oro för mamma Margits hälsa, hon åker in och ut på sjukhus, äter berg av piller och berättar upprepade gånger för sina barn om möjligheten att hon är döende. Detta är naturligtvis psykisk tortyr för någon som är fyra, sju eller elva år gammal. Men det är först i tonåren när han förstår att Margit överdrivit och ljugit som känslorna kommer fram i texten, innan så sveper han mest över det faktum att ”mamma är sjuk”. Med förnuftet så förstår jag hur jävligt det var när han var liten, men jag känner det inte. Och sedan väller hatet fram. När det väl bränner till både vad gäller kärlek och känslor av att inte ha räckt till så handlar det om hans egna barn. Hans adopterade dotter frågar om sina biologiska föräldrar och han skriver: Du föddes den första gång jag såg dig, tänker jag. Men jag säger det inte.

Jag skrattade ofta för mig själv när jag läste Gustavs grabb, författaren har ett fantastiskt roligt sätt att uttrycka sig. Jag somnade inte en enda gång trots att jag låg på sängen och läste hela dagen och det är ett väldigt gott betyg. Han drar sig inte för att känga till de som han tycker förtjänar det men å andra sidan så är han också grymt ärlig om de egna dåliga sidorna. Och ni som läst boken, är det någon som har en idé om vem Linnea Sillkvist är?

Förbjuden läsning

Det finns få saker jag gillar så mycket som att bryta mot mina egna regler och det är få lästillfällen som är så njutningsfulla som när jag läser det jag inte "får". Självfallet kunde jag inte hålla mig utan köpte Leif GW Perssons bok Gustavs grabb så fort jag kunde i lördags. Idag har jag sedan legat på sängen och läst hela faderullan. Jag har bara gått upp för att hämta mat, vatten och te och för att under en halvtimma följa med mamma på en lägenhetsvisning i området. Det var länge sedan jag plöjde en bok på det sättet och det här har varit en av de bästa söndagarna på länge.

Jobbansökan till Detektivbyrån Diskretion och Hederssak

Läste igår i DN om Leif GW Perssons bok Gustavs grabb, som handlar om författarens uppväxt och liv men främst om pappan och hur viktig han var.

 Leif GW Persson förnekar inte att boken ”Gustavs grabb” är en kärleksförklaring till den man som under hela hans uppväxt representerade tryggheten i livet.  

Genast insåg jag att detta låter som en bok för mig. När jag några timmar senare passerade Akademibokhandeln, utan några tankar på att faktiskt gå in, så låg den där längst ut i butiken och jag är helt säker på att den ropade mitt namn. Men jag slet mig. Med löftet om att komma tillbaka igen efter helgen. Jag bara måste avsluta det jag redan påbörjat, för annars vet jag exakt hur det går: jag köper den, ska ”bara” läsa några sidor för att… ja, bara för att, jag fastnar och läser flera kapitel innan jag inser att jag nog borde läsa klart de andra böckerna jag har pågående. Sen hittar jag ytterligare en ny bok som jag bara måste ha nu och så fortsätter det tills jag ligger vaken till två om nätterna och läser fem böcker samtidigt. Nu är det så här: när jag läst ut Benrangel och Legenden om Morwhayle, Häxmästaren så får jag köpa Gustavs grabb.

Läser även i artikeln att Leif GW har funderingar på att starta en detektivbyrå när han tvångspensioneras från Rikspolisstyrelsen. Det låter ju helt fantastiskt roligt! Så Leif, behöver du en jäkligt noggrann och effektiv sekreterare/administratör som läser för mycket, så kan du höra av dig till mig på: beroendeavbocker@gmail.com!

Tooth And Nail, av Craig DiLouie

We must end this world to save it.

Vann en bok hos Swedish Zombie för ett tag sedan, en bok som länge åkte längre ner i läshögen men så tog jag äntligen mig själv i kragen. Det borde jag ha gjort tidigare! Tooth and Nail är mycket råare än de flesta andra zombieböcker jag lagt händerna på. Men så har jag nog läst ganska mesiga sådana också, mest ungdomsböcker och mer existentiella varianter. Det här liknar mer de zombiefilmer jag är van vid.

Jag är väldigt fascinerad av den där första biten av apokalypsen när några få har en förståelse för vad som faktiskt pågår och försöker varna men (oftast) inte lyckas, precis i den skälvande början av undergången när alla förväntar sig normalitet men istället får ett infekterat bett i halsen när de går ut för att hämta mat eller information. Jag har suttit på pendeln med den här boken i ett krampaktigt grepp och velat skrika: men gå inte ut där då! Och i bakhuvudet gjort en mental notering om att bunkra upp konserver.

När en smitta som kallas Hong Kong Lyssa börjar sprida sig över världen kallar den amerikanska militären hem sina styrkor från hela världen för att upprätthålla ordningen i USA. Vi får följa en grupp soldater när de efter sjukdomsutbrottet kommit ifrån sitt kompani och försöker överleva på New Yorks gator. Vi får även en liten inblick i ett laboratorium där ett gäng forskare försöker hitta ett botemedel och vaccin mot sjukdomen.

Det är alldeles för många militära förkortningar för mig, detta trots att boken inleds med en lista på alla och deras betydelse men jag ledsnar snart på att bläddra fram och tillbaka. Efter halva boken bara plöjer jag rakt över minst hälften av dem och tänker att de nog står för något vapen eller militärgrad. Sak samma vilket. Men det är nog det enda negativa jag känner inför den här boken. Killarna är väldigt fint beskrivna trots att många av dem uppvisar beteenden som skulle kunna likna dem vid stridspittar. Men vad kan man förvänta sig av tjugoåringar som stridit i Irak för att sedan komma hem och döda amerikanska medborgare? Man får en bra inblick i arméns chain of command och varför de gör som de gör trots att en förvirrad och rädd allmänhet tycker att de borde göra annorlunda. Killarna blir alla personligheter under de identiska uniformerna och hjälmarna, det gillar jag mycket. Visst reagerar folk konstigt, tar fel beslut och underlåter till och med ibland att ta något beslut alls, men till skillnad från när jag läste On The Third Day så har jag här förståelse för de skräckslagna människorna och deras irrationella reaktioner.

Framförallt så skrämmer Tooth and Nail skiten ur mig, detta är exakt den typen av zombieapokalyps som jag älskar att vara rädd för.

The King

Jag har, för att härma Lidl-reklamen, ett brett utbud av Stephen King. Hela hundrasju centimeter inbunda eller storpocket. Men jag siktar på att någon gång äga dem alla. Många hänger med från tonåren, sönderlästa med trasiga omslag, andra är helt nya. Tjusningen med en samling är ju att sakta leta fram den. Skulle någon komma med en komplett uppsättning och slänga på mig så skulle jag nog tacka nej. Jag vill leta på antikvariat och loppisar. I veckan insåg jag att jag inte hade Benrangel (Bag of Bones) i min samling så jag beställde den från ett antikvariat, nittionio kronor lade jag på bok och frakt sammanlagt och så tog det hela två dagar. Oslagbart. Tror jag ska ägna mer tid åt mina samlingar och använda mig av just de nätanslutna antikvariaten.

Ny resväg, ny Aprilhäxa

Håller på att prova alla alternativa vägar till och från jobbet nu när den blå linjen är delvis avstängd. Gillar att ta femtiotvåan från Centralen till Rådhuset även om det tar lite längre tid än de övriga resvägarna och igår gick jag äntligen in på Antikvariat Strix på Scheelegatan. Har sett det från bussfönstret många morgnar och tänkt att jag ska gå dit på eftermiddagen men har alltid varit för uttröttad för att verkligen göra det.



Blev belönad genom att hitta en ny Aprilhäxan för en femtiolapp, berättade ju i recensionen av Moderspassion att jag behövde en ny. Den här kommer tåla många omläsningar till! Inuti boken låg ett vykort till en farmor med grattis på födelsedagen 1997 och en uppmaning att ta vara på dagen.

On The Third Day, av Rhys Thomas

En sjukdom sprider sig över världen och den drabbar genom att först göra sina offer obeskrivligt deprimerade för att på den tredje dagen döda dem. Sjukdomen döps till The Sadness och medan samhället bryter samman flyr Miriam med sina två barn samt svåger från London till ett hus i Cornwall. Problemen blir än värre när det visar sig att långt ifrån alla sjuka dör stillsamt utan somliga blir extremt våldsamma det sista dygnet vilket leder till ännu mer död och sorg.

Jag har mycket svårt att tycka om karaktärerna i den här boken då de flesta är plågsamt stereotypa, kvinnorna är känslosamma och mjäkiga medan männen är praktiska och hårda. Speciellt svårt har jag för huvudpersonen Miriam. Halva boken är hon så oskuldsfull och blåögd att hon närmar sig rent ut sagt korkad. Vad som än händer, vad hon än bevittnar, så behåller hon samma rosiga syn på mänskligheten.  Det förekommer en ”lär inte min son att skjuta med vapen”-diskussion som påminner om den i The Walking Dead och jag vill bara strypa henne. Männen ser till att saker händer medan kvinnorna står vid sidlinjen och piper om människovärde, rättvisa och (tro det eller ej!) vett och etikett. Vid ett tillfälle skriker Miriam He needs love! om en man som brutit sig in i deras matförråd och där någonstans börjar jag nästan önska att hon ska dö. Visst har kvinnorna många bra sidor också, men till slut så ser jag bra de negativa sakerna och praktiskt taget ber om att deras godtrogenhet ska straffa sig. Självklart är allt det de värnar om jätteviktigt, särskilt i en apokalyps, men när de riskerar familjens överlevnad då har det gått för långt. De poänger Miriam faktiskt har drunknar i allt det dumma hon säger och gör och när hon sent omsider utvecklas så blir det otroligt nog inte bättre.

Men jag läser trots allt vidare. Det är inte som när jag läste Flickan från ingenstans och fick kämpa för att avsluta, det rinner på ganska bra här ändå. Jag tycker att Rhys Thomas har ett riktigt fint språk och den där postapokalyptiska ångesten väller över mig varje gång jag öppnar boken. Vet inte vilken sort av döende som är mest obehaglig, de tysta deprimerade som bara tynar bort eller de våldsamma. Länge är mycket av det vi tar för givet i samhället åtminstone delvis normalt i den här berättelsen; strömmen fungerar, människor sitter på puben och dricker öl samt går till jobbet. Det otäcka kryper långsamt in i allas liv men sen går det käpprätt åt helskotta och som jag så många gånger tidigare skrivit så skrämmer det skiten ur mig. Detta oavsett om det handlar om sjukdom eller zombier. Sammanfattningsvis så är boken för lång och det blir tungt när det växlar mellan långa avsnitt av ingenting och extrema våldsscener. De många filosofiska diskussionerna är inte heller min grej. Men trots att jag haft mycket att klaga på så har jag ändå gillat en hel del och faktiskt läst klart. Den här boken gav mig något jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Elfte september

Det har varit en lång dag av läsning och teveprogram om elfte september. DN:s olika delar kunde läggas ihop till en stor bild och minnesdagen genomsyrade hela dagens tidning.

Jag har läst två böcker om händelsen, Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer och Falling Man av Don Delillo. Förmodligen kommer det skrivas ännu bättre litteratur när mer tid passerat, någon sade någonstans att det kan krävas upp till tjugofem år innan folk fått tillräckligt med distans för att verkligen kunna beskriva och definiera allt. Själv har jag väldigt blandade känslor inför det hela och håller med skådespelaren Viggo Mortensen som sa:

...det var fruktansvärt chockerande. Men efterspelet har varit nästan lika hemskt och en stor besvikelse. Jag tänker på hur händelsen missbrukats och hur människor blev manipulerade av politiska och ekonomiska krafter. I synnerhet av den dåvarande amerikanska regeringen.

Bara en bok till

(Eller tre)

Jag har sagt det förut men det tåls att säga igen: SF-bokhandelns tidning är det närmaste jag kommer barndomens känsla när man fick lägga händerna på Stor & Liten-katalogen. Inte bara en värld öppnar sig, utan hundratals, och jag vill besöka dem alla.

Då det inte är realistiskt att köpa allt så får jag välja ut några pärlor. Jag kommer att köpa George R R Martins Sagan om is och eld och förmodligen helt övergå till att läsa den på svenska, så fort jag kan slita dem ur pojkvännens händer vill säga. Och så börjar jag bli nyfiken på Erik Granströms Svavelvinter, någon som har läst den? Även World War Z av Max Brooks har jag varit lite sugen på länge nu. Något du har läst Swedish Zombie?  

Bara en sida till...

Många kvällar vill jag aldrig gå och lägga mig, jag är en nattuggla och älskar att sitta uppe och läsa eller titta på teve. Men när den nya tidningen från Science Fiction Bokhandeln har kommit och det samtidigt är extremt spännande i boken jag läser - då kan det hända att jag kryper till sängs redan innan klockan tio. Nu är bara tricket att släcka lampan innan midnatt.

It's an avalanche - run kitties, run!

Jag har en regel. Inga böcker får ställas in i bokhyllorna innan de förts in i mitt bokprogram på den bärbara. Att jag nu under nästan två månader inte bott hemma och samtidigt bytt dator har ställt till det lite… Det lilla utrymme jag haft för nyinköpta böcker i sovrummet svämmade snabbt över när jag kom hem till helgen, så hela högen fick flytta ut till pallen i hallen. Nu ska jag bara lyckas föra över programmet till nya datorn innan någon av katterna råkar ut för en boklavin.

Beslutsångesten när jag ska plocka något nytt att börja läsa är total, kan jag tillägga. Hur välja?!

Uppdaterad bild som visar exakt var Miss Peregrin's Home for Peculiar Children ligger!

Pojkarna, av Jessica Schiefauer

Jag har så mycket att säga om den här boken. Och får fram så lite.

Pojkarna handlar om tre fjortonåriga flickor: Kim, Momo och Bella. De är kvar i barndomens värld trots att många av deras klasskamrater börjat röra sig mot vuxenvärlden och trots att deras kroppar börjat förändras. Helst spenderar de sin tid i Bellas växthus där de har tepartyn och maskerader. När Bella en dag får hem en okänd planta vars nektar förvandlar dem alla till pojkar börjar både de, deras vänskap och deras värld att förändras. 

Först blev jag väldigt upprörd av den här boken, alla manliga attribut såsom muskler, senor och hårda kroppar förhärligades medan det kvinnligt mjuka och runda skrevs ner. Men sedan lugnade jag ner mig och när jag läste om vissa textstycken så insåg jag till min fasa att det var mina egna fördomar som hade tittat fram mellan raderna. Det manliga omskrevs inte alls som bättre utan det var så jag tolkat de orden. Den här poetiska berättelsen har många bottnar, förmodligen fler än jag kommer att förstå. Jag är inte helt säker på att jag utan förbehåll gillar, men den har väckt något inom mig, jag vet att jag kommer återvända till den och kanske ser jag något helt annat i den då.

The Liebster Blog Award

Tack snälla söta Miriam på Schitzo-Cookie's bokblogg!! Har aldrig fått något award tidigare. Och allt fint du har att säga om mig skickar jag raka vägen tillbaka till dig. Gillar verkligen din blogg.

Skickar vidare till dessa fem:

Mari, Martina, Pernilla och Maria på Booklover.
En fantastisk bokblogg om barn- och ungdomsböcker vars tips många gånger fått mig att springa raka vägen till Akademibokhandeln eller biblioteket.

Hannele på Hanneles bokparadis
För att hennes små inlägg egentligen är stora, hennes roliga tips och fina bilder.

Det mörka tornet
Som just nu har en mammaledig paus men när hon bloggar gör det om samma slags böcker som jag älskar, bland annat spökhistorier, Stephen King och Maria Gripe.

Little Corner of Tinyfeist
Vad finns det inte att gilla!? Ett fantastiskt språk, finurliga formuleringar, toppentips.

Jonny på Swedish Zombie
Jag är ledsen Jonny, men jag måste ha med dig här trots att även du fick priset av Miriam. :-) Din blogg är för fantastisk för att inte nämnas. Suck it up!
(Men jag kommer inte tvinga dig att ge bort fem till, om du inte vill förstås.)

Och så reglerna då:

1. Klistra in awarden på din blogg.
2. Tacka personerna som gav er Awarden och länka till bloggarna.
3. Välj ut fem personer som du vill ge awarden till.
4. Lita på att dina följare sprider kärleken till andra bloggare.
5. Och det viktigaste: Ha roligt och stötta varandra!

Firefly och kvinnorna

Det här är en del av Fiktiviteters Whedonhelg! Kika in hos Helena för att få länkar till alla andra bidrag.

Spoilervarning! Om du inte sett alla avsnitten i serien Firefly eller filmen Serenity men vill göra det så ska du nog inte läsa min text än.

 Sällan har kärleken till en teveserie och dess karaktärer varit större eller mer omedelbar än första gången jag slog mig ner för att se Firefly (FF). Tror faktiskt endast Buffy har slagit högre men om FF fått flera säsonger än en enda och kvaliteten stannat på samma höga nivå så vete fåglarna vilken av dem som blivit min favorit. En kollega och tillika Whedonfan hade tjatat på mig länge om att se FF och en dag tog han helt enkelt med boxen och lämnade på mitt skrivbord. För jag var lite tveksam. Ärligt talat, hur skruvat låter det inte med en vilda västern som utspelar sig i en framtida rymdvärld, kunde det verkligen fungera? Jodå, och detta med besked. En av de saker jag uppskattade mest av allt var kvinnorollerna. För jag älskar dem alla: Kaylee, Zoë, Inara och River. Mekanikern, krigaren, den prostituerade och den tokiga. Och jag älskar dem speciellt för att de inte begränsas av de fack jag just placerade dem i.

I mina ögon har den här serien endast en ordentlig hjälteroll och det är Mal. Det är hans skepp, hans regler men han har liksom de övriga karaktärerna en uppsättning motsatssidor, han får vara både pojkaktig och våldsam, både känslig och benhård. De resterande karaktärerna har givetvis sina för- och nackdelar men ingen når den status som Mal har. Han blir i stort sett förlåten vad han än tar sig för. Och jag tror att den här typen av historia kräver sin hjälte, en western måste ha sin cowboy. Men trots att han är den enda hjälten så betyder inte det att de övriga är tråkiga eller överflödiga, tvärtom flödar den här serien av sammansatta roller och då särskilt ur en feministisk synvinkel.  

Kaylee är den kärlekstörstande mekanikern men hon definieras varken av sitt begär efter en fin klänning eller av sin förmåga att reparera motorer. Hon tillåts vara både och. Och att hon längtar sig blå efter att Simon ska älska henne tillbaka hindrar henne inte från att då och då frankt konstatera att hon är kåt och ensam i sängen. Något som fadersfiguren Mal inte är riktigt redo att höra men det tar hon givetvis ingen hänsyn till. Hon längtar efter kärleken men har inga uttalade ambitioner att gifta sig, hon vet att hon kan få det ena utan det andra. Hon är försiktig och nervös samtidigt som hon är bestämd och öppen.

Joss Whedon har berättat att han från början hade tänkt sig Inara som en ”vanlig” prostituerad men att hans fru föreslog att rollen skulle bli mer av en geisha, till och med den högst utbildade i hela gruppen. Efteråt har han fått höra att folk tyckt att det varit en typisk pojkfantasi, en förlegad idé om den godhjärtade horan. Och då har han tänkt: ”Yeah, that’s my wife!”  Även Inara har en dubbelkaraktär, hon säljer sin kropp men har total kontroll över vem hon väljer att betjäna. Det är långt ifrån alltid hon behandlas väl men i teorin har hon valet att tacka nej eller gå ifrån ett uppdrag. Hon är den enda på skeppet som inte lyder Mals order, i egenskap av hyresgäst och den enda som inte är en besättningsmedlem så har hon frihet. Så ja, hon har ett yrke vars utövare anses som de mest kuvade men ändå har hon kontroll över sitt liv och sin tid, en affärskvinna helt enkelt.

Zoë är en stenhård före detta militär som länge stått under Mals befäl, hon kallar honom ”sir” och lyder hans order, hur befängda de än må vara och trots att kriget sedan länge är över och förlorat. Att hon aldrig haft och heller inte är intresserad av ett förhållande med Mal (och inte han med henne) trots att de står varandra väldigt nära är anmärkningsvärt i den här typen av serie. Annars så belastar hennes kvinnliga sidor inte hennes förmåga att slåss, hon visar att man kan vara både fru och soldat, där ser vi hennes motsatssidor. Kärleken till maken Wash är väldigt ömsint även om hon ibland väljer Mals sida på bekostnad av Wash. Mal är utan kompromisser hennes överbefälhavare och hon är en av grabbarna.

River smugglas ombord på Serenity nedsövd i en låda och när hon plötsligt väcks visar sig hennes förvirring tydligt. Hennes bror Simon har räddat henne från The Academy, en institution förklädd till en skola, som på mycket plågsamma sätt utnyttjat hennes exceptionella begåvning. Mycket långsamt förvandlas den här söta men, av tortyr framkallade, galna unga kvinnan till någon som verkar kunna förutsäga framtiden och kanske till och med läsa tankar. Ett av hennes bästa ögonblick är när hon meddelar Jayne att "I can kill you with my brain”. Om FF hade fått flera säsonger så hade River förvandlats ännu mer, förmodligen så långt som till en lönnmördare, legosoldat eller liknande. I filmen Serenity hade hon en mycket mer definierad och våldsam roll, det blev ett ganska stort hopp som hade varit roligare att ha fått se i en långsammare takt men i och med FF’s nedläggning försvann den möjligheten. Hennes motsatssidor är psykiskt sjuk/dödsmaskin.

Hur könsrollerna hanteras i FF påminner om hur det i BBC:s Torchwood inte finns någon betoning på karaktärernas sexuella läggning. Alla får vara individer först och främst och när de hånglar eller ligger med andra, oavsett om dessa partners har snopp eller snippa, så är det så ovidkommande att det oftast inte ens nämns. Som Captain Jack Harkness i nämnda serie säger: You people and your categories… Det är en ickefråga och förmodligen precis den attityd som behövs istället för denna nervösa försäkran som annars ofta förekommer i serier och filmer: hur man ständigt känner att man måste påpeka att alla är lika värda istället för att gestalta det. Och visst har fantasy och SF-serier legat i framkanten av sådana frågor länge, Star Trek var till exempel en av de första teveserierna som hade karaktärer med olika hudfärger i ledande huvudroller utan att göra en stor grej av det. Det var bara att tillämpa idén att detta var fullt normalt några tusen år framåt i tiden.

Just den här implementeringen av feministiska tankar, utan att någon av karaktärerna ens uttalar f-ordet, är riktigt snygg. Men skulle man fråga dem, både de manliga och kvinnliga karaktärerna i serien, om feministiska uppfattningar så skulle de förmodligen skratta åt en, för det finns inte i deras begreppsvärld.